FÖRFÖLJELSE
Bilden till vänster föreställer den anglo-katolske prästen Fr Arthur Tooth som 1877 greps och fängslades för att ha infört liturgiska bruk som idag räknas som fullständigt normala (= mässkläder, ljus på altaret, korstecken m.m.). Fr Tooth kallades för "the christian martyr". Idag kan vi betrakta detta som något absurt. Men i dagens civiliserade och demokratiska Europa ser vi nu tecken på att statlig förföljelse av religiösa övertygelser inte längre är ett minne blott.Igår kom ett domstolsutslag från Finlands högsta domstol där man nu skapat ett prejudikat utifrån fallet där en präst "vägrat" tjänstgöra tillsammans med en "kvinnlig präst". Man slår nu fast att ett sådant agerande är olagligt och straffbart enligt världslig lag. Det blir intressant att se om prästen ifråga driver detta vidare till Europadomstolen, och vad man där har att säga om de nordiska staternas angrepp mot religionsfriheten. Prästen har tidigare dömts till böter i de lägre instanserna.
Den "HBT-vänliga prästen" Karin Långström Vinge - som på sin blogg beskriver sig som "tråkkyrklig" - undrar underförstått hur länge de svenska "kvinnliga prästerna" skall behöva vänta innan också den svenska staten griper in mot åsiktsavikare i Sverige. Personer som Långström Vinge har stora likheter med kolleger i Deutsche Christen under 30-talets Tykland - det viktiga är att hänga med i tidens svängningar och gärna gå brutalt åt dem som avviker och vågar stå för klassisk kristen tro.
Men vi behöver inte gå till Finland (och 1800-talets England) för att se liknande fall. I dagarna har tre präster i Linköpings stift utsatts för domkapitelanmälningar pga blotta ryktet om att de inte tagit emot "nattvarden" från kvinnliga kolleger. Nu vill biskopen i Linköping - den alltid lika tokige Martin Lind - tvinga prästerna att gå fram till nattvarden hos någon särskilt illasinnad kvinnlig präst (vilken präst har hjärta att använda sakramentet på ett sådant sätt?)!
"...ty han vet att hans tid är kort" (Uppenbarelseboken 12:12)
Jesus nåd, Maria bed.
15 kommentarer:
Det enda jag funderade på när jag läste artikeln om den finske prästen var om han gick upp till altaret och fullföljde mässan när hans kollega lämnat församlingen? Församlingen måste ju få ta emot Herren, det är det viktigaste.
Enligt romersk-katolska regler ska en präst som inte tjänstgör göra det om celebranten faller ifrån... oavsett om han är gift, supsenderad eller exkommuniserad (med reservation för att det finns andra som kan det romerska regelverket bättre än mig och jag kanske minns lite fel...).
Hej Br Nicolaus!
Jag citerar mitt eget inlägg:
"Flera tidningar rapporterar idag om domen i Högsta domstolen i Finland som ger böter till en prästvigd man som vägrat fira nattvard tillsammans med en prästvigd kvinna. Diskriminering, säger HD som menar att religionsfriheten inte får leda till att mänskliga rättigheter, däribland rätten att inte bli diskriminerad, kränks.
Det är ett tydligt ställningstagande. Blir säkert inte så kännbart för den aktuelle prästen eftersom kollekt till förmån för hans böter lär tas upp i likatänkande församlingar.
Men hur länge ska sånt här fortgå? "
Det jag avser med fortgå, är alltså att manliga präster vägrar ta nattvarden av prästvigda kvinnor. Det är en problematik som Deutsche Christen inte hade att ta ställning till.
Däremot tar jag ställning mot Deutsche Christen och menar att det är en grov jämförelse från din sida som inte gynnar din sak. Snarare tvärtom. Tryter argumenten, får man skrika högre. Och värre.
Trevligt att du hittat hit, Karin. Bevisligen tycker du ju att det är ett problem att det finns manliga präster (varav en av dessa präster ifråga är gift med en kvinnlig präst) som inte är övertygade i giltigheten i kvinnliga prästers sakrament. Man kan inte "rå för" sin tro, sitt hjärtas övertygelse.
Det är tråkigt att du inte vill bära den gemensamma sorg som ni som kvinnliga präster har i att bli ifrågasatta, med dem som faktiskt inte kan delta i er sakramentsförvaltning. Detta är en gemsam sorg som måste accepteras och bäras gemensamt, och lösas i kristen kärlek.
Det är klart att det är en sorg på så sätt att det är ett bekymmer som pågått länge och som tar tid och kraft. För mig är det inte ett problem, personligen. Jag blir inte hindrad i min ämbetsutövning. Men jag har kollegor som blir. Både kvinnor och män. Och som jag skriver i mitt senaste blogginlägg: varför inte låta dem vara ifred?
Så till frågan om lösning. En del av mina kvinnliga kollegor menar att det är lika bra att vi öppet viger motståndare eftersom de ändå lurar sig in. Jag vet inte vad jag ska tro om det. Jag lämnar det i Guds händer. Men om jag vore man och motståndare skulle jag vända mig till missionsprovinsen. Där skulle jag få arbetsro. Vad har motståndarna för framtid i svenska kyrkan? inte ens frimodig kyrka vill få bort oss.
Bara några tankar så här innan sömnen faller på. Jag fortsätter gärna dialogen här
och välkommen till min blogg också.
Det hela blir kanske något mer begripligt av KT:s artikel Om man kallar en präst utifrån att predika och celebrera, som man vet (antar jag) inte vill samarbeta med en kvinnlig kollega, och samtidigt schemalagt henne att ministrera vid utdelningen av nattvarden i samma gudstjänst så han man burit sig mycket klandervärt åt gentemot dem båda.
Vilken mardröm att stå i som utifrån tillkallad präst! Vad skulle han göra? I synnerhet om det var ett tillfälle då en inte obetydlig grupp av de närvarande gudstjänstfirarna, inte med frimodigt sinne skulle kunna ta emot nattvarden av henne - men kanske inte heller vilja avstå, för att inte bli förtalade sedan? De hade väl antagligen - såvida den gästande prästens men inte den ministrerandes namn var annonserat (vilket jag inte heller vet, men kan gissa), inte varit inställda på att hamna i den situationen.
Men domen är nog rimlig, så långt jag kan överblicka. Hon blev förhindrad att utföra sina arbetsuppgifter. Han var chef vid den aktuella gudstjänsten, och tvingades välja mellan att följa finsk lag eller att freda sitt eget och gudstjänstfirandes samvete inför Gud. Valet blir att dömas av antingen den finska statens eller av Guds domstol. Denne präst gjorde vad han måste, men den som ska klandras är arbetsgivaren som var ansvarig för schemaläggningen. Sedan kan man väl också fundera över och, kanske döma sitt samvete efter 1 Kor 6 (där "bröder" bör läsas könsneutralt, förstås).
Det är ju väldigt märkligt att Martin Lind agerar som han gör, med tanke på att han står som medinbjudare till präst- och pastorssamlingen på Bjärka-Säby i början av nästa år, tillsammans med Peter Halldorf och Anders Arborelius. Det här kommer ju att ligga som en skugga över mötet kan man befara....
Vad kommer då detta att leda till? Jo troligen att fler söker sig till Luthersstiftelsen. Det paradoxala är som vanligt att detta kommer att beskrivas som en seger av majoriteten i den krympande kyrkan.
När Gunnar pekar på Bjärka-Säby närmar vi oss det som är verkligt initressant och underliggande i dessa diskussioner men som majoriteten i den decimerande Svenska kyrkan i stort sett aldrig vill tala om, nämligen hur man ser på just trossyskon inom inte minst rom-kat och t ex östkyrkorna. Många sådana medlemmar lever bland invandrargrupperna i Sverige. Min fråga till bl a Karin är; anser du att i Sverige, och för den delen resten av världen, befintliga katolker osv är inskränkta mörkermänniskor med avseende på t ex ämbetssynen eller anser du att de ännu inte nått den upplysningsnivå att de förmår frigöra sig från sina avgrundsfurstars pseudoevangelium eller har du en annan åsikt i frågan?
Den som kommer vinna på detta är Missionsprovinsen. De finska prästerna tvingas på knä eller drivs ut. Jämför t.ex. situationen om något sådnt skett i Sverige 1978.
Om detta vekställs i Finland kommer Missionsprovinsens koinonior mångdubblas.
Samtidigt är detta en såda sak som borde drivas till Europadomstolen. Det är på intet sätt självklart att Finska HD dömt rätt.
Lärjungen: Jag skulle påstå att den kvinnosyn som ges uttryck bland annat i kvinnoprästmotstånd kan vara kulturellt betingad. Men behöver inte vara. Det är en frigörelseprocess som konmit olika långt på olika ställen. Det finns ju romerska katoliker som kämpar för kvinnliga präster, eller hur?
De traditionella frikyrkorna i Sverige har kvinnliga pastorer, och det verkar ju gå helt bra trots deras bibelsyn.
Var det inte tvärtom, att kvinnan celebrerade mässan och mannen (som bara var inbjuden att predika) inte ville koncelebrera eller hjälpa till vid kommunionsutdelningen? Så har jag fått för mig att det var. För varför skulle han inte kunna låta en kvinna, prästvigd eller ej, hjälpa till att dela ut kommunion om det faktiskt var han som celebrerat mässan?
"Det finns ju romerska katoliker som kämpar för kvinnliga präster"
I så fall är det konstigt att vi inte har sådana svenska katoliker som väller in i Svenska kyrkan.
@Simon: Nej, inte enligt det synsätt, som framkommer t.ex i "Communio i Sacris" från Dekankollegiet i Sv.K fria synod 1987-09-17, som jag hittade i hyllan. Där menar man att inte heller ett sådant samarbete där den kvinnliga prästen endast hjälper till med utdelandet kan accepteras, såvida den kvinnliga prästen uppträder i ämbetsdräkt, och därigenom gör anspråk på och av omgivningen uppfattas som just präst. Detta alltså även om det hon faktiskt gör i gudstjänsten i sig inte endast kan göras av en präst. Det handlar om att inte ge sig in på krumbukter som gör vittnesbördet otydligt (jfr Matt 5:37). Jag antar att den finske prästen följde en sådan strikt praxis.
Axelson:
Då är jag med. Det var alltså han som var celebrant och inte bara predikant?
@Simon: Ja, så har jag uppfattat det.
Skicka en kommentar