Pastor Jansson

"Rösta på pastor Jansson han har inga bestämda åsikter om någonting". Hasse Alfredsson som klockaren i pastor Janssons kyrka, från revyn Gröna Hund, 1962. En hel del poänger som (tyvärr) fortfarande är aktuella:

KYRKLIGA BETRAKTELSER OCH MISSIONSPROVINSEN

Allt sedan Kyrkliga Betraktelser startade för ca tre år sedan har bloggskribenten haft som outtalad policy att i inlägg varken diskutera eller kritisera Missionsprovinsen. Nu har så skett i diskussioner bland kommentarerna till inläggen och ett undantag gjordes i förra inlägget "Alternativet: att måla in sig i ett hörn". Bloggskribenten har tidigare inte sett anledning att gå i strid med en gruppering som jag menar har valt sin väg, och därför lika gärna kan lämnas ifred. Jag har heller inte sett poängen i att kritisera en gruppering som Kyrkliga Betraktelser står nära i en rad viktiga frågor. Att jag vid tillfällen - och särskilt i gårdagens inlägg - kan anses ha gått till attack och använt språkbruk som kanske både är missvisande och opassande, är något jag nu så här i efterhand inser och därför ber om ursäkt för.

Vad anser jag då om Missionsprovinsen? Som framgått är jag kritisk, inte främst till Missionsprovinsens vägval att viga egna biskopar, utan mer till den profil organisationen har framodlat allt sedan dess start 2003. Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Inte desto mindre blir jag också djupt irriterad över de beskyllningar dess anhängare har gentemot oss - lekmän såväl som präster - som väljer att stanna kvar och verka i Svenska kyrkan; vilket gårdagens inlägg var ett svar på.

Jag erkänner återigen att det var fel och orättvist att kalla Missionsprovinsen för en "luthersk sekt", men jag står fast vid att det finns sekteristiska drag hos organisationen. Dessa märks inte bara bland personer jag träffat, men också i deras officiella och inofficiella organ. Det finns också ett problem med församlingengagemang där det är det oppositionella och negativa som är drivkraften: "vi är besvikna på Svenska kyrkan därför firar vi gudstjänst tillsammans" - för att överdriva lite...

En annan stor problematik som relaterar till detta sistnämnda är vad missionen går ut på. Fungerar man verkligen som en "missionsprovins"? Bland vilka missionerar man? Kommer folk till tro för att sedan ansluta sig till Missionsprovinsens koinonior, eller handlar det om - vilket jag starkt misstänker - ett värvande av redan "frälsta"; de som redan tror "rätt"?

Kyrkliga Betraktelser har tidigare proklamerat varför man bör stanna i Svenska kyrkan och kämpa den goda kampen. Det är för att Svenska kyrkan (= de episkopala strukturer som konstituerar Uppsala ärkestift - oavsett politisk ockupation) är vår kyrka, hon är den kyrka i vilken vi är satta, hon är en unik plattform att återkristna Sverige - en plattform jag svårligen kan se i ett kapell i Dalsland; eller i etniskt och språkligt splittrade romersk-katolska församlingar för den delen! Svenska kyrkan är - under ytan av politisk fernissa - den Katolska Kyrkan i Sverige: där går det fortfarande att verka, fira gudstjänst och vinna folk till tro. Där finns själarna som behöver vårdas av goda präster. Det går och det är det värt.

ALTERNATIVET: ATT MÅLA IN SIG I ETT HÖRN?

Det diskuteras både inom den katolska rörelsen och i de s.k. "bekännelsetrogna" leden om högkyrklighetens vägval inför framtiden, särskilt i ljuset av aKF:s val att söka kontakt med de till rörelsen vänligt inställda biskoparna +Ragnar Persenius, ++Gunnar Weman och +Biörn Fjärstedt, men också F Dag Sandahls uttalande om att vara "beredd att viga kvinnor till präster". Vad som gärna hävdas är att aKF respektive Sandahl säljer ut sig.

1993 införde biskopsmötet i Svenska kyrkan en policy om att "till präst endast viga den som är beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Denna formulering skrevs sedan in i Kyrkoordningen år 2000. ++Weman och +Fjärstedt var båda biskopar när denna policy antogs. Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.

På den Missionsprovinsanknutna bloggen Ad orientem versus skrivs om detta i ett inlägg som pryds av en bild på Caroline Krook omgiven av sju nyprästvigda kvinnor. I en kommentar skriver signaturen "JG" följande:

"Som en f.d. kandidat känns det jobbigt med alla dessa omsvängningar. 1994 rådde man mig att inte hålla min övertygelse hemlig. 2003 sa man att mp inte var något för oss. Nu förväntas jag gå på mässa för präster som gjort vad jag inte skulle göra och förväntas stödja dom som drev igenom prästvigningsstoppet."

Visst kan man ha viss förståelse för JG:s frustration. I ljuset av detta blir aKF:s väg krokig. Men detta får mig ändå att fundera på en fråga som en sådan kritiker av den egna rörelsen bör ställa sig: vad är alternativen? Att måla in sig i ett hörn eller försöka vinna mark för att gå framåt - kanske rent av mot seger (om Gud vill)? Konsekvensen av JG:s nästan donatistiska ställningstagande mot att "gå på mässa för präster som" gjort vad han inte skulle göra (sagt sig vara beredda på samarbete), blir väl så småningom att han inte kan gå till någon mässa alls i Svenska kyrkan? Varför är han då kvar (om han fortfarande är det)?

Låt oss konstatera: vi vill inte gå i schism i en luthersk sekt där alla sitter i en källare och gottar sig i den egna renlärigheten (=Missionsprovinsen). Vi vill heller inte låta oss marginaliseras som vi låtit oss göra sedan 1958. För att Svenska kyrkan och dess katolska rörelse ö.h.t. skall ha någon framtid behöver vi präster. Inte präster som tror att 1958 var uppenbarat av Gud, men väl präster som står för den katolska tron utan att låta sig stoppas av vagt formulerade kyrkoordningsparagrafer!

Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:

Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som
1. (...)
2. (...)
3. (...)
4. (...)
5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön
6. (...)

Vad står det egentligen här? Notera de fetstilsmarkerade "andra" och "inom kyrkans vigningstjänst". Här står inte "alla" eller "vigts till präster". Det står andra och inom kyrkans vigningstjänst! På vad sätt skulle ett undertecknande eller bejakande av denna paragraf innebära att man gör avsteg från katolsk och traditionell ämbetssyn? Vilken präst kan inte samarbeta med en diakonissa? Och dessutom är paragrafen konstigt formulerad rent allmänt: kan man ö.h.t. samarbeta med andra kollegor i "alla uppgifter"? Gäller det även vid bikt om en kollega mot förmodan kräver att få vara med? Att underteckna denna paragraf är således fullständigt oproblematiskt.

Låt oss inte måla in oss i ett hörn!

TOKIGE BISKOPEN PÅ GOTLAND...

Lennart Koskinen är ingen vanlig biskop. Han uttalar öppet stöd för ett politiskt parti, medverkar i en reklamfilm för det, vill kasta ut "talibaner och svartbröder" ur kyrkan, kritiserar kronprinsessbröllopets s.k. "brudöverlämning" men vill ändå tillåta det för dem som önskar m.m. Och nu deklarerar han sitt stöd för en utställning med erotiska bilder i St Nikolai kyrkoruin i Visby - tidigare stoppad av Medeltidsveckans ledning som förmodligen tyckte det var opassande. Men "sexualiteten är en gåva från Gud", säger biskopen. Förvisso, men finns det inga som helst gränser? I kyrkoruinen kan man köpa vykort och kalendrar med "medeltida erotika". På kalenderns framsida ser vi en bild på en naken kvinna i vad som ser ut att vara en dopfunt. Helt ok enligt +Koskinen!

"THE HIGHEST CHURCH IN THE WORLD"

Så här firar man högmässa i den anglo-katolska församlingen St Clement's i Philadelphia, USA. Församlingen har kallats för "the highest church in the world". Kyrkoherden tillika celebranten i mässan, Revd Canon Gordon Reid, var tidigare kyrkoherde i den anglikanska församlingen i Stockholm. Detta är en systerkyrka, hos dem får vi ta emot kommunionen; där kan man fira mässa på det här sättet... det borde man kunna göra här också!

EFTER HÖGMÄSSAN...

I en katolsk församling är det vanligt att prästen efter högmässan, antingen på latin eller folkspråk, inleder den första meningen i Angelus-bönen, under det att församlingen vänder sig till kyrkans Madonnastaty vid sidan av koret och svarar prästen växelvis. På latin skulle han säga Angelus Domini nuntiavit Mariae, på svenska Herrens ängel kom med bud till Maria och hos våra anglo-katolska vänner The angel of the Lord brought tidings unto Mary. På denna blogg har bloggskribenten tidigare propagerat för privat användande av Angelus-bönen, som är en påminnelse om Guds människoblivande och den saliga jungfrun Marias roll i det kristna livet - det inlägget hittar ni här.

Hos anglo-katolikerna är bruket av Angelus-bönen något alldeles självklart. Så har det dock inte alltid varit. Vördandet av Maria blev fullt accepterat inom den anglo-katolska väckelsen först under 1900-talets första årtionden, dvs. nästan 100 år efter det att Keble och Newman publicerade sina Tracts for the Times. Acceptansen kom först i och med F. Alfred Hope Pattens återuppbyggande av The Shrine of Our Lady of Walsingham på 1920- och 30-talen. Kyrklig förnyelse i katolsk anda är inget hafsverk - inte ens i England - vilket är värt att reflektera över såhär 80 år efter F Gunnars ankomst till Osby!

Så sakteliga är ju som bekant vördandet för Maria påväg tillbaka till våra svenskkyrkliga församlingar. Detta tack vare den katolska rörelsen inom Svenska kyrkan. Många av våra präster har besökt Walsingham och tagit med sig Mariafromheten hem till sina församlingar. På sina håll förekommer faktiskt Angelus efter mässan, om inte i kyrkorummet så åtminstone i sakristian! Ett populärt sätt att "arbeta katolskt" är att göra det genom musik - svenskkyrkliga gillar musik (så har man t.ex. infört halleluja-acklamationer vid evangelieläsningen i en del församlingar). Därför vore det kanske inte helt fel att låta sig inspireras av den anglo-katolska sjungna Angelus-bönen, som vi kan lyssna till här. Det vore kanske nått?

PS. På söndag (15 augusti) firar Kyrkan Jungfru Marie upptagande i Himlen. Se detta inlägg!