2009-11-30

VÄLSIGNAD ADVENTSTID ÖNSKAR K. B.



Veni, Veni Emmanuel!
Captivum solve Israel!
Qui gemit in exsilio,
Privatus Dei Filio.

Ant. Gaude, gaude, Emmanuel
Nascetur pro te, Israel.

Veni, O Jesse virgula,
Ex hostis tuos ungula,
De specu tuos tartari
Educ et antro barathri

Ant. Gaude...

Veni, Veni O Oriens!
Solare nos adveniens,
Noctis depelle nebulas,
Dirasque noctis tenebras

Ant. Gaude...

Veni, Clavis Davidica,
Regna reclude caelica,
Fac iter tutum superum,
Et claude vias inferum.

Ant. Gaude...

Veni, Veni Adonai!
Qui populo in Sinai
Legem dedisti vertice,
In Majestate gloriae.


2009-11-26

DAGS ATT SPARA?

Ett under har skett! Svenska kyrkans ekonomer har förstått att kyrkans ekonomi håller på att rasa samman, rapporterar Dagen. Över hälften av de 400 "ekonomiska enheter" som svarat på en enkät från SKTF-tidningen planerar nedskärningar inom de kommande åren, med start redan 2010. Som Kyrkliga Betraktelser föreslagit i tidigare inlägg tänker man bl.a. skruva ned värmen i kyrkorna, på sina håll ända ned till +14 - mycket klokt! Sedan skall gudstjänster flyttas till mindre lokaler och församlingshem, nåja...

Men ännu blir det inte tal om varsel; bland annat därför att 40% av Svenska kyrkans anställda förväntas gå i pension inom de närmsta tio åren. Nya tjänster kommer således inte tillsättas... Några som föredömligt "gått före" (som det så fint heter) är Göteborgs stift som valt att spara in på det överdimensionerade stiftskanliet (Läppstiftet, Göteborg; höhö) och flyttat ut vissa uppgifter till församlingarna. (Avgående) stiftsdirektor Anders Bexell förklarar:
"Vi har helt enkelt sett över kansliorganisationen som en del i vårt långsiktiga visionsarbete. Det viktiga för oss är att satsa på det som är kyrkans tro och liv och vi har därför valt att lägga mer resurser på församlingarnas teologiska reflektion".
Kan det uttryckas mycket klokare än så (i dagens Svenska kyrka)? Detta visar på att det finns kloka människor i Svenska kyrkan, och det är naturligtvis hoppfullt. Göteborgs stift är förebildligt på många sätt, och detta är bara ett exempel. Noteras bör att dessa besparingar i mycket beror på den allmänna ekonomiska krisen, vad som sedan sker när Skatteverket inte längre vill hjälpa Svenska kyrkan med medlemsavgifter tycks man inte vilja fundera på än och Uppsala-Bob lär väl förneka också detta faktum, snart får vi garanterat höra ++Wejryd göra dementi: "Nej, vi har inga ekonomiska problem; vi sparar bara för att det är kul... för att vara en förebild i samhället så att fler sparar... vi vill ju inte verka giriga... för miljöns skull och så...".

Dagen konstaterar: "Framöver kommer dock inte osthyvelmetoden att räcka till". Och citat (förvaltningschefen Hans Persson i Bollnäs-Ovanåker):
"Tio miljoner motsvarar 20 tjänster eller en höjning av kyrkoavgiften med 20 öre. Inget av alternativen är lockade och både får förmodligen mycket negativa konsekvenser. Hur vi än gör kan det bli fel".

2009-11-20

GAMMALROMERSK SÅNG

Tanken med Kyrkliga Betraktelser har sedan dess start varit att försöka vara en blogg som berör flera aspekter av det katolska livet inom och utanför Svenska kyrkan. Som bloggens underrubriker lyder skall inte kyrkopolitik vara det dominerande ämnet på bloggen, utan bara ett ämne bland flera. Så har inte alltid varit fallet. För den s.k. "högkyrkligheten" är en sådan tendens inte ovanlig, dvs att vi koncentrerar oss mer på kyrkopolitik/kyrklig missär än på sådant som är precis lika viktigt, eller kanske viktigare: tillbedjandet och ärandet av Herren vår Gud i liturgin, bönen, den sakrala konsten och musiken. Kyrkliga Betraktelser vill därför med detta inlägg avvika från kyrkopolitiken för en stund:

Den utmärkta romersk-katolska bloggen The New Liturgical Movement har i dagarna publicerat några exempel på ursprunget till den gregorianska sången, nämligen den gammalromerska sången. Det fantastiska med denna är att man - som ni kan höra genom att spela upp filmklippet nedan - i den gammalromerska sången kan höra hur rent praktiskt Kyrkan var en på den tiden (den gregorianska sången infördes fr.o.m. 800-talet, dvs före Sveriges kristnande). Vad vi idag uppfattar som karaktäriserande för västerländsk musik - avsaknandet av ornamentering av tonerna - är i de gammalromerska melodierna regel; något som gör att melodierna ligger rätt nära den bysantinska kyrkomusiken:



2009-11-18

ETT ANNAT ALTERNATIV...

I vår något misserabla svenskkyrkliga situation (lesbiska "biskopar", homo- äktenskap, samarbetstvång, politisk ockupation m.m.) kan man ju alltid fundera på olika alternativa vägar för den svecanokatolska* traditionens fortsatta existens. De senaste veckorna har denna blogg givit uttryck för en rätt klassisk "högkyrklig" egenhet; sneglandet mot Rom. Kyrkliga Betraktelsers ärade läsare bör dock inte misstolka bloggskribentens intention att bedriva någon form av lobbande för ett exodus ur Svenska kyrkan. Vad som här framläggs som alternativa vägar är (än så länge) bara teoritiska alternativ till fortsatt inomkyrklig existens.

Under ca (eller kanske exakt?) 10 år har det i vårt grannland Norge existerat en självständig nationalkatolsk kyrka, under namnet Den nordisk-katolske kirke (förkortat NKK). Denna kyrka bildades av högkyrkliga präster från den norska statskyrkan med hjälp av den gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Eftersom Norska kyrkan saknar apostolisk succession, pga kontinentaleuropiskt/danskt teologiskt inflytande, har samtliga av NKK:s präster vigts till katolska subdiakoner, diakoner och präster av den polsk-nationalkatolske biskopen Thaddeus Peplowski (bilden). När man läser detta kan man lätt tänka: "jaha, ännu en liten sekt som kallar sig katolsk", men Nordisk-katolska kyrkan har tvärtom en stark ekumenisk vilja och tycks vara rätt respekterad i den norska kyrkokontexten. Detta kan man bland annat läsa på kyrkans hemsida:

Fra første stund av var det et ønske fra norsk side at vi ikke skulle stifte et nytt kirkesamfunn, men knytte an til en kirke med bred økumenisk anerkjennelse. Som en kirke med vestlig ritus og ortodoks teologi befinner PNCC seg i skjæringspunktet mellom vestlig- og østlig gudstjenesteliv.

Den romerskkatolske kirke anerkjenner PNCC's sakramentsforvaltning som gyldig, og de ortodokse kirkene har ut fra læremessig samforstand invitert PNCC til å slutte seg til et av de ortodokse patriarkatene.

Med tanke på att Nordisk-katolska kyrkan också har anglikanska kontakter inom Forward in Faith och således tycks (min gissning) erkänna deras vigningar, kan jag inte annat än misstänka att också svenskkyrkliga vigningar borde accepteras av dem. Bloggskribenten är medveten om att kontakter redan finns mellan svenskkyrkliga präster och NKK, för att inte tala om deras kontakter med Missionsprovinsens (!) biskop Göran Beijer: men det vore ändå intressant om mer officiella relationer kunde upprättas mellan vår rörelse och denna mycket intressanta norska kyrka! Kanske som ett alternativ, eller kompliment, till ett (o-)möjligt "Svecanorum coetibus" eller en fortsatt inomkyrklig existens?

* "Svecanokatolsk" kanske skulle vara ett trevligt alternativ till "svenskkyrkligt katolsk" eller det så utslitna och missbrukade begreppet "högkyrklig"?


2009-11-17

PÅ TAL OM ANGLOKATOLIKER...

...Och apostoliska konstitutioner fann jag följande rätt tänkvärda vits på en anglikansk prästkandidats blogg:

To "Catholic Anglican": are you a Catholic?

Catholic Anglican: "Yes"

So you believe your Sacraments are valid?

Catholic Anglican: "Yes"

Why are you converting to Rome then?

Catholic Anglican: "Yes"

You didn't answer the question!

Catholic Anglican: "Yes...?"


2009-11-15

ANGLOKATOLIKERNAS FÖRVIRRADE VECKA

I måndags publicerade den helige fadern* som bekant den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus. Som Kyrkliga Betraktelser tidigare nämnt tycks det anglokatolska responsen utbytts mot en mer avvaktande och reflekterande hållning, än vad som först var fallet då Vatikanen flaggade om den kommande konstitutionen den 20 oktober. Att man gör så är - enligt min mening - mycket klokt; ingen anledning till förhastade beslut. Mycket står som bekant på spel... MEN plötsligt händer det: samma vecka som Vatikanen publicerar sin apostoliska konstitution konstaterar det engelska kyrkomötets Revision Committee att de inte kan komma fram till en strukturell lösning för dem som vidhåller den gamla synen på ämbetet i en framtida kyrka där även kvinnor kan vara biskopar. Någon egen provins, några icketerritoriella stift etc. kommer det inte bli tal om. Church of England tycks slutligen (?) förklara anglokatolikerna såsom varandes icke önskvärda...

Uppgivenheten blir givetvis stor inom den anglokatolska rörelsen. F David Houlding (bilden nedan), ledaren för SSC (Society of the Holy Cross, i vilket även några svenskkyrkliga präster är medlemmar), säger till the Telegraph vad många anglokatoliker förmodligen tänker:

"This is a great piece of wickedness, the committee knew what was needed and have refused to provide something that will hold the Church together.

"This forces people out of the Church who otherwise would have stayed. We didn't want to go to Rome, but now have been left with no choice."

"But this is not just about people leaving, but about the destruction of the character and identity of the Church."


Detta har - bland annat från romersk-katolskt håll - bemötts med rätt syrliga kommentarer, särskilt när Houlding säger "Vi ville inte gå till Rom, men nu har vi inget val". En masskonvertering till Rom - för det är ju fortfarande så Rom ser på det - skall inte bara vara ett alternativ när den egna kyrkan inte längre duger, det skall vara det enda alternativet som bygger på övertygelsen att Romersk-katolska kyrkan är Kristi inkarnerade kyrka på jorden. Detta gör mig en aningen konfunderad. Anledningen till att påven övht makar plats för en anglokatolsk jurisdiktion är väl att han vill sträcka ut en hand till några som inte längre kan vara kvar i sina anglikanska moderkyrkor? Det hade varit, vad man kallar, generöst. Men om det bara handlar om proselytism är det inget annat än romerskt högmod. Skillnaden mellan verklig enhet och konvertering är att det sitnämnda innebär att den konverterande - i det här fallet en anglikan som går in i ett personalordinariat - måste säga: "Våra vigningar är ogiltiga. Jag är döpt, konfirmerad, vigd etc. i ett ogiltigt samfund".

Denna vecka är således rätt förvirrande för anglokatolikerna. De har varit vana att leva på sin kant i en någorlunda rofylld tillvaro på de liberala krafternas nåder; något som vi katoliker i Svenska kyrkan aldrig ens tordats drömma om. Nu plötsligt rasar allt samman i ett slag. Skall de tacka ja till påvens erbjudande? Kommer de kunna göra det av rätta skäl utifrån Roms synvinkel? Eller skall de stanna kvar i Church of England och allt mer marginaliseras och isoleras? Det romerska eller det svenska alternativet; det är frågan.

*Det kan erkännas att bloggskribentens mer lutherska alter ego skriker en aning vid användandet av denna titel.

2009-11-13

"SVECANORUM COETIBUS"?

Några läsare - och andra jag talat med - har funderat på en svensk version av Anglicanorum coetibus; vore det månne möjligt att påven sträcker ut sin hand och erbjuder svenskkyrkliga katoliker något liknande, ett "Svecanorum coetibus"?

Det intressanta i sammanhanget (bland så mycket annat) är att idén inte är helt ny. F Gunnar Rosendal skrev faktiskt på sin tid, på 1950-talet, brev till den romersk-katolske biskopen i Sverige och frågade om något liknande. F Gunnars förslag var att unierade församlingar skulle upprättas inom det katolska stiftet där gifta präster arbetade och celebrerade mässan på svenska (detta var före liturgireformen). Tanken var vidare att den svenskkyrkliga liturgiska traditionen skulle vårdas etc, etc. Vad som var aningen mindre verklighetsanknutet var också från F Gunnars sida att dessa församlingar skulle slippa (viss) helgonkult. Biskop Müller i Stockholm avvisade förslaget men erbjöd istället senare F Gunnar att bli kyrkoherde i Malmö, vilket han avböjde...

Så till frågan; vore Svecanorum coetibus möjligt? Ingenting är naturligtvis någonsin omöjligt. Men först måste vi som svenskkyrkliga katoliker fråga oss: "Vad är typisk svenskkyrklig liturgisk tradition?". Många av oss - motsvarande är ju också fallet i England - vill ju bete oss som romaniserande katoliker inom Svenska kyrkan. Antingen piratkopierar vi liturgireformens Missale, firar mässan versus populum, köper in filtmässhakar med krage och tycker det är okatolskt med ljus på altaret, eller som en minoritet av oss firar vi helst ad orientem, gärna på latin om vi fått, köper in maniplar och birettor. Julotta byter vi helst ut mot midnattsmässa, för det har ju påven... Detta är naturligtvis, skulle jag påstå, ett typiskt svenskt problem. Vi svenskar har en tendens att inte kunna se våra egna traditioner, vi kan inte riktigt acceptera att vi kommit med något värdefullt bidrag till världens alla kulturer. Kanske utslag av "jantelag" och nihilism, kulturell och nationell likgiltighet?

Innan vi undrar om påven skulle kunna erbjuda oss något liknande det som erbjudits anglokatolikerna, måste vi reflektera kring vad det finns för skäl att övht ge oss något sådant. Det måste krävas mer än att våra präster vill vara gifta. Detta då helt utöver det faktum att vi är LÅNGT färre i antal än vad anglokatolikerna är...

UTÖKNING:

På tal om svenskkyrkliga traditioner, efterlyser nu Kyrkliga Betraktelser läsarnas åsikter om detta. Vilket liturgiskt och kyrkligt/kulturellt arv vore värt att föra vidare i ett eventuellt Svecanorum coetibus? Vad är egentligen svenskkyrkligt i ordets finaste bemärkelse?