REPORTAGE OM SSB I KYRKANS TIDNING
I förra veckan höll Societas Sanctae Birgittae sitt årliga generalkapitel i Vadstena, sedvanligt inledd med pilgrimsvandring från Hl. Birgittas hem i Ulfåsa 19 juli och avslutad med mässa i Heliga Hjärtats (romersk-katolska) kloster i Omberg 25 juli. Som vanligt firades fantastiska gudstjänster med dånande psalmsång, processioner, magnifik liturgi och en stor skara bedjande människor, både medlemmar och andra troende. Kyrkans Tidnings Anders Ahlberg har gjort ett filmat reportage från generalkapitlet, där SSB:s Fader Confessor Bo Brander intervjuas angående terrordåden i Norge, den heliga Birgitta och läget i Svenska kyrkan.
Det är mycket glädjande att Kyrkans Tidning, som annars tenderar att vara allierad med den sekulära kyrkoledningen, uppmärksammar en så viktig kristen sammankomst och gruppering inom vår Svenska kyrka som Societas Sanctae Birgittae och dess generalkapitel!
9 kommentarer:
Tillfoga gärna hemsidan "Ordinariate Portal" i länksamlingen.Där finns ett mycket intresant föredrag av Fr Aidan Nichols som hölls i Toronto i April 2011. I den andra delen kan vi läsa följande: Will these initiatives (bland dem FKE)eventually involve union with the Holy See of the kind represented by Anglicanorum coetibus for Anglicans? It is not by any mean impossible
I Kristus
Thomas Andersson
Håller med om att Ordinariate Portal är en intressant hemsida, men problemet är att den är romersk-katolsk. Detta kan låta oekumeniskt, men tanken med länksamlingen är att den skall samla högkyrkliga länkar med så internationell spridning som möjligt.
I övrigt är Kyrkliga Betraktelser inte helt övertygad om ordinariatets storhet...
Det är och kommer att fortsätta vara Kyrkliga Betraktelsers övertygelse att den kyrkliga förnyelsens kallelse är att förvalta och sprida den katolska tron inom Svenska kyrkan - inte att leda en mindre skara människor till en säker "romersk hamn".
Ungefär samma svar som Kyrkliga Betraktelser ger här och nu fick jag av en företrädare för riks-aKF vid ett tillfälle och mitt svar blev att hade jag vetat detta att högkyrkligheten inte vill verka för en återförening med Moderkyrkan så hade jag aldrig gått med i aKF. "Deformationen" skiljde oss med våld från Moderkyrkan. Är det då inte "hem" vi åter strävar efter? SvK är en skapelse av "Deformationen" och det som tillkommit på orättfärdig väg kan aldrig ha framtiden för sig!
Ordinariatet är ju ett initiativ från Benedict XVI som svar på mångas böner och önskan. Ni vill både stödja Benedict XVI i hans arbete för enhet samtidigt som ni inte är helt övertygade av det han gör. Det är typiskt mänskligt att sända dessa motsägelsefulla signaler. Ni skall inte klandras för det. De Katolskt troende i Svenska Kyrkan är redan en "liten skara" som blir alltmer trängd eller assimilerad av en allt fräckare liberalteologi som nu vill försöka annektera begreppet högkyrklig. Det kanske blir nödvändigt att tidigare än beräknat söka den Romerska nödhamnen än att försöka ägna sig åt äventyrliga seglatser med den bräckliga farkost som Sv Ky faktiskt är.
I Kristus
Thomas Andersson
Thomas Andersson: Vilken enhet? Är det riktig enhet att försöka att konvertera grupper i andra kyrkor? Målet är väl ändå att hela kyrkosamfund återvänder till moderkyrkan, inte bara en generation präster som i fallet Ordinariatet. Det är just det som är problemet med ordinariatet - om några decennier finns det inte kvar. Dessutom förnekar fortfarande Rom deras/våra vigningar - så länge de gör det finns det ingen enhet att tala om...
Gunnar Andersson: Att återförenas med Rom är önskvärt och eftersträvansvärt på längre sikt ja, men inte kan det väl påstås vara Kyrklig förnyelses enda syfte och mål? Jag betraktar mig som romanicerande på många punkter, men min identitet är något annat. Jag kommer aldrig bli polsk-latinamerikansk katolik (=Stockholms katolska stift). Jag kommer alltid att vara svensk katolik (=Uppsala ärkestift), för att det är mitt folks djupa identitet, ett arv vårdat av Svenska kyrkan, ofrånkomligen påverkat av reformationen. 500 år kan inte ignoras eller göras ogjorda och det arvet kommer vi aldrig få behålla i en kortsiktig övergång till Rom.
Tackar för svaret från Kyrkliga Betraktelser. Jag tror att vi ändå på något sätt tänker lika. Jag är fullt medveten om att det utländska inflytandet är stort i Stockholms Katolska stift och att detta ställer till problem. När man inte ens där kan fira gemensam gudstjänst utan måste delas in i s.k nationella missioner har något väsentligt gått förlorat. Vad Katolska Kyrkan behöver är fler svenskfödda präster och det är därför jag menar att det vore önskvärt att vi och våra präster kommer med. Det skulle berika Kyrkan och vara vår gåva och vårt bidrag till helheten. Därför står jag ännu väntande på det Exodus som förr eller senare kommer att bli verklighet. Att Katolska Kyrkan inte erkänner våra ämbetsbärares vigningar ser inte jag som något konstigt i sak. Det är ju just därför att vi är en schismatisk kyrka och det blev vi vid "Deformationen".
Allt gott i Kristus till broder Nicolaus +
Gunnar Andersson: Tackar för svaret på svaret. Vi tänker nog väldigt lika men jag tror att ditt resonemang haltar på två punkter: 1) om "våra" präster skulle gå över till Stockholms katolska stift skulle detta vara ett mycket kortvarigt tillskott av svenska präster i den romersk-katolska provinsen. Vad händer i nästa generation? Då blir det snart igen en fader Diego här och en fader Tadeusz där, det är nog den verklighet som gäller för Stockholms katolska stift. En kyrka för utlänningar.
2)Schismatiska kyrkor finns det gott om, men ändock erkänner man Gammalkatolska (manliga) vigningar, SSPX:s, polsk-nationella osv. Ointresset att ens vilja undersöka möjligheten för våra vigningars giltighet är ett hinder nog för verklig enhet. Man drar alla "reformatoriska kyrkosamfund" över en kam, utom då dem som skiljt sig från Rom efter reformationen...
Om vi återgår till de 500 år, som inte kan ignoreras, från reformationen till idag, är det inte bara vi som har förändrats. Frågan är om moderkyrkan är så ursprunglig att man kan tala om en "återgång" till den odelade västkyrkan. Rom har som bekant också infört särläror som inte bekändes i Norden vid 1500-talets början. Här har Rom satt upp "nya" hinder för Kyrkans återförening, där läran om påvens ofelbarhet bör räknas som det främsta problematiska exemplet.
Problemet är här inte främst lärorna som sådana, utan kravet på den enskilde troende att bekänna dem.
Broder Nicolaus, tack för den värme och förståelse som präglar dina svar till mig. Du är ett ljus som lyser upp tillvaron!
Jag tror vi kommer allt närmare varandra i detta "samtal". Helt rätt har du i att Moderkyrkan idag har särläror som inte fanns på 1500-talet, men för mig är det inte frågan om påvens ofelbarhet utan särlärorna från Vaticanum II. Det är dessa som fått mig att inte konvertera enskilt. Främst Karl Rahners idéer om "anonyma kristna" och om förhållandet till andra religioner, som ungefär betyder att man idag menar att alla religioner är vägar som leder till frälsning. Detta är för mig det största hindret idag för en återförening/konversion.
In Christo, Gunnar
Tackar för ditt vänliga svar. Formuleringarna om vägarna till Gud i Vaticanum II är helt klart problematiska, även om man jag inte kan utesluta att Gud även frälser hedningar (Gud frälser dem han vill), men likväl är formuleringarna problematiska...
Skicka en kommentar