2010-07-27

FÖRSTA SPADTAGEN I ÖSTANBÄCK

Bloggläsaren Erik tipsade om en videoupptagning från första spadtagen vid platsen för Enhetens Kyrka hos benediktinerna i Östanbäck, 21 juli. Den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen i Sverige, Diascoros Benjamin Atas, ber och välsignar:




2010-07-13

OSBY S:T PETRI + TANKAR KRING KYRKLIG FÖRNYELSE

Bloggskribenten hade nyligen vägarna förbi Osby och inspirerad som jag var av läsningen av F Dag Sandahls nyligen utgivna bok om aKF:s femtioåriga historia, Förnyarna, bestämde jag mig för ett besök i fader Gunnar Rosendals gamla församlingskyrka, Osby kyrka. På F Gunnars tid gick kyrkan - på Rosendals eget initiativ naturligtvis - under namnet "Osby S:t Petri", eller "S:t Petri kyrka i Osby". Idag tycks detta namn vara ett minne blott; som så mycket annat, skulle det visa sig...

Kyrkans exteriör tog jag ingen bild på, men den kan beskrivas som en ganska typisk "Tegnérlada", en vit kyrka med ett gigantiskt långhus, enorma fönster och ett stort torn ovanför porten. Rätt tråkig enligt mitt tycke. Interiören däremot, är en annan historia. När F Gunnar klev in för första gången i kyrkorummet 1933 konstaterade han enligt den lilla tryckta guiden Osby kyrka (skriven av förre kh Staffan Ljungman, erhålles för 20 kr vid kyrkans bokbord): "Den har åtminstone rymd!" och beskrev den som "kall och död, fattig i anseende till skrud och prydning". Det skulle det bli ändring på, som ni ser på bilden till vänster.

Närbild på det vackra högaltaret och den altartavla (Olle Hjortzberg) som efter många om och men kom på plats 1940 (beställd 1934). Tidigare hade här på kontinentalt protestantiskt manér en centralt placerad predikstol hängt till F Gunnars förtret. Som väl är fick F Gunnar sin vilja igenom till slut, även om den inte i mina ögon är ett mästerverk i kyrklig konst, men ok. Uppståndelsekrucifixet är ett ganska typiskt exempel på det folkliturgiska inflytandet på Rosendal och den tidens kyrkliga förnyelse, där romansk stil var en inspirationskälla (Kristus som kung/präst). Antependiet är magnifikt liksom den övriga textilen, troligen även dessa sydda av lokala konstnärer (syföreningsdamer under F Gunnars tid).

De flitiga syföreningsdamerna sydde också två stycken banéer som står på var sin sida uppe i koret, det ena föreställande Kristus konungen med texten "Osby S:t Petri söndagsskola". Den andra föreställande Madonnan med Jesusbarnet, ser vi till vänster. Bloggskribenten undrar om de använts sedan F Gunnars tid...
I koret finns också kyrkans predikstol från 1500-talet i mörkt trä, som placerades där efter att den centrala altarpredikstolen avlägsnades 1934. Predikstolen fungerar således som lite av en pulpet och är ganska låg - ett vackert träarbete som publiceras nedan, liksom kyrkans dopfunt från 1600-talet som lite malplacé också den står uppe i koret, åt höger - där också en sedilia finns för celebrant, diakon och ministrant (en av stolarna skyms av ett [kredens?-]bord på bilden nedan).


Bakom högaltaret finns det av F Gunnar inredda S:t Petri kapell. Detta är Osby kyrkas äldsta del och är det ursprungliga romanska koret och absiden, från 1200-talet. Före Rosendals tid hade här inrymts kyrkans sakristia. Kapellet invigdes av biskop Rodhe 29 juni, 1934. Kapellet brukas allt sedan Rosendals tid för daglig tidebön (morgonbön [laudes?] under vardagar även idag, enligt häftet från 2008). De dagliga mässorna som förr firades här är nu ett minne blott, nu "räcker det" med s.k. veckomässor (ibid).

I S:t Petri kapell finns intressanta detaljer. Till vänster i bilden ovan ser vi det av en lokal snickare - på Rosendals beställning - tillverkade sakramentsskåpet (tabernaklet), som torde vara det första sakramentsskåpet i bruk inom Svenska kyrkan efter åtminstone 1600-talet. Altaret i mitten är skänkt till kyrkan av paret Rosendal och är även det historiskt; här firades troligen för första gången på svenskkyrklig mark mässa versus populum (nåja...). Detaljer från kapellet publiceras nedan:


Till vänster i ett hörn finns en hylla varpå en liten Madonnastaty står med ett ljus som kan tändas för att vörda Gudsmoderns bild. Nedanför hyllan hänger ett vackert rökelsekar i mässing, tillverkat av den lokale bysmeden på sin tid, vilken även tillverkade lampetterna och piscinan. Av en slump upptäckte bloggskribenten att kroken, varpå rökelsekaret hänger, har böjts så att det inte längre går att hakas av för användning (se bild nedan). Detta tycks symptomatiskt.
Det har sagts mig av en präst i Småland att det mesta av F Gunnars verk raserades inom loppet av 15 år efter Rosendals pensionering, något som besannas av det jag redan skrivit men också av det reformerta bruket av "särkalkar" vid högmässan, det troligen ickeanvända rökelsekaret och processionsbaneren, de alltmer sällan firade mässorna m.m...


Att besöka Osby S:t Petri är intressant. Det är på ett vis som att gå tillbaka till F Gunnars tid, ett kyrkorum bevarat för eftervärden, som i sitt varande predikar Kyrklig förnyelse. Men det är också en vemodig upplevelse. Kyrkan och dess "inventarier" blir ett slags tomt eko, oanvända, kroppar utan själar, inte alls längre i Kyrklig förnyelses tjänst. Kanske är jag för hård i mitt omdöme, men jag blir gärna motbevisad om motsatsen.

Osby S:t Petri. Man skall inte säga att det var här "allting började", men väl kom F Gunnars kyrka (och prästgård) att bli ett centrum för den kyrkliga förnyelsen, varifrån re-katolicireringsarbetet i Svenska kyrkan spreds över Sveriges församlingar. För mig verkar det som om att det var 1940- och 50-talet som var Kyrklig förnyelses guldålder, den katolska rörelsen hade framtiden för sig och det gick snabbt. Lika snabbt gick det också utför; från kvinnoprästreformen 1958 och framåt har den katolska rörelsen (högkyrkligheten) fört en tynande tillvaro med stora motgångar som 1982 (samvetsklausulens avskaffande), 1993 (prästvigningsstoppet av "kvinnoprästmotståndare"), 1997 (den första kvinnliga "biskopen"), 2005 och 2009 (välsignelse, respektive "vigsel" av homosexuella). Vi har marginaliserats och diskriminerats. Men i allt detta mörker måste vi komma ihåg våra rötter: Kyrklig förnyelse växte inte fram i en paradisisk tid av medvind och vänliga ryggdunk. Det var inte bättre förr, Svenska kyrkan hade sina brister även då, brister som idag är borta men som har ersatts av andra (och kanske allvarligare) brister.

Fader Gunnar hade förvisso roligt, men lätt hade han det inte. Och lätt har vi det heller inte idag, men jag är övertygad om - och det är därför denna blogg öht finns - att det som hände i Osby från 1933 och framåt, kan hända igen. Från Osby S:t Petri spreds den katolska förnyelsen över landets kyrkor; något liknande kan hända igen - och förhoppningsvis med ett än bättre resultat.