LJUSGLIMTAR I MÖRKRET!

Den partipolitiska ockupationen av Svenska kyrkan, som saknar motsvarighet i resten av världens kyrkor - möjligen med undantag av kyrkor i den kommunistiska Folkrepubliken Kina - är en pinsam historia. Den är inte bara pinsam, den är också farlig. Den är farlig för att den hindrar biskopar, präster och diakoner att utföra sina kallelser och på så sätt kväver ockupationen den heliga och katolska tron.

20 september är det val till Kyrkomötet, ett val som regleras av en Kyrkoordning som påminner om en svunnen statskyrkotid, då den svenska kyrkoprovinsen även till det yttre var en slav till den sekulära staten. Kyrkoordningen 2000 cementerade det sekulära styret av Svenska kyrkan, med politiska partier som skall garantera en ofarlig, kastrerad och sekulariserad kyrka: en kyrka som inte får stå upp mot folkmajoritetens tyckande och frimodigt bekänna och predika frälsningen i Jesus Kristus.

I praktiken är det möjligt att med majoritetsbeslut avskaffa Gud, ja, det är sant, även om just det inte är troligt (förhoppningsvis). Kyrkomötet har faktiskt ingen begränsning i beslut gällande teologiska frågor. Genom att göra biskoparna till närmast symboler som kapat alla band med prästerskapet, sittande på ett stiftskansli långt bort från den gudstjänsfirande församlingen, har man ytterligare cementerat ordningen. När 9 av 13 biskopar säger sig vara för ett avsägande av "vigselrätten", ignoreras det från politiskt håll. Och ändå påstår man sig i sin kyrkoordning vara en episkopal kyrka. Att politiseringen även märks i tillsättandet av biskopar är tydligt, exemplet Västerås häromåret där de två "finalkandidaterna" representerade de två största partierna i Kyrkomötet, Socialdemokraterna och Centern; där den centerpartistiske kyrkopolitikern Thomas Söderberg gick ut med segern. Det var lite om mörkret, det kyrkopolitiska läget.

Men det finns också ljus i mörkret! Tidigare har jag nämnt de nio biskoparnas mod att faktiskt gå emot kyrkomötets majoritet och plädera för ett avskaffande av den s.k. vigselrätten, nu när riksdagen röstat igenom en "könsneutral äktenskapslagstiftning" (ordet är i sig ganska märkligt, vadå "könsneutral", neutral från kön? Har homosexuella ett annat kön? Nåja...). Kyrkliga betraktelser hade givetvis önskat att biskoparna rakt ut skulle deklarera att något sådant omvandlande av det kristna äktenskapet inte kan komma på fråga, men vi får nöja oss med ett litet lättande på munkaveln. De senaste åren, och särskilt månaderna har faktiskt bjudit på fler ljusglimtar i det kyrkopolitiska mörkret. Jag tänker gå igenom några av dem nedan.

Ljusglimt 1:

Den första ljusglimgten (eller skall vi säga eldflamman) är Frimodig kyrka. Nomineringsgruppen som i 2005 års kyrkoval fick 7 mandat efter att ha existerat i bara ett halvår. Som de flesta läsare vet (?) vill Frimodig kyrka sätta Kristus och den gudstjänsfirande församlingen i centrum, avskaffa ideologiskt styrande av kyrkan, avvisa de politiskt färgade partierna, ge kyrkan en ny kyrkoordning, ge plats åt oss som inte tror på ordningen med kvinnliga "präster" etc. Alltså befria och återupprätta Svenska kyrkan. Något sådant alternativ har aldrig funnits tidigare i kyrkovalen. Rösta på dem 20 september!

Ljusglimt 2:

Den andra ljusglimten är att Kristdemokraterna i Svenska kyrkan under våren förklarade sig också vilja avskaffa partipolitiken. Detta skall förvisso ske "på sikt", men ändock. Kristdemokraterna är, trots att de rikspolitiskt många gånger sviker i "kristna" frågor, en viktig allierad till Frimodig kyrka; även om de inte är det offentligt. Absurt nog kan väl erkännas att Kristdemokraterna i Svenska kyrkan behövs... tills vidare.

Ljusglimt 3:

Den tredje ljusglimten så... Partiernas inblandning i Svenska kyrkans inre angelägenheter börjar så sakteliga att ifrågasättas i de egna leden. Senast detta kom fram i ljuset var i våras då representanter för Centerpartiet på partets stämma offentligt ifrågasatte ett kyrkopolitiskt engagemang, och att detta skadar idén om att skilja religion/kyrka från politik. Mothugg fick man från Karin Perers, en av ockupationens kommendanter, som markerade öppet vad vi redan visste att de tänkte: en kyrka utan partier skulle vara "en farlig kyrka"! Ockupationen är alltså ett genomtänkt antikristligt projekt...

Ljusglimt 4:

Den fjärde är att det snart kan det vara slut med utköp av för ockupationsmakten misshagliga präster. Under en tid har som bekant (?) ett antal kyrkoherdar och andra präster antingen köpts ut eller avskedats pga s.k. samarbetsproblem. Dessa präster har inte sällan varit medlemmar i organisationer som t.ex. aKF och SSB, och det har varit tydligt att kyrkopolitikerna inte tålt att prästerna haft avvikande åsikter och tro från den allmänt allenarådande sekulära pk-ismen. MEN, nu har Arbetsdomstolen bl.a. ogiltigförklarat avkedandet av kyrkoherden i Tvååker. Juridiskt hade avskedet ingen giltig grund. Kanske blir det svårt för ockupanterna att i fortsättningen bokstavligen göra sig av med kristtrogna präster...

Ljusglimt 5:

Medialt har situationen med politiskt styre i kyrkan börjat ifågasättas. Liksom Svenska kyrkans otydlighet. Allt ter sig i allt fler ögon rätt absurt. Här finns massa exempel, kan nämnas SVT:s Existens där kritik mot otydligheten lyftes fram från både "konservativt" och "liberalt" håll, liksom från folk på gatan, något som föga överranskande avvisades bestämt av ockupationens representant i programet, Levi Bergström (s). Se länk här.

Ljusglimt 6:

De unga kyrkobesökarna, men också präst- och diakonkandidaterna med en vilja till kyrkans lydnad inför sin Herre. Hur många goda präst- och diakonkandidater har man inte träffat? Hoppfullt i sig självt, men hoppfullt är det också att det finns biskopar som (om än under tystnad) är villiga att stötta och viga dessa!

Ljusglimt 7:

Den inofficiella ekumeniken. Den helige fadern Benedikt XVI, biskopen av Stockholm och ortodoxa representanter tycks äntligen fått upp ögonen för katolskt troende i de kyrkor som genomgått reformationen. Enhetens vänner är en gruppering som är ett tecken på detta, där bl.a. svenskkyrkliga fått dispens att få mottaga altarets allraheligaste sakrament ur romersk-katolsk prästs hand. Men också utvecklingen i den anglikanska världen, som jag återkommer till i nästa inlägg.

Det är således inte alls "kört" än. Naturligtvis finns det en gräns för när en kyrka inte längre är kyrka. Men samtidigt måste vi intala oss själva att det faktiskt finns hopp och att en situation faktiskt kan vända. Så har alltid skett genom Kristi Kyrkas historia, liksom i det gamla förbundet. Låt oss alla be till Herren om förbarmande och vägledning.

Jesus, nåd. Maria, bed.

SNABBARE KRIS ÄN VÄNTAT?

Idag rapporteras i olika medier om att Linköpings stift med stor sannolikhet måste stänga 20-30 kyrkor de kommande 10 åren. Krisen är nu öppen, och erkänd (stiftet vill tydligen inte skylta med det på sin hemsida dock). Vi visste att det här är påväg, möjligen kommer det tidigare än många trott. Vad som nu inleds genom kyrkostängningar i Linköping kommer att sprida sig som en löpeld över alla Svenska kyrkans stift.

Man kan ju undra hur man tänker lösa detta. Kanske genom att göra något "klimatsmart", eller ta inträde till sinnesrogudstjänsterna och "regnbågsmässorna" kanske? Skämt å sido, men enkla lösningar bör kunna övervägas: vad sägs om att t.ex. sänka rumstemperaturen i kyrkorna? Varför skall kyrkorna, som står tomma och ovälkomnande för bedjande människor, ha en 22-gradig varme varje dag, året runt? I andra länder, där folk ber i kyrkorna, är kyrkorna svala och ibland alldeles kalla: men de är ändock fulla på bedjande människor, för att man där vill vara en troende kyrka, som låter Gud vara en verklig del i vardagen.

Att avskedningar kommer som en följd på detta är bara en tidsfråga. Men vilka kommer att gå först? Svenska kyrkan måste fråga sig vilka yrken som går att överföra till frivillig basis. Det är känsligt och jag väljer att inte nämna vilka tjänster jag syftar på, beslutet är inte mitt. Ett tips vore kanske att skärpa antagningarna av diakon- eller prästkandidater, t.ex. skulle man ju kunna fråga dem om de tror på Gud: det är alltid en början.

Ett tredje tips vore att hitta billigare sätt att styra kyrkan på, exempelvis kan man börja med att avskaffa partipolitiken med de dyra kyrkovalen och inte samla det s.k. Kyrkomötet varje år för att årligen genomföra fler beslut i strid mot Kyrkans tro och lära...

VILL SVENSKA KYRKAN Ö.V.H.T. VARA KYRKA?

"A tip of the biretta" till Fr Dag Sandahl som på sin blogg citerar en EFS-kommentar till Svenska kyrkans nya hemsida. Nedan publicerar jag en printscreen. Vi ser människor, människor och åter människor. Intetsägande och arrangerade bilder och tillgjorda leenden. "Antropocentrisk" var EFS:s beskrivning, dvs. människocentrerad. Ja, det kan man lugnt säga. Helgon och fina mässbilder är kanske för mycket begärt men hur skulle det vara med något så självklart som lite Gudscentrering, eller centrering vid det kristna budskapet, några kors, Kristus? Sådant är tydligen inte alls självklart för Svenska kyrkans webdesigners, vilket leder till att frågan infinner sig: vill Svenska kyrkan över huvud taget vara kyrka? Eller är man rädd "för att skrämma bort"?

Att Svenska kyrkan så skäms för sin Herre, det gör att jag verkligen skäms för Svenska kyrkan. Men det skulle verkligen vara skönt att slippa skämmas för sin kyrka. Ett steg på vägen vore att få bort politiken, åter och åter skanderar vi därför: befria Svenska kyrkan! Rösta på Frimodig kyrka den 20 september!

"SAMKÖNADE VIGSLAR" eller "HJÄLP, ÄRKEBISKOPEN ÄR TOKIG"

Så för en vecka sedan (Kyrkliga Betraktelser ber om ursäkt för tidsglappet, jag får skylla på chocken) beslutade den s.k. Kyrkostyrelsen att man vill stödja nedbrytandet av ytterligare ett sakrament och stödja förslaget för "vigsel" mellan par av samma kön. Inte förvånande, inte oväntat, och heller inte förvånande att ärkebiskopen verkligen är tokig. Nu är det bevisat, ++ Wejryd (eller vad han nu heter) saknar viss intellektuell teologisk förmåga, jag citerar:

”i ett bibelteologiskt perspektiv är kärleksbudet för oss överordnat andra bud och förbud i Bibeln”

Här säger alltså ++Wejryd att det faktiskt finns förbud mot homosexuella handlingar i den Heliga Skrift. "För oss", säger han. Och med det: inte för alla. Svenska kyrkan (dvs Kyrkostyrelsen) har alltså rätt till egna vantolkningar utan någon som helst hänsyn till Kristi Kyrka i stort. Men förbudet finns, och det skiter han i, rent ut sagt. Det är vad ärkebiskopen faktiskt säger!

Men vad är egentligen kärleksbudet? Handlar det verkligen om den erotiska kärleken? Eller om syndernas tillåtelse? Handlar det inte om kärlek till medmänniskorna, att vilja dem allt gott. Dvs. att tillsammans med dem få vandra in i Guds rike. Här glömmer Wejryd något, han glömmer att det finns en dom, då vi alla skall göra räkning för våra gärningar. Och här är det Kyrkans ansvar att leda folk till frälsning. Synd finns, let's face it... och att hjälpa varandra att leva ett gott kristet liv, det är sann medmänsklighet och kärlek!

Vi måste verkligen få ordning på Svenska kyrkan igen, göra henne till en Kyrka som leder människor till frälsning, inte en Kyrka som spottar på Kristus och ersätter Kristus med något annat (en simpel blek kopia i rosa ludd). En Kyrka som vi kyrkokristna inte behöver skämmas för, en som vi kan älska och kalla vår Kyrka, vår Moder. Befria Svenska kyrkan! Rösta på Frimodig kyrka!