2007-07-26

SSB:S GENERALKAPITEL 2007

I onsdags avslutades SSB (Societas Sanctae Birgittae) sitt LXXXVII (88:e) Generalkapitel i Vadstena. Kapitlet varade från torsdagen 19 - onsdagen den 25 juli. Jag medverkade från lördag till tisdag.


SSB:s Vadstenadagar är fantastiska och helt klart den svenska högkyrklighetens årliga höjdpunkt. Här får vi svenskkyrkliga katoliker samlas och mötas i gemensam bön och gudstjänst, i tillbedjan av sakramentet, i hyllandet av helgonen, under rökelse och jubel! Och kanske en nyhet för kyrkoledningen: vi är många!


Det katolska liturgiska arvet värnas och en djup vördnad för det heliga kännetecknar SSB:s gudstjänster. Här en bild från firandet av eukaristin, celebrerad av visitator biskop Bertil Gärtner, vid det fantastiska gotiska högaltaret, ad orientem.

Hela tiden är vördnaden inför S:ta Birgitta påtaglig. Gud och Kristus är självklart alltid i centrum, men Birgittas föredöme, uppenbarelser och vittnesbörd är det som inspirerar hela generalkapitlet. Här ser vi SSB-systrar och birgittasystrar vid den Heliga Birgittas reliksskrin.

Bilderna är fotade av Fredrik Norberg och fler bilder hittar du i hans bildgalleri!

I dagstidningen Barometern, 20:e juli, skriver Andreas Wejderstam på ledaresidan om SSB och högkyrkligheten:

"Hos de högkyrkliga finns oftast en stor tolerans åt olika håll, trots att det alltjämt är denna grupp av kyrkans medlemmar som beskylls för att vara inskränkta och intoleranta. Många är de exempel på hur majoritetskulturen i kyrkan, vilken själv predikar tolerans och öppenhet, visar frapperande prov på avsaknaden av just detta i förhållande till de högkyrkliga.
Det finns en förvånansvärt stark livaktighet i högkyrkligheten, som inte minst märks i SSB. Under 1900-talet har mycket av det vi i dag tar för självklart i kyrkorna kommit via den högkyrkliga väckelsen, då gamla bruk återupptagits. Efter målmedvetet arbete från högkyrkligt influerade började man under 1900-talet tända ljus i kyrkan, klä prästen i liturgiska kläder och fira mässa oftare och mer regelbundet. Nu är SSB:s blick inställd på ekumenik. Och högkyrkligheten har alltid vetat att kyrkan med stort ”K” är större än Svenska kyrkan."

Länk till ledarkrönikan: Kyrkfolk på tvärs genom tiden

2007-07-14

"RESPONSA AD QUAESTIONES..."

(...) DE ALIQUIBUS SENTENTIISAD DOCTRINAM DE ECCLESIA PERTINENTIBUS" är den långa latinska titeln på ett i veckan av den romersk-katolska Troskongregationen (Congregatio pro Doctrina Fidei) utgivet dokument om Kyrkans väsen. På svenska lyder titeln: "Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan". Dokumentet vill klargöra den officiella romersk-katolska linjen gentemot övriga kristna "kyrkor" och "kyrkosamfund", samt besvara fem frågor angående läran om Kyrkan. Sammanfattning av dokumentets punkter och Kyrkliga Betraktelsers kommentarer följer här nedan:

Kongregationen 1) markerar att Andra Vatikankonciliet (här i fortsättningen benämnt Vaticanum II) ej ändrat den tidigare läran om Kyrkan.

Kommentar: Detta måste man, av naturliga skäl, göra.

2) markerar att meningen "Kristi Kyrka subsisterar [=förverkligas] i den Katolska kyrkan" (Vaticanum II: Lumen gentium) skall tolkas så att Kyrkan: subsisterar endast "i den katolska Kyrkan som styrs av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.". Dvs. det vi i dagligt tal kallar för Romersk-katolska kyrkan.
Men att "Kristi Kyrka är närvarande och verkar i de kyrkor och kyrkliga samfund som ännu inte har full gemenskap med den Katolska kyrkan, på grund av de element av helgelse och av sanning som finns i dem" (!).

Kommentar: Detta (det första stycket) är precis vad Romersk-katolska kyrkan "alltid" hävdat, iaf sedan medeltiden. Men det är det andra stycket som för oss ickeromerska katoliker blir intressant: detta är inte långt ifrån t.ex. Augsburgska bekännelsens syn på Kristi Kyrka, vilket innebär att även andra kristna kan bli frälsta - det tackar vi för!

3) markerar att ordvalet "substiterar i" är en direkt följd av vad som sägs i andra punktens sista stycke och då dessa kyrkor och samfund "lider av brister, saknar de alltså ingalunda betydelse och vikt i frälsningsplanen". Dessa kyrkor och samfunds kraft "kommer från" den "nåd och sanning som i sin fullhet har anförtrotts den Katolska kyrkan".

Kommentar: detta är återigen anmärkningsvärt likt Augsburgska bekännelsens syn på Kristi Kyrka såsom varandes oberoende av de olika samfundensgränserna. Och att man markerar att den fulla nåden och sanningen bara finns i det egna samfundet bör även här betraktas som naturligt, annars faller ju hela läran om Petrusämbetet.

Men för kristna är det ju, däremot, lika naturligt att veta att syndafallet gör att människan ibland fattar felaktiga beslut i strid med Guds intention, och vi vet ju att även "Vatikanen" och kyrkliga koncilier består av människor - har inte medeltidens kyrkliga förfall lärt oss det?

4) markerar att de orientaliska/östligt ortodoxa kyrkorna kan kallas för just "kyrkor", eftersom dessa, trots att de är skilda från biskopen av Rom, har "rätta sakrament, främst - på grund av den apostoliska successionen - prästämbetet och Eukaristin, vilka fortfarande förenar dem med oss med de starkaste band". Dokumentets term för dem är "särskilda eller lokala kyrkor". Dessa kristna gemenskaper (i dokumentet t.o.m. betacknade såsom varandes "vördnadsvärda") har "något som saknas", nämligen gemenskapen med Petri efterföljare, biskopen av Rom. Detta beklagas som ett begränsande av den katolska fullheten, som man menar återfinns endast i den fulla gemenskapen mellan påven och hans biskopar.

Kommentar: Detta varma erkännande av Östkyrkan såsom giltig lärde dock inte Romersk-katolska kyrkan innan slutskedet av Vaticanum II, 1965, då man sedan 1000-talet betraktat de östkyrkliga såsom heretiker exkommunicerade från den egna kyrkan, vilket förvisso var ömsesidigt (1453 upphörde nattvardgemenskapen). Men man erkände alltså sitt misstag, trots att man påstår sig äga hela sanningen - hur går det ihop?

5) markerar att man inte "enligt katolsk lära" kan benämna de reformatoriska samfunden såsom varandes kyrkor. Detta eftersom dessa saknar, menar man, den apostoliska successionen. De reformatoriska "samfunden" (alla dras utan åtskiljning över en kam) saknar således "ett för kyrkan väsentligt och konstitutivt element", och har inte bevarat det "eukaristiska mysteriets väsen" i synnerhet pga. avsaknaden av det giltiga "tjänande och vigda" prästämbetet.

Kommentar: Är det verkligen så enkelt och har man ens brytt sig om att grundligt undersöka successionen i de kyrkor som hävdar en sådan (Anglikanska kyrkogemenskapen, Svenska kyrkan, Finska kyrkan, samt några till)? I övrigt finns inget att anmärka med tanke på de samfund som inte ens vill ha ett prästämbete eller några sakrament.

Det är en intressant läsning som Troskongregationen utlägger för oss. Traditionellt sinnade romerska katoliker jublar, men vi som betraktar oss själva och våra kyrkor som katolska trots vår schism med Rom, kan inte annat än beklaga Troskongregationens slutsatser.
Frågan om S:t Petri efterträdare som Kyrkans högste världsliga överhuvud och den apostoliska successionen, och särskilt då den svenskkyrkliga, kommer jag att återkomma till i kommande artiklar.

2007-07-01

VIDEO: DEN GAMLA ROMERSKA RITEN TILLBAKA

Det amerikanska nyhetsprogramet New England News har gjort en "cover story" om den senaste utvecklingen runt den klassiska romerska ritens återintåg i Romersk-katolska kyrkan. Reportagets rubrik lyder "Tradition dying?", vilket ju iofs är en märklig rubrik i detta fall, men filmen ger en rätt bra inblick i vad det hela handlar om.