ASSUMPTIO MARIAE (15 AUGUSTI)

HÖGKYRKLIG, KYRKLIGT FÖRNYAD ELLER KATOLSK?

En vän frågade för ett tag sedan hur ett svenskkyrkligt sammanhang skulle beskrivas i text så att folk skulle förstå vad sammanhanget handlar om. Han sökte bara ett ord, ett adjektiv, för att beskriva detta sammanhang som är präglat av liturgisk och sakramental spiritualitet. Begreppet "högkyrklig" dög inte, för det har ju blivit så slitet. "Kyrkligt förnyad" kunde missförstås som "liberal". "Katolsk" skulle missförstås av de mindre teologiskt insatta, hette det. Slutligen blev det begreppet "kyrkligt" som fick beskriva sammanhanget.

Detta resonemang är rätt typiskt för den katolska förnyelserörelsen i Svenska kyrkan. Samtidigt sätter det fingret på en viktig diskussion: vi har inget tillräckligt bra begrepp att beskriva oss själva och vår väckelserörelse med! Diskussionen är inte ny. Snarare är denna diskussion lika gammal som rörelsen själv. På Kyrkliga Betraktelser har dock diskussionen aldrig riktigt tagits upp mer än i bisats och möjligen i kommentarfältet.

Högkyrklig

Enligt bloggens självpresentation till höger är Kyrkliga Betraktelser en blogg "om kyrka, teologi, liturgi, sakral konst, arkitektur och musik" med tillägget " - ur ett högkyrkligt perspektiv". Om bloggen lyckas behandla alla dessa utlovade ämnen är en annan fråga, men likväl är identiteten sedan starten "högkyrklig". Notera dock att bloggen aldrig hetat "Högkyrkliga Betraktelser" - även om det skall erkännas att det var den ursprungliga tanken. Varför låter vi denna beskrivning då stå oförändrad om begreppet nu är så ifrågasättansvärt? Jo därför att tillfredsställande alternativ fortfarande inte existerar. Är inte då diskussionen avgjord? Nej, "högkyrklig" är inte bra nog. Här kan vi kolla närmare på vad som talar för och emot användandet av begreppet - här markerat med ett plus- resp. minustecken:

+ "Högkyrklig" är ett historiskt förankrat begrepp. Först och främst möter vi begreppet i England, i ordalydelsen "High Church". Med detta menas ett högt skattande av det som sker vid (hög-)altaret, ämbetet och dess firande av liturgin och de sakramentala mysterierna, då särskilt eukaristin. Ett högt skattande av ämbete och sakrament. Här skilde sig de högkyrkliga från "the Low Church" som överbetonade predikan och dopet, men ofta ignorerade det som de högkyrkliga betonade. Detta är begreppets ursprungliga betydelse och därför värt att bevara.

+ "Högkyrklig" är kort och koncist. Ja, det är sant. Påståendet "jag är högkyrklig" är enkelt sagt och det är bra som adjektiv: "en högkyrklig präst", "högkyrklig stiftelse", "högkyrkligt brödraskap".

- "Högkyrklig" är ett misstolkat begrepp. Detta är ett av begreppets största problem. När folk i allmänhet hör ordet högkyrklig tänker man på något "allmänt konservativt", "moralistiskt", "högfärdigt" och kanske "mansdominerat". När oppositionen till beslutet om kvinnliga präster samlade sig i slutet av 1950-talet i Kyrklig Samling, fick "kvinnoprästmotståndarna" snart av pressen etiketten "högkyrklig" på köpet. Detta gällde också den mest lågkyrklige bönhuspredikanten och bohusländske schartuanen.

Begreppet har dessutom inom kyrkan blivit synonymt med allt som innebär ett intresse för liturgi, oavsett teologiskt innehåll. Plötsligt betecknar begreppet både "katolicerande" och "ultraliberala" grupperingar, såväl som "konfessionella" (=utralutherska) grupper, med ett gemensamt intresse för liturgisk gudstjänst av olika art.

- "Högkyrklig" är inte längre ett internationellt gångbart begrepp. I begreppets ursprungliga engelska miljö kallar sig få idag för "High Church" och i Tyskland diskuterar "Hochkirchliche Vereinigung" sitt namn sedan länge.

- "Högkyrklig" är ett begrepp som hör till en annan tid. Begreppet hör hemma i en tid då begrepp som "katolsk" var något mycket negativt och nästan betraktat som synonymt med "okristligt". Vi har kommit längre än så och kan därför ge upp begreppet "högkyrklig".

Kyrkligt förnyad

Begreppet "kyrklig förnyelse" existerar troligen bara i Sverige, i alla fall som beteckning för en kyrklig rörelse som betonar kyrkans katolska arv, dess ämbete och sakramentala liv. Begreppet torde först dykt upp i denna betydelse i och med Gunnar Rosendals bok med samma namn, från 1935. Det var dock biskopen i Strängnäs, Gustaf Aulén som gav fader Gunnar rådet att kalla boken för just Kyrklig förnyelse. Rosendal hörde till den "nya högkyrkligheten", till skillnad från den "gamla" starkt luthersk-konfessionella s.k. lundahögkyrkligheten. Gunnar Rosendal var på intet sätt först eller ensam, men han bör kunna räknas som en väckelseledare av stor betydelse. Den väckelse som flödade ut från Rosendals Osby kom att gå under namnet "kyrklig förnyelse" - ett begrepp man föredrog framför det dittills och hädanefter dominerande "högkyrkligheten". Begreppets för- och nackdelar behandlas på samma sätt som ovan, i det följande:

+ "Kyrkligt förnyad" är ett vedertaget begrepp antaget av rörelsen själv. Under den kyrkliga förnyelserörelsens första årtionden var begreppet självklart och etablerat och gav en stark gemenskapskänsla och självförtroende. Det var ingen tvekan om vilka som var förnyarna inom Svenska kyrkan.

+ "Kyrkligt förnyad/kyrklig förnyelse" utstrålar väckelse och framåtanda. Den som vill förnya är vare sig en bakåtsträvare eller en latmask som nöjer sig med den avsomnade andan inom sin kyrka. Förnyaren vill väcka och renovera en förfallen och sliten byggnad som pinats av tidens vindar och vittrat sönder pga. förvaltarna lathet.

- "Kyrkligt förnyad" klingar märkligt. Detta är en viktig anmärkning. Hör en utomstående begreppet "kyrklig förnyelse" går hennes tankar osökt till "kyrklig förändring" i dess mest negativa betydelse, förändring bort från "det gamla", i värsta fall en förändring bort från kyrkans rötter - dvs. tvärtemot rörelsens syften.

- "Kyrkligt förnyad" är omöjligt som adjektiv. Ett "lyxproblem" månne, men inte desto mindre sant. Vem skulle någonsin kalla sig "kyrkligt förnyad"? Ärligt talat? Det låter helt enkelt fel. Kan en människa vara "kyrkligt förnyad"? Kan man tala om "kyrkligt förnyad litteratur", "kyrkligt förnyad församling", "kyrkligt förnyad präst", "kyrkligt förnyad familj", "ett kyrkligt förnyat perpektiv"? En rörelse behöver ett vettigt adjektiv, åtminstone av rent praktiska skäl.

Katolsk

Begreppet torde knappast behöva någon större utläggning här, men det bör markeras att "katolsk" inte här nödvändigt skall betraktas som synonymt med "romersk-katolsk". Här handlar det om att vårda och påminna om Svenska kyrkans sanna identitet - därav St Eriks relikskrin som illustration. Arvet är ofrånkomligt!

Begreppet har följt med den kyrkliga förnyelsen sedan dess uppkomst på 30-talet. F Gunnar tvekade inte att använda det ens som beteckning på sig själv. "Vårt katolska arv" är bl.a. en boktitel författad av Rosendal. När F Gunnar talar om rörelsen Kyrklig förnyelse i USA 1950, gör han det under rubriken The Carholic Movement in Sweden (se artikel här). Idag används begreppet "katolsk" allt flitigare inom den "högkyrkliga rörelsen", och begreppet återfinns t.ex. i flera texter utgivna av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, nu senast i dess broschyr från våren 2011. Detta är en naturlig och välkommen utveckling. Begreppet har dock även det både för- och nackdelar:

+ "Katolsk" beskriver vad rörelsen handlar om. Den kyrkliga förnyelserörelsen strävar efter förnyelse i katolsk anda. Vår övertygelse är att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Hon är samma kyrka som döpte Olof Skötkonung, som fostrade Erik den Helige, inom vilken den heliga Birgitta profeterade. Vi tror att Svenska kyrkans sakrament och ämbeten är fullt apostoliska och katolska. Rörelsen är katolsk för att den vill vittna om detta för Svenska kyrkan, mana henne till besinning och omvändelse tillbaka till hennes katolska ursprung.

+ "Katolsk" är ett välbekant begrepp. Frågar någon kyrkligt oinsatt person vad rörelser som Sociatas Sanctae Birgittae handlar om kan man kort och koncist beskriva SSB som en "katolsk rörelse inom Svenska kyrkan". Då förstår vederbörande ungefär hur det kan se ut, hur det kan låta osv. Begreppet "katolsk" har en igenkänningspotential, det för tankarna till rikt liturgiska gudstjänster, religiöst allvar, rökelse, rosenkransar, fotsida prästdräkter etc.

+ "Katolsk" är ett internationellt gångbart begrepp. "Catholics in the Church of Sweden" funkar bra och bättre än "Swedish High Church" eller "Church renewalists".

- "Katolsk" är synonymt med "romersk-katolsk". Detta är ett stort problem med begreppet. För gemene svensk är detta verkligheten - katolik är man om man tillhör Romersk-katolska kyrkan, vilket gör det omöjligt att vara svenskkyrklig ("protestant" som det kallas) och katolik på samma gång. Detta är tyvärr ett språkligt problem. "Katolik", "katolskt", etc. användes tidigt som ett nedsättande ord efter reformationen och begreppet ersattes här snart av "allmännelig" i kyrkliga dokument och i trosbekännelsen. I t.ex. England är det annorlunda, där står det ju "I believe in one Holy, Catholic and Apostolic Church" i trosbekännelsen. Orden uttalas varje söndag av anglikanerna, detta har underlättat för användandet av begreppet i deras sammanhang. För att göra det ännu tydligare har man dessutom tillagt "anglo-" framför "catholic", eller "anglican catholic", samtidigt som det är fullt naturligt att kort och gått beskriva en församling som "catholic".

- "Katolsk" är inte tillräckligt för att beskriva rörelsen så att gemene man förstår. Detta är naturligtvis tragiskt. Vi har inget tilläggsbegrepp som kan markera en svenskkyrklig-katolsk identitet, det finns inga "svekano-katoliker", eller "svenskkyrko-katoliker"; och "svensk-katolsk" vore ett okatolskt begrepp som skulle markera etnicitet snarare än kyrklig tillhörighet.

Hur då göra? Kyrkliga Betraktelser har inget färdigt svar, diskussionen får fortsätta och får gärna föras i bloggens kommentarsfält. Diskussionen är viktig eftersom de provisoriska och missvisande begreppen börjar tappa sitt innehåll. Snart är vem som helst "högkyrklig" och ingen vill kalla sig "kyrkligt förnyad"... Vad säger ni?

REPORTAGE OM SSB I KYRKANS TIDNING

I förra veckan höll Societas Sanctae Birgittae sitt årliga generalkapitel i Vadstena, sedvanligt inledd med pilgrimsvandring från Hl. Birgittas hem i Ulfåsa 19 juli och avslutad med mässa i Heliga Hjärtats (romersk-katolska) kloster i Omberg 25 juli. Som vanligt firades fantastiska gudstjänster med dånande psalmsång, processioner, magnifik liturgi och en stor skara bedjande människor, både medlemmar och andra troende. Kyrkans Tidnings Anders Ahlberg har gjort ett filmat reportage från generalkapitlet, där SSB:s Fader Confessor Bo Brander intervjuas angående terrordåden i Norge, den heliga Birgitta och läget i Svenska kyrkan.

Det är mycket glädjande att Kyrkans Tidning, som annars tenderar att vara allierad med den sekulära kyrkoledningen, uppmärksammar en så viktig kristen sammankomst och gruppering inom vår Svenska kyrka som Societas Sanctae Birgittae och dess generalkapitel!

LÅNGFREDAGEN - DEN GODA FREDAGEN

Ich danke dir von Herzen,

o Jesu, liebster Freund,

für deines Todes Schmerzen,

da du’s so gut gemeint.

Ach gib, daß ich mich halte

zu dir und deiner Treu’

Und, wenn ich nun erkalte,

in dir mein Ende sei!

Dig tackar allt mitt hjärta,

min Herre Jesus god,

för all din djupa smärta

och allt ditt tålamod.

Du vän, för evigt trogen,

dig vill jag mig förtro.

När jag till skörd är mogen,

mig bärga till din ro.

Så lyder de senare verserna i den tyske kompositören Paul Gerhards hymn från 1656 (Sv. ps. 144). Spridd över världen av J.S. Bach genom hans Matteuspassion, varifrån ovanstående musik är hämtad, och älskad över konfessionsgränserna. Komponerad av en lutheran, sjungen vid korsvägsandakter i de mest katolska av kyrkor. Kanske beror det på att dess text, som bygger på en medeltida hymn, säger så mycket om det mest centrala i all kristen tro: Gud som älskat oss så mycket att han blivit människa och för vår skull lidit den död vi själva förtjänar.

I tider då prästvigda ser denna kärlek som "avskyvärd" skall inte vårt svar vara hårt och hatiskt, nej, vi skall vittna om denna kärlek. Jesu offer på Golgata, som vi firar denna långfredag, är inget hedniskt människooffer för att blidka en vredgad avgud. Nej, det är Gud som utger sig själv i den största kärlekshandlingen för oss, en Gud som är beredd att dö för mig och dig. Dö vår död. Ett evigt och slutgiltigt offer, för oss utgiven. Denna dag är sannerligen en god fredag.

LIBERALTEOLOGISK RITUALISM

Bloggskribenten läser inte Svensk kyrkotidning. Aldrig någonsin. Men det gör F Dag Sandahl som på sin blogg i dagarna presenterat den "nya högkyrklighet" som den nämnda tidskriften nu propagerar för. En högkyrklighet som vill vara "liturgisk intresserad", "nyskapande", "söka orden med kroppen", fira "glad gudstjänst", vara "queer" etc, etc. Ja en innehållslös babbel-ritualism med andra ord. F Dag har därför som svar skrivit 12 teser på vad som skiljer "vi och dom" (dvs. svenskkyrkliga katoliker från "högkyrkliga" neolutheraner). Teserna är mycket läsvärda, och borde egentligen gå i tryck, snarare än att försvinna i internetbruset.

Utöver det uppenbara faktum att riktig katolsk förnyelse ALDRIG frånkopplar liturgi från den nedärvda oförändrade tron (till skillnad från tom ritualism), finns också en intressant skillnad mellan den "gamla" högkyrklighetens programförklaring; Kyrklig Förnyelse 1934 och den "nya"; SKT 2011, nämligen: väckelse kommer aldrig från dem som sitter vid makten. SKT är en makttidning, den skrivs av en maktbärande liberalteologisk elit med en försmak för det som ingen är intresserad av (liturgisk dans, poetiska omskrivningar, folktomma gudstjänster med såpbubblor och babyspråk). Men riktig Kyrklig Förnyelse kommer från gräsrötterna och handlar om ett återupptäckande av det som gått förlorat. Detta är ständigt den riktiga högkyrklighetens kall: att återupptäcka och förkunna den katolska tron för och i Svenska kyrkan.

Men den nya neolutherska makthögkyrkligheten vill något annat, den vill hitta på en ny kristendom som aldrig funnits. "Nyskapande" om man så vill.

LIBERALFASCISTERNA PÅ OFFENSIVEN - II - UPPDATERING!

OBS, VIKTIG UPPDATERING NEDAN!

Luther är en framträdande person i kyrkohistorien, en av de främsta rent av, oavsett vad man tycker om hans gärning. Framträdande personer har en tendens att utnyttjas. Luther är inget undantag. Till vänster ser vi ett exempel: Glaubensbewugung Deutsche Christen (ty. Trosrörelsen tyska kristna) och deras "riksbiskop" Müller håller Lutherjubileum under slagorden "Med Luther och Hitler för tro och folkgemenskap" (ungefär). Vi ser korset och hakkorset i symbios. Den evangeliska kyrkan som nazistisk folkkyrka. Ett klockrent exempel på kyrkans slaveri under den tillfälliga samhällsandan. Att mycket av efterkrigstidens liberala teologi (exempelvis exegetiken) författades av gamla "tyskkristna" är ett inte precis ett ämne som gärna kommer upp till ytan, men det är heller inte desto mindre ett faktum.

Vi har också under efterkrigstiden fått se att metoderna som dessa kyrkliga ockupanter använder sig av inte sällan tar liknande uttryck som deras gamla tyska kamraters, både i Tyska riket såväl som DDR. Lögnen som vapen, sveket, utfrysandet, politiska allianser - och tydligt på senare tid - ett fullkomligt korrupt rättsystem. Inte sällan har man också hänvisat till Luther. I den nuvarande ideologins ögon revoltören Luther, han som bryter med och ned "det gamla".

En av dem som fått smaka på dessa metoder är den komminister i Stockholm som bestraffades av domkapitlet med en treårig s.k. "prövotid" för sina påstådda "avvikelser från Svenska kyrkans tro och lära". Trots hänvisningar till samma lära (dvs. bekännelseskrifterna) och Martin Luther själv, var domkapitlet opåverkbara och avvisade hänvisningarna som "irrelevanta". Detta är en skandal. Den nämnda prästen har också kommenterat på denna blogg i ett inlägg om det faktum att biskopen i Linköping begått exakt samma "avsteg från bekännelsen" vid en domkapitelförhandling utan risk att anmälas. Nu har - som om inte detta var nog - något otroligt inträffat. Allt enligt komministern själv:

Förvecklingarna går vidare i detta fall. Till min kännedom har nu kommit att en kollega ånyo ämnar anmäla mig till domkapitlet, för att jag vid senaste högmässa vid beredelseorden formulerat dessa (enl. kyrkohandboken) fritt i form av en bön, att jag sagt ".. tillsäger jag dig..." istället för "...säger jag dig..." vid avlösningen, att jag vid fridshälsningen lagt till orden "Jesus sade: Min frid ger jag er..." o s v, att jag vid välsignelsen sagt "I Guds Faderns och..." istället för "I Faderns och...", att jag i samband med gudstjänst burit en kalott, att jag lett beredelsen framför ett versus populum-altare istället för bakom, att ljusbärarna stod runt altaret vid nattvardsbönen för att markera Kristi närvaro, ja, det är det jag fått veta... Så är läget i Svenska kyrkan idag...och får domkapitlet chansen att ta kragen så tvekar de säkert inte...

Jag kan inte hitta ord för vad jag känner nu. Bara be för att vansinnet snart går över, och uppmana oss alla att be för denne hårt ansatte broder.

Jesus nåd. Maria bed.

UPPDATERING: 11-02-18:

Kyrkliga Betraktelser tycks inte existera förgäves. Sedan ovanstående text publicerades har anmälan mot komministern ifråga dragits tillbaka, enligt den berörde komministern själv som i en kommentar skrivit följande:

Som den komminister det talas om vill jag uppdatera er. Jag tackar först för alla böner och all omtanke och alla goda idéer. Läget har nu lugnat ner sig betydligt (och det har antytts att det bl a är en följd av denna bloggs verksamhet.... åtminstone hjälper det när något blir synligt i en större kontext). Det har försäkrats mig att inga nya anmälningar mot mig är aktuella (just nu...), man har backat från ovanstående anklagelser och just detta slag lägger vi därför bakom oss. Allt det som rapporterats i ett tidigare inlägg, d v s att jag, på snudd, avkragades för böner för de avlidna, böner om Gudsmoderns och helgonens förböner samt bruket av olja, kvarstår dock . Ännu återstår ett år av observationstiden, så vem vet vad som kan hända - varje tid har sitt Colosseum! Jag lovar i så fall att hålla er underrättade. Men som sagt, så har man backat ett steg i allt det ovanstående, för denna gång...

NORDISK-KATOLSKA KYRKAN NU OCKSÅ I SVERIGE

Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om det norska kyrkosamfundet den Nordisk-katolske kirke. NKK är ett ovanligt seriöst samfund med en ekumenisk profil och utifrån Rom helt erkända ämbeten och sakrament, tillika en norsk provins inom The Polish National Catholic Church. En nyhet för svensk del är att NKK nu är på god väg att etablera sig i Sverige.

Om detta kan vi nu läsa på den svenskspråkiga bloggen Nordisk Katolska Kyrkan, där vi bland annat får veta att en församling bildats i Stockholm under namnet Gudsmoderns beskydd. Under våren kommer en kyrkoherde och diakon tillsättas. Kyrkliga Betraktelser lär återkomma i ämnet.