NYTT ANGLO-KATOLSKT MISSIONSSÄLLSKAP
Som komplement till ett anglo-katolskt personalordinariat i gemenskap med Petri stol - och med alla svårigheter det innebär - har nu (dock redan 24 september) ett antal biskopar inom Church of England lanserat ett inomkyrkligt missionssällskap för "försvarandet och bevarandet av anglikansk tradition"; The Mission Society of Saint Wilfrid and Saint Hilda. Sällskapet, forkortat SSWH, är öppet "för alla anglikanska lekmän, präster och ordensfolk kallade till Kyrkans fulla enhet". SSWH bildades på initiativ av biskoparna av Blackburn, Chichester, Gibraltar och Europa, Beverley, Burnley, Edmonton, Horsham, Plymouth, Pontefract, biskop Lindsey Urwin m.fl. 
Tanken är att sällskapet skall erbjuda "en plats inom Church of England för katoliker att fira gudstjänst och tjänstgöra med integritet utan att acceptera innovationer som distanserar Church of England allt mer från Öst och Västs stora kyrkor". De två konstituerande mötena i slutet av september samlade över 600 präster och ordensfolk från hela England och man fördömde planerna på införandet av kvinnliga biskopar. Likaså avvisar man den "Code of Practise" (motsvarande Svenska kyrkans avskaffade "samvetsklausul") som General Synod föreslagit och kräver en mer "realistisk lösning" på frågan om hur katoliker i fortsättningen skall kunna leva och verka i den egna kyrkan. Man deklarerade också en ovilja att ge upp kampen om Church of England och ansluta sig till påvens personalordinariat, tills vidare.
Vidare säger man i sitt pressmeddelande att man är tacksam för påve Benedikts erbjudande, men att det för många fortfarande är svårt att fullt ut förstå påvens primat på det sätt som den Romersk-katolska kyrkan lär - något man därför menar omöjliggör ett uppriktigt accepterande av den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus. Man skriver också att sällskapet fortfarande är i startgroparna och att mer information kommer att komma under de närmsta månaderna.Nyheten om sällskapets bildande har naturligtvis mottagits med blandade känslor. Här nedan från två anglo-katolska bloggar:
Fr Trevor Jones är försiktigt positiv: St Peter's London Docks
Fr Ed Tomlinson är negativ: St Barnabas' blog.
Fr Ed Tomlinson är negativ: St Barnabas' blog.
28 kommentarer:
Jaha, samma rädsla/ovilja att bli katoliker fullt ut som präglat och präglar svensk högkyrklighet. Vad ska man säga? Här har HH Benedict XVI sträckt ut handen längre än någon annan Petri efterträdare gjort och ändå tvekar man....
Fast nu är det ju så att Rom kräver både omvigning och celibat.
"Fast nu är det ju så att Rom kräver både omvigning och celibat."
Omvigning, ja - i enlighet med Apostolica curae - men inte celibat, väl?
Det stora problemet, som jag ser det, med denna typ av "lösning" är att anglo-katoliker i England liksom högkyrkliga i Sverige i grunden hävdar Church of Englands respektive Svenska kyrkans katolicitet. Med skapandet av ett dylikt sällskap blir det dock som att man hävdar sin egen katolicitet och samtidigt säger att den inte längre finns i modersamfundet. Att hävda den egna gruppens katolicitet är ju dock något helt annat, och mer "protestantiskt", än att hävda moderkyrkans katolicitet.
Synoden i Church of England avvisade ju såväl en provins- som en sällskaps-modell för dem som motsätter sig kvinnor i biskopsämbetet. Och den kan ju heller inte göra annat. Den nya provinsen och det nya sällskapet kan inte ha interkommunion med övriga kyrkan (i längden kommer ju alla präster och biskopar ha kvinnliga biskopar i sin vigningslängd), varför det blir som att en ny kyrka grundas. På det sättet är just vägran att sätta upp en sådan separat provins mycket katolsk, i det den inte tar hänsyn till private judgments.
Man ser dock också, glädjande nog, att anglo-katolikerna tydligt ser skillnaden i att kvinnor kan vigas till präster och att de kan vigas till biskopar.
Slutligen: att försöka att samtidigt hänga kvar i ett samfund där kvinnor vigs till biskopar och hävda att kvinnor inte giltigt kan vigas till biskopar och hävda att man ska beredas en "respekterad plats" i samfundet är en omöjlig ekvation. Att man av olika personliga omständigheter tvingas att förbli där man är är en sak, men det finns en fara att nödvändigheten upphöjs till dygd, och dessutom söks beläggas med teologiska resonemang (även om förstås vissa personer också stannar av teologisk övertygelse).
Men om man ska vara realistisk: vad ska de kvarvarande anglo-katolikerna i CofE (liksom högkyrkliga i SvK) när första kvinnan vigs till ärkebiskop?
Ursäkta kommentars-bombningen, men jag måste tipsa - för dem som inte har sett - om Damian Thompsons rapportering av det nya sällskapet (liksom Damian Thompson i stort kan rekommenderas):
http://blogs.telegraph.co.uk/news/author/damianthompson/
Utdrag ur "Anglo-Catholicism crumbles as traditionalists prepare to enter the Ordinariate" (30 september):
"Anglo-Catholics are of course entitled to fight to preserve their sacramental order as Anglicans rather than as Roman Catholics. They are the heirs of Pusey and Keble. But the notion that the Church of England will grant them “a place … where they can minister with integrity” without compromising that sacramental order is fantasy. How many more times does the Synod have to tell them that they won’t be allowed to reject the authority of women bishops and priests before the message sinks in?
Ask yourself this question: how can a seminaran who believes that women cannot be priests now put himself forward for ordination in the Church of England in good conscience? The answer is that he can’t do so without performing the most peculiar theological acrobatics. And, indeed, very few seminarians will go down this route – as the C of E is well aware.
Anglo-Catholicism as we used to understand it – that is, as a fully functioning part of the Church of England that rejects the ordination of women – may not be dead, but it is terminally ill. Its adherents can stay where they are and resign themselves to extinction. They can soften their beliefs, in which case a very warm welcome awaits from “Affirming Catholicism” and its Kim Philbys. They can reconstruct their communities as a “continuing Anglican Church”. They can convert to Rome, either individually, like Blessed John Henry Newman, or as part of an Ordinariate whose primary purpose – as Bishop Burnham emphasises – is to evangelise."
Ja omvigning därför att Rom inte är helt säker på dels apostolisk succession dels intentionen i den "schismatiska" vigningen. Det får man nog förstå. Sedan nämner du celibatet. Det är tydligen en av de punkter där katolskt troende i såväl Svenska kyrkan som andra reformatoriska kyrkor inte vill vara katoliker fullt ut. Är det inte så i det aktuella fallet, att de präster som redan är gifta får fortsätta vara det, precis som de som redan nu har dispans från celibatskravet, men att de som därefter kommer att vigas är förpliktade till celibat? Enligt romersk rit SKA präster vara celibatärer och det får vi nog acceptera. Som jag ser det kan man inte "plocka russinen ur kakan".
Men vad är problemet Gunnar? De anglo-katoliker som bildat detta nya sällskap har ju avstått från att konvertera just DÄRFÖR ATT de inte fullt ut kan ansluta sig till romersk-katolsk tro!
Sedan menar jag - och många med mig, liksom de ortodoxa kyrkorna - att det romerska celibatkravet är fel.
Erik: jo man kräver både omvigning och celibat. De präster som går över till ordinariatet KAN dock söka efter dispens, men det finns ingen garanti för att så sker.
Sedan menar jag fortfarande att Apostolica curae inte längre gäller eftersom det rörde situationen innan 1930, då de anglikanska vigningarna kompletterades av gammal-katolsk - dvs romersk-katolsk - vigningssuccession.
"Erik: jo man kräver både omvigning och celibat. De präster som går över till ordinariatet KAN dock söka efter dispens, men det finns ingen garanti för att så sker."
Jag håller i grunden med om att det tycks som att celibatet ska vara normen:
"VI. § 2. The Ordinary, in full observance of the discipline of celibate clergy in the Latin Church, as a rule (pro regula) will admit only celibate men to the order of presbyter. He may also petition the Roman Pontiff, as a derogation from can. 277, §1, for the admission of married men to the order of presbyter on a case by case basis, according to objective criteria approved by the Holy See."
Dock, två saker:
a) man har här öppnat för ett mer systematiskt tillåtande av gifta präster ("according to objective criteria");
b) det finns ju ingen garanti för att man blir vigd till präst, ens om man är celibatär; det är kyrkan, inte den enskilde personen, som förvaltar prästämbetet. Det är därför också kyrkans uppgift att alltid urskilja huruvida kallet till prästämbete föreligger, i det enskilda fallet.
"Sedan menar jag fortfarande att Apostolica curae inte längre gäller eftersom det rörde situationen innan 1930, då de anglikanska vigningarna kompletterades av gammal-katolsk - dvs romersk-katolsk - vigningssuccession."
Här får man agree to disagree. (Anglikanerna hävdar ju inte apostolisk succession som gammalkatoliker.)
Dock måste man fråga: anser ens anglokatoliker och högkyrkliga att alla personer som hävdas ha giltig vigning i Church of England respektiva Svenska kyrkan är giltigt vigda? Svaret måste vara "nej", i alla fall i SvK:s fall, vilket leder till frågan: är det verkligen troligt att Rom nu skulle omvärdera sin inställning till dessa vigningar?
Se också följande bloggpost:
http://liturgicalnotes.blogspot.com/2010/10/apostolicae-curae-today.html
Utdrag:
"The old cry of Anglican Catholics, that Apostolicae curae ought formally to be declared of no effect, has now been completely overtaken by events, and it is the very height of folly to persist with it. We are now in a position of having profound doubts too about the Orders of many Anglican 'priests' ... well, doubts does not put it strongly enough."
I bloggposten påvisas dock också hur Anglicanorum coetibus uttryckligen söker gå bortom Apostolica curae ur andra aspekter, exempelvis utifrån ordinariens bärande av biskopliga insignier.
@Gunnar/brother Nick: Är celibatkravet verkligen fel? Är det inte bara en annorlunda kyrkorättslig ordning? Det finns väl inga reciproka fördömanden av icke-celibatära och celibatära ordningar? Eller har jag fel?
@Gunnar: är inte konceptet att katolikerna utanför Rom inte anser att Rom är normen för katolicitet. Du borde skriva: vill inte vara romerska-katoliker fullt ut.
Eller missar jag ngt?
Enligt Apostolicae Curae är den kvarstående anledning, även om man fått sig ett tillskott av gammalkatolsk vigningslinje, att Church of England är till sin natur (nativa indoles ac spiritus) protestantisk. Därför anses vigningslinjen bruten oavsett om en biskop skulle haft en gammalkatolsk biskop som medkonsekrator.
Den tydligaste uttrycket för den romerska synen finns i Kardinal Ratzingers kommentar till den ‘Professio fidei’ som varje vigd tjänare i den romerska kyrkan avlägger. Kommentaren som är publicerad på engelska i L'Osservatore Romano N.28 - 15 July 1998, säger följande:
“With regard to those truths connected to revelation by historical necessity and which are to be held definitively, but are not able to be declared as divinely revealed, the following examples can be given: ... the declaration of Pope Leo XIII in the Apostolic Letter Aposolicae curae on the invalidity of Anglican ordinations....”
Inte direkt som en kommentar till ovanstående blogginlägg, men ändå en nyhet i relation till den: biskopen av Fulham, tillika ordförande i Forward in Faith, John Broadhurst avgår som biskop av Fulham till årsskiftet ("om drottningen accepterar det"; underbart!) och "kommer troligen" ('expects') att gå in i ett ordinariat, när detta upprättats:
http://www.forwardinfaith.com/news/na2010.html
(F.ö. mycket lyssningsvärt rakt igenom.)
http://www.catholicherald.co.uk/news/2010/10/15/anglican-bishop-of-fulham-to-take-up-ordinariate/
Olika personer reagerar säkert olika, men jag säger spontant (för vad det är värt): Deo Gratias!
Åter, med ursäkt om att gå lite vid sidan om bloggpostens huvudärende: en bra (om än, som vanligt, bitvis tämligen polemisk) sammanfattning av läget för ordinariatet just nu av Damian Thompson:
http://blogs.telegraph.co.uk/news/damianthompson/100059134/earthquake-in-anglo-catholicism-bishop-of-fulham-to-convert-to-rome-forward-in-faith-no-longer-anglican/
Utdrag:
"The Ordinariate is picking up momentum. Not only is the chairman of Forward in Faith joining, but so is the president of the Church Union, the Rt Rev Edwin Barnes, retired Bishop of Richborough. So that makes four C of E bishops we know are crossing the Tiber: +John Broadhurst, +Andrew Burnham, +Keith Newton and +Edwin Barnes, and there will be others. Critics of the Ordinariate may scoff at its small size – and I really do think it will be small when it launches early next year – but the fact remains that three out of the four bishops appointed by Synod to minister to traditionalists are joining this new semi-autonomous Catholic body set up by Pope Benedict XVI."
Ytterligare ett tips från Forward in Faiths pågående nationella kongress (http://www.forwardinfaith.com/news/na2010.html ), med mer relevans för det ursprungliga blogginlägget: Fr Paul Benfields tal från idag (16 oktober), angående "varför en samvetsklausul ('code of practice') inte är nog".
Det är intressant att FiF alltså helt motsätter sig att ens sätta sig i en situation svensk högkyrklighet hamnade i 1958 (om än det finns många skillnader, förstås, också)! Det är också intressant att, i detta tal, höra skälen för detta, speciellt ur kyrkorättslig synvinkel.
Ett sista tips, jag lovar: :-) Fr Geoffrey Kirks avslutande tal på FiF:s National Assembly. En intressant summering av åren som gått från 80-talet och framåt, och en analys av de "fel" han anser har begåtts under tiden, från en som varit med och gjort dem.
Dixi.
Det blir ändå så att de anglikanska präster (och biskopar) som väljer att omvigas inom romersk-katolska kyrkan enligt dåvarande Kardinal Ratzingers uttalande tvingas underkänna alla tidigare anspråk på att ha utövat ett giltigt ämbete och levt i en riktig kyrka tillsammans med sina trogna församlingsmedlemmar.
Så att gå med i ordinariatet och omvigas är att säga att man tidigare varit protestant och inte katolik.
Var finns logiken i detta?
Erik Å:
Ja, celibat krävs i Anglicanorum Coetibus för de präster som inte redan är gifta under sin tid som anglikanska präster (eller "pastorer" som man menar från Roms sida). Man tvingar naturligtvis ingen att skilja sig. Men var och en kommer att prövas på nytt. Dvs. det finns ingen garanti att den förre anglikanske prästen blir "anglo-romersk" präst. Vidare kommer gifta ordinander (dvs sådana som tidigare inte varit anglikanska präster) att avvisas.
"Men om man ska vara realistisk: vad ska de kvarvarande anglo-katolikerna i CofE (liksom högkyrkliga i SvK) när första kvinnan vigs till ärkebiskop?"
Ja säg det. Problemet har ännu inte uppstått.
Mäster Abraham: "Är celibatkravet verkligen fel?"
Absolut inte. Men att det skall vara ett krav anser jag är felaktigt, även om det naturligtvis har sina fördelar. Ordningen med gifta präster har ju också sina fördelar...
Erik Å:"Olika personer reagerar säkert olika, men jag säger spontant (för vad det är värt): Deo Gratias!"
Ja visst kan du alltid jubla och triumfera. Om +John tycker det är passande och hans väg skall det ju naturligtvis respekteras.
Ett inlägg om National Assembly och de svikna löften som nu leder till anglo-katolicismens splittring kommer inom kort här på bloggen.
Lind: "Så att gå med i ordinariatet och omvigas är att säga att man tidigare varit protestant och inte katolik.
Var finns logiken i detta?"
Jag tror detta är en riktig reflektion. De som bildade missionssällskapet ifråga tycks ha kommit fram till samma frågeställning.
Jag har ett bättre förslag till Rom än ordinariatet. Att erkänna att vigningarna i Church of England och Svenska kyrkan är giltiga diakon-, präst- och biskopsvigningar och sedan se om sitt eget hus, så det inte befinns vara ett korthus.
'"Men om man ska vara realistisk: vad ska de kvarvarande anglo-katolikerna i CofE (liksom högkyrkliga i SvK) när första kvinnan vigs till ärkebiskop?"
Ja säg det. Problemet har ännu inte uppstått.'
Det är sant att man inte ska agera på sakförhållanden som ännu inte uppstått. Samtidigt måste man väl redan nu reflektera över hur man ska handla den dagen? (Det är ju när, inte om, det händer. Antje Jackelén är väl ett troligt namn på en framtida ärkebiskop i Sverige, till exempel.)
Som sagt, det är ibland onödigt att redan idag ta itu med morgondagens bekymmer. Å andra sidan är risken att, om man inte sätter upp klara gränser för sin trosmässiga integritet, att man liksom grodan som kokas inte märker när det redan är för sent. Kan man, exempelvis, med en kvinnlig ärkebiskop inte vara en "affirming Catholic" i Svenska kyrkan?
'Erik Å:"Olika personer reagerar säkert olika, men jag säger spontant (för vad det är värt): Deo Gratias!"
Ja visst kan du alltid jubla och triumfera.'
Åh, jag ville just söka markera att jag jublade, snarare än triumfera. Jag inser att olika personer har olika vägar att vandra, men blir för egen del glad över +Johns intention att inträda i ett ordinariat.
Triumfalism är, anser jag för övrigt, just i detta sammanhang ytterst opassande.
Bara en kommentar till om triumfalism: skälet till att jag själv noga följer utvecklingen är inte av triumfalism, utan för att jag hoppas på och ber för - liksom jag tror - att det som händer i England just nu innebär ett signifikant steg i överbryggandet av 1500-talets kyrkoschismer, och därmed mot ett uppfyllande av Jesu löfte: "att de alla må vara ett".
Givet många svenska högkyrkligas nära kontakter med England kan det, dessutom, få återverkningar här hemma.
"Jag har ett bättre förslag till Rom än ordinariatet. Att erkänna att vigningarna i Church of England och Svenska kyrkan är giltiga diakon-, präst- och biskopsvigningar och sedan se om sitt eget hus, så det inte befinns vara ett korthus."
Anser ens anglo-katoliker i CofE och högkyrkliga i SvK att alla präst- och biskopsvigningar i dessa kyrkor är giltiga?
Och vilken typ av uttalande skulle det, i så fall, önskas från "Rom"? Att man specificerar vilka vigningar som är giltiga ("där ordinanden är man, vigd av en manlig biskop, utan någon kvinnlig biskop i successionen, och där såväl ordinand som vigande biskop har en ämbetssyn som ligger tillräckligt nära katolsk ämbetssyn [så att intentionen att viga till just präst och biskop föreligger]")?
Enda sättet att arbeta vidare tror jag är att man från anglo-katolskt och högkykligt håll bygger upp egna episkopala strukturer, med biskopar som såväl har auktoritet att utlägga tron som att föra ekumeniska samtal med katoliker och ortodoxa (vilka torde vara de närmsta samtalsparterna).
Skulle du, f.ö., kunna utveckla vad du menar med att det skulle vara ett korthus? (Du tycks syfta på något mer specifikt.)
Angående de ekumeniska förbindelserna mellan katolska kyrkan och Church of England efter införandet av kvinnliga biskopar sade förre ledaren för Påvliga enhetsrådet Walter kardinal Kasper följande inför biskoparna i Church of England 2006:
"En ekumenisk dialog i ordets sanna mening har till mål att återställa en fullständig kyrklig gemenskap. Det har varit förutsättningen för vår dialog ända till nu. Realistiskt sett skulle den förutsättningen inte mer existera om kvinnor började vigas till biskopsämbetet."
Han sade också angående kopplingen mellan biskopsvigning av kvinnor och ett möjligt erkännande av ämbeten:
"I frågan om ett möjligt erkännande av de anglikanska vigningarna skulle det inte enbart leda till en kortvarig kyla utan till en allvarlig och långvarig nedfrysning."
[ http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3452 ]
Han sa dock också att de ekumeniska samtalen i vidare mening måste fortsätta, och de personliga kontakter som knutits även fortsättningsvis odlas.
Dock är de ovan citerade mycket starka ord, inte minst för att komma från kardinal Kasper.
Angående kvinnliga biskopars mer framträdande positioner: Den norske kirke får nu sin första kvinnliga ordförande i biskopsmötet:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/norsk_biskopskonferens_far_kvinnlig_ordforande_0_15314.news.aspx
(Länken ovan tycks inte fungera; försök istället:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/norsk_biskopskonferens_far_kvinnlig_ordforande_0_15314.news.aspx )
(Avslutningen ".aspx" tycks hamna utanför bilden i länkarna ovan.)
Beskedet om de fem biskoparnas intention att ingå i ordinariatet, utmärkt skrivet och sammanfattat av Damian Thompson:
http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/religion/8116669/A-one-way-pilgrimage-to-Rome.html
Säkert har härvarande, ärade bloggare koll på detta, men FiF:s tidskrift "New Directions" finns gratis utlagd på det s.k. nätet. Nyligen lades novembernumret, med flera intressanta texter, upp:
http://www.forwardinfaith.com/news/new-directions-yudu.html
Skicka en kommentar