2010-03-28

GÖR BOT!

Kvällen innan palmsöndagen sitter jag i en romersk-katolsk domkyrka i centrala Europa, för att lyssna till Giovanni Battista Pergolesis Stabat Mater. Ovan katedralens högaltare hänger en mörkblå klädnad, vilken framhäver altarets centrala krucifix som mot en klar kvällshimmel. Nedsjunken i bön ber jag över Svenska kyrkans situation, över äktenskapsfrågan, över de fyra stundande biskopsvalen osv. Efter ett tag får jag en djup känsla av att Gud tilltalat mig - detta är för mig mycket ovant och aningen pinsamt att skriva om - men jag fick ingivelsen av att Gud, den korsfäste avbildad ovanför högaltaret, gav oss alla ett budskap, och detta budskap lyder: Gör bot!

Svenska kyrkans skuld för att gång på gång fjärma sig från katolsk och apostolisk tro, är inte bara "de andras" skuld. Om vi tror att Svenska kyrkan är en del av Kristi ena, heliga, katolska och apostoliska kyrka; om vi tror att Svenska kyrkan är en lem av Kristi kropp som också vi är medlemmar i - då är vi också alla företrädare för Svenska kyrkan. Vi är därför delaktiga i vår kyrkas gradvisa fjärmande från den heliga kristna tron och Kristi Heliga Kyrka. Svenska kyrkans skuld är min, och den är din. Den är gemensam. Vi måste därför alla göra bot: för oss själva, för Svenska kyrkan, för varandra. Denna bot måste vara personlig: vad har jag gjort för Kristi Kyrka, vad har jag gjort för att förhindra den negativa utvecklingen? Boten måste också vara ställföreträdande: för dem som inte vill göra bot, för dem som driver Svenska kyrkan längre bort från Kristus: för dig och för mig.

Samtidigt som tonerna av Pergolesis Stabat Mater fyllde katedralen, fick jag också en annan stark förnimmelse. En känsla av trygghet, det var som om Gud sade: "det kommer att ordna sig". Men först måste vi alla ödmjuka oss och göra bot. Sedan kommer Gud att visa oss en väg framåt. Kära läsare: bed och reflektera över detta inför den kommande stilla veckan!

PALMSÖNDAGEN


2010-03-12

"SVECANORUM COETIBUS" UTOPISKT, ENLIGT ROMERSK PRÄST

Dagen skriver i dagarna - ett halvår försenat - om det kommande personalordinariatet för anglokatoliker inom den romerske biskopens jurisdiktion. I denna faktamässigt undermåliga artikel där Dagen ger intrycket att "hela det anglikanska samfundet i USA" (emedan det egentligen handlar om det talmässigt lilla samfundet Anglican Church in America) skall konvertera och gå upp i personalordinariet, uttalar sig den romersk-katolske prästen och 'historikern Fr Magnus Nyman om ordinariatet som sådant och om eventuell liknande lösning för svensk del. För Fr Nyman (som är gift och har barn) är det, visar det sig, "en fara" med att öppna för andra samfund: "Alternativa grupper kan splittra enheten", menar han.

Reflexmässigt undrar bloggskribenten om det finns så mycket till enhet i Rom av idag. Sedan "liturgireformen" från 1970-talet och framåt, kan ju den romerska mässan firas lite hur som helst beroende på vilken församling man besöker. Det kan vara enligt hundratals olika former av den "nya riten" (inklusive "clownmässor", tydligen) men också i en mer uniform tridentinsk rit ("den romerska ritens extraordinarie form"), kaldeisk, bysantinsk etc. Till detta, vilket kanske är än mer allvarligt i enhetssynpunkt, firas mässan vid olika tider och på olika språk i en och samma församling. I Sverige kan en romersk-katolsk församling fira mässan vid kanske fem olika tillfällen på samma dag, på fem språk och olika riter. Många gånger har ju detta till och med lett till etniskt splittring av församlingen: polacker för sig, kroater för sig och italienare för sig - och sedan de som föredrar mässa på latin eller svenska för sig. Gemensamt är - kan man väl hoppas - att man har en gemensam katolsk tro. Hur detta skulle äventyras (eller förvärras) om fler "alternativa grupper" fick upptas i Roms famn, på villkoret att de bekänner och förkunnar denna tro, kan jag inte se...

Att en liknande lösning som den anglokatolikerna erbjudits, skulle förverkligas här i Sverige avvisar Fr Nyman bestämt:
"Kommer det tio präster som blivit besvikna på Svenska kyrkan och vill konvertera, men behålla sina traditioner säger nog påven nej. Skulle det däremot plötsligt handla om halva Svenska kyrkan skulle det vara en annan sak. Men det är utopiskt."
Ja, visst vore det ett drömscenario, och således i en mån utopiskt. Men skillnaden från oss och anglokatolikerna ligger inte bara i antalet; vi har till skillnad från dem inte frågat än. Frågan är då hur intressant det är att vi är få: det anglikanska samfund Dagen nämner i sin artikel har blott (enligt egen uppgift) 5000 medlemmar.

2010-03-09

NYÅR I KLOSTER WERNINGSHAUSEN

I höstas publicerades här på Kyrkliga Betraktelser några filmklipp med glimtar ur det evangeliska benediktinerklostret S:t Wigberti i tyska Werningshausen. På deras nya hemsida - som för övrigt är värd ett besök - finns ytterligare några filmklipp, denna gång från deras högmässofirande i församlingskyrkan, nyårsdagen (-natten?) 2009/-10:



Ingång, Kyrie och Gloria. (Fråga mig inte varför ministranten [!] beröker altare, präst och församling, redan vid mässans inledning... Men fint i övrigt!).



Eukaristins liturgi. Ad orientem! Reformen av liturgireformen tycks ha nått den tyska högkyrkligheten. Tyskland ligger närmare Rom, inte bara geografiskt...