6 DECEMBER - DEN HELIGE NIKOLAUS DAG

"Den helige Nikolaus är känd och älskad över hela den kristna världen. Han föddes under 200-talets mitt i en kristen familj i Patara i Mindre Asien, i det nuvarande Turkiet. Efter sina föräldrars död ärvde han en stor förmögenhet som han främst använde för att hjälpa de fattiga, på ett alltid mycket diskret och taktfullt sätt. Berömd är berättelsen om den utfattige fadern, som ville sälja sina tre döttrar till en kopplare, när han inte kunde ge dem en hemgift. Nikolaus fick veta detta och mitt under natten kastade han in tre kulor av guld genom ett öppet fönster. Så räddade han flickorna från ett liv i skam och fadern från livslånga samvetskval. Detta gav i många länder upphov till seden att natten före hans fest lägga små gåvor åt barnen i en strumpa.

Under en pilgrimsresa till Jerusalem överraskades båten på vilken Nikolaus färdades av en häftig storm. De förskräckta sjömännen ropade till helgonet: "Be för oss till himmelens Gud, som du dyrkar!" De blev inte besvikna. Nikolaus bad en kort bön och havet blev lugnt. Så blev han sjömännens och många hamnstäders skyddshelgon.

Omkring år 280 dog biskopen i Myra. Nikolaus var då redan så berömd, att man enhälligt valde honom till hans efterträdare. Även som biskop fortsatte han med sina kärleksgärningar. 303 började kejsaren Diokletianus en grym förföljelse mot de kristna. Nikolaus blev i kedjor förd i landsflykt. Där förkunnande han Kristus för sina medfångar, tills Konstantin den Store 313 äntligen gav Kyrkan sin frihet. Återvänd till Myra försvarade Nikolaus den sanna tron mot Arius' villoläror och deltog i konciliet i Nicea, där Arius blev dömd.

Efter det att Turkiet hade erövrats av islam, beslöt en sjörövare från Ban i södra Italien att med sina 62 sjömän rädda helgonets kvarlevor åt kristenheten. På ett äventyrligt sätt lyckades han överföra relikerna till katedralen i Bari, den 9 maj 1087."

Ur Helgonkalendern (P. Adelbert Engelhart OSB, Catholica 1995)

BÖN PÅ DEN HELIGE NIKOLAUS DAG

Kärleksfulle Gud,

vi tackar Dig för den Helige Nikolaus

som visar oss ett gott sätt att leva.

Han mättade de hungriga,

befriade de fångna,

sörjde för de behövande,

och predikade om Jesus för folket.

Gör oss modiga, kärleksfulla och starka,

så att vi, likt den Helige Nikolaus,

må älska och tjäna Dig

såsom vi hjälper dem som är i nöd,

genom Jesus Kristus vår Herre

Amen.

www.stnicholascenter.org/

BILDER FRÅN EN BISKOPSVIGNING I LETTLAND

Ärkebiskop Janis Vanags är berömd för många "konservativt" kristna inom Svenska kyrkan och har bl.a. flertalet gånger deltagit i aKF:s Uppsaladagar. Han är därtill kontroversiell för sitt ställningstagande mot den ickeapostoliska ordningen med kvinnliga "präster".

Evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland (Latvijas Evangeliski Luteriska Basnika) är ett gott exempel på en kyrka som har återupprättats, inte bara från kommunistiskt förtryck, men också från liberal teologi. Sedan ärkebiskop Vanags ingick i sitt ämbete kan exempelvis nämnas att det inte längre förrättas några kvinnoprästvigningar längre. Lettiska kyrkan har till alldeles nyligen bara haft en biskop, ärkebiskopen själv, men som vi ser av bilderna nedan har det äntligen blivit ändring på det.

13 oktober vigdes så två nya biskopar, Einars Alpe och Pavils Bruvers för de nygrundade stiften Daugavpils och Liepaja. Och som vi ser på bildern kan man konstatera att katolsk och apostolisk ordning är, trots sitt lutherska namn, en självklarhet i denna baltiska kyrka:

För fler bilder se denna länk via LELB:s hemida!

OBLIGATORISK TIDEBÖN FÖR PRÄSTER?

Ja, varför inte? Denna fråga har jag aldrig hört någon föra fram i något offentligt sammanhang, inte ens bland "våra egna" präster - även om jag kan tänka mig att så bör ha skett. I Church of England är, sägs det, tidebön för präster i församlingskyrkan något självklart. Tänk om det vore likadant i Svenska kyrkan och inte bara bland katolskt orienterade präster?

Kort om tidebön

Tideböner är ett arv från den judiska gudstjänsten och har som en naturlig del i klostrens vardag varit en av Kyrkans olika gudstjänstformer. I Svenska kyrkan fick den, efter att i princip varit försvunnen sedan omformningen i 1571 års kyrkoordning, en renässans under högkyrklighetens intåg fr.o.m. 1930-talet. "Tide-" syftar på denna böneforms spridning på dygnet, man ber helt enkelt på vissa tider. Bönen bygger på läsning av psalmer från Psaltaren som kan skifta från dag till dag. Under ca. ett halvt till ett år har den som bett daglig tidebön läst igenom hela psaltaren, beroende på hur många gånger per dag personen ber tidegärden (som den också kallas).
Till dessa psaltarpsalmer fogas hymner, bibelläsning, lovsånger från NT (t.ex. Sakarias eller Marias lovsång), förböner, böner och välsignelser som antingen "sjunges" eller "läses". Tidebön kan beskrivas som en kortare form av gudstjänst - och en bra sådan dessutom!
Som vanligast hålls bönen på morgonen (Laudes), middag (Sext vid 12-tiden), aftonsång (Vesper vid 18-tiden) och aftonbön (Completorium vid 21-tiden). Det finns också andra tider, t.ex. non vid 15-tiden. Många brukar av praktiska skäl nöja sig med Laudes och Completorium, morgon- och aftonbön.

2008 ett bönens år

Efter nyår inleds Bönens år efter Kyrkomötets beslut. Hur vore det om prästen, för att inte tala om alla andra "församlingsanställda", från och med 1 januari 2008 kunde inleda sin dag med Laudes, avsluta "arbetsdagen" med t.ex. Vesper med hela arbetslaget och enskilt bedja Completorium innan natten inträder? Hur mycket skulle inte en sådan bön, med dess utgångspunkt ur bibliska texter, ge insikt och kanske till och med förändring och ja, rent av väcka nytt liv i församlingen? Bönens kraft, denna närkontakt med Gud, kan aldrig överskattas!
Inte är väl detta omöjligt i vår så ofta sterila kanslikyrka?

Vore inte Bönens år ett fantastiskt tillfälle att börja bruka tidegärden i hela vår Svenska kyrka!

"Det är Guds vilja för oss att vi ska be ständigt" (1 Thess 5:16-18)

KYRKOBYGGNADSPLANER I ÖSTANBÄCK KLOSTER

Idag hade bloggskribenten förmånen att ministrera fader Caesarius Cavallin under mässan i anknytning till FKE:s (Förbundet för Kristen Enhet - se länk till höger) möte i Lund. Fader Caesarius är abbot i Heliga Korsets kloster i Östanbäck utanför Sala i Västmanland. Klostret är tillhörigt Svenska kyrkan och är inrymt i en gammal skola, vilket också kapellet är.

Jag passade på att fråga fader Caesarius om jag fick publicera de ritningar över en framtida kyrkobyggnad, som under namnet Enhetens kyrka, kommer att, om Gud vill och tillräckligt många givare finns, byggas i närheten av dagens kloster. Denna publicering följer här nedan:

Kyrkan från långsidan med ett nästan lite östkyrklig kupol och gott om fönster.

Ritning över kyrkan från ett ovanifrånperspektiv. Visar en mycket spännande kyrkoarkitektur av klassisk och nästan lite romansk stil.

Från östra gaveln. Ser ut att bli ett imponerande kor med baldakin över altaret.Och så den andra gaveln. Blir det ett rosettfönster där månne?

Som jag förstått det är detta bara de första ritningarna, att fler och mer detaljerade kommer så småningom. Det är med spänning vi får se detta arbete skrida i verket, vill du hjälpa till att förverkliga detta: skänk en slant eller tipsa din församling att samla in kollekt till projektet! Se uppropet för enhetens kyrka här på denna länk (pdf)!

Slutligen en bild från klostrets vackra kapell såsom det ser ut idag (källa: Svenska Dagbladet):

NOTERAT: GÖRAN PERSSON GILLAR INTE HÖGKYRKLIGHET

Att förre statsministern är kyrkligt intresserad och "troende" har väl inte undgått något. Nu har han i sina memoarer kommenterat en utveckling i Svenska kyrkan som han inte tycker är särskilt idealisk:

"Det är korstecken, det är fridshälsningar, det stänks vatten, det gås i processioner, och det smyckas och pyntas"

Men vi katolskt sinnade i Svenska kyrkan ser dock med glädje på en sådan utveckling och hoppas att sådana sedvänjor blir lika etablerade i hela Svenska kyrkan som de tydligen är i de församlingar Persson besökt!

SSB:S GENERALKAPITEL 2007

I onsdags avslutades SSB (Societas Sanctae Birgittae) sitt LXXXVII (88:e) Generalkapitel i Vadstena. Kapitlet varade från torsdagen 19 - onsdagen den 25 juli. Jag medverkade från lördag till tisdag.

SSB:s Vadstenadagar är fantastiska och helt klart den svenska högkyrklighetens årliga höjdpunkt. Här får vi svenskkyrkliga katoliker samlas och mötas i gemensam bön och gudstjänst, i tillbedjan av sakramentet, i hyllandet av helgonen, under rökelse och jubel! Och kanske en nyhet för kyrkoledningen: vi är många!

Det katolska liturgiska arvet värnas och en djup vördnad för det heliga kännetecknar SSB:s gudstjänster. Här en bild från firandet av eukaristin, celebrerad av visitator biskop Bertil Gärtner, vid det fantastiska gotiska högaltaret, ad orientem.

Hela tiden är vördnaden inför S:ta Birgitta påtaglig. Gud och Kristus är självklart alltid i centrum, men Birgittas föredöme, uppenbarelser och vittnesbörd är det som inspirerar hela generalkapitlet. Här ser vi SSB-systrar och birgittasystrar vid den Heliga Birgittas reliksskrin.

Bilderna är fotade av Fredrik Norberg och fler bilder hittar du i hans bildgalleri!

I dagstidningen Barometern, 20:e juli, skriver Andreas Wejderstam på ledaresidan om SSB och högkyrkligheten:

"Hos de högkyrkliga finns oftast en stor tolerans åt olika håll, trots att det alltjämt är denna grupp av kyrkans medlemmar som beskylls för att vara inskränkta och intoleranta. Många är de exempel på hur majoritetskulturen i kyrkan, vilken själv predikar tolerans och öppenhet, visar frapperande prov på avsaknaden av just detta i förhållande till de högkyrkliga.
Det finns en förvånansvärt stark livaktighet i högkyrkligheten, som inte minst märks i SSB. Under 1900-talet har mycket av det vi i dag tar för självklart i kyrkorna kommit via den högkyrkliga väckelsen, då gamla bruk återupptagits. Efter målmedvetet arbete från högkyrkligt influerade började man under 1900-talet tända ljus i kyrkan, klä prästen i liturgiska kläder och fira mässa oftare och mer regelbundet. Nu är SSB:s blick inställd på ekumenik. Och högkyrkligheten har alltid vetat att kyrkan med stort ”K” är större än Svenska kyrkan."

Länk till ledarkrönikan: Kyrkfolk på tvärs genom tiden

"RESPONSA AD QUAESTIONES..."

(...) DE ALIQUIBUS SENTENTIISAD DOCTRINAM DE ECCLESIA PERTINENTIBUS" är den långa latinska titeln på ett i veckan av den romersk-katolska Troskongregationen (Congregatio pro Doctrina Fidei) utgivet dokument om Kyrkans väsen. På svenska lyder titeln: "Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan". Dokumentet vill klargöra den officiella romersk-katolska linjen gentemot övriga kristna "kyrkor" och "kyrkosamfund", samt besvara fem frågor angående läran om Kyrkan. Sammanfattning av dokumentets punkter och Kyrkliga Betraktelsers kommentarer följer här nedan:

Kongregationen 1) markerar att Andra Vatikankonciliet (här i fortsättningen benämnt Vaticanum II) ej ändrat den tidigare läran om Kyrkan.

Kommentar: Detta måste man, av naturliga skäl, göra.

2) markerar att meningen "Kristi Kyrka subsisterar [=förverkligas] i den Katolska kyrkan" (Vaticanum II: Lumen gentium) skall tolkas så att Kyrkan: subsisterar endast "i den katolska Kyrkan som styrs av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.". Dvs. det vi i dagligt tal kallar för Romersk-katolska kyrkan.

Men att "Kristi Kyrka är närvarande och verkar i de kyrkor och kyrkliga samfund som ännu inte har full gemenskap med den Katolska kyrkan, på grund av de element av helgelse och av sanning som finns i dem" (!).

Kommentar: Detta (det första stycket) är precis vad Romersk-katolska kyrkan "alltid" hävdat, iaf sedan medeltiden. Men det är det andra stycket som för oss ickeromerska katoliker blir intressant: detta är inte långt ifrån t.ex. Augsburgska bekännelsens syn på Kristi Kyrka, vilket innebär att även andra kristna kan bli frälsta - det tackar vi för!

3) markerar att ordvalet "substiterar i" är en direkt följd av vad som sägs i andra punktens sista stycke och då dessa kyrkor och samfund "lider av brister, saknar de alltså ingalunda betydelse och vikt i frälsningsplanen". Dessa kyrkor och samfunds kraft "kommer från" den "nåd och sanning som i sin fullhet har anförtrotts den Katolska kyrkan".

Kommentar: detta är återigen anmärkningsvärt likt Augsburgska bekännelsens syn på Kristi Kyrka såsom varandes oberoende av de olika samfundensgränserna. Och att man markerar att den fulla nåden och sanningen bara finns i det egna samfundet bör även här betraktas som naturligt, annars faller ju hela läran om Petrusämbetet.

Men för kristna är det ju, däremot, lika naturligt att veta att syndafallet gör att människan ibland fattar felaktiga beslut i strid med Guds intention, och vi vet ju att även "Vatikanen" och kyrkliga koncilier består av människor - har inte medeltidens kyrkliga förfall lärt oss det?

4) markerar att de orientaliska/östligt ortodoxa kyrkorna kan kallas för just "kyrkor", eftersom dessa, trots att de är skilda från biskopen av Rom, har "rätta sakrament, främst - på grund av den apostoliska successionen - prästämbetet och Eukaristin, vilka fortfarande förenar dem med oss med de starkaste band". Dokumentets term för dem är "särskilda eller lokala kyrkor". Dessa kristna gemenskaper (i dokumentet t.o.m. betacknade såsom varandes "vördnadsvärda") har "något som saknas", nämligen gemenskapen med Petri efterföljare, biskopen av Rom. Detta beklagas som ett begränsande av den katolska fullheten, som man menar återfinns endast i den fulla gemenskapen mellan påven och hans biskopar.

Kommentar: Detta varma erkännande av Östkyrkan såsom giltig lärde dock inte Romersk-katolska kyrkan innan slutskedet av Vaticanum II, 1965, då man sedan 1000-talet betraktat de östkyrkliga såsom heretiker exkommunicerade från den egna kyrkan, vilket förvisso var ömsesidigt (1453 upphörde nattvardgemenskapen). Men man erkände alltså sitt misstag, trots att man påstår sig äga hela sanningen - hur går det ihop?

5) markerar att man inte "enligt katolsk lära" kan benämna de reformatoriska samfunden såsom varandes kyrkor. Detta eftersom dessa saknar, menar man, den apostoliska successionen. De reformatoriska "samfunden" (alla dras utan åtskiljning över en kam) saknar således "ett för kyrkan väsentligt och konstitutivt element", och har inte bevarat det "eukaristiska mysteriets väsen" i synnerhet pga. avsaknaden av det giltiga "tjänande och vigda" prästämbetet.

Kommentar: Är det verkligen så enkelt och har man ens brytt sig om att grundligt undersöka successionen i de kyrkor som hävdar en sådan (Anglikanska kyrkogemenskapen, Svenska kyrkan, Finska kyrkan, samt några till)? I övrigt finns inget att anmärka med tanke på de samfund som inte ens vill ha ett prästämbete eller några sakrament.

Det är en intressant läsning som Troskongregationen utlägger för oss. Traditionellt sinnade romerska katoliker jublar, men vi som betraktar oss själva och våra kyrkor som katolska trots vår schism med Rom, kan inte annat än beklaga Troskongregationens slutsatser.

Frågan om S:t Petri efterträdare som Kyrkans högste världsliga överhuvud och den apostoliska successionen, och särskilt då den svenskkyrkliga, kommer jag att återkomma till i kommande artiklar.

VIDEO: DEN GAMLA ROMERSKA RITEN TILLBAKA

Det amerikanska nyhetsprogramet New England News har gjort en "cover story" om den senaste utvecklingen runt den klassiska romerska ritens återintåg i Romersk-katolska kyrkan. Reportagets rubrik lyder "Tradition dying?", vilket ju iofs är en märklig rubrik i detta fall, men filmen ger en rätt bra inblick i vad det hela handlar om.

PRESENTATION

Så var bloggen färdigdesignad och det är dags för det första inlägget, premiärinlägget. Jag börjar med att presentera vad det är vi ser på sidan och vad denna blogg kommer att innehålla.

Rubrik

Längst upp syns en rubrik, Kyrkliga Betraktelser, för det är just det bloggen består av, det får bloggen heta tills vidare. Under denna rubrik finns en sammanfattande underrubrik om vad bloggen handlar om. Kanske är dessa ord mer specifika än vad som kommer att visa sig, kanske är de för ospecifika. Men lite enkelt är målet detta; en blogg om Kyrkan, som behandlar teologiska frågor, liturgiska bruk (och kanske missbruk?) sakral konst, arkitektur och musik - dvs de konstformer som utvecklats inom Kristi Kyrka.

Bilder

Vid sidan av rubriken syns tre helgonstatyer, dessa återfinnes på fasaden till den vackra gotiska kyrkan Maria am Gestade i Wien. Vilka statyerna föreställer har jag inte lyckats ta reda på, trots det och just därför passar det bra att dessa tre "okända" helgon får representera Kyrkan och hennes heliga - dessa som byggt upp, dött och ber för henne.
Till höger, strax under rubriken, återfinns en annan bild, vilken föreställer änglar tillbedjandes Kristus, Guds Lamm, Guds Son och själv Gud, i Lammet och i det heliga nattvardsbrödet stående på ett altare. Här representeras den heliga Liturgin, gudstjänsten, med sakramenten i centrum.

Bakgrunden

I bakgrunden, det som på engelska kallas "wrapper", dvs "tapeten", består av ett korsmönster i rött. Korset, detta kristendomens segertecken, på vilket Jesus Kristus, Gud, dog för världens synd och vilket Han besegrade i Sin uppståndelse på den tredje dagen. Den röda färgen står traditionellt för den Helige Ande och Kyrkans alla martyrer - en väldigt kyrklig färg helt enkelt.

Presentationen - en högkyrklig identitet

Under "sakramentsbilden" finns en kort presentation, samma presentation som återfinns i underrubriken ovan, men med tillägget "ur ett högkyrkligt perspektiv". Det kanske behövs en förklaring till detta: ordet "högkyrklig" är inte ursprungligen ett svenskt ord utan en direktöversättning av engelskans "high church". Den högkyrkliga rörelsen i Sverige och Svenska kyrkan har sitt ursprung i den engelska/anglikanska anglokatolska rörelsen, som utgår ur Caroline Divines och Oxfordrörelsen, på 1600- respektive 1800-talet. Rörelsen betonar nationalkyrkans katolicitet och apostolicitet, den kyrkliga traditionen, det heliga ämbetet och sakramenten. Mer om detta kan man läsa på annat håll, t.ex. på Wikipedia, och i kommande texter på denna blogg.

Utöver allt detta finns en länklista med kyrkligt intressanta och till bloggen relevanta länkar för vidare läsning!

Välkommen så till Kyrkliga Betraktelser!