HÖGKYRKLIG, KYRKLIGT FÖRNYAD ELLER KATOLSK?
En vän frågade för ett tag sedan hur ett svenskkyrkligt sammanhang skulle beskrivas i text så att folk skulle förstå vad sammanhanget handlar om. Han sökte bara ett ord, ett adjektiv, för att beskriva detta sammanhang som är präglat av liturgisk och sakramental spiritualitet. Begreppet "högkyrklig" dög inte, för det har ju blivit så slitet. "Kyrkligt förnyad" kunde missförstås som "liberal". "Katolsk" skulle missförstås av de mindre teologiskt insatta, hette det. Slutligen blev det begreppet "kyrkligt" som fick beskriva sammanhanget.
Detta resonemang är rätt typiskt för den katolska förnyelserörelsen i Svenska kyrkan. Samtidigt sätter det fingret på en viktig diskussion: vi har inget tillräckligt bra begrepp att beskriva oss själva och vår väckelserörelse med! Diskussionen är inte ny. Snarare är denna diskussion lika gammal som rörelsen själv. På Kyrkliga Betraktelser har dock diskussionen aldrig riktigt tagits upp mer än i bisats och möjligen i kommentarfältet.
Högkyrklig
Enligt bloggens självpresentation till höger är Kyrkliga Betraktelser en blogg "om kyrka, teologi, liturgi, sakral konst, arkitektur och musik" med tillägget " - ur ett högkyrkligt perspektiv". Om bloggen lyckas behandla alla dessa utlovade ämnen är en annan fråga, men likväl är identiteten sedan starten "högkyrklig". Notera dock att bloggen aldrig hetat "Högkyrkliga Betraktelser" - även om det skall erkännas att det var den ursprungliga tanken. Varför låter vi denna beskrivning då stå oförändrad om begreppet nu är så ifrågasättansvärt? Jo därför att tillfredsställande alternativ fortfarande inte existerar. Är inte då diskussionen avgjord? Nej, "högkyrklig" är inte bra nog. Här kan vi kolla närmare på vad som talar för och emot användandet av begreppet - här markerat med ett plus- resp. minustecken:
+ "Högkyrklig" är ett historiskt förankrat begrepp. Först och främst möter vi begreppet i England, i ordalydelsen "High Church". Med detta menas ett högt skattande av det som sker vid (hög-)altaret, ämbetet och dess firande av liturgin och de sakramentala mysterierna, då särskilt eukaristin. Ett högt skattande av ämbete och sakrament. Här skilde sig de högkyrkliga från "the Low Church" som överbetonade predikan och dopet, men ofta ignorerade det som de högkyrkliga betonade. Detta är begreppets ursprungliga betydelse och därför värt att bevara.
+ "Högkyrklig" är kort och koncist. Ja, det är sant. Påståendet "jag är högkyrklig" är enkelt sagt och det är bra som adjektiv: "en högkyrklig präst", "högkyrklig stiftelse", "högkyrkligt brödraskap".
- "Högkyrklig" är ett misstolkat begrepp. Detta är ett av begreppets största problem. När folk i allmänhet hör ordet högkyrklig tänker man på något "allmänt konservativt", "moralistiskt", "högfärdigt" och kanske "mansdominerat". När oppositionen till beslutet om kvinnliga präster samlade sig i slutet av 1950-talet i Kyrklig Samling, fick "kvinnoprästmotståndarna" snart av pressen etiketten "högkyrklig" på köpet. Detta gällde också den mest lågkyrklige bönhuspredikanten och bohusländske schartuanen.
Begreppet har dessutom inom kyrkan blivit synonymt med allt som innebär ett intresse för liturgi, oavsett teologiskt innehåll. Plötsligt betecknar begreppet både "katolicerande" och "ultraliberala" grupperingar, såväl som "konfessionella" (=utralutherska) grupper, med ett gemensamt intresse för liturgisk gudstjänst av olika art.
- "Högkyrklig" är inte längre ett internationellt gångbart begrepp. I begreppets ursprungliga engelska miljö kallar sig få idag för "High Church" och i Tyskland diskuterar "Hochkirchliche Vereinigung" sitt namn sedan länge.
- "Högkyrklig" är ett begrepp som hör till en annan tid. Begreppet hör hemma i en tid då begrepp som "katolsk" var något mycket negativt och nästan betraktat som synonymt med "okristligt". Vi har kommit längre än så och kan därför ge upp begreppet "högkyrklig".
Kyrkligt förnyad
Begreppet "kyrklig förnyelse" existerar troligen bara i Sverige, i alla fall som beteckning för en kyrklig rörelse som betonar kyrkans katolska arv, dess ämbete och sakramentala liv. Begreppet torde först dykt upp i denna betydelse i och med Gunnar Rosendals bok med samma namn, från 1935. Det var dock biskopen i Strängnäs, Gustaf Aulén som gav fader Gunnar rådet att kalla boken för just Kyrklig förnyelse. Rosendal hörde till den "nya högkyrkligheten", till skillnad från den "gamla" starkt luthersk-konfessionella s.k. lundahögkyrkligheten. Gunnar Rosendal var på intet sätt först eller ensam, men han bör kunna räknas som en väckelseledare av stor betydelse. Den väckelse som flödade ut från Rosendals Osby kom att gå under namnet "kyrklig förnyelse" - ett begrepp man föredrog framför det dittills och hädanefter dominerande "högkyrkligheten". Begreppets för- och nackdelar behandlas på samma sätt som ovan, i det följande:
+ "Kyrkligt förnyad" är ett vedertaget begrepp antaget av rörelsen själv. Under den kyrkliga förnyelserörelsens första årtionden var begreppet självklart och etablerat och gav en stark gemenskapskänsla och självförtroende. Det var ingen tvekan om vilka som var förnyarna inom Svenska kyrkan.
+ "Kyrkligt förnyad/kyrklig förnyelse" utstrålar väckelse och framåtanda. Den som vill förnya är vare sig en bakåtsträvare eller en latmask som nöjer sig med den avsomnade andan inom sin kyrka. Förnyaren vill väcka och renovera en förfallen och sliten byggnad som pinats av tidens vindar och vittrat sönder pga. förvaltarna lathet.
- "Kyrkligt förnyad" klingar märkligt. Detta är en viktig anmärkning. Hör en utomstående begreppet "kyrklig förnyelse" går hennes tankar osökt till "kyrklig förändring" i dess mest negativa betydelse, förändring bort från "det gamla", i värsta fall en förändring bort från kyrkans rötter - dvs. tvärtemot rörelsens syften.
- "Kyrkligt förnyad" är omöjligt som adjektiv. Ett "lyxproblem" månne, men inte desto mindre sant. Vem skulle någonsin kalla sig "kyrkligt förnyad"? Ärligt talat? Det låter helt enkelt fel. Kan en människa vara "kyrkligt förnyad"? Kan man tala om "kyrkligt förnyad litteratur", "kyrkligt förnyad församling", "kyrkligt förnyad präst", "kyrkligt förnyad familj", "ett kyrkligt förnyat perpektiv"? En rörelse behöver ett vettigt adjektiv, åtminstone av rent praktiska skäl.
Katolsk
Begreppet torde knappast behöva någon större utläggning här, men det bör markeras att "katolsk" inte här nödvändigt skall betraktas som synonymt med "romersk-katolsk". Här handlar det om att vårda och påminna om Svenska kyrkans sanna identitet - därav St Eriks relikskrin som illustration. Arvet är ofrånkomligt!
Begreppet har följt med den kyrkliga förnyelsen sedan dess uppkomst på 30-talet. F Gunnar tvekade inte att använda det ens som beteckning på sig själv. "Vårt katolska arv" är bl.a. en boktitel författad av Rosendal. När F Gunnar talar om rörelsen Kyrklig förnyelse i USA 1950, gör han det under rubriken The Carholic Movement in Sweden (se artikel här). Idag används begreppet "katolsk" allt flitigare inom den "högkyrkliga rörelsen", och begreppet återfinns t.ex. i flera texter utgivna av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, nu senast i dess broschyr från våren 2011. Detta är en naturlig och välkommen utveckling. Begreppet har dock även det både för- och nackdelar:
+ "Katolsk" beskriver vad rörelsen handlar om. Den kyrkliga förnyelserörelsen strävar efter förnyelse i katolsk anda. Vår övertygelse är att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Hon är samma kyrka som döpte Olof Skötkonung, som fostrade Erik den Helige, inom vilken den heliga Birgitta profeterade. Vi tror att Svenska kyrkans sakrament och ämbeten är fullt apostoliska och katolska. Rörelsen är katolsk för att den vill vittna om detta för Svenska kyrkan, mana henne till besinning och omvändelse tillbaka till hennes katolska ursprung.
+ "Katolsk" är ett välbekant begrepp. Frågar någon kyrkligt oinsatt person vad rörelser som Sociatas Sanctae Birgittae handlar om kan man kort och koncist beskriva SSB som en "katolsk rörelse inom Svenska kyrkan". Då förstår vederbörande ungefär hur det kan se ut, hur det kan låta osv. Begreppet "katolsk" har en igenkänningspotential, det för tankarna till rikt liturgiska gudstjänster, religiöst allvar, rökelse, rosenkransar, fotsida prästdräkter etc.
+ "Katolsk" är ett internationellt gångbart begrepp. "Catholics in the Church of Sweden" funkar bra och bättre än "Swedish High Church" eller "Church renewalists".
- "Katolsk" är synonymt med "romersk-katolsk". Detta är ett stort problem med begreppet. För gemene svensk är detta verkligheten - katolik är man om man tillhör Romersk-katolska kyrkan, vilket gör det omöjligt att vara svenskkyrklig ("protestant" som det kallas) och katolik på samma gång. Detta är tyvärr ett språkligt problem. "Katolik", "katolskt", etc. användes tidigt som ett nedsättande ord efter reformationen och begreppet ersattes här snart av "allmännelig" i kyrkliga dokument och i trosbekännelsen. I t.ex. England är det annorlunda, där står det ju "I believe in one Holy, Catholic and Apostolic Church" i trosbekännelsen. Orden uttalas varje söndag av anglikanerna, detta har underlättat för användandet av begreppet i deras sammanhang. För att göra det ännu tydligare har man dessutom tillagt "anglo-" framför "catholic", eller "anglican catholic", samtidigt som det är fullt naturligt att kort och gått beskriva en församling som "catholic".
- "Katolsk" är inte tillräckligt för att beskriva rörelsen så att gemene man förstår. Detta är naturligtvis tragiskt. Vi har inget tilläggsbegrepp som kan markera en svenskkyrklig-katolsk identitet, det finns inga "svekano-katoliker", eller "svenskkyrko-katoliker"; och "svensk-katolsk" vore ett okatolskt begrepp som skulle markera etnicitet snarare än kyrklig tillhörighet.
Hur då göra? Kyrkliga Betraktelser har inget färdigt svar, diskussionen får fortsätta och får gärna föras i bloggens kommentarsfält. Diskussionen är viktig eftersom de provisoriska och missvisande begreppen börjar tappa sitt innehåll. Snart är vem som helst "högkyrklig" och ingen vill kalla sig "kyrkligt förnyad"... Vad säger ni?
20 kommentarer:
Tack broder Nicolaus för en mycket intressant, välskriven och intressant artikel! Min första reaktion är att den borde Du publicera i SPT, kanske som ett upprop till hela "rörelsen". (förlåt ett slitet sosse-uttryck)
Min andra reaktion är en tanke jag burit på en tid, att det kanske är tid att bilda en ny rörelse som får definiera vad som här efterfrågas. Tyvärr ser det ju ut som om aKF spelat ut sin roll i och med att man slopade Kyrkodagarna i Uppsala och f Dags bok Förnyarna beskriver - tycker jag - en rörelse som nått vägs ände.
Broder Nicolaus, Du har alla förutsättningar att bli en ny inspiratör. Kan vi ute i landet på något sätt hjälpa Dig i detta?
In Christo +
Gunnar Andersson
Jag tror ni pojkar bara får inse att er rörelse är stendöd och att Svenska kyrkans medlemmar fått tala. Kvinnliga präster är, tillsammans med samkönade äktenskap, här för att stanna. Vägrar ni tro det så leta gärna upp såväl inomkyrklig som utomkyrklig statistik. Det ligger en VISS nonchalans över att inte ta de medlemmar som ni i framtiden ska tjäna på allvar. Lycka till med prästvigningen och hör av dig om tio år när du är torr bakom öronen och fri från besserwisserfasonerna!
PS: Tänkt på missionsprovinsen??
"Manlig präst": vilken statistik talar du om? Kolla gärna själv upp vilka församlingar som växer - i antalet gudstjänstfirare räknat - så kan du gärna höra av dig sedan.
"här för att stanna", tja vi får väl se. När era enda allierade, politrukerna, har tagit sitt pick och pack och lämnat kyrkan ifred, så får vi se vilken linje som segrar.
Vilken prästvigning snackar du om, herr prästman?
Högkyrkligheten har aldrig varit en väckelse, den har bara varit en rörelse som i huvudsak rört präster. Hade det varit en väckelse hade människor vaknat och kommit till tro. Så är det inte. Fastän jag är mycket högkyrklig och har högkyrklig liturgi i mässan, så är det avgörande att jag predikar omvändelse och tro varje söndag, så att människor som lyssnar kan trygga sig till Kristus och finna sin väg, sin liv, sitt mål hos honom.
/arne
Arne: menar du på fullaste allvar att vi högkyrkliga lekmän inte har vaknat och kommit till tro? Var det som skedde i t.ex. Osby ingen väckelse?
Fortsätt du gärna predika omvändelse i din lilla friförsamling, det är bra, och jag hoppas att du även får se lite nya ansikten någon gång också och inte bara de redan frälsta.
Intressant och viktigt inlägg.
Jag använder själv sällan epitetet högkyrklig längre då det verkar sakna relevans numera. Har talat med både queerteoretiker såväl som postmodernt inriktade teologer / präster som förvånande nog ibland väljer att definiera sig som högkyrkliga, vilket naturligtvis understryker problematiken du tar upp.
När man dessutom bejakar dessa nämnda perspektiv måste det väl ändå också kännas bra märkligt att ha evangelieprocession i dessa sammanhang, vilket i och för sig ligger i linje med deras ytliga fäbless för liturgi, men i mina ögon framstår som en ännu större tomhet som framträder under mässan.
Om jag själv får frågan numera svarar jag kort och gott allmänkyrklig. Eller om tillfället erbjuder, kort vad jag tror på samt varför jag är kristen.
/Patrik
p.s. sen är det klart det funnits (och finns) högkyrklig väckelse. Jag känner till flera församlingar där de äldre församlingsborna som drabbades av denna välsignelse under deras ungdom gjorde att de ännu är kvar, samt innehar en sakramental syn som ibland överträffar de yngre prästernas.
Tack Br Nicolaus
Katolskt är namnet snarare än högkyrklig vilket har för många politiska eller sociologiska konnotationer än teologiska. Vi har tex. begreppet "högteknologi". Var det inte så att apostlarna förbjöds av sin tids politiskt korrekta att inte "katolskt" förkunna och undervisa i Jesu namn (Apg 4:18). Den "manlige" prästen som skriver om det politiskt korrekta att det kommit för att stanna. Det kan ske i en ockuperad kyrkoprovins, men aldrig i en katolsk gemenskap som inte stannar utan är på väg med Herren Jesus Kristus.
Thomas Andersson
@"Manlig" präst
Nu gällde ju diskussionen vad man ska kalla sig om man har den teologiska syn som broder Nicolaus och många av oss läsare har. Den frågan är densamma vare sig man kämpar vidare inom den officiella organisationen eller tagit steget till Missionsprovinsen.
@arne
Jag håller med dig om att högkyrkligheten alltför mycket varit en präströrelse. Visst finns vi lekmän som måste räknas till denna falang inom kyrkan, men det finns egentligen inga församlingar. En verklig svaghet har därför blivit att de präster som varit engagerade inte verkar ha lyckats skapa strukturer ute i församlingarna som överlevde deras egna pensioneringar eller flytter, istället har liberala efterträdare kunnat ändra utvecklingen igen. Att planera vad som ska hända när man själv inte längre är med är psykologisk svårt, men vill man åstadkomma nåt verkligt bra är det nödvändigt. Vi borde alla tänka på detta.
@broder Nicolaus och alla
Liksom Patrik kallar jag mig hellre allmänkyrklig. Katolsk betyder ju iofs egentligen samma sak men eftersom associationerna då leder fel kan man lika väl vända på argumentet och undra varför vi ska använda ett latinsk låneord om vi inte behöver. Jag skulle vilja slå ett slag för denna beteckning.
Annars skulle man kunna tänka sig "apostolisk". Är det inte vad det i grunden handlar om? Att vi vill värna det läromässiga och organisatoriska arvet från apostlarna.
Jag har väldigt svårt att se att ni kommer "segra", med tanke på att bloggskribenten inte ens vågar gå ut med sitt namn. Imponerande kamp! Statistiken jag talar om kan du själv gräva fram, alltsammans finns på Svenska kyrkans hemsida.
"Manlig präst": Anledningen till att denna bloggs skribenter är anonyma är att vi inte vill att våra personer skall stå i vägen för innehållet. Sedan är det kyrkosystem som du, i alla din anonyma (!) manlighet står för, inte gjort för öppen debatt. Det systemet - som står och faller med det åldrade partipolitiska systemet - står för förföljelse, lögn och svek. Det kanske du är stolt för. Men lögnen och sveket är inget tecken på Helig Andes verk, utan det är metoder som en annan makt står för.
Angående statistik, så får den så manlige prästen gärna återigen ta en titt på vilka församlingar som har störst andel gudstjänstfirare och reflektera över dessa församlingars arbetsmetoder. Men så mycket ork hade du väl inte? Hur många har förresten kommit till tro i din kyrka? Formligen strömmar det folk till ditt altare? På det har vi väl ingen anledning att tvivla, eller?
Populisten: problematiken med att det inte finns högkyrkliga församlingar värda namnet och få högkyrkliga lekmän är en viktig diskussion. En av förklaringarna till att församlingar aldrig kunnat bli "högkyrkliga" är dock det partipolitiska systemet, som i praktiken omöjliggör en sådan utveckling. Men visst borde man göra mer, och det ansvaret ligger många gånger på konflikträdda präster, som inte riktigt törs undervisa församlingen i katolsk tro. Å andra sida är det nog ofta så att församlingar kan betecknas som högkyrkliga - t.ex. vad gäller praxis bland gudstjänstbesökare, korstecken, knäfall, djup vördnad för sakramenten och ibland också helgonen - men kanske inte medvetet betraktar sig själva som det. Det blir således en fråga om vad vi lägger i ordet, även om man måste erkänna problemets existens.
Så till begrepept "allmänkyrklig". Ger inte det än sämre associationer? "Allmän" är för svensken något offentligt, något som är allas egendom, något lite vagt som passar alla. "Jag är kyrklig på ett rent allmänt sätt". Lite grå, lite blaskig, vill inte riktigt bestämma sig.
Man måste tänka lite utanför boxen. Partisystemet förhindrar antagligen effektivt att en territorialförsamling är tydligt högkyrklig över flera "prästgenerationer", men just därför måste man se till att bygga upp kringsystem som kan hålla. Den gudstjänstfirande församlingen kan t.ex. se till att samla sig i den ideella föreningen Knäckebröhults Kyrkas vänner för att ge kontinuitet. Visserligen blir situationen antagligen mycket svår om en sådan förening hamnar i direkt konflikt med en ny präst, men det är i alla fall bättre än att allt skingras för vinden. Jag tror vi har mycket att lära av de lågkyrkliga här.
Invändningarna mot "allmänkyrklig" är naturligtvis relevanta och jag har stött på liknande tidigare. Likväl tror jag att det är ett ord som leder Svenssons tankar mindre fel än "högkyrklig". Personligen tycker jag i alla fall att det vore bra nog att använda för en nystart av den svenskkyrkliga katolska rörelsen.
Kära bloggskribent. Sluta hyckla, du är bara livrädd att du inte kommer prästvigas med dina bisarra åsikter. Hade jag varit biskop hade jag, om du nu mot förmodan redan är vigd, avkragat dig snabbare än du skulle kunna säga rökelse. Vad gäller statistik har jag en masterexamen i religionssociologi, vilket gör mig betydligt mer kompetent att svara på den här typen av frågor. Vet du hur statistik fungerar? Kan du läsa ut statistik? Vad man på sin höjd kan påvisa är att liturgisk förnyelse lockat till sig gudstjänstfirare. Teologisk konservatism och "traditionalism" uppskattas inte av många. End of discussion. Och tillåt mig att utbrista; WTF? Partipolitiken är det enda som fungerar om vi vill ha en demokratisk kyrka, men det vill du väl inte? Det osar väldans massa fascism över hela bloggen.
Jag tycker du ska läsa på både teologiskt och kyrkohistoriskt. Lite exegetik och hermeneutik hade nog inte skadat, det hade nog gett dig lite perspektiv.
Ska be för dig, käre anonyme. För jag hoppas verkligen inte att du tar med dig den här arroganta attityden med dig in i vår kyrka! Tänk på vilka du kan skada, DU är till för kyrkan och församlingen. Inte vice versa. Skärpning!
Allt gott.
Och DÄR kan vi konstatera att "Manlig präst" förmodligen lider av någon slags manisk störning, med böjelse mot narcisism. End of discussion.
Eller kanske inte riktigt "end of discussion" - glömde att det var lördag då den ack så manlige prästen skrev. I sin manlighet hade han förmodligen druckit ett antal starköl för mycket, och då kan det ju bli som det blir. Själv försöker jag reflektera teologi och religionssociologi i nyktert tillstånd.
Problemet med att hitta en gemensam beteckning som är träffande tror jag bottnar i att ända sedan fader Gunnars tid har det varit fråga om en okyrklig metod för att finna vad som är det allmänkyrkliga/katolska. Det har varit fråga om ett urval där t.ex. fader Gunnar varit sin egen sista utpost i jakten efter Sanningen.
Problemet är att vi, i den så kallade högkyrkligheten, utgår utifrån denna urvalets princip, bra mycket mer förfinad än de värsta sola-scriptura-fanatikerna, men ändock saknas tron på Kyrkan ofelbarhet. Vi menar oss tro på Kyrkans lära men förbehåller oss att säga var Kyrkan är, och Kyrkan är, menar vi, lite här och lite där. Katolicitet har på detta vis blivit en träffande relativ beteckning som vi använder som mått för det som vi menar trots av alla överallt. Vilka koncilier gillar du?, har det kunnat låta, eller vilka dogmer ställer du upp på?, osv. Tolkningsauktoriteten är alltså kvar hos enskilda präster och lekfolk och något läroämbete har det sällan varit tal om. Högkyrkligheten har alltid gjort rätt i att, då den sökt efter svar, försök finna Kyrkans lära, men den högkyrklige har letat själv eller tillsammans med likasinnade (mer eller mindre) och därför finns det som bekant massor av inriktning bland de teologer/präster som vi beskriver som högkyrkliga. Det har aldrig varit ett samtal bland biskopar utan har varit fråga om enskilda fromma präster, som till och med motarbetats av biskopar/ärkebiskopar. På så vis har högkyrkligheten fått ett sektliknande drag som inte avhjälpts av dess rika internationella kontakter. Sammanfattat och tillspetsat: Bottnar inte problemet med att bestämma begreppet högkyrklighets innebörd i att olika så kallade högkyrkliga inte tror lika, på grund av att de delar samma självvådliga metod för att finna vad som är Kyrkans lära?
Jag tror att Rickard rör vid något mycket väsentligt i sitt inlägg, att det till stor del har handlat om urvalskatolicism bland våra högkyrkliga präster. T.ex tycks ingen ha velat anamma celibatet som ändå är en grundbult i Kyrkan.
Dessutom tycks det ha funnits en oförmåga att göra upp med och förkasta den lutherska reformationen. Den har hela tiden funnits i bakgrunden och till viss del kanske det beror på en form av indoktrinering vid våra lärosäten.
Väckelse är i dag något unikt. Men högkyrkligheten hade egentligen inte så mycket av väckelse. Ett undantag var egentligen Gunnar Rosendal. Genom Bo Giertz läste han Rosenii dagbetraktelser och kom fram till att han måste predika Kristi återlösning för människorna. Själv säger han "Förlåtelse behöver en människa varje dag". Det framgår dels av Kyrkans framtid, av Rosendal och senare av Oloph Bexell som i boken om Rosendal utförligt relaterar till detta faktum.
Tänk om prästerna som är konservativa i Sv kyrkan idag hade detta klart för sig. Då skulle det betyda mycket. Tyvärr när jag besöker Sv kyrkan, så blir det mest prat och i bäste fall föredrag, men inget förkunnelse och ingen väckelse till tro.
/Leikmandr
Leikmandr: själv känner massor med högkyrkliga präster som predikar för omvändelse, som ber för omvändelse. Väckelse är inte bara 1800-talsversionen av densamma... Och man måste inte läsa Rosenius för att skapa väckelse.
Populisten:Amen! ??? Kyrkligheten har mycket att lära av lågkyrkligheten när det gäller att organisera lekmän. Kanske kan också låg och ???kyrkliga mötas nu med målet levande växande församlingar och mission i Sverige så att människor kan komma till tro och samtidigt möta ett levande kristet sammanhang väl förankrat i den allmänkyrkliga traditionen och med rik liturgi och vördnad för sakrament och ämbete. Lågkyrkliga lekmän när det gäller att ta ansvar för sin kyrka och sina medmänniskors frälsning och ???kyrkliga präster när det gäller att handha sakramenten och ämbetet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om? Politikerna har ingen makt över lekmännens engagemang och pengar, samtidigt som dessa inte kan "portas" från söndagens högmässa. Lågkyrklighetens misstag var att den försökte klara sig utan präster i hög utsträckning och därmed ringaktade sankramenten och ämbetet, liturgin etc samt söndrade sig från högmässan som församlingens centrum i många fall. ???kyrklighetens att prästen byggde församling och när han försvann så rasade det, eftersom inte lekmännen organiserat sig.
Skicka en kommentar