KYRKOVAL IGEN...

Om lite drygt två veckor stundar ytterligare ett kyrkoval, då den "demokratiska" aspekten av Svenska kyrkan skall försöka legitimeras med ungefär lite över tio procent av medlemmarnas röster. Som vanligt kommer med största sannolikhet de sekulära politiska partierna ytterligare en gång cementera sin majoritet på riksplanet och i stiften (vilket också SPT konstaterar i en krönika nyligen). Om trenden från tidigare år håller i sig, kommer vi dock att få se en marginell ökning för de olika (och mer eller mindre) opolitiska grupperna i kyrkomötet: Frimodig kyrka, ÖKA och POSK. Partierna däremot tappar allt mer mark. Sakta men säkert kommer med stor sannolikhet partiernas maktmonopol vara historia - men troligen kommer det att ta lång tid.

Det finns dock ett undantag denna gång. Undantaget heter Sverigedemokraterna (som inom Svk kallar sig Fädernas kyrka). Att dessa mobiliserar inför valet är uppenbart. Med en väljarbas på 10-15% i den sekulära politiken kommer en fortsatt politisk närvaro i kyrkan också innebära ett större inflytande från Sd:s sida. Deras mobilisering ser man också tydligt om man tar sig en titt på alternativ media, där många kommentarer argumenterar för att "straffa" Svenska kyrkans "antinationella" och "liberala/socialistiska" ledning. Frågan är vad ett Sd-inflytande skulle betyda för Svenska kyrkan. Sd betecknar ju sig som ett nationalistiskt och socialkonservativt parti. Däremot kan ju noteras att man likt de andra partierna är i princip sekulära i sina kyrkopolitiska prioriteringar: när miljöpartister snackar kyrkans miljöarbete, sossarna vill kasta ut oliktänkande, centerpartisterna vill ...(?), vill sverigedemokraterna stärka Svenska kyrkans svenskhet, "traditioner" och kulturansvar.

Svårare att utröna är vad Sd tycker om ekumenik, gudstjänster, mission och evangelisation. Inte särskilt mycket tycks det. Man skriver: 

– Utvecklingen som pågår där kyrkan ger avkall på sina traditioner och tonar ned sin kristna identitet måste upphöra.. [sic] Vi vill inte se en kyrka som understödjer islams frammarsch i Sverige. Vi vill inte se en kyrka som bidrar till fortsatt upplösning av normer och traditionella gemenskaper. Vår vision är istället en bred och offensiv folkkyrka där det kristna budskapet ska få i centrum för all verksamhet. En kyrka som bejakar sin roll att förvalta vårt kristna kulturarv. En kyrka som i det internationella arbetet stödjer förföljda kristna samtidigt som man i högre grad prioriterar de behov som finns på hemmaplan bland exempelvis äldre, sjuka och hemlösa. En kyrka som står upp för barnen, familjen och äktenskapet. Vår vision är en kyrka som kan hitta nya arbets och kommunikationsformer utan att för den skull göra avkall på sina värden, sin värdighet eller traditioner. Kort sagt; en kyrka i tiden, men inte av tiden.

Mycket av det som sägs är lätt att instämma i. Samtidigt infinner sig frågor. Vad betyder egentligen "traditioner"? Vad menar man med en "bred" kyrka? Vad innebär det att som kyrka i det internationella arbetet stödja "förföljda kristna" på hemmaplan, när dessa befinner sig i min församling, samtidigt som man som Jimmie Åkesson vill ha en kyrka där det endast är (det) svenska som gäller? Vad har man för ecklisiologisk syn, är Svenska kyrkan en storhet i sig själv ("skönast bland samfund på jorden") eller tillhör vi ett större, universellt sammanhang?

Även  om mycket låter bra för en klassiskt kristen troende i Svenska kyrkan infinner sig den yttersta frågan här liksom i fallet med (de "politiskt obundna") Kristdemokraterna, varför cementera politiken i kyrkan? Borde inte konservativa kyrkoväljare inse att politiken måste bort, att Kyrkan måste befrias från sekularistiska krafter. Och då finns bara ett verkligt alternativ för tillfället:

BEFRIA SVENSKA KYRKAN!

NÄR FALLER MYNTET NER?

"Luthersk" har aldrig varit ett begrepp som denna blogg haft något vilja att slänga med i dess självbeskrivning. Kyrkliga Betraktelser är en svenskkyrkligt katolsk blogg, verkande inom en kyrklig kontext som på pappret kallar sig "evangelisk-luthersk", fullständigt emot reformatorns egna intentioner. Samtidigt högaktar bloggskribenten fromma lutheraner, s.k. "gnesiolutheraner", eller "konfessionella lutheraner" som har en enkel evangelisk tolkning av den kristna tron där bekännelsen hålls högt. Det är fint och vi har det mesta gemensamt.

Samtidigt finns det en grupp "revisionistiska lutheraner" (alt."lutherska modernister") som är de vilka kapat de stora lutherska kyrkorna i världen, inklusive Svenska kyrkan. Egentligen är revisionistlutheranerna som fenomen universellt existerande i alla protestantiskt präglade kyrkor, men går naturligtvis i ickelutherska kyrkor under andra namn. Gemensamt för dem är att de är modernister eller helt enkelt "revisionister". Deras ständiga mål är kyrkans anpassning till moderniteten, det "moderna" samhället; det som i bibliskt språkbruk kallas för "världen". De är - mer eller mindre medvetet - allierade med sekularismen, avkristnandet. Inte sällan i Svenska kyrkan har dessa revisionistiska lutheraner - ironiskt nog - inte alls någon "luthersk" bakgrund, snarare rör det sig om import från frikyrkligheten bestående av personer som inte vill identifiera sig med sina hemsamfunds biblicism. Då bör vi inte heller bli förvånade när dessa personer i sin sakramentssyn nästan uteslutande är kalvinister; ränderna går inte riktigt ur bara för att man byter etikett!

Revisionistlutheranerna gillar att "revidera", vilket hör till deras natur; de är ju revisionister. Dvs. de gillar att omskapa (förvrida om man så vill) det mesta inom kyrkans värld: ämbete, sakrament, liturgi, arkitektur, titulatur, tron självt. Det går stundom också ut över historiska fakta. Plötsligt står den stackars gamle Martin Luther för den ena och andra teologiska uppfinningen som nog fått honom att snurra runt i sitt gravmonument i Wittenberg ett antal varv vid det här laget. Syftet är ständigt detsamma: Kyrkan måste anpassa sig efter tiden ("Hallå, det är ju 2010-tal!!", ni vet...). På frågan varför infinner sig inte sällan ett svar som kan liknas vid det trotsiga barnets "därför", men samtidigt har den fina tanken på att "locka folk" som sitt yttersta mål.

Här kommer vi till inläggets rubrik. Det funkar ju inte. Man har ju försökt med denna egendomliga "teologiska" hållning i decennier - ja längre än så. Men ändå: "folket" kom ju aldrig. Tvärtom. De springer ju formligen från kyrkan. Var är självkritiken? Var är utvärderingen? Var är det sunda förnuftet? Låt mig upprepa: Det funkar ju inte. "Folket" efterfrågar ju inte vad revisionisterna vill erbjuda, faktum är ju att de egentligen inte har något att erbjuda dem som "folket" inte redan har. 

Svenska kyrkan har tappat drygt 700 000 (sjuhundra tusen) medlemmar sedan år 2000. Vår "systerkyrka" i USA, den lika hopplöst liberala ELCA (Evangelical Lutheran Church of America) har på mindre än två (2) år tappat en halv miljon medlemmar, samma sak gäller den anglikanska Episkopalkyrkan som tappade 200 000 medlemmar mellan år 2006 och 2010. I Tyskland finns det lokala kyrkor inom EKD (Evangelische Kirche in Deutschland) där medlemstalen nu är så låga att pastorernas pensioner inte längre kommer att kunna garanteras. Detta hör ju delvis samman med en sekulariseringstrend i västvärlden som varit förhärskande under längre tid och som nu når sin topp, men särskilt i USA har medlemstappet inte sällan berott på protester mot kyrkornas revisionistiska inställning i moraliska frågor. Men det säger väl sig självt att kyrkor som inte längre ens försöker eller vill missionera (annat än med infantil ideologiproduktion) kommer att dö sotdöden i slutänden. Återigen: Det funkar ju inte! Således: när faller myntet ner?