FRAMÅT!



Vi börjar närma oss jul då åter hoppets ljus tänds över världen. Kristus lyser fram och förjagar allt mörker och manifesterar den han är: Världens ljus. I alla tider ger detta framtidstro och energi. Vetskapen om att det är Jesus som kan rädda, han ensam är den som håller allt i sin hand och som segrar i slutänden är något vi får påminnas i den lidande Kyrkan på jorden. Lidandet leder till kamp och kampen leder så småningom till att den triumferande Kyrkan framträder i all sin prakt, upplyst av Evangeliets ljus. Detta gäller också oss i Svenska kyrkan. Mörkret och motståndet kan ibland kännas övermäktigt, men det är bara ett temporärt läge. Så har kyrkohistorien visat oss förr.

 

Angående läget som är och kommer att bli allt mer allvarligt i och med Svenska kyrkans allt mindre apostoliska identitet, nu senast genom valet av Antje Jackelén till ny ärkebiskop, har några av de opositionella organisationerna gjort uttalanden i frågan om framtiden. Dessa rekommenderas starkt och två exempel kan läsas här:

 

Uttalande från arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. (förstasidan, 131219)

 

Uttalande från Kyrklig samling.

 

Ute i världen händer också grejer. Inför julen annonserar den anglikanske biskopen Keith Ackerman att man vill kalla till en internationell katolsk kongress som en modern fortsättning på 1900-talets anglo-katolska kongresser. Intressant att följa utvecklingen:

 

 

OFRÅNKOMLIGA KONSEKVENSER

Nu blev det som befarat. Den sekularistiska ockupationsmakten i Svenska kyrkan har utsett en efterträdare till Anders Wejryd. Från och med 14 juni 2014 kan vi konstatera att vi ur en katolsk och apostolisk synvinkel befinner oss i en definitivt ny situation: långvarig sedisvakans på ärkebiskopstolen i Uppsala. Vi kommer i och med Antje Jackeléns tillträde dels få en kvinnlig ärkebiskop, vilket strider mot katolsk och apostolisk ämbetsteologi - det vill säga att Kyrkans ämbete är reserverat för män enligt Kristi egen instiftelse - men också därför att personen ifråga inte ställer upp på grundläggande kristna trossatser - utan dessutom uttryckligen bekämpar dem (t.ex. "Tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga har man faktiskt missat hela poängen", Hearingen i Gottsunda kyrka, 1 oktober 2013). Detta är extremt allvarligt och något vi aldrig tidigare upplevt i Svenska kyrkans historia. (Här skall noteras, och bör noteras, att även en manlig biskop med sådan inställning, svårligen skulle kunna hävda apostolisk legitimitet).

Detta första konstaterande måste, hur smärtsamt det än må vara, ändå sägas rakt ut: vi befinner oss från och med 14 juni 2014 i en helt ny situation. Sedisvakans är det första. Den andra sidan av myntet är än smärtsammare: Antje Jackelén kommer i egenskap av "främste bland jämlikar" leda vigningsgudstjänsten vid samtliga biskopsvigningar de kommande 6-8 åren, vilket troligen kommer att beröra alla stift utom Linköping, Skara och möjligen Luleå. Man kan hävda att vi "kommer undan" problemet genom att hänvisa till att en ärkebiskop aldrig ensam viger biskopar, men vi kommer inte ifrån att den sakramentala giltigheten i en sådan vigning kommer att anses ytterst tveksam ur en apostolisk och katolsk förståelse. Det kommer att röra sig om vad engelsmännen kallar "in doubt".
Detta får följaktligen konsekvenser för dem som prästvigs. Åtskilliga präster efter år 2014 kommer att vara tvungna att fråga sig: "Är jag verkligen präst?" - en fråga som säkerligen ett antal präster i Lunds, Stockholms och Härnösands stift redan brottats med i åratal. Men det kommer också bli aktuellt för de präster som redan är vigda i en "manlig" vigningssuccession, inte då "är jag präst" men däremot: "vem är min biskop?" och "på vems uppdrag utövar jag mitt ämbete?".

Den yttersta konsekvensen på sikt och således än smärtsammare är - så till vida inget oförutsett händer och/eller att Antje får en giltig efterträdare - frågan om vi i denna nya situation längre kan hävda att Svenska kyrkan är en apostolisk kyrka, det vill säga en Kyrka i ordets rätta bemärkelse. Då får vi inse att Svenska kyrkan hellre får betraktas som definitivt protestantisk och vad man på romersk-katolskt språkbruk skulle kallas "kyrkligt samfund". Vad det får för konsekvenser för de inomkyrkliga rörelser som ännu står fasta vid apostolisk tro är inget vi kan sia om ännu, och det är heller inget Kyrkliga Betraktelser vill gissa sig till. Det får nämligen de kommande åren utröna. Däremot är det nu tvunget att förstå allvaret i den uppkomna situationen. Vi kommer att behöva inse att det är dags för gemensam aktion i den samlade inomkyrkliga oppositionen. Då duger det inte att klaga på olikheter eller hänvisningar till så bra man har det i den egna församlingen. Detta handlar om Svenska kyrkans framtid som en kristen kyrka.   

Jesus nåd. Maria bed.

EN ÄRKEBISKOP FÖR ALLA?

Någon av dem blir det. Vår näste/-a ärkebiskop. Frågan är bara vem som lyckas få flest röster. Men det borde vara andra frågor som skulle få styra utgången. En sådan fråga är: "vem av dessa skulle främja Svenska kyrkans enhet mest?", vem skulle vara allas ärkebiskop? Och ytterst: vem skulle vara bäst för Svenska kyrkans framtid som kristen kyrka? 

De senaste dagarnas diskussioner och reaktioner på kandidaternas uttalanden om Jesu sanningsanspråk och grundläggande kristna trossanningar, aktualiserar verkligen dessa frågor. En del av kandidaterna har verkligen givit prov på ytterst tveksamma och relativistiska hållningar. Låt oss säga det rakt ut: blir Antje Jackelén ärkebiskop kommer det innebära stor splittring både inomkyrkligt och i relationen med andra kyrkosamfund. Här handlar det inte då främst om personens kön, även om också det har ekumeniska konsekvenser såväl som teologiska i relation till Svenska kyrkans åberopade apostolicitet.
Får vi en ärkebiskop - oavsett kön - som inte kan eller vill eller tror sig kunna svara "ja" eller "nej" på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed, ja då har vi ett stort problem. Att inte självklart säga "ja" på den frågan är faktiskt ett hån mot Jesus själv. Frågan handlade inte - som vissa vrider det till - om "vilka kommer till himlen", utan om Jesus ger en sannare vittnesbörd om Guds rike än en arabisk köpman på 600-talet! Ytterst är det en fråga om vem man tror att Jesus är: Guds son/Gud själv eller bara en simpel profet bland andra.
Till detta får också läggas den arrogans Jackelén har visat mot sina kritiker. Det märktes bland annat i hearingen när hon totalt avvisar dem som omfattar den traditionella tron på jungfrufödelsen som folk "som missat hela poängen" - så lätt avvisas alltså det som trotts i 2000 år.  Häpnadsväckande.

Kritiken kom dock oväntat kraftfullt och omfattande. Till och med Kyrkans Tidning funderar på ledarplats på om man inte rent av borde "plocka ned skylten och lägga ned butiken" med sådana ärkebiskopskandidater. Alla kandidater utom en. Och den kandidaten kom tvåa i nomineringsvalet. Ragnar Persenius har de kvaliteter som Svenska kyrkan behöver i denna förvirrade tid. Han skulle ge enhet och trygghet. En tydlig ledare som inte tummar på det grundläggande. Det skulle stanna upp Svenska kyrkans teologiska kris och identitetsproblem rejält. En ärkebiskop som skulle accepteras i de flesta läger. En försonare, brobyggare och verkligt andlig ledare som inte skulle svara "vad tror du själv". En sådan ärkebiskop behöver vi, och vi behöver honom nu!

Jesus nåd. Maria bed.

KYRKOVALET: ÖVERRASKANDE HOPPFULLT

Bloggskribenten skall erkänna att han förra söndagskvällen var lite dyster och besviken, efter att ha tagit del av det nästan färdigräknade preliminära resultatet till kyrkomötet. Vi var många som hade trott att FRIMODIG KYRKA skulle gå fram åtminstone några procent, medan man efter valet istället kunde notera en tillbakagång med 1310 röster, förvisso ytterst marginellt men ändock betyder det ett förlorat mandat i kyrkomötet. Detta är ju ytterst tråkigt, och man de får fundera på vad det kan bero på. 

Illa är det också att Socialdemokraterna (de största och värsta försvararna av dagens system) gick fram, tillsammans med vänsterpartisterna, miljöpartisterna och Sverigedemokraterna. De sistnämnda gick väl mest fram just för att det förstnämnda hade gett sig i kast med en hetskampanj mot partiet. Men mobiliseringen måste väl ses som ett dubbelt misslyckande: dels blev Sd kyrkomötets femte största parti och mer än fördubblade sitt antal mandat till 15 stycken, medan sossarna själva endast lyckades skrapa ihop 2 mandat extra. Mp lyckades skrapa ihop 4 nya mandat och Vänstern 3. 

Men trots dessa partipolitiska framgångar kan vi ändå notera att de partipolitiska grupperingarna totalt har minskat med 9 mandat från förra valet. Centern ligger numera på knappt 12% (30 mandat: -4) och Borgerligt alternativ (M) minskade med tio procent och är nu rätt jämnstora med C, med 31 mandat. Det folkpartistiska FISK har blivit en dvärg i sammanhanget med sina 8 mandat, och kristdemokraterna har backat till 12 mandat (-6). Ett av partierna åkte dessutom ur kyrkomötet: "SPI - Seniorpartiet", som förlorade sitt enda mandat.

De fristående grupperna (dvs. de som inte har någon ideologisk koppling eller bakgrund i ett riksdagsparti) består av följande: ÖKA, FRIMODIG KYRKA, POSK och Kyrklig samverkan i Visby stift (som i sitt hemstift har uppåt 40%). POSK är valets stora vinnare och är nu andra största nomineringsgrupp (15,26% och 38 mandat), vilket är glädjande. Men den stora glädjen är dock att alla dessa grupperingar nu gemensamt har gått framåt och har nu tillsammans har 24,82% av rösterna. 

Jämför vi med samtliga val från år 2000 (då Svenska kyrkan formellt "skildes" från staten), är trenden tydlig: de partipolitiska grupperna minskar. 2001 fick de obundna grupperna 16,6%, 2005: 20,2%, 2009: 21,8% och nu alltså en fjärdedel av samtliga röster: 24,82%. Man kan inte förneka att det faktiskt går åt rätt håll, även om det kan tyckas vara långsamt, och tråkigt att Frimodig kyrka gick back denna gång.

Vad gäller FRIMODIG KYRKA skall trots deras tillbakagång i antal röster, procent och mandat, totalt sett och på riksnivå, ändå noteras att de faktiskt gått fram både lokalt och i några stift. FK finns nu representerade i alla stiftsfullmäktige utom i Visby. Lokalt har de inte varit representerade någonstans förut, men finns nu i en handfull församlingar, t.ex. i tre församlingar i Göteborgs stad.

När vi ändå talar om stiftsfullmäktige kan vi notera att trenden vad gäller de oberoende gruppernas ökning är ännu tydligare där. I Visby stift utgör lokala oberoende grupperingar och POSK ca 72% av samtliga röster i valet till stiftsfullmäktige. I Göteborgs stift fick FRIMODIG KYRKA, POSK och ÖKA tillsammans 39,75%.  I Linköpings stift blev POSK lika stora som S med 26%. Även i genompolitiserade stift som Luleå går de oberoende framåt, där POSK nu är andra största grupp med 17% (jämfört med sossarnas 44%...).

Nu har inte Kyrkliga Betraktelser resurser att undersöka hur läget ser ut i landets församlingar, men vi kan konstatera att oberoende grupper på många ställen är enda alternativ (liksom partipolitiska dito dominerar andra). Den partipolitiska dominansen finns kvar. Majoriteten är dock fortfarande förkrossande och väljarna tycks fortfarande cementerade i gammaldags inställning till kyrka och demokrati. Och av förra inlägget att döma tycks inställningen till vad Kyrkan faktiskt är och bör vara inte sällan vara rent häpnadsväckande. Men oavsett det måste vi realistiskt inse att det endast hållits fyra (4) kyrkoval sedan relationsförändringen kyrka-stat. I det långa perspektivet är ju det en droppe i havet. 13 år är ingenting. En dag kommer vändningen - det trodde heller ingen i DDR 1976... men till dess gäller:

Jesus nåd. Maria bed.

RAPPORT FRÅN VALLOKALEN

Ytterligare ett kyrkoval är nu förbi och som Kyrkliga Betraktelser misstänkte skulle det innebära endast marginella förändringar. Resultatet var alltså i stort väntat: Sverigedemokraterna gick fram, generellt minskar annars de partipolitiskt anstrukna grupperingarna även om några enstaka av dem kunde notera viss ökning som enskilda nomineringsgrupper; Frimodig kyrka tappade ett mandat i kyrkomötet, medan de två andra oberoende grupperna ÖKA och POSK gick fram. Närmre analys återkommer vi till i ett annat inlägg. 

Istället återges här en rapport från en vallokal i Stockholm, där en valförrättare delar med sig av sina tankar efter en dag i vallokalen. Texten publicerades ursprungligen på valförrättarens facebooksida och återges här med tillstånd. Bilden till vänster är också kyrkovalsorienterad, men har inget med just nedan nämnda vallokal att göra - men får ändå illustrera denna häpnadsväckande och pinsamma historia:

1. Kyrkans medlemmar i allmänhet vet inte vad orden "kyrkofullmäktige", "stift" eller "kyrkomöte" betyder. Nästan varannan fråga handlade om detta. Vad de olika nivåerna handlar om, brydde sig folk egentligen inte om.

2. Igenkänningsfaktorn är avgörande. Man känner igen namnen på riksdagspartierna och tror sig veta vad de står för. Därför väljer man dessa röstsedlar. Nya namn som Borgerligt alternativ, Fria liberaler etc är bara förvirrande. Jag vet inte hur många som klagade på att de inte kände igen dessa och andra namn och som istället valde en röstsedel med ett partinamn de kände igen.

3. En mycket stor andel av de röstberättigade, ja, jag skulle säga majoriteten, anser att Svenska kyrkan har mer med svensk identitet än med tro att göra. 

4. De flesta har inget större emot, ja, t o m föredrar att kyrkan leds av samma partier som leder riksdagen. Det är en liten, ofta välutbildad och/eller kyrkligt aktiv minoriter som anser annorlunda, men på det stora hela vill människor rösta på de partier de känner igen från andra sammanhang; se även ovan punkt 2.

5. Många, anmärkningsvärt många, känner ett behov att tala om att de minsann går och röstar för att "de religiösa inte skall få ta över kyrkan". Kommentarer på detta överflödiga...

VÄLJ BORT POLITRUKERNA PÅ SÖNDAG!

På söndag är det alltså kyrkoval. Det har väl knappast någon av er som läser Kyrkliga Betraktelser missat. Allt sedan dagens valsystem infördes har vi sett en trend. Det är den marginella förändringen i kyrkopolitiken, den som består i att de sekulära politiska partierna förlorar mark till förmån för de oberoende grupperingarna. 

Vi har också sett en trend där några partier bytt namn och liksom börjat låtsas vara oberoende. Exemplen är många: vänsterpartister, miljöpartister, folkpartister (="fria liberaler"), kristdemokrater och nu senast moderater (="Borgerligt alternativ"). Självklart är detta steg mot rätt riktning, men det finns något som skaver: det är fortfarande sekulär ideologi som är grunden för dessa grupper. Man liksom tar in partipolitiskt käbbel in i Guds hus. Man slåss med partiboken. Några av dessa grupper, jag tänker då särskilt på kristdemokraterna och möjligen de alternativa borgarna, har en vilja att få bort rådande system i förlängningen. Det är hedersvärt. Men samtidigt är deras engagemang under sekulära ideologiska beteckningar djupt problematiska.

Samtidigt har vi partiråttorna i S och C kvar. De grupper som absolut inte kan tänka sig lösgöra kyrkan på allvar från stat och sekulärt styre. De är rädda för "vad Svenska kyrkan kan bli" om de lämnar den "åt sitt öde" (som om frikyrkorna är något större hot mot lag och ordning). För dem är det därför viktigt att ha kvar banden mellan parti och nomineringsgrupp, symboler och namn. Lite som att låtsas som om år 2000 aldrig har inträffat. 

Och till dessa två partier har nu ytterligare ett fogats: Sverigedemokraterna. Manegen krattad av deras opponenter. Alla vill de göra kyrkan till sitt redskap. Synen är densamma: kyrkan skall styras från staten och den får absolut inte ha något inflytande på samhället, och den skall användas av medlemmarna på deras villkor - när de har lust. Här är Löfven, Lööf och Åkesson rätt lika i sin retorik. (Skillnaden kan väl dock till Sd:s fördel sägas att de i alla fall tycks vilja att Svenska kyrkan borde vara mer missionerande och mer kristen än vad hon är idag. Alltid nått...)

Sedan har vi ju de helt partipolitiskt oberoende: POSK, ÖKA och Frimodig kyrka. Dessa vill samtliga få bort dagens system. Tyvärr kan väl sägas att det ser ut som om både POSK och ÖKA tycks vilja vänta med den frågan, och inte sällan allierar man sig gärna med de politiska partierna i arbetet. ÖKA sägs ju gå rätt bra hand i hand med S. Å andra sidan är ju inte det så konstigt. S har en, om de över huvud taget sysslar med teologi, en liberalteologisk (sekularistisk) hållning, vilket ju ÖKA också har. POSK är väl fortfarande att betrakta som en slags allmänsvenskkyrklig mainstream, men lite spretiga åsikter. Och Fk är de kyrkfromma. Så skall det också få se ut i en framtida Svenska kyrkan fri från partipolitik. Poängen är ju att Svenska kyrkan måste få vara kyrka och syssla med kyrkliga frågor. Då kommer teologi behöva stötas och blötas, oavsett om jag som högkyrklig personligen tycker att Svenska kyrkan redan idag borde gå i union med Rom...

En dag  kommer vändningen. Kanske inte efter en jordskredsseger där de opolitiska grupperingarna lyckas övertyga väljarna - vilket iofs inte är helt omöjligt med tanke på alla ledarsidor som idag ifrågasätter systemet. Åtminstone kommer det ske genom "naturlig avgång". Politrukerna är en åldrande skara. Engagemanget i partipolitiken minskar. Väljarna minskar också. Tilltron i samhället till de etablerade partierna minskar. Och främst av allt: "traditionsväljarna" har snart som grupp dött ut, ni vet de där: "Jag har alltid varit socialdemokrat och om de så börjar döda folk så kommer jag fortsätta vara det" (jaja). Samma grupp som ser varje val som en "demokratisk plikt". Intresset för kyrkovalet kommer inte öka, det kommer att sjunka även i fortsättningen och i slutänden blir det bara de riktigt engagerade medlemmarna kvar. Men det är långt dit...

Se därför till att skynda på den utvecklingen redan nu - och rösta på söndag! Oavsett om du är liberalteolog, stockkonservativ eller allmänt bredkyrklig, rösta på söndag. Rösta bort de oengagerade och ickekyrkgående politrukerna - och främst av allt: rösta bort detta pinsamma, ologiska, ovärdiga och dyra valsystem! 

Libertas Ecclesiae!

EFTER NOMINERINGSVALET...

I torsdags hölls så nomineringsval till det stundande valet av ärkebiskop i Svenska kyrkan, som infaller i oktober. Valsystemet är lite knepigt och kan tyckas vara lite svårt att få grepp om, och siffrorna kan vara ytterst svårtolkade - till detta skall noteras att bloggskribenten aldrig varit någon lysande matematiker. De röstberättigade i både nominerings- och ärkebiskopsvalet består av kyrkostyrelsens ledamöter, samtliga domkapitel, stiftsstyrelser (inklusive biskopar), och Uppsala stifts samtliga präster och diakoner plus lika många elektorer.

De uppsaliensiska prästernas, diakonernas och elektorernas röster delas, för att inte göra valet "orättvist", med tio. I siffror betyder det att dessa totalt 670 avgivna röster reduceras till 67 röster. I det stora hela ser alltså då de röstberättigades röstantal ut som följer: kyrkostyrelse och samtliga domkapitel och stiftsstyrelser: 258 röster + Uppsala: 670 = 928 röster totalt. I realiteten blir ju dock rösterna efter delandet i Uppsala: 325 stycken. 

När då nomineringsvalet hölls förra torsdagen röstade totalt 806 personer (=298 röster), varav 561 av Uppsalas präster, diakoner och elektorer. Valdeltagandet i Uppsala låg på 84% och bland kyrkostyrelse, stiftsstyrelser, domkapitlen låg valdeltagandet tillsammans på 245 av totalt 258, alltså 95%. Totalt valdeltagande låg således på 87%. Antalet som inte röstade var alltså 122 stycken.

Resultatet har väl knappast någon av er intresserade läsare missat. Det officiella resultatet publiceras dock imorgon (10 september) varför ovanstående siffror (liksom nedanstående) får tas med viss nypa salt - även om en noggrann omräkning knappast kommer att erbjuda några större överraskningar. Följande blev således nominerade, ordnat efter antal röster: Antje Jackelén (stiftschef, Lund), biskop Ragnar Persenius (suffraganbiskop, Uppsala), Cristina Grenholm (kyrkosekreterare på Kyrkokansliet), F Johan Dalman (domprost, Strängnäs) och biskop Per Eckerdal (Göteborg).

Flest röster fick alltså Lunds stiftschef Antje Jackelén, 153 stycken och således 51%. Detta var i sig ingen överraskning. Jackeléns namn har nämnts i ärkebiskops- sammanhang i åratal. Hon anses stå för ett kompetent ledarskap, ger intrycket av att vara en riktig järnlady, gillar att umgås med muslimer i religionsdialog, är gästprofessor vid en luthersk högskola i Chicago och främst av allt: hon är kvinna. Det sistnämnda tycks ju i svenskkyrkliga sammanhang ha blivit allt viktigare, och politrukerna älskar det. 

Jackelén fyller 59 år nästa sommar och skulle således kunna vara ärkebiskop i 6-8 år. Vilket naturligtvis skulle få konsekvenser för Svenska kyrkans ekumeniska ställning och vigningarnas apostoliska legitimitet för en lång tid framöver. Antagligen mer intresserad av religionsdialog är ekumenik. 

Tvåan med 87 röster och 29%, blev Uppsalabiskopen Ragnar Persenius. Biskop Ragnars namn har också det nämnts i ärkebiskopssammanhang länge, och han kom tvåa i förra ärkebiskopsvalet. En gammal akademiker med mission och ekumenik som specialområde. Biskop Ragnar räknas som en försonare och är en av de biskopar som ingår arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses biskopliga "bollplank" tillsammans med ärkebiskop emeritus Gunnar Weman och biskop Biörn Fjärstedt. Persenius har vid återkommande tillfällen visat oro för Svenska kyrkans inre sekularisering. Ur en svenskkyrklig katolsk synvinkel är han med råge den mest lämpade kandidaten bland de troliga "kombattanterna" i kampen om ärkebiskopstronen.

Med 11% av rösterna, 32 stycken, blev Svenska kyrkans "chefsteolog" som hon brukar kallas, kyrkosekreteraren vid Kyrkokansliet, Cristina Grenholm, trea i nomineringsvalet. Grenholm är endast prästvigd och således liksom Johan Dalman (se nedan) inte precis någon trolig kandidat i just detta val, då det sedan 1900-talets första hälft varit praxis med redan biskopsvigda ärkebiskopar. Grenholm är en riktig kanslipräst med åratal på universitet och högskola. Akademiker med en feministteologisk utgångspunkt.

Domprost Johan Dalman är en riktig biskop i vardande och fick i nomineringsvalet 12 röster, alltså 4%. "Alla" vet att den adlige domprosten i Strängnäs en dag kommer att bli biskop någonstans i Sverige (tips: troligen i trakterna kring Sörmland och Närke). Han har redan nämnts som kandidat i ett antal stift men har ofta själv tackat nej. Kyrkliga Betraktelser är övertygad om att denne Oxforddoktorerande, ekumeniska "AffCath"-högkyrklige präst skulle bli en utmärkt biskop. Men ärkebiskop kommer han troligen inte bli - inte 2014 i alla fall.

Göteborgsbiskopen Per Eckerdal lyckades också kvala in i ärkebiskopsvalet med 10 röster och således 3% av de angivna rösterna. Som biskopsvigd blir han automatiskt en troligare kandidat än Dalman och Grenholm. Biskopen som "gjort allt" för att försöka omvandla sitt stifts image från att ha varit "det konservativa stiftet" till att bli allt mer politiskt korrekt med hjälp av allt från prideparader till hårdhandskar mot prästers gudstjänstbesök i Missionsprovinsens kapellförsamlingar. Ärkebiskop blir han nog inte, men bli inte förvånad om han skulle hamna på tredje plats.

Nu återstår hearing av kandidaterna i Gottsunda kyrka den 1 oktober. Mycket kan alltså fortfarande hända och ingenting säger att ett resultat från ett nomineringsval står sig. När saker börjar bli allvar har folk en tendens att ändra sig och satsa på säkra kort. Vi får heller inte utesluta att människor är öppna för Guds tilltal. Kyrkliga Betraktelser uppmanar därför sina läsare till innerlig bön detta ärkebiskopsval, som faktiskt kan vara avgörande inför Svenska kyrkans framtida vägval. Tänk på det - ge inte upp!

Jesus nåd. Maria bed.

BÖN FÖR ÄRKEBISKOPSVALET

Idag är det nomineringsval inför ärkebiskopsvalet i oktober då Svenska kyrkan kommer att välja en efterträdare till ärkebiskop Anders Wejryd. Vem som blir ärkebiskop är naturligtvis väldigt viktigt, inte minst vad gäller Svenska kyrkans ekumeniska - och ja - apostoliska legitimitet. Bloggen kommer naturligtvis att återkomma i ämnet; nu närmast efter valet av kandidater med en analys av de namn som presenteras.

"Be och ni skall få", säger Herren. Kyrkliga Betraktelser uppmanar därför, så här i elfte timmen, till bön för valet av ny ärkebiskop av Uppsala.

* * *

Låt oss bedja

Gud, du evige Herde, på många sätt styr du din Kyrka och råder över den i kärlek. Vi ber till dig för det stundande valet av ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Giv oss (goda kandidater och) en sann herde, en apostlarnas efterföljare, som vill vara en sann tjänare till dig och till Kyrkan. En ärkebiskop som i Kristi namn vill leda alla som står i hans vård. En ärkebiskop som vill troget uttolka sanningen, hängivet frambära Kyrkans offer och med säker hand leda ditt folk. Genom Jesus Kristus vår Herre. AMEN.

Jesus nåd. Maria bed.

LÅGA TRÖSKLAR = FYLLDA KYRKBÄNKAR?

En präst befann sig i en diskussion med en kyrkligt engagerad dam om hur Svenska kyrkan skall handskas med de låga besökssiffrorna. Diskussionen var vare sig unik eller ny för församlingen ifråga. Prästen beskylldes inledningsvis för att i kyrkans förbön ha sagt något som "kunde skrämma bort" kyrkoovana besökare. Nu var det förvisso inte så att prästen sagt det han beskylldes för, men denne menade ändå att han principiellt inte var särskilt rädd för att låta Kyrkans lära vara en stötesten för vissa grupper; ja ibland är det till och med nödvändigt.

Argumentationen från den oroliga damen blev den vi hört så många gånger förr: "Kyrkan måste följa med sin tid", "Vi lever ju faktiskt på 2010-talet", "Gudstjänsten måste välkomna alla..." och så slutklämmen: "...därför måste vi lägga ribban lågt och tona ned sånt som kan stöta bort!".

Prästen nämnde 1930-talets Tyskland där man ju också ville "följa med sin tid", det orimliga i att Kyrkans skall följa med dagens svenska samhälle som ju är totalt avkristnat och där blott 10% sägs tro på Gud - "skall vi anpassa oss efter de 90 återstående procenten?", frågade prästen retoriskt och tackade artigt för diskussionen. 

Bild från SSB:s generalkapitel (2007), som varje år fyller 

Vadstena klosterkyrka med både kyrkvana och kyrkovana.

Som bloggen konstaterade om de "revisionisiska lutheranerna": DET FUNKAR JU INTE! Nedtonandet av Kyrkans lära leder inte folk till kyrkan, snarare visar den mesta statistiken på det motsatta. Dock med reservation för att en "rätt lära" (för att prata schartauanska) inte nödvändigtvis fyller kyrkorna. Det handlar snarare om verksamhet som präglas av tydlighet och i viss mån social kompetens och sist men inte minst en gudstjänst som ger mening och (således) har ett riktigt innehåll. Där gudstjänsten får vara det där är tänkt att vara: gudsfolkets gemensamma och egna angelägenhet, navet i all verksamhet, vartill all annan verksamhet skall leda liksom ekrarna i ett hjul!

Alla försök till simplifiering av gudstjänsten både innehållsmässigt och i frågor om "de yttre bruken" brukar leda till att folk frågar sig: "Vad är poängen med att över huvud taget gå hit?". 

Ett perspektiv framförs av den amerikanske romersk-katolske prästen Dwight Longenecker på dennes utmärkta blogg, där han i ett inlägg med rubriken "High Mass - Low Class" skriver om anglo-katolska missionsprästers arbete i de brittiska slumområdena under 1800-talet och tidigt 1900-tal:

So why can’t we do this? Why is it so very hard to live a life of apostolic simplicity–working with God’s poor people and yet not cheapening or lowering the liturgy in some kind of banal attempt to relate and be “relevant”? “The people” are not so stupid. The children especially are not so stupid. They know beauty when they see it. They recognize truth when they hear it. Most of all, they see and understand love when it is offered to them.

"Well said", som man säger på engelska.

KYRKOVAL IGEN...

Om lite drygt två veckor stundar ytterligare ett kyrkoval, då den "demokratiska" aspekten av Svenska kyrkan skall försöka legitimeras med ungefär lite över tio procent av medlemmarnas röster. Som vanligt kommer med största sannolikhet de sekulära politiska partierna ytterligare en gång cementera sin majoritet på riksplanet och i stiften (vilket också SPT konstaterar i en krönika nyligen). Om trenden från tidigare år håller i sig, kommer vi dock att få se en marginell ökning för de olika (och mer eller mindre) opolitiska grupperna i kyrkomötet: Frimodig kyrka, ÖKA och POSK. Partierna däremot tappar allt mer mark. Sakta men säkert kommer med stor sannolikhet partiernas maktmonopol vara historia - men troligen kommer det att ta lång tid.

Det finns dock ett undantag denna gång. Undantaget heter Sverigedemokraterna (som inom Svk kallar sig Fädernas kyrka). Att dessa mobiliserar inför valet är uppenbart. Med en väljarbas på 10-15% i den sekulära politiken kommer en fortsatt politisk närvaro i kyrkan också innebära ett större inflytande från Sd:s sida. Deras mobilisering ser man också tydligt om man tar sig en titt på alternativ media, där många kommentarer argumenterar för att "straffa" Svenska kyrkans "antinationella" och "liberala/socialistiska" ledning. Frågan är vad ett Sd-inflytande skulle betyda för Svenska kyrkan. Sd betecknar ju sig som ett nationalistiskt och socialkonservativt parti. Däremot kan ju noteras att man likt de andra partierna är i princip sekulära i sina kyrkopolitiska prioriteringar: när miljöpartister snackar kyrkans miljöarbete, sossarna vill kasta ut oliktänkande, centerpartisterna vill ...(?), vill sverigedemokraterna stärka Svenska kyrkans svenskhet, "traditioner" och kulturansvar.

Svårare att utröna är vad Sd tycker om ekumenik, gudstjänster, mission och evangelisation. Inte särskilt mycket tycks det. Man skriver: 

– Utvecklingen som pågår där kyrkan ger avkall på sina traditioner och tonar ned sin kristna identitet måste upphöra.. [sic] Vi vill inte se en kyrka som understödjer islams frammarsch i Sverige. Vi vill inte se en kyrka som bidrar till fortsatt upplösning av normer och traditionella gemenskaper. Vår vision är istället en bred och offensiv folkkyrka där det kristna budskapet ska få i centrum för all verksamhet. En kyrka som bejakar sin roll att förvalta vårt kristna kulturarv. En kyrka som i det internationella arbetet stödjer förföljda kristna samtidigt som man i högre grad prioriterar de behov som finns på hemmaplan bland exempelvis äldre, sjuka och hemlösa. En kyrka som står upp för barnen, familjen och äktenskapet. Vår vision är en kyrka som kan hitta nya arbets och kommunikationsformer utan att för den skull göra avkall på sina värden, sin värdighet eller traditioner. Kort sagt; en kyrka i tiden, men inte av tiden.

Mycket av det som sägs är lätt att instämma i. Samtidigt infinner sig frågor. Vad betyder egentligen "traditioner"? Vad menar man med en "bred" kyrka? Vad innebär det att som kyrka i det internationella arbetet stödja "förföljda kristna" på hemmaplan, när dessa befinner sig i min församling, samtidigt som man som Jimmie Åkesson vill ha en kyrka där det endast är (det) svenska som gäller? Vad har man för ecklisiologisk syn, är Svenska kyrkan en storhet i sig själv ("skönast bland samfund på jorden") eller tillhör vi ett större, universellt sammanhang?

Även  om mycket låter bra för en klassiskt kristen troende i Svenska kyrkan infinner sig den yttersta frågan här liksom i fallet med (de "politiskt obundna") Kristdemokraterna, varför cementera politiken i kyrkan? Borde inte konservativa kyrkoväljare inse att politiken måste bort, att Kyrkan måste befrias från sekularistiska krafter. Och då finns bara ett verkligt alternativ för tillfället:

BEFRIA SVENSKA KYRKAN!

NÄR FALLER MYNTET NER?

"Luthersk" har aldrig varit ett begrepp som denna blogg haft något vilja att slänga med i dess självbeskrivning. Kyrkliga Betraktelser är en svenskkyrkligt katolsk blogg, verkande inom en kyrklig kontext som på pappret kallar sig "evangelisk-luthersk", fullständigt emot reformatorns egna intentioner. Samtidigt högaktar bloggskribenten fromma lutheraner, s.k. "gnesiolutheraner", eller "konfessionella lutheraner" som har en enkel evangelisk tolkning av den kristna tron där bekännelsen hålls högt. Det är fint och vi har det mesta gemensamt.

Samtidigt finns det en grupp "revisionistiska lutheraner" (alt."lutherska modernister") som är de vilka kapat de stora lutherska kyrkorna i världen, inklusive Svenska kyrkan. Egentligen är revisionistlutheranerna som fenomen universellt existerande i alla protestantiskt präglade kyrkor, men går naturligtvis i ickelutherska kyrkor under andra namn. Gemensamt för dem är att de är modernister eller helt enkelt "revisionister". Deras ständiga mål är kyrkans anpassning till moderniteten, det "moderna" samhället; det som i bibliskt språkbruk kallas för "världen". De är - mer eller mindre medvetet - allierade med sekularismen, avkristnandet. Inte sällan i Svenska kyrkan har dessa revisionistiska lutheraner - ironiskt nog - inte alls någon "luthersk" bakgrund, snarare rör det sig om import från frikyrkligheten bestående av personer som inte vill identifiera sig med sina hemsamfunds biblicism. Då bör vi inte heller bli förvånade när dessa personer i sin sakramentssyn nästan uteslutande är kalvinister; ränderna går inte riktigt ur bara för att man byter etikett!

Revisionistlutheranerna gillar att "revidera", vilket hör till deras natur; de är ju revisionister. Dvs. de gillar att omskapa (förvrida om man så vill) det mesta inom kyrkans värld: ämbete, sakrament, liturgi, arkitektur, titulatur, tron självt. Det går stundom också ut över historiska fakta. Plötsligt står den stackars gamle Martin Luther för den ena och andra teologiska uppfinningen som nog fått honom att snurra runt i sitt gravmonument i Wittenberg ett antal varv vid det här laget. Syftet är ständigt detsamma: Kyrkan måste anpassa sig efter tiden ("Hallå, det är ju 2010-tal!!", ni vet...). På frågan varför infinner sig inte sällan ett svar som kan liknas vid det trotsiga barnets "därför", men samtidigt har den fina tanken på att "locka folk" som sitt yttersta mål.

Här kommer vi till inläggets rubrik. Det funkar ju inte. Man har ju försökt med denna egendomliga "teologiska" hållning i decennier - ja längre än så. Men ändå: "folket" kom ju aldrig. Tvärtom. De springer ju formligen från kyrkan. Var är självkritiken? Var är utvärderingen? Var är det sunda förnuftet? Låt mig upprepa: Det funkar ju inte. "Folket" efterfrågar ju inte vad revisionisterna vill erbjuda, faktum är ju att de egentligen inte har något att erbjuda dem som "folket" inte redan har. 

Svenska kyrkan har tappat drygt 700 000 (sjuhundra tusen) medlemmar sedan år 2000. Vår "systerkyrka" i USA, den lika hopplöst liberala ELCA (Evangelical Lutheran Church of America) har på mindre än två (2) år tappat en halv miljon medlemmar, samma sak gäller den anglikanska Episkopalkyrkan som tappade 200 000 medlemmar mellan år 2006 och 2010. I Tyskland finns det lokala kyrkor inom EKD (Evangelische Kirche in Deutschland) där medlemstalen nu är så låga att pastorernas pensioner inte längre kommer att kunna garanteras. Detta hör ju delvis samman med en sekulariseringstrend i västvärlden som varit förhärskande under längre tid och som nu når sin topp, men särskilt i USA har medlemstappet inte sällan berott på protester mot kyrkornas revisionistiska inställning i moraliska frågor. Men det säger väl sig självt att kyrkor som inte längre ens försöker eller vill missionera (annat än med infantil ideologiproduktion) kommer att dö sotdöden i slutänden. Återigen: Det funkar ju inte! Således: när faller myntet ner?

BISKOP ACKERMAN OM DEN SALIGA JUNGFRUN MARIA

Den (svenskättade) amerikanske och anglikanske biskopen tillika ordföranden för Forward in Faith North America, Keith Ackerman SSC, argumenterar för varför också människor i de reformatoriska kyrkorna bör hålla den saliga jungfrun Maria i ära:

Del I



Del II

PÅVEN FRANCISKUS - MÖJLIGHETER OCH FARHÅGOR

"Habemus papam", ja. Vi har som bekant fått en ny påve, Franciskus, tidigare känd under namnet Jorgé Mario Bergoglio, kardinalärkebiskop av Buenos Aires. Latinamerikan med italienska föräldrar och således nästan lika italiensk som Pius XII, Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus I. Därav den kvittrande italienskan, med en lätt färgning av spanska. Men kanske inte helt europeisk ändå. Han är ändå latinamerikan på många sätt. Jesuit dessutom. Vilket aldrig hänt förr. En ödmjuk man med stor kärlek för enkelhet och för de fattiga (vilket däremot inte är någon egentlig nyhet på påvestolen). 

Ser man på påvens sätt att möta människor, lyssnar vi till hans predikningar, kan vi förstå att detta är en godhjärtad man, präglad av Kristi kärlek. Han är vad han gör. Han tror på vad han gör. Mycket har sagts om hans hittills ungefär blott månadslånga pontifikat: påven som åker buss tillsammans med kardinalerna från konklaven, påven som betalar sina hotellräkningar själv, påven som möter människor stående istället för sittande på en tron, påven som sitter i kyrkbänken och ber, o s v. Mycket har också sagts om de ämnen Kyrkliga Betraktelser här särskilt tänker fundera extra kring, utifrån perspektiven "möjligheter" men också "farhågor". Bådadera perspektiven har skäl för sig, och här behandlas ämnena ekumeniken, Kyrkan (och ämbetet) och liturgin.

Ekumeniken

Vad passar väl inte bättre att börja med på en icke romersk-katolsk blogg som Kyrkliga Betraktelser, när en ny påve träder fram? Ekumeniken så klart. Vi lever i en tid då ekumenikens tidevarv tycks ha hamnat i någon slags dvala. Borta är de dagar då svenskkyrkliga biskopar kunde medverka i gudstjänster tillsammans med påven i fullständig liturgisk skrud, med samtliga biskopliga ämbetstecken. Hoppfull kollegialitet åtminstone till det yttre. Borta är den tid då påven föll på knä tillsammans med ärkebiskopen av Uppsala för att be för Sverige och den kristna enheten. Ja några av oss är till och med så unga att vi inte ens var vid medvetande när det skedde.

Men detta är inte påvarnas fel. Dels ligger självcentrerad isolering i tiden, men också svenskkyrkligt avståndstagande från den världsvida kyrkans trosarv under ständigt knäfall för tidsandan och makten. I den tiden får vi nu en ny påve. Påve Benedikt var en man som arbetade och bad för kyrkans enhet. Trogen den romersk-katolska läran handlade den enheten dock i mångt och mycket om konvertering, snarare än långsiktigt arbete för korporativ återförening mellan kyrkorna; vilket vi kunde ana i upprättandet av ordinariat för f.d. anglikaner. Hur Franciskus kommer att verka för det ekumeniska arbetet återstår att se. 

Redan syns dock tendenser till en vilja till religionsdialog med ickekristna, främst judar och muslimer (de sistnämnda som han t.o.m. omnämnt "våra bröder och systrar!). Detta kan (trots att KB anser uttalandet om muslimerna vara aningen generöst) ge en glimt av hans ekumeniska sida. Rykten florerar redan att han, på tal om ordinariaten, skall ha uttalat att anglikaner inte behöver konvertera, som ett exempel. Den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartolomaios och påvens gemensamma bön vid Petri grav och patriarkens deltagande i installationen kan också vara ett tecken.

Farhågorna och frågorna infinner sig också: hur stor erfarenhet har en latinamerikansk ärkebiskop av ickekatolska kristna? Är den eventuella bristande erfarenheten en fara (eller kanske en möjlighet)? Vad kommer uttalandet om muslimerna som "våra bröder och systrar" innebära?

Kyrkan (och ämbetet)

Medveten om att detta ämne är extremt stort vill undertecknad lägga betoningen på innehållet i parentesen. Franciskus ödmjuka hållning har visat sig på många områden, varav något kommer att nämnas utförligare i nästa avdelning. Detta syns också i frågan om kyrkostrukturen och petrusämbetet som kommer att nämnas här. Påven är enligt romersk-katolsk teologi dels biskop av Rom och således S:t Petri efterträdare. Apostelns ledarskap i de nytestamentliga texterna skall således också gälla hans efterträdare, vilket innebär att påven skall och bör vara alla kristnas världslige herde. Påven har också den något (ursäkta uttrycket!)  pompösa titeln Kristi ställföreträdare (lat. Vicarius Christi), eller "Kristi vikarie". Tanken är vid första anblicken problematisk, ja kanske till och med anstötlig, men tänker man efter är väl alla kyrkliga ledare Kristusrepresentanter i församlingen, således "vikarier" på jorden. Den främste av dem är alltså påven, eftersom han är Petri efterträdare. En tredje titel är den ödmjukt klingande Guds tjänares tjänare (lat. Servus servorum Dei).

Några kommentatorer har noterat att påven Franciskus varit mycket noga med att inte benämna sig själv påve. Däremot har han vid flertalet tillfällen hellre talat om sig själv som "Roms biskop", vilket han också gjorde vid sitt första offentliga framträdande minuterna efter påvevalet. Detta är rätt anmärkningsvärt. Franciskus tycks hellre vilja betona den sistnämnda titeln ovan, Servus servorum Dei som ett uttryck för hans ödmjuka person. Utifrån detta kan man möjligen ana en ny slags konciliarism, dvs. att det är biskopskollegiet i sin helhet som är Kyrkans överordnade läroämbete. Kanske en fin gest gentemot de ortodoxa?

Somliga undrar dock om denna nya påvliga "image" går emot hela idén med påveämbetet. "Påveämbetet är inget ödmjukt ämbete", har det hävdats i en del kommentarer, eftersom ämbetet i sig självt gör sådana anspråk som vi redan nämnt i titlarna ovan. En del har till och med gått så långt att mena att Franciskus utstakade bana i förlängningen kan underminera hela idén med en påve, och att ämbetet som sådant snart är ett minne blott.

Frågan är vad sådana funderingar kan leda till. Kommer en påves uttalanden vara lika tungt vägande som förut? Kan det till och med finnas en risk att den ännu levande, men pensionerade, påven Benedikt blir betraktad som "den riktige påven", som man hellre vänder sig till för ledning?

Vidare väckte också påvens traditionella fotatvagning på skärtorsdagen vissa frågor. Franciskus bröt nämligen mot "liturgisk lag" (dvs. föreskrifterna i det romerska missalet)  när han tvättade fötter, inte bara på män, utan på två kvinnor varav en var muslim. Handlingen som sådan kan tyckas ödmjuk och inte hela världen, men om en påve kan bryta mot lagen - vem kan då inte göra det? Möjligen var "brottet" baserat på okunnighet, men det kan tyckas märkligt att handlingen slapp förbi påvens rådgivare...

Liturgin

Den stora snackisen har dock varit påven Franciskus och liturgin. Redan vid sitt första framträdande på balkongen på Peterskyrkan efter påvevalet satte Franciskus ribban för sitt fortsatta liturgiska agerande. Istället för den röda mozzettan och röklinet (eller snarare rochett), vilket är det självklara liturgiska plagget vid sådana tillfällen (såsom bön och välsignelse) dök den nye påven upp iförd endast sin vita talár (sutan, kassock, långkaftan) - så småningom med en kompletterande stola. Jämförelsevis skulle det motsvara en svenskkyrklig prelat iförd svart kaftan med elva - vilket hos oss påminner om tider då liturgin hade noll och intet värde. Franciskus är således att betrakta som liturgiskt "lågkyrklig". Bilden ovan får exemplifiera denna skillnad mellan Franciskus (höger) och Benedikt (vänster).

Rykten (?) säger också att påven vid sin första mässa som just påve, morgonen efter valet, skall ha avvisat de liturgiska plagg som hans ceremonimästare Msgr. Guido Marini lagt fram för tillfället. Om ryktena stämmer skall Franciskus avfärdat plaggen med kommentaren "Karnivalerna är förbi". Om kommentaren fälldes vid detta tillfälle eller innan framträdandet vid påvevalet visar troligen på att detta talar för att dessa rykten är illasinnat prat. Rykten och motrykten, mer kan vi inte veta. Men vi kan i alla fall konstatera att Msgr. Marini absolut fått stå tillbaka för påvens vilja vid samtliga offentliga liturgiska framträdan därefter, och  möjligen hänger hans anställning på en mycket skör tråd.

Vi får komma ihåg att påve Franciskus är en jesuit. Liturgi har aldrig varit deras grej. Ett engelskt uttryck lyder: "as lost as a Jesuit at the altar in Holy week". Alltså skall man inte förvänta sig för mycket. Karl'n är ju dessutom vigd efter andra vatikankonciliets liturgireform och hör till dess första generation präster; präglade av 70-talets minimalism. Tyvärr innebär detta att den "nya liturgiska rörelsen", som vill se en reform av den liturgiska reformen, ett betonande av liturgins kontinuitet och skönhet, inte längre har en allierad på Petri stol. 

Kanske innebär det att påven Benedikts utstakade reform läggs i malpåse för en tid. Risken är dock att detta försvårar för de präster och liturgister som tidigare kunnat hänvisa till högsta ort för sitt liturgiska arbete. Det talas till och med om en risk för ett spridande av en illvillig (modernistisk) tolkning av Franciskus jesuitiska minimalism, en "Franciskus anda" motsvarande den odefinierade "konciliets anda" som så många modernister och liberaler så ofta hänvisat till.

Som vanligt gäller: den som lever får se! Till dess får vi fortsätta be för påven Franciskus och för Kyrkans synliga enhet, som vi alla längtar efter.

FRIDSHÄLSNINGENS PLACERING

Väl medveten om att Kyrkliga Betraktelser bör fortsätta sin påbörjade serie om det nya handboksförslaget kommer här en (efterfrågad) kommentar till den intressanta debatt som för några månader sedan fördes i Kyrkans tidning angående den så kallade "fridshälsningens" plats inom ramen för högmässan. Debatten inleddes med en läsares insändare med uppmaningen "Avskaffa fridshälsningen". Och fick bland annat svar från redaktörerna för Artos Missale, Mikael Löwegren och Mikael Isacson, som gav förslag på alternativ placering - vilket också föreslås i nämnda missale. Ett annat svar fick rubriken: "Lär av anglikanerna".

Kyrkliga Betraktelser har tidigare kommenterat placeringen av fridshälsningen i ett inlägg som kan läsas här. Men det tåls ibland att upprepa sig och bygga vidare på ett tidigare resonemang. Då skrev redaktören så här:

Jag själv hör till en av kritikerna till den nuvarande placeringen och menar, liksom många andra, att fridshälsningen förvirrar, stör tillbedjan och koncentrationen inför det allra heligaste sakramentet. Påve Benedikt XVI tycks också har funderat över problematiken och menar nu, enligt kardinal Arinze, att fridshälsningen möjligen bör flyttas till före offertoriet; precis som det var i tidigkristna mässordningar och fortfarande är i de ortodoxa kyrkornas samt Church of Englands mässordningar. Enligt kardinal Arinze menar påven vidare att en sådant flytt av fridshälsningen kommer att skapa en mer "meditativ stämning under det att vi förbereder oss för kommunionen".

Då (2008) hade alltså påven Benedikt XVI uttalat en önskan om dess placeringen före offertoriet, strax innan den eukaristiska bönens inledning. Detta vore också teologiskt motiverat. Själva motivet till fridshälsningen hör ju samman med Jesu ord i Matteusevangeliets femte kapitel (:23-24) att man skall försonas med sin broder innan frambärandet av offret. Om man - som Kyrkliga Betraktelser - hävdar att Kristi korsoffer och mässans firande har ett klart samband (dvs. att offret blir närvarande och framburet av prästen i mässan som en realsymbolisk handling och en påminnelse till Fadern) vore det enda rimliga att denna försoning "bröder emellan" sker innan de eukaristiska gåvornas frambärande. 

Offermomentet sker vid två tillfällen, nämligen vid: 1) kalkens och brödets frambärande till och på altaret (och prästens tysta böner: "Välsignad är du Herre världsalltets Gud..." eller som i HB86; "Herre, av ditt ger vi åt dig...", osv) och 2) vid den eukaristiska bönens fortsättning då prästen med sina ord frambär Kristi kropp och blod (t.ex. "Se till hans fullkomliga och eviga offer..." osv). Allt detta sker innan nuvarande placering av fridshälsningen, vilken i de flesta fall och enligt både det romerska missalet och Svenska kyrkans kyrkohandbok sker efter Herrens bön (+brödsbrytelsen) och före Agnus Dei/(O) Guds lamm.

Problematiken (förutom att det rimmar illa med Matt 5) är dels att fridshälsningen "inkräktar" på hymnen till det närvarande offerlammet och stör flödet och andakten i gudstjänsten. När Jesus Kristus, Gud själv, just blivit närvarande på altaret bör väl vår fokus vara på Honom och inte på mig själv och min bänkgranne. Ett annat problem är mässfirande i ett mindre sammanhang där prästen "bör" hälsa på (åtminstone en) av de närvarande gudstjänstfirarna, då prästen som just berört och kommer att beröra Kristi kropp tar människor i händer som han inte har någon aning om hur dessa nyligen har använts. (Förvisso väl medveten om att Gud själv lät sig födas i ett stall...).

Historiskt går momentet som sådant tillbaka på  den fornkyrkliga "fridskyssen", som ursprungligen är en apostolisk uppmaning till de kristna: "Hälsa varandra med en helig kyss" (Rom. 16:16, t.ex.). Denna praxis kom snart - med hänvisning till ovan nämnda Matt. 5 - in i den kristna gudstjänsten för att få varierande uttryck genom skilda tidsepoker och kulturer. I de ambrosianska, mozarabiska och bysantiska liturgierna placeras hälsningen strax innan offertoriet. Mycket snart blev denna hälsning endast utväxlad mellan prästerskapet uppe i koret, vilket också är fallet i den äldre romerska/"extraordinära" riten i form av en lätt omfamning ("liturgisk kram") - där hälsningen dock är placerad efter Agnus Dei.

Sedan kom 1960-talet... vilket bland annat betydde liturgireform i den Romersk-katolska kyrkan. Svallvågorna stötte snart mot den svenska kusten och bruket kom in i Svenska kyrkan i och med Den svenska kyrkohandboken, 1986. I vår handbok är fridshälsningen fakultativ och behöver således inte placeras där den föreslås, men man har i mångt och mycket följt (som så många gånger något oreflekterat) modern romersk praxis. Här har svensk högkyrklighet en inte obetydlig roll. Engelsmännen handlade dock annorlunda när de reviderade sina gudstjänstböcker, vilket resulterade i Common Worship, 2000. Där valde man istället att låta sig inspireras av den praxis som återfinns i fornkyrklig och amrosiansk/mozarabisk/bysantinsk rit.

Praktiskt går det helt enkelt till som så prästen önskar Herrens frid mot församlingen direkt efter kyrkans förbön och innan offertoriepsalmen, med några passande inledande ord och med den formulering som återfinns i kyrkohandboken: "Herrens frid vare med er", gärna med församlingssvaret "Och med din ande". Varpå prästerskap och församling utväxlar fridshälsningen, genom omfamning eller att ta i hand. Präster och andra i koret bör nöja sig med en lätt omfamning, varvid celebranten noggrant ser till att inte vidröra vederbörande med sina händer. Onödigt spring och omåttlighet bör naturligtvis undvikas. 

Avslutningsvis får Kyrkliga Betraktelser återupprepa vad som skrevs för snart fyra år sedan som slutkläm på inlägget i samma ämne, nämligen att vi "får hoppas att en sådan reform [...] snart vinner insteg också i Svenska kyrkan!

EN ÖDMJUK OCH HELIG MAN

Det är med tacksamhet och vemod som Kyrkliga Betraktelser tagit del av att den helige fadern, påven Benedikt XVI, annonserat sin snara och oväntade abdikation. Så här cirka en vecka efter tillkännagivandet och lite mer än så kvar till hans avgång vill Kyrkliga Betraktelser med några korta rader härmed hylla denne ödmjuke och helige man för den inspiration och kunskap som han låtit även oss katoliker utanför hans jurisdiktion med stor tacksamhet ta del av. 

Vi kommer särskilt att minnas honom för hans liturgiska ambitioner, där vördnaden för det heliga varit ledstjärnan för det som kommer att gå till historien som den benediktinska "reformen av reformen". Här har han varit en inspiration för skaror även utanför den romerska kyrkan, även här i Sverige. Också hans vilja till kyrklig enhet är värd att nämnas, då vi särskilt tänker på den möjlighet som Benedikt XVI berett våra anglikanska trossyskon genom upprättandet av personalordinariat - även om Kyrkliga Betraktelser inte alltid hållit en okritisk ton gentemot vissa aspekter av desamma.

Bilden ovan är talande för den helighet och ödmjukhet den helige fadern - trots sitt ämbete - ständigt utstrålat under sitt pontifikat, som vore hans motto: "Se på Honom - inte på mig". Kyrkliga Betraktelser uppmanar nu sina läsare till bön för påve Benedikt XVI och för valet av ännu en värdig Petri efterträdare på Roms biskopsstol. 

Jesus nåd. Maria bed.