"RESPONSA AD QUAESTIONES..."
(...) DE ALIQUIBUS SENTENTIISAD DOCTRINAM DE ECCLESIA PERTINENTIBUS" är den långa latinska titeln på ett i veckan av den romersk-katolska Troskongregationen (Congregatio pro Doctrina Fidei) utgivet dokument om Kyrkans väsen. På svenska lyder titeln: "Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan". Dokumentet vill klargöra den officiella romersk-katolska linjen gentemot övriga kristna "kyrkor" och "kyrkosamfund", samt besvara fem frågor angående läran om Kyrkan. Sammanfattning av dokumentets punkter och Kyrkliga Betraktelsers kommentarer följer här nedan:
Kongregationen 1) markerar att Andra Vatikankonciliet (här i fortsättningen benämnt Vaticanum II) ej ändrat den tidigare läran om Kyrkan.
Kommentar: Detta måste man, av naturliga skäl, göra.
2) markerar att meningen "Kristi Kyrka subsisterar [=förverkligas] i den Katolska kyrkan" (Vaticanum II: Lumen gentium) skall tolkas så att Kyrkan: subsisterar endast "i den katolska Kyrkan som styrs av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.". Dvs. det vi i dagligt tal kallar för Romersk-katolska kyrkan.
Men att "Kristi Kyrka är närvarande och verkar i de kyrkor och kyrkliga samfund som ännu inte har full gemenskap med den Katolska kyrkan, på grund av de element av helgelse och av sanning som finns i dem" (!).
Kommentar: Detta (det första stycket) är precis vad Romersk-katolska kyrkan "alltid" hävdat, iaf sedan medeltiden. Men det är det andra stycket som för oss ickeromerska katoliker blir intressant: detta är inte långt ifrån t.ex. Augsburgska bekännelsens syn på Kristi Kyrka, vilket innebär att även andra kristna kan bli frälsta - det tackar vi för!
3) markerar att ordvalet "substiterar i" är en direkt följd av vad som sägs i andra punktens sista stycke och då dessa kyrkor och samfund "lider av brister, saknar de alltså ingalunda betydelse och vikt i frälsningsplanen". Dessa kyrkor och samfunds kraft "kommer från" den "nåd och sanning som i sin fullhet har anförtrotts den Katolska kyrkan".
Kommentar: detta är återigen anmärkningsvärt likt Augsburgska bekännelsens syn på Kristi Kyrka såsom varandes oberoende av de olika samfundensgränserna. Och att man markerar att den fulla nåden och sanningen bara finns i det egna samfundet bör även här betraktas som naturligt, annars faller ju hela läran om Petrusämbetet.
Men för kristna är det ju, däremot, lika naturligt att veta att syndafallet gör att människan ibland fattar felaktiga beslut i strid med Guds intention, och vi vet ju att även "Vatikanen" och kyrkliga koncilier består av människor - har inte medeltidens kyrkliga förfall lärt oss det?
4) markerar att de orientaliska/östligt ortodoxa kyrkorna kan kallas för just "kyrkor", eftersom dessa, trots att de är skilda från biskopen av Rom, har "rätta sakrament, främst - på grund av den apostoliska successionen - prästämbetet och Eukaristin, vilka fortfarande förenar dem med oss med de starkaste band". Dokumentets term för dem är "särskilda eller lokala kyrkor". Dessa kristna gemenskaper (i dokumentet t.o.m. betacknade såsom varandes "vördnadsvärda") har "något som saknas", nämligen gemenskapen med Petri efterföljare, biskopen av Rom. Detta beklagas som ett begränsande av den katolska fullheten, som man menar återfinns endast i den fulla gemenskapen mellan påven och hans biskopar.
Kommentar: Detta varma erkännande av Östkyrkan såsom giltig lärde dock inte Romersk-katolska kyrkan innan slutskedet av Vaticanum II, 1965, då man sedan 1000-talet betraktat de östkyrkliga såsom heretiker exkommunicerade från den egna kyrkan, vilket förvisso var ömsesidigt (1453 upphörde nattvardgemenskapen). Men man erkände alltså sitt misstag, trots att man påstår sig äga hela sanningen - hur går det ihop?
5) markerar att man inte "enligt katolsk lära" kan benämna de reformatoriska samfunden såsom varandes kyrkor. Detta eftersom dessa saknar, menar man, den apostoliska successionen. De reformatoriska "samfunden" (alla dras utan åtskiljning över en kam) saknar således "ett för kyrkan väsentligt och konstitutivt element", och har inte bevarat det "eukaristiska mysteriets väsen" i synnerhet pga. avsaknaden av det giltiga "tjänande och vigda" prästämbetet.
Kommentar: Är det verkligen så enkelt och har man ens brytt sig om att grundligt undersöka successionen i de kyrkor som hävdar en sådan (Anglikanska kyrkogemenskapen, Svenska kyrkan, Finska kyrkan, samt några till)? I övrigt finns inget att anmärka med tanke på de samfund som inte ens vill ha ett prästämbete eller några sakrament.
Det är en intressant läsning som Troskongregationen utlägger för oss. Traditionellt sinnade romerska katoliker jublar, men vi som betraktar oss själva och våra kyrkor som katolska trots vår schism med Rom, kan inte annat än beklaga Troskongregationens slutsatser.
Frågan om S:t Petri efterträdare som Kyrkans högste världsliga överhuvud och den apostoliska successionen, och särskilt då den svenskkyrkliga, kommer jag att återkomma till i kommande artiklar.
11 kommentarer:
Mycket senare kommer en kommentar:
1) de östliga kyrkorna betrakades innan Andra Vatikankonciliet inte som heretiker, utan just som schismatiker. Protestanter betraktades däremot som heretiker. Det är denna skillnad som nu väsentligen åter bekräftas i ett specifikt sammanhang, om än man inte använder sig av sådana ord.
2) På frågan om huruvida man grundligt undersökt anglikanska kyrkornas etc. vigningars giltighet så är svaret: "ja". Redan i encyklikan 'Apostolicae curae' från 1896 av Leo XIII förklarades anglikanska vigningar exempelvis "null and void", medan vigningar i ortodoxa och orientaliska kyrkor ansågs giltiga, något man alltså inte har tagit tillbaka. Frågan har stötts och blötts i nära 500 år, så att det är en förhastad slutsats kan jag inte ser har någon grund. Däremot kan du ju anse att den är felaktig...
1) Vad betydde då den bannbulla ("anathema" = "vi fördömer") som lades på högaltaret i Hagia Sofia söndagen 16 juli 1054? Att det inte skulle vara en romersk kättarförklaring gentemot de öst-ortodoxa är väl inget annat än en efterkonstruktion!
2) Men har Rom missat att den Engelska kyrkan har giltig vigning åtminstone via gammalkatolska biskopar sedan 1930-talet och att engelska biskopar medverkat i svenska vigningar? Sedan undrar jag också om Rom någonsin har brytt sig om att undersöka Svenska/Finska kyrkans eventuella succession? Vetenskapligt är den mekaniska successionen bevisad. Angående läran om intentionens nödvändighet tar jag gärna upp vid annat tillfälle, när frågan kommer!
Tack för ditt svar!
1) Bannbullan 1054 åsyftade att man från östkyrkligt håll inte accepterade påven med de anspråk denne gjorde. De sågs alltså inte som heretiker, utan som schismatiker. Att man i östkyrkorna inte skulle ha giltigt succession tror jag inte att man förnekat någon gång från katolskt håll.
Öst och väst var ju f.ö. också förenade korta tider på såväl 1200- som 1400-talet.
2) Att man skulle ha en giltig linje från gammalkatolikerna sedan 1930-talet kände jag faktiskt inte till, skall jag villigt erkänna. Blir inte successionsordningen lite annorlunda då? Kan du hänvisa till något ställe där man kan läsa om detta?
Huruvida SvK har en succession av biskopar som vigts med handpåläggning och bön är, vad jag förstår, omtvistat men troligt. Här handlar det dock snarare om SvK:s egen självförståelse; man är ett protestantiskt, lutherskt samfund (med de bekännelsedokument man har), och räknas också som ett sådant.
Denna självförståelse kommer ju också till uttryck idag, med kyrkogemenskapen med Missionskyrkan, där en pastor utan vigning i SvK:s ordning får verka som präst där. Funktion (förvalta ord och sakrament) snarare än invigning som präst (som delaktighet av Kristi prästadöme, som den som kan frambära ett offer i Kristi namn, nämligen Kristus själv); det tycks ligga i linje med detta.
Att sedan enskilda medlemmar av SvK har en annan syn på biskopsämbetet är ju en annan sak. Det man dock måste titta på är ju vilka bekännelsedokument man hänvisar till, och hur tron tar sig uttryck i kyrkans konkreta liv, främst genom kyrkoordning.
Vänligen,
Erik
1) Varför såg då S:ta Birgitta ryssarna som heretiker? Jag är dock beredd att ta tillbaka påståendet, även om mitt påstående styrks av denna länk: http://runeberg.org/nfac/0103.html
2) Du kan läsa lite om den engelska successionen på denna sida:
http://www.ucl.ac.uk/~ucgbmxd/success.htm
Allt sedan 1900-talets början har engelska biskopar varit medkonsekrerande vid svenska biskopsvigningar. Utöver denna gammalkatolska succession har dessutom östliga kyrkor erkänt anglikanska vigningar, t.ex. patriarken av Konstantinopel (vilket du kan läsa om i länken ovan).
Nu skall dock markeras att jag menar att de svenska vignignarna även före unionen med Church of England är valida!
Vetenskapligt har våra vigningar bevisats av proffessor Sven Kjöllerström vid Lunds universitet. Denne, som var tydligt antihögkyrklig, hade bestämt sig för att motbevisa den svenska apostoliska successionen, men kom till slutsatsen att den mekaninska linjen var intakt.
Och så angående självbild och intention: Skulle du vilja peka på var i katolsk ordning som biskoparnas privata självbild spelar in på vigningarnas giltighet? Intentionen är givetvis viktig, men: ett sakrament blir endast ogiltigt om den som utför den sakramentala handlingen (biskop/präst) har bestämt sig för att INTE utföra den sakramentala handlingen, dvs: det måste finnas en antiintention, "jag vill inte viga dig till präst". Sådan vägran har nog sällan förekommit...
Mer om detta i kommande blogginlägg!
Hej igen,
tack för ditt svar!
1) Ja, historien ortodoxa-katoliker tycks komplicerad. 'Deo gratias' säger jag till upphävandet av bannbullorna, i varje fall!
2) Tack för länkarna!
Min poäng under 2 var just att biskoparnas privata självbild inte spelar in. Det gör däremot samfundets självbild. I detta fall står det i SvK:s bekännelseskrifter om biskopen t.ex. att
"Men en enda sak skilde biskop och pastor åt, nämligen att viga. Ty det bestämdes, att en enda biskop skulle för flera olika församlingar viga församlingstjänarna. Men då på grund av gudomlig rätt biskop och pastor icke representera olika grader, så är det uppenbart, att om pastor loci viger någon till präst i sin församling, denna vigning är giltig på grund av gudomlig rätt. Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare." ('Om påvens makt och överhöghet', nr 64-67)
Detta är en stark avvikelse från katolsk uppfattning ("Ubi episcopus, ibi ecclesia", S:t Ignatius av Antiochia) - och är också uttryckligen en sådan. Ingenting skiljer här en biskop och en "församlingstjänare".
Jag förstår att andra saker också spelar in, men vad jag vet gäller bekännelsedokumenten fortfarande, och inga "partiella tillbakadragaden" har gjorts.
Sedan kan enskilda personer, t.o.m. biskopar ha andra, personliga uppfattningar om vad en biskop är. Genom antagandet av konkordieboken 1593 måste man säga att SvK uttryckligen avvisade en katolsk ämbetssyn.
Vad SvK "egentligen" har för syn idag är svårt att säga. Man talar också på olika sätt i olika sammanhang. I dialog med katoliker framhäver man gärna den apostoliska succession man menar sig ha, medan man på andra håll gör uppgörelser där denna helt läggs åt sidan och uppgörelser görs där frikyrkliga pastorer kan verka som präster.
Jag tror att detta just beror på den i grunden individualistiska synen i SvK och protestantismen. Man kan inte tala om "kyrkans tro", som den enskilde troende tar del i, utan i grunden är det upp till var och en att göra urskiljningar i trosfrågor. Detta, till slut, hänger också samman med ämbetssynen - biskopen är inte, som i katolska och ortodoxa kyrkor, bärare av denna gemensamma tro. Sedan kan enskilda protestanter anse att det är (eller borde vara) så, men det visar ju bara poängen än tydligare... Man kommer liksom inte ur cirkeln den vägen.
Ser fram emot din framtida bloggpost!
Vänligen,
Erik
För det första: kalla aldrig mig protestant. För det andra: kalla aldrig svenskkyrkliga för protestanter - det ordet finns inte omnämt någonstans i något dokument som bör gälla den "självbild" du talar om.
Nu är det så att dokumentet om "Påvens makt och överhöghet" som du citerar inte är ett bekännelsedokument. Det är en kommentar. Augsburgska bekännelsen och de tre fornkyrkliga (ekumeniska) bekännelserna antogs vid Uppsala möte, inget annat.
Det finns återigen inget som säger någonting om ett samfunds självbild för dess sakraments giltighet: i sådant fall får du gärna peka på vad du stödjer detta påstående på!
Sedan är ju givetvis de protestantiserande tendenser och oklarheter som du tar upp beklagliga, men de säger ingenting om våra vigningars giltighet.
Sedan undrar jag varför så många konvertiter, som jag utgår från att du är, är så fruktansvärt intresserade över Svenska kyrkans vara eller icke vara: är ni så rädda för att vi är en giltig kyrka?
Oerhört intressant inlägg och intressanta kommentarer.
Vad det gäller Svenska kyrkans succesion så har hon som Skribenten hävdar en giltig succesion. Och som denne också hävdat så bör Roms syn på anglikanska och Svenska kyrkans succesion omprövas särskilt eftersom vi också har en succesion genom Utrecht-unionen vars succesion Rom har erkänt.
Och vad det gäller Svenska kyrkans bekännelses självförståelse så kan jag bara lyfta fram följande citat ur den augsburgska bekännelsen, skrivet efter den 21:a artikeln:
”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga (=katolska) kyrkan eller den romerska kyrkan…”
Och för att poängtera att detta är något jätteviktigt så ser vi på nästa sida detta:
”Då våra kyrkor icke avvika från den allmänneliga (katolska) kyrkan i fråga om någon trosartikel, utan blott avlägsnat några få missbruk.... ”
Den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 är ett katolskt bekännelsedokument, vilket gör att Svenska kyrkan har en katolsk bekännelse.
Mer om detta på min blogg om du är intresserad:
http://versus-populum.blogspot.com/2008/06/vad-menas-egentligen-med-epitetet.html
Intressant inlägg och en intressant diskussion.
Svenska kyrkan har giltiga linjer sedan reformationen men om man betvivlar detta så har vi även giltiga linjer vilket skribenter också framför ifrån CoE och ifrån Utrechtunionen, och Utcrechtkyrkornas linjer är erkända av Rom. Så Rom borde verkligen ompröva sin hållning. Med det vill jag dock inte påstå att Svenska kyrkan inte har en mycket att jobba med för att fullt ut vara en katolsk kyrka.
Men vad det gäller hennes bekännelse så är den katolsk i allra högsta grad. I den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 finner vi följande efter den 21:a artikeln:
”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga (=katolska) kyrkan eller den romerska kyrkan…”
Och för att poängtera att det icke är något annat än katolsk tro som bekänns av Augustana så står detta på nästa sida:
”Då våra kyrkor icke avvika från den allmänneliga (katolska) kyrkan i fråga om någon trosartikel, utan blott avlägsnat några få missbruk.... ”
Så Svenska kyrkans bekännelse är krånglig men i allra högsta grad katoslk. Mer om evangelisk katolicitet finner du på min blogg:
http://versus-populum.blogspot.com/2008/06/vad-menas-egentligen-med-epitetet.html
Pax et Bonum!
Josefus
Hej igen,
ursäkta om jag trampade dig på tårna genom att benämna dig och SvK protestantiska; det var absolut inte min mening! Vad tycker du att SvK och hennes enskilda medlemmar skall kallas?
Vad jag förstår är "Om påvens makt och överhöghet" antaget som en kommentar till Augsburgska bekännelsen. Finns något i CA som du menar motsäger denna kommentar?
Självklart påverkar ett samfunds självförståelse vad det är som sker vid biskopsvigningar. Även samfund som inte alls delar katolska kyrkans syn på biskopar har personer i ledande ställning som man kallar för biskopar; en urskiljning är här nödvändig i ekumeniska relationer, vilket just det dokument som var uprinnelsen till denna diskussion handlar om. Sedan kan man ju, som sagt, komma fram till att man inte håller med om den bedömning katolska kyrkan gör.
Sedan frågan om varför katoliker, speciellt konvertiter, bryr sig så mycket om SvK och dess vigningar. (Syns det så tydligt? :) )Upprinnelsen till att jag kommenterade ditt inlägg var att du hade kommenterat och motsatt dig ett dokument från Troskongregationen. I dina kommentarer uppfattar jag att du grundligt ifrågasätter såväl troskongregationens aktuella skrivelse ["Är det verkligen så enkelt och har man ens brytt sig om att grundligt undersöka successionen i de kyrkor som hävdar en sådan (Anglikanska kyrkogemenskapen, Svenska kyrkan, Finska kyrkan, samt några till)?"], vilket man ju kan göra, men också, och vad mer är, motsätter dig att katolska kyrkan förverkligas i kyrkor vars herdar står i gemenskap med biskopen av Rom ["Men för kristna är det ju, däremot, lika naturligt att veta att syndafallet gör att människan ibland fattar felaktiga beslut i strid med Guds intention, och vi vet ju att även "Vatikanen" och kyrkliga koncilier består av människor - har inte medeltidens kyrkliga förfall lärt oss det?"]. (Kanske skall jag dock inte uppfatta detta som att du motsätter dig subsisteringen, utan bara säger att den synen måste balanseras med att katolska kyrkan betsår av syndiga människor som igen och igen faller?)
I vilket fall, när man hävdar att SvK har giltiga biskopar, hävdar man ju också att dessa för vidare en genuin tradition, har en sann utläggning av tron, av bibel och tradition. I dessa utläggningar och traderingar kan jag inte se annat än att det går emot katolska kyrkans tolkningar av detta, även om vissa svenskkyrkliga personer inte anser det.
Antagligen är det också så, som du antyder, att frågan är känsligare för konvertiter än andra. Vi har ju tagit ställning, i en ofta lång process, bl.a. för att Kristi kyrka förverkligas i den katolska kyrkan - och då, underförstått, att den inte helt gör det i det samfund vi lämnat. För jag antar att du anser att SvK är "katolska kyrkan i Sverige". Här går det inte att få ihop det: enligt romersk katolska kyrkan, i vilken Kristi kropp subisterar och som i centrala tros- och lärofrågor inte kan ta miste enligt Kristi löfte, är katolska kyrkan i Sverige just den kyrka som finns under ledning av biskop Anders Arborelius (även om väldigt mycket gott, skönt och sant finns utanför den, liksom det utanför den också finns uttryckt mycket av Kristi kyrka).
Vilken ställning intar då synen på anglikanska vigningar som icke giltiga i sanningshierarkin? Ja, i det senaste dokument som uttalat sig om detta (från 1998) ställs det på samma nivå som exempelvis påvens giltighet och kanoniseringen av helgon. Ganska högt alltså.
["With regard to those truths connected to revelation by historical necessity and which are to be held definitively, but are not able to be declared as divinely revealed, the following examples can be given: the legitimacy of the election of the Supreme Pontiff or of the celebration of an ecumenical council, the canonizations of saints (dogmatic facts), the declaration of Pope Leo XIII in the Apostolic Letter Apostolicae Curae on the invalidity of Anglican ordinations."]
http://www.ewtn.com/library/CURIA/CDFADTU.HTM
Varför är det så viktigt? För att det har att göra med Sanningen. Sanningen (Kristus) kan inte skiljas från kyrkan. I 1 Tim. 3:15 omnämns exempelvis kyrkan som "sanningens pelare och grundval". Att skilja sanningen från dess förkroppsligande och uttryck är, skulle jag hävda, i sig ett i grunden protestantiskt synsätt.
Nåväl, det blev ett långt svar, men jag hoppas att det på något sätt svarade på något av det du undrade. Jag måste dock erkänna att jag reflekterat över varför jag blir irriterad över anspråk från SvK att vara katolska kyrkan i Sverige; ovan redovisade jag något, men det finns nog flera andra känslomässiga och andra komponenter som kan vara bra att själv ta itu med som konvertit, också; det blir lätt så känloladdat.
Nåväl, tack och hej!
Erik
Tack, Erik. Sanningen är jag givetvis övertygad om att jag har på min sida, annars hade jag sedan länge konverterat. Och jag står fast vid min syn på Svenska kyrkan som en katolsk kyrka i Sverige, grundad av St Ansgars mission, den kyrka som döpte Olov Skötkonung och givit oss Heliga Birgitta och Erik den Helige. Detta tillskillnad från det polsk-latinamerikanska samfund som Stockholms katolska stift utgör (missförstå mig rätt). Jag står också fast vid att Rom bör göra en ny granskning av successionslinjen och att "självbilde"n fortfarande inte nämns i något kanoniskt dokument jag känner till.
Hej igen,
och tack för en givande diskussion!
Jag tycker att det kom fram väl var vi var ense, och var vi kan vara ense att vara oense.
Allt gott!
Erik
Skicka en kommentar