2008-10-25

NÄR AD ORIENTEM VAR DET SOM GÄLLDE...

Ibland kan det vara lite roligt att kolla på bilder från förr. Och för mig som är lite sentimentalt lagd vad gäller äldre tider, särskilt före min egen födelse, är det alltid med en viss suckan över dagsläget jag bläddrar genom fotoalbumen. Allt var inte bättre förr, men det såg iaf trevligt ut!
Jag har nyligen bläddrat i några högkyrkligt intressanta böcker och scannat in lite trevliga liturgiska bilder, från den tid då det var manipel och ad orientem som gällde. Här är jag därför beredd att påstå att det i detta fall var bättre förr! Notera att alla foton är tagna i svenskkyrkliga sammanhang:

ur Fader Hugo Blennow:s Mässan i bilder:

Salutation

Notera bruket av sex ljus och antependium samt tabernakel på altaret.

Gloria

Enligt Fader Blennows ideal, vilket han utvecklar i boken "Mässan i bilder" (ur vilken dessa foton är hämtade), skulle mässa firas med diakon och ministranter.

Canon Missae

Notera att Missalet flyttats från höger till vänster sida enligt förkonciliär praxis.

Consecratio.

Notera tabernaklet.

Mässa firad av Fader Gunnar Rosendal:


Från Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm:

17 kommentarer:

Prästkandidaten sa...

Jag misstänker att Fader Hugo Blennows halslin och mässhake idag kan finnas på Laurentiistiftelsen, de har åtminstone en mässhake i rött som är mycket lik...

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Mycket möjligt. Dock är nog möjligheten stor att det är samma tillverkare: Eginostiftelsen.

Prästkandidaten sa...

Låter rimligt. Stilen är ju något speciell...

För övrigt är AO väl fortfarande det vanligaste i Svenska kyrkan? Torde vara relativt få kyrkor som är anpassade för VP, tänk bara på alla medeltida kyrkor, inte så lätt att ändra på dem...

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Stämmer. I det fall man har medeltidskyrkor brukar man ju använda sig av otyget flyttbara altaren (t.ex. Vadstena klosterkyrka, diverse domkyrkor etc). Själv syftar jag i blogginlägget inte på svenskkyrklig praxis, utan på högkyrklighetens kapitulation för "liturgireformen"...

Kaplansgården sa...

Väldigt fint! Själv iaktar jag ju självklart ad orientem och i mina kyrkor har vi tabernakel. Jag iaktar även bruket av epistel och evangeliesida för både min egen och mässbokens placering. Vid högtidligare tillfällen även ministranter. F. Blennows bok är mycket fin och lärorik.

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Mycket föredömligt!

Kaplansgården sa...

Notera även hur F. Blenow, håller sina händer i orantställning, så skall det se ut, kanske att han håller dem något lågt. Händerna ovan axlarna, men inte utanför axlarna, lätt vinklade inåt.Tyvärr är det väldigt få präster som iakttar detta bruk nu mer!

Anonym sa...

Hej,

Kyrkliga betrakteser: trevligt inlägg och fina bilder!

Jag tänkte, när jag läste bloggposten, på de mässor enligt "äldre ordning" som firas på alltfler ställen i katolska kyrkan i Sverige. En mycket trevlig och bra utveckling, tycker jag! Det är ju bra att det kommer fram att mässan firas på detta sätt också i Svenska kyrkan; det framstår ibland som att VP är det "normala" i SvK, men enligt min erfarenhet är AO (minst) lika vanligt.

Vackra bilder på mässa enligt "äldre ordning" finns f.ö. (även om du antagligen redan sett det) exempelvis på:

http://dantesnyheter.kristkonung.se/#post241

Jag upplever det också som att det bland yngre generationer, i såväl SvK som RKK, inte finns den ideologiska "låsning" vid VP man ibland finner hos äldre generationer. Som du skriver: låt oss, för Guds skull, använda de altare som finns i de flesta kyrkor, som är "orienterade" (bokstavligt talat vända mot öster) och som kyrkorna är uppbyggda kring, till det de var använda till, och inte vända dem ryggen.

Återigen: tack för ett fint inlägg!

Kaplansgården: mycket vacker bild på din blogg!

Vänligen,

Erik Å

Jonas sa...

Jag tror att frågan om VP eller AO i första hand inte handlar om något ideologiskt ställningstagande i den meningen, utan att man i många kyrkor vill komma närmare församlingen och därför ställer ut ett altare nedanför högaltaret och altarringen, då blir det naturligt VP, i annat fall naturligt AO.

Jonas sa...

Någon som kan berätta mer om denne Hugo Blennow? Verkar inte finnas mycket information på nätet om denne präst.

Anonym sa...

Intressanta och fina bilder. Kul att det inte bara är Dantebloggen som har vackra och intressanta bilder bilder. Väl talat Erik Å, Gud give oss fler präster som slutar upp med att vända våra altaren ryggen och att Kyrkan kan börja helas från 68:ornas ideologiska härjningar.
Jag var på julotta i en kyrka i Dalarna under julsemestern härom året, vilken fröjd det var att den äldre prästen i den lilla lokala församlingen firade AO. (Det som dock störde bilden var att han hade en liten flicksnärta till "präst" bredvid sig.)

/ Crusader

Anonym sa...

Det är inte Hugo Blennow på bilderna. Prästen heter Lars (jag har glömt efternamnet). Diakonen heter Benkt Olén, sedermera FD på Hugo Zettervall.

Vill du se en bild på f.Hugo så är det han som står i predikstolen på sidan 43.

Mässhaken finns på Laurentiistiftelsen.

För övrigt tycker jag att en bloggare ska presentera sig.

/Martinus

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Tack för upplysningarna!

Då Kyrkliga Betraktelser inte kräver av sina kommentatorer att presentera sina riktiga namn - inte heller du "Martinus" säger ju vad du heter - har heller inte Kyrkliga Betraktelsers skribenter någon anledning att uppge några namn.

Anonym sa...

OK - men du var först med att vara anonym. En anonym bloggar svarar man så klart med ett aka

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Till varför denna blogg är anonym finns ett antal skäl. Som bekant är världen inte rättvis, särskilt inte den svenskkyrkliga, och det är skäl nog för Kyrkliga Betraktelser att fortsätta vara en anonym blogg.

"Du var först", var förövrigt det största sandlådeargument jag hört på länge...

Anonym sa...

Mässhaken inte bara finns på Laurentiistiftelsen utan är den mässhake som användes då det gamla kapellet invigdes den 12 augusti 1950 av Anders Nygren. Den är alltså siftelsens egen mässhake och bör således lånats ut till dessa fotograferingar. Den var försvunnen under ett stort antal år (i alla fall under 80-talet) och återfanns 1996 i S:t Laurentii kyrkas skrudskåp (hade ramlat ned bakom lådorna och legat där i minst ett och ett halvt årtionde). Kanske är prästen Lars Bejerholm (som tackas i förordet till boken).

Anonym sa...

Ja, prästen är Lars Bejerholm, senare docent i teoretisk filosofi i Lund. Jag tror att han lämnade prästämbetet vid någon tidpunkt. Han försvann i alla fall ur de högkyrkliga sammanhangen.