2013-02-27

FRIDSHÄLSNINGENS PLACERING

Väl medveten om att Kyrkliga Betraktelser bör fortsätta sin påbörjade serie om det nya handboksförslaget kommer här en (efterfrågad) kommentar till den intressanta debatt som för några månader sedan fördes i Kyrkans tidning angående den så kallade "fridshälsningens" plats inom ramen för högmässan. Debatten inleddes med en läsares insändare med uppmaningen "Avskaffa fridshälsningen". Och fick bland annat svar från redaktörerna för Artos Missale, Mikael Löwegren och Mikael Isacson, som gav förslag på alternativ placering - vilket också föreslås i nämnda missale. Ett annat svar fick rubriken: "Lär av anglikanerna".

Kyrkliga Betraktelser har tidigare kommenterat placeringen av fridshälsningen i ett inlägg som kan läsas här. Men det tåls ibland att upprepa sig och bygga vidare på ett tidigare resonemang. Då skrev redaktören så här:
Jag själv hör till en av kritikerna till den nuvarande placeringen och menar, liksom många andra, att fridshälsningen förvirrar, stör tillbedjan och koncentrationen inför det allra heligaste sakramentet. Påve Benedikt XVI tycks också har funderat över problematiken och menar nu, enligt kardinal Arinze, att fridshälsningen möjligen bör flyttas till före offertoriet; precis som det var i tidigkristna mässordningar och fortfarande är i de ortodoxa kyrkornas samt Church of Englands mässordningar. Enligt kardinal Arinze menar påven vidare att en sådant flytt av fridshälsningen kommer att skapa en mer "meditativ stämning under det att vi förbereder oss för kommunionen".
Då (2008) hade alltså påven Benedikt XVI uttalat en önskan om dess placeringen före offertoriet, strax innan den eukaristiska bönens inledning. Detta vore också teologiskt motiverat. Själva motivet till fridshälsningen hör ju samman med Jesu ord i Matteusevangeliets femte kapitel (:23-24) att man skall försonas med sin broder innan frambärandet av offret. Om man - som Kyrkliga Betraktelser - hävdar att Kristi korsoffer och mässans firande har ett klart samband (dvs. att offret blir närvarande och framburet av prästen i mässan som en realsymbolisk handling och en påminnelse till Fadern) vore det enda rimliga att denna försoning "bröder emellan" sker innan de eukaristiska gåvornas frambärande. 

Offermomentet sker vid två tillfällen, nämligen vid: 1) kalkens och brödets frambärande till och på altaret (och prästens tysta böner: "Välsignad är du Herre världsalltets Gud..." eller som i HB86; "Herre, av ditt ger vi åt dig...", osv) och 2) vid den eukaristiska bönens fortsättning då prästen med sina ord frambär Kristi kropp och blod (t.ex. "Se till hans fullkomliga och eviga offer..." osv). Allt detta sker innan nuvarande placering av fridshälsningen, vilken i de flesta fall och enligt både det romerska missalet och Svenska kyrkans kyrkohandbok sker efter Herrens bön (+brödsbrytelsen) och före Agnus Dei/(O) Guds lamm.

Problematiken (förutom att det rimmar illa med Matt 5) är dels att fridshälsningen "inkräktar" på hymnen till det närvarande offerlammet och stör flödet och andakten i gudstjänsten. När Jesus Kristus, Gud själv, just blivit närvarande på altaret bör väl vår fokus vara på Honom och inte på mig själv och min bänkgranne. Ett annat problem är mässfirande i ett mindre sammanhang där prästen "bör" hälsa på (åtminstone en) av de närvarande gudstjänstfirarna, då prästen som just berört och kommer att beröra Kristi kropp tar människor i händer som han inte har någon aning om hur dessa nyligen har använts. (Förvisso väl medveten om att Gud själv lät sig födas i ett stall...).

Historiskt går momentet som sådant tillbaka på  den fornkyrkliga "fridskyssen", som ursprungligen är en apostolisk uppmaning till de kristna: "Hälsa varandra med en helig kyss" (Rom. 16:16, t.ex.). Denna praxis kom snart - med hänvisning till ovan nämnda Matt. 5 - in i den kristna gudstjänsten för att få varierande uttryck genom skilda tidsepoker och kulturer. I de ambrosianska, mozarabiska och bysantiska liturgierna placeras hälsningen strax innan offertoriet. Mycket snart blev denna hälsning endast utväxlad mellan prästerskapet uppe i koret, vilket också är fallet i den äldre romerska/"extraordinära" riten i form av en lätt omfamning ("liturgisk kram") - där hälsningen dock är placerad efter Agnus Dei.

Sedan kom 1960-talet... vilket bland annat betydde liturgireform i den Romersk-katolska kyrkan. Svallvågorna stötte snart mot den svenska kusten och bruket kom in i Svenska kyrkan i och med Den svenska kyrkohandboken, 1986. I vår handbok är fridshälsningen fakultativ och behöver således inte placeras där den föreslås, men man har i mångt och mycket följt (som så många gånger något oreflekterat) modern romersk praxis. Här har svensk högkyrklighet en inte obetydlig roll. Engelsmännen handlade dock annorlunda när de reviderade sina gudstjänstböcker, vilket resulterade i Common Worship, 2000. Där valde man istället att låta sig inspireras av den praxis som återfinns i fornkyrklig och amrosiansk/mozarabisk/bysantinsk rit.

Praktiskt går det helt enkelt till som så prästen önskar Herrens frid mot församlingen direkt efter kyrkans förbön och innan offertoriepsalmen, med några passande inledande ord och med den formulering som återfinns i kyrkohandboken: "Herrens frid vare med er", gärna med församlingssvaret "Och med din ande". Varpå prästerskap och församling utväxlar fridshälsningen, genom omfamning eller att ta i hand. Präster och andra i koret bör nöja sig med en lätt omfamning, varvid celebranten noggrant ser till att inte vidröra vederbörande med sina händer. Onödigt spring och omåttlighet bör naturligtvis undvikas. 

Avslutningsvis får Kyrkliga Betraktelser återupprepa vad som skrevs för snart fyra år sedan som slutkläm på inlägget i samma ämne, nämligen att vi "får hoppas att en sådan reform [...] snart vinner insteg också i Svenska kyrkan!


2013-02-20

EN ÖDMJUK OCH HELIG MAN

Det är med tacksamhet och vemod som Kyrkliga Betraktelser tagit del av att den helige fadern, påven Benedikt XVI, annonserat sin snara och oväntade abdikation. Så här cirka en vecka efter tillkännagivandet och lite mer än så kvar till hans avgång vill Kyrkliga Betraktelser med några korta rader härmed hylla denne ödmjuke och helige man för den inspiration och kunskap som han låtit även oss katoliker utanför hans jurisdiktion med stor tacksamhet ta del av. 

Vi kommer särskilt att minnas honom för hans liturgiska ambitioner, där vördnaden för det heliga varit ledstjärnan för det som kommer att gå till historien som den benediktinska "reformen av reformen". Här har han varit en inspiration för skaror även utanför den romerska kyrkan, även här i Sverige. Också hans vilja till kyrklig enhet är värd att nämnas, då vi särskilt tänker på den möjlighet som Benedikt XVI berett våra anglikanska trossyskon genom upprättandet av personalordinariat - även om Kyrkliga Betraktelser inte alltid hållit en okritisk ton gentemot vissa aspekter av desamma.

Bilden ovan är talande för den helighet och ödmjukhet den helige fadern - trots sitt ämbete - ständigt utstrålat under sitt pontifikat, som vore hans motto: "Se på Honom - inte på mig". Kyrkliga Betraktelser uppmanar nu sina läsare till bön för påve Benedikt XVI och för valet av ännu en värdig Petri efterträdare på Roms biskopsstol. 

Jesus nåd. Maria bed.