SKY NEWS OM ORDINARIATET

Brittiska Sky News rapporterar om The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham:

Fotnot: Att det endast är "1,000 of its 13,000" församlingar som motsätter sig ordningen med kvinnliga präster inom Church of England bör nog tas med en nypa salt. Snarare är det en underdrift. 1000 församlingar är förvisso under alternativ episkopal översyn, dvs. ställda under en s.k "flying bishop", men antalet församlingar som inte ansett detta nödvändigt torde vara än fler.

MP TAR OFFICIELLT AVSTÅND FRÅN EKUMENIK MED ROM

I tidigare inlägg har Kyrkliga Betraktelser kommenterat Missionsprovinsen och dess verksamhet. Bloggens officiella inställning är fortfarande att vi önskar dem allt väl på deras kant i den kyrkliga verkligheten. Man gör ofta ett gott arbete inom geografiska områden där den svenskkyrkliga församlingen saknar sakramental garanti och vision för evangelisering av Sveriges folk. Kyrkliga Betraktelser har hela tiden varit kritisk till vissa tendenser inom provinsen, och tyvärr finns ständigt nytt att skriva om.

Det har nu kommit fram att det finns splittring inom MP mellan de grupper som officiellt ryms inom provinsens organisation. Den högkyrkliga minoriteten har inte sällan varit måltavla för mer konfessionellt lutherska/gammalkyrkliga attacker. Detta har nu kommit upp till ytan på allvar, och visar sig nu innebära att den gammalkyrkliga majoriteten sätter ned foten mot "katolicerande" tendenser.

För några veckor sedan skrev ett par pastorer i den lutherska sekten "Lutherska församlingen i Stockholmsområdet" ett öppet brev där man kritiserade att Missionsprovinsens ende högkyrklige biskop Göran Beijer deltagit i en ekumenisk gudstjänst i Östanbäck kloster. Det hela handlar om +Beijers närvaro vid grundstensnedläggningen till Enhetens kyrka i samma kloster. Vad som särskilt upprörde luthersekten var att man på stenen konstaterade den saliga jungfruns förbön för kyrkobygget. Inga direkta anrop till Maria, bara konstaterandet: "på den rena jungfruns förbön" - helt i överensstämmelse med den mariologi som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna. Missionsprovinsens läronämnd har därför kopplats in. Ger man något stöd till biskop Beijer? Ack nej, ack nej!

Tvärtom instämmer Missionsprovinsens läronämnd i kritiken och skriver i sitt uttalande:

Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.

[...]

Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Här har vi det svart på vitt; Missionsprovinsen är ett ickeekumeniskt samfund, som hellre lyssnar på kritik från ultraprotestantiska sekter än att föra seriösa samtal med historiska kyrkosamfund. Det kan inte vara lätt att vara högkyrklig i Missionsprovinsen. Frågan är hur länge biskop Beijer och hans skara likasinnade får vara kvar. De finns i våra förböner.

Jesus nåd. Maria bed.

VACKER GUDSTJÄNST SOM FRAMGÅNGSRECEPT

Fader Brian Foos är präst i en församling inom The Anglican Church in North America. I detta föredrag talar han om "The Beauty of Holiness", vikten av liturgisk skönhet och sakramental gudstjänst för att nå nya generationer kristna. Filmen är producerad av Anglican TV och filmades under Forward in Faith North Americas årskonferens 2010:

"JAG ÄR UPPENBARLIGEN INGEN BISKOP"

I lördags vigdes de tidigare anglikanska biskoparna John Broadhurst, Andrew Burnham och Keith Newton till präster i Romersk-katolska kyrkan. Till skillnad från tidigare biskopar som vigts till romersk-katolska präster (t.ex. förre Londonbiskopen Graham Leonard, 1994) var inte denna vigning av "sub conditione"-typ. Dvs. det råder inget tvivel om att Rom betraktar deras tidigare (anglikanska) vigningar som "null and void" (dvs. "värdelösa" ur romersk synvinkel). Enligt uppgift skall ceremonin besökts av ett antal anglikanska präster vilka förväntas ansluta sig till personalordinariatet senare denna vår. Medverkande vid vigningen var också de tre f.d. anglikanska nunnor som upptogs tillsammans med f.d. biskoparna på nyårsdagen.

I och med prästvigningen, som förrättades av Englands romersk-katolske primas ärkebiskop Vince Nichols i Westminster Cathedral, upprättades så det första s.k. personalordinariatet för tidigare anglikaner: The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham. Till ordinarius (jfr. biskop) utsågs F. Keith Newton (f.d. biskop av Richborough, bilden) av påven Benedikt XVI personligen. Som ordinarius kommer F. Newton ha rätten att bära biskopliga insignier såsom pektoralkors, ring, mitra och kräkla, rätt att rösta i biskopskonferensen med samma status som en emeritiibiskop (!). Ordinarius kommer också att ha översynsansvar över personalordinariatets präster och församlingar. Med andra ord: rollen som "flygande biskop" fortsätter.

Efter att ha utsetts till ordinarius höll F. Keith Newton en presskonferens under vilken han bl.a. fick frågan om det faktum att han bar pektoralkors, varpå hans svar var: "It's quite clear I am not a bishop", och förklarar ordinarius roll och rätt att bära biskopliga insignier. Här framkommer också att de andra f.d. biskoparna kommer att ha samma rätt som vissa abbotar att bära både mitra och kräkla, men dock inte kors och ring, när de agerar på ordinarius vägnar, t.ex. vid konfirmation. På frågan om hur Newton ser på sin tidigare sakramentsutövning svarade han att han aldrig blivit tillsagt att förneka deras värde, och han är övertygad om att handlingarna (iaf.) burit frukt. Med andra ord: sakramenten var åtminstone icke kompletta men haft visst värde.

Med tanke på att personalordinariatet fått sitt namn efter Jungfru Maria, Vår Fru av Walsingham, kom en fråga som varit intressant för många, även svenskkyrkliga med förkärlek för denna pilgrimsort, om hur personalordinariatet rent praktiskt kommer att kunna relatera till denna plats. I den lilla orten i Norfolk finns nämligen två "shrines", vallfartskyrkor, den ena som ligger i själva orten Walsingham (och troligen på den ursprungliga medeltida platsen) och en annan romersk-katolsk inrymt i det s.k. Slippers Chapel, vilket ligger några kilometer bort. Newton markerar först och främst att orten förvisso är viktig för anglo-katoliker, men det tillhör inte bara anglikanerna. Därför förs nu samtal med den anglikanska vallfartskyrkan om en möjlig "delning," där ordinariatets medlemmar får agera bro mellan de olika kyrkosamfunden.

En annan fråga gäller liturgin. För tillfället existerar ingen gudstjänstordning för personalordinariatet där anglikanska traditioner integrerats i en romersk ordning. Den apostoliska konstitution som presenterade riktlinjer för det "anglikanska ordinariatet", kallat Anglicanorum Coetibus, angav dock vikten av ett bevarande av det anglikanska arvet (anglican patrimony). Sedan 1980-talet finns förvisso inom vissa amerikanska romersk-katolska församlingar en s.k. "anglican use" som bygger på The Book of Common Prayer, men det är viktigt att komma ihåg att denna sistnämnda inte precis varit särskilt omhuldad i den anglo-katolska rörelsen i England. När förre biskopen Andrew Burnham firade sin prima missa (första mässa, bilden) som romersk-katolsk präst skedde detta enligt det Romerska Missalet. Inom bl.a. Forward in Faith har detta inte sällan varit standard.

F. Keith Newton tror att vissa kommer att fortsätta som man gjort hittills och andra kommer möjligen att använda den tidigare nämnda amerikanska s.k. Book of Divine Worship. Men han lämnar besked: en enhetlig mässordning kommer att presenteras i sinom tid, men friheten att fira enligt romersk rit (både för- och postkonciliär!) kommer att vara möjlig även fortsättningen. Ett uttalande som verkligen leder till en del frågor: vilket värde har det att betona sitt "anglican patrimony" om man väljer att fira gudstjänst precis som vilka andra romerska katoliker som helst? Kommer de f.d. anglo-katolikerna i personalordinariatet de facto bli mer "anglikanska" efter sin övergång till Rom?

En annan fråga som är intressant är frågan om antal. Hur många kommer att gå med, åtminstone nu i första omgången? Newton tror att den första skaran kommer att uppgå till ungefär två dussin personer. Geografiskt kommer de flesta att komma från södra England och Canterbury-provinsen. Förre i norr: "some [...] but not many". Av dessa kommer 50-60 pers vara präster, hälften kommer att vara pensionerade och s.k. non-stipendiary, dvs. präster utan inkomst. Andra halvan är sådana som idag är anställda och man kommer behöva ordna med fortsatt finansiering av dessa.

Kyrkliga Betraktelser lär återkomma i ämnet.

Hela presskonferensen med Keith Newton finns att lyssna till på ljudfil, här.

F. Dag Sandahl var med vid vigningen som inbjuden gäst. Hans tankar kring händelsen hittar ni här.

TIPS: TV-GUDSTJÄNST

Igår visade SVT en TV-gudstjänst från S:t Ansgars kyrka i Uppsala. Predikant var fader confessor Bo Brander, SSB. Visst kan man ha en del liturgiska kommentarer och fråga sig varför man inte firade en riktig högmässa, men det är anmärkningsvärt (i ordets positiva mening) att SVT låter en ledare för den inomkyrkliga oppositionen komma till tals. Bravo, SVT!

Hela gudstjänsten finns att beskåda på följande länk:
http://svtplay.se/v/2296698/gudstjanst/del_5_av_55

FRÅN BISKOPAR TILL DIAKONER...

Bild på de tidigare anglikanska "flygande biskoparna" (från vänster till höger) Keith Newton, Andrew Burnham och John Broadhurst som nyvigda diakoner i Romersk-katolska kyrkan. Vigningsbiskop var Alan Hopes (andre från vänster). Vigningen ägde rum igår, 13 januari. Prästvigningen sker imorgon, lördagen 15 januari i Westminster Cathedral.

Själv har jag träffat två av dessa bis... diakoner för några år sedan. Känns lite konstigt och tråkigt, men samtidigt måste man ha förståelse för deras väg framåt. Undrar dock vad de själva tänker; vigning eller omvigning?

TRE "FLYING BISHOPS" GICK TILL ROM

På nyårsdagen stod det klart att de tre* anglo-katolska biskoparna John Broadhurst (f.d. biskop av Fulham tillika ordförande för Forward in Faith), Keith Newton (Richborough) och Andrew Burnham (Ebbsfleet) tillsammans med sina familjer och tre nunnor konverterat till Romersk-katolska kyrkan, genom en ceremoni i Westminster Cathedral (Londons romersk-katolska domkyrka). Redan 13 och 15 januari kommer de f.d. biskoparna omvigas till först diakoner och sedan präster i samma domkyrka. Kyrkliga Betraktelser återkommer i ämnet vid tillfälle (har en del att göra), men tills vidare publiceras denna videointervju med biskop John Broadhurst:

* Notera att en "flying bishop", eller Provincial Episcopal Visitor (PEV) som de egentligen heter, Martyn Jarret, biskop av Beverley, stannar. Utöver dessa finns också andra stifts- och hjälpbiskopar som omfattar en anglo-katolsk identitet och bekännelse. Broadhurst, Newton och Burnham kommer att ersättas av nya PEV:s.