INKLUSIVITET SOM EXKLUDERAR
Det av biskoparna Weman och Fjärstedt förklarade illegitima Kyrkomötet samlas i dagarna. Mötet tycks ha drabbats av stiltje då inga större kontroversfrågor förväntas debatteras i år; de flesta motioner kommer att röstas ned - på gott och ont. Men några motioner sticker ut. Den ena handlar om att Svenska kyrkan skall "sätta ned foten" och verka för alkoholfritt vin vid nattvardsfirandet. Den andra handlar om att glutenfria oblater bör användas istället för riktigt bröd. Allt för att kyrkan skall "inkludera" alla. Någon vill till och med få bort dopkravet för att delta i Altarets heliga sakrament (inte motionärens ordval: "inklusivister" gillar inte sådana uttryck).
Som i alla s.k. "kyrkliga kontroversfrågor" argumenteras det att kyrkan "idag" exkluderar den ena eller andra gruppen. Vi har sett detta i debatten om ämbetet och i äktenskapsfrågan. Att kvinnor inte kan vara präster är enligt förespråkarna ett exkluderande påstående. Att homosexuella inte får gifta sig i kyrkan enligt traditionell kristen sexualmoral och äktenskapslära är även det exkluderande. Förespråkarna vill se en inklusivitet under parollen "alla ska med" - ingen får känna sig utanför i något sammanhang.
Men problemet är att det är lögn. De "inklusiva" är själva exkluderande! Det har vi också sett i alla kontroversfrågor som kommit upp till ytan och omformat de folkkyrkor som "uppstod" vid reformationen. Vi som vill bevara ett apostoliskt ämbete efter vad vi tror är Herrens utformning - ett ämbete förbehållet mannen - vi är marginaliserade och helst skall vi dra dit pepparn växer. Löften om inklusivitet och åsiktpluralism har alltid svikits av dem som påstår sig vilja inkludera.
I frågan om de eukaristiska gåvornas substans menar vi med katolsk (och luthersk) tro att vi måste göra som Herren själv gjorde. Det är till drycken från vinstocken och brödet som Jesus fogade ett löfte om att; när Hans Kyrka firar denna måltid till åminnelse av Hans död och uppståndelse, ja då kan vi lita på att det verkligen är Hans sanna kropp och blod, oss till välsignelse och syndernas förlåtelse. Vi kan slå fast två saker: på Jesu tid fanns ingen alkoholfri dryck som var producerad av "vinsrankans frukt" - ej heller fanns något glutenfritt bröd. När så eukaristi firas utan riktigt vin och utan riktigt bröd, då kan vi inte vara säkra på att det är ett riktigt sakrament. Att då gå fram emot sin egen övertygelse blir en lögnaktig och självskadlig handling. På samma sätt är det med ämbetsfrågan. Det hela handlar om vad engelsmännen kallar "sacramental assurance"; sakramental visshet. Ett införande av alkohol- och glutenfri nattvard exkluderar därmed oss för vilka denna visshet är viktig.
Som i alla s.k. "kyrkliga kontroversfrågor" argumenteras det att kyrkan "idag" exkluderar den ena eller andra gruppen. Vi har sett detta i debatten om ämbetet och i äktenskapsfrågan. Att kvinnor inte kan vara präster är enligt förespråkarna ett exkluderande påstående. Att homosexuella inte får gifta sig i kyrkan enligt traditionell kristen sexualmoral och äktenskapslära är även det exkluderande. Förespråkarna vill se en inklusivitet under parollen "alla ska med" - ingen får känna sig utanför i något sammanhang.
Men problemet är att det är lögn. De "inklusiva" är själva exkluderande! Det har vi också sett i alla kontroversfrågor som kommit upp till ytan och omformat de folkkyrkor som "uppstod" vid reformationen. Vi som vill bevara ett apostoliskt ämbete efter vad vi tror är Herrens utformning - ett ämbete förbehållet mannen - vi är marginaliserade och helst skall vi dra dit pepparn växer. Löften om inklusivitet och åsiktpluralism har alltid svikits av dem som påstår sig vilja inkludera.
I frågan om de eukaristiska gåvornas substans menar vi med katolsk (och luthersk) tro att vi måste göra som Herren själv gjorde. Det är till drycken från vinstocken och brödet som Jesus fogade ett löfte om att; när Hans Kyrka firar denna måltid till åminnelse av Hans död och uppståndelse, ja då kan vi lita på att det verkligen är Hans sanna kropp och blod, oss till välsignelse och syndernas förlåtelse. Vi kan slå fast två saker: på Jesu tid fanns ingen alkoholfri dryck som var producerad av "vinsrankans frukt" - ej heller fanns något glutenfritt bröd. När så eukaristi firas utan riktigt vin och utan riktigt bröd, då kan vi inte vara säkra på att det är ett riktigt sakrament. Att då gå fram emot sin egen övertygelse blir en lögnaktig och självskadlig handling. På samma sätt är det med ämbetsfrågan. Det hela handlar om vad engelsmännen kallar "sacramental assurance"; sakramental visshet. Ett införande av alkohol- och glutenfri nattvard exkluderar därmed oss för vilka denna visshet är viktig.
