I måndags publicerade den helige fadern* som bekant den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus. Som Kyrkliga Betraktelser tidigare nämnt tycks det anglokatolska responsen utbytts mot en mer avvaktande och reflekterande hållning, än vad som först var fallet då Vatikanen flaggade om den kommande konstitutionen den 20 oktober. Att man gör så är - enligt min mening - mycket klokt; ingen anledning till förhastade beslut. Mycket står som bekant på spel... MEN plötsligt händer det: samma vecka som Vatikanen publicerar sin apostoliska konstitution konstaterar det engelska kyrkomötets Revision Committee att de inte kan komma fram till en strukturell lösning för dem som vidhåller den gamla synen på ämbetet i en framtida kyrka där även kvinnor kan vara biskopar. Någon egen provins, några icketerritoriella stift etc. kommer det inte bli tal om. Church of England tycks slutligen (?) förklara anglokatolikerna såsom varandes icke önskvärda...
Uppgivenheten blir givetvis stor inom den anglokatolska rörelsen. F David Houlding (bilden nedan), ledaren för SSC (
Society of the Holy Cross, i vilket även några svenskkyrkliga präster är medlemmar), säger till
the Telegraph vad många anglokatoliker förmodligen tänker:
"This is a great piece of wickedness, the committee knew what was needed and have refused to provide something that will hold the Church together.
"This forces people out of the Church who otherwise would have stayed. We didn't want to go to Rome, but now have been left with no choice."
"But this is not just about people leaving, but about the destruction of the character and identity of the Church."
Detta har - bland annat från romersk-katolskt håll - bemötts med rätt syrliga
kommentarer, särskilt när Houlding säger "Vi ville inte gå till Rom, men nu har vi inget val". En masskonvertering till Rom - för det är ju fortfarande så Rom ser på det - skall inte bara vara ett alternativ när den egna kyrkan inte längre duger, det skall vara det
enda alternativet som bygger på övertygelsen att Romersk-katolska kyrkan är Kristi inkarnerade kyrka på jorden. Detta gör mig en aningen konfunderad. Anledningen till att påven övht makar plats för en anglokatolsk jurisdiktion
är väl att han vill sträcka ut en hand till några som inte längre kan vara kvar i sina anglikanska moderkyrkor? Det hade varit, vad man kallar, generöst. Men om det bara handlar om proselytism är det inget annat än romerskt högmod. Skillnaden mellan verklig enhet och konvertering är att det sitnämnda innebär att den konverterande - i det här fallet en anglikan som går in i ett personalordinariat - måste säga: "Våra vigningar är ogiltiga. Jag är döpt, konfirmerad, vigd etc. i ett ogiltigt samfund".
Denna vecka är således rätt förvirrande för anglokatolikerna. De har varit vana att leva på sin kant i en någorlunda rofylld tillvaro på de liberala krafternas nåder; något som vi katoliker i Svenska kyrkan aldrig ens tordats drömma om. Nu plötsligt rasar allt samman i ett slag. Skall de tacka ja till påvens erbjudande? Kommer de kunna göra det av rätta skäl utifrån Roms synvinkel? Eller skall de stanna kvar i Church of England och allt mer marginaliseras och isoleras? Det romerska eller det svenska alternativet;
det är frågan.
*Det kan erkännas att bloggskribentens mer lutherska alter ego skriker en aning vid användandet av denna titel. 
