OFRÅNKOMLIGA KONSEKVENSER

Nu blev det som befarat. Den sekularistiska ockupationsmakten i Svenska kyrkan har utsett en efterträdare till Anders Wejryd. Från och med 14 juni 2014 kan vi konstatera att vi ur en katolsk och apostolisk synvinkel befinner oss i en definitivt ny situation: långvarig sedisvakans på ärkebiskopstolen i Uppsala. Vi kommer i och med Antje Jackeléns tillträde dels få en kvinnlig ärkebiskop, vilket strider mot katolsk och apostolisk ämbetsteologi - det vill säga att Kyrkans ämbete är reserverat för män enligt Kristi egen instiftelse - men också därför att personen ifråga inte ställer upp på grundläggande kristna trossatser - utan dessutom uttryckligen bekämpar dem (t.ex. "Tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga har man faktiskt missat hela poängen", Hearingen i Gottsunda kyrka, 1 oktober 2013). Detta är extremt allvarligt och något vi aldrig tidigare upplevt i Svenska kyrkans historia. (Här skall noteras, och bör noteras, att även en manlig biskop med sådan inställning, svårligen skulle kunna hävda apostolisk legitimitet).

Detta första konstaterande måste, hur smärtsamt det än må vara, ändå sägas rakt ut: vi befinner oss från och med 14 juni 2014 i en helt ny situation. Sedisvakans är det första. Den andra sidan av myntet är än smärtsammare: Antje Jackelén kommer i egenskap av "främste bland jämlikar" leda vigningsgudstjänsten vid samtliga biskopsvigningar de kommande 6-8 åren, vilket troligen kommer att beröra alla stift utom Linköping, Skara och möjligen Luleå. Man kan hävda att vi "kommer undan" problemet genom att hänvisa till att en ärkebiskop aldrig ensam viger biskopar, men vi kommer inte ifrån att den sakramentala giltigheten i en sådan vigning kommer att anses ytterst tveksam ur en apostolisk och katolsk förståelse. Det kommer att röra sig om vad engelsmännen kallar "in doubt".
Detta får följaktligen konsekvenser för dem som prästvigs. Åtskilliga präster efter år 2014 kommer att vara tvungna att fråga sig: "Är jag verkligen präst?" - en fråga som säkerligen ett antal präster i Lunds, Stockholms och Härnösands stift redan brottats med i åratal. Men det kommer också bli aktuellt för de präster som redan är vigda i en "manlig" vigningssuccession, inte då "är jag präst" men däremot: "vem är min biskop?" och "på vems uppdrag utövar jag mitt ämbete?".

Den yttersta konsekvensen på sikt och således än smärtsammare är - så till vida inget oförutsett händer och/eller att Antje får en giltig efterträdare - frågan om vi i denna nya situation längre kan hävda att Svenska kyrkan är en apostolisk kyrka, det vill säga en Kyrka i ordets rätta bemärkelse. Då får vi inse att Svenska kyrkan hellre får betraktas som definitivt protestantisk och vad man på romersk-katolskt språkbruk skulle kallas "kyrkligt samfund". Vad det får för konsekvenser för de inomkyrkliga rörelser som ännu står fasta vid apostolisk tro är inget vi kan sia om ännu, och det är heller inget Kyrkliga Betraktelser vill gissa sig till. Det får nämligen de kommande åren utröna. Däremot är det nu tvunget att förstå allvaret i den uppkomna situationen. Vi kommer att behöva inse att det är dags för gemensam aktion i den samlade inomkyrkliga oppositionen. Då duger det inte att klaga på olikheter eller hänvisningar till så bra man har det i den egna församlingen. Detta handlar om Svenska kyrkans framtid som en kristen kyrka.   

Jesus nåd. Maria bed.

EN ÄRKEBISKOP FÖR ALLA?

Någon av dem blir det. Vår näste/-a ärkebiskop. Frågan är bara vem som lyckas få flest röster. Men det borde vara andra frågor som skulle få styra utgången. En sådan fråga är: "vem av dessa skulle främja Svenska kyrkans enhet mest?", vem skulle vara allas ärkebiskop? Och ytterst: vem skulle vara bäst för Svenska kyrkans framtid som kristen kyrka? 

De senaste dagarnas diskussioner och reaktioner på kandidaternas uttalanden om Jesu sanningsanspråk och grundläggande kristna trossanningar, aktualiserar verkligen dessa frågor. En del av kandidaterna har verkligen givit prov på ytterst tveksamma och relativistiska hållningar. Låt oss säga det rakt ut: blir Antje Jackelén ärkebiskop kommer det innebära stor splittring både inomkyrkligt och i relationen med andra kyrkosamfund. Här handlar det inte då främst om personens kön, även om också det har ekumeniska konsekvenser såväl som teologiska i relation till Svenska kyrkans åberopade apostolicitet.
Får vi en ärkebiskop - oavsett kön - som inte kan eller vill eller tror sig kunna svara "ja" eller "nej" på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed, ja då har vi ett stort problem. Att inte självklart säga "ja" på den frågan är faktiskt ett hån mot Jesus själv. Frågan handlade inte - som vissa vrider det till - om "vilka kommer till himlen", utan om Jesus ger en sannare vittnesbörd om Guds rike än en arabisk köpman på 600-talet! Ytterst är det en fråga om vem man tror att Jesus är: Guds son/Gud själv eller bara en simpel profet bland andra.
Till detta får också läggas den arrogans Jackelén har visat mot sina kritiker. Det märktes bland annat i hearingen när hon totalt avvisar dem som omfattar den traditionella tron på jungfrufödelsen som folk "som missat hela poängen" - så lätt avvisas alltså det som trotts i 2000 år.  Häpnadsväckande.

Kritiken kom dock oväntat kraftfullt och omfattande. Till och med Kyrkans Tidning funderar på ledarplats på om man inte rent av borde "plocka ned skylten och lägga ned butiken" med sådana ärkebiskopskandidater. Alla kandidater utom en. Och den kandidaten kom tvåa i nomineringsvalet. Ragnar Persenius har de kvaliteter som Svenska kyrkan behöver i denna förvirrade tid. Han skulle ge enhet och trygghet. En tydlig ledare som inte tummar på det grundläggande. Det skulle stanna upp Svenska kyrkans teologiska kris och identitetsproblem rejält. En ärkebiskop som skulle accepteras i de flesta läger. En försonare, brobyggare och verkligt andlig ledare som inte skulle svara "vad tror du själv". En sådan ärkebiskop behöver vi, och vi behöver honom nu!

Jesus nåd. Maria bed.