HETERODOXI I PRAKTIKEN - OM HANDBOKSFÖRSLGAGET, del I

I förra veckan kom så vad många av oss väntat med spänning på att få se, nämligen det av Kyrkostyrelsen klubbade förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan (vilket är dess arbetstitel). Förslaget ligger nu publicerat på Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken Från och med 1 advent kommer förslaget prövas ute i ett antal församlingar fram till och med Domsöndagen 2013. Efter detta kommer remisser skickas tillbaka till kyrkohandbokskommitén. Spontanremisser är naturligtvis välkomna (skriv sådana!). Kyrkliga Betraktelser inleder i och med detta inlägg en serie kommentarer till förslaget, varav detta första kommer att vara av mer allmän karaktär. Vidare kommer vi att gå igenom gudstjänster och "kyrkliga handlingar" var för sig i egna blogginlägg.

Inledningsvis vill Kyrkliga betraktelser ge en eloge till handbokskommiténs välvilja att gå mer traditionellt troende i Svenska kyrkan till mötes i de alternativ som presenteras, liksom att några förändringar både vad gäller gudstjänst (t.ex i ordningen för högmässa) och kyrkliga handlingar är förbättringar i jämförelse med nu gällande kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken, (härefter förkortad: HB86). Å andra sidan kan raden av alternativ, bra såväl som dåliga, ge ett splittrat för att inte säga... ja låt oss säga det högt och klart: HETERODOXT intryck.

Konsekvensen av att förslaget skulle gå igenom rakt av, dvs. som det föreligger i detta nu, skulle innebära att Svenska kyrkan inte längre är en enhet vad gäller sättet att fira gudstjänst. "Igenkännandet", som är en av arbetsgruppens principer, riskerar med stor sannolikhet vara obefintligt vissa församlingar sinsemellan. En allvarlig konsekvens utifrån principen "Lex orandi, Lex credendi" (="bönens lag, trons lag"), dvs. "som man ber tror man", är att Svenska kyrkan, om förslaget går igenom, kommer att cementera sin heterodoxa, teologiskt splittrade verklighet. De ekumeniska konsekvenserna, och ja också konsekvenserna för svenska folkets bild av vad Svenska kyrkan är och vad hon tror, kan bli förödande... om vi tillåts "måla fan på väggen", som det heter.

Detta betyder som sagt inte att förslaget i sin helhet är skrot och värd att kastas på bålen. Men som en bloggare uttryckte det träffande, i ett konstaterande att mycket i förslaget är av samma anda som det ratade handboksförslaget från år 2000:

"När något skickas till papperskorgen hamnar det inte alltid där, utan landar i stället på botten av någon låda från vilken det plockas fram ett decennium senare".   

Detta faktum är ju heller ingenting kommitén och kyrkostyrelsen hymlar om. På hemsidan finns under rubriken frågor&svar följande att läsa:

"I direktiven för revisionsarbetet anges bland annat att man ska anpassa kyrkohandboken till bibelöversättningen från år 2000 och att man ska bearbeta de liturgiska formuleringarna för att finna ett mer inkluderande språkbruk. År 2010 beslutade kyrkostyrelsen om ”en mer genomgripande revision” för att möta församlingarnas efterfrågan av en kyrkohandbok som främjar ett väl fungerande gudstjänstfirande i vår tid. Revisionen ska också ta tillvara erfarenheterna från kyrkohandboksförslaget som presenterades år 2000."

Allt i kyrkohandboksförslaget av år 2000 var inte dåligt, därför är inte detta särskilt kontroversiellt i Kyrkliga Betraktelsers ögon. Problematiken finner vi snarare i att man också tagit med sådant som inte alls var bra, men i en mer försiktig form (en av de "erfarenheter" som nämns var ju att förslaget radikalitet blev hårt kritiserat). Det "inkluderande språket" är här mer "inkluderande" än sist. År 2000 fanns i de fasta formuleringarna ett beröringsskräck för "patriarkala" (t.ex. "Fader", "Son", "han", "honom")och "kyriekala" (dvs. ord som "Herre" och "allsmäktig") termer. Således utformades lovsägelsens (sursum corda) uppmaning "Låt oss tacka Gud vår Herre": "Låt oss tacka Gud vår frälsning".

"Helig Ande" eller den "heliga Anden"?

Denna beröringsskräck finns naturligtvis kvar som en grundingrediens i hela det nya förslaget, men är nedtonad på så vis att traditionella formuleringar finns som alternativ (inte sällan dessutom som första alternativ). Genomgående tendenser finns dock också i de fasta och mer traditionella formuleringarna till "inklusivt" och ja rent av revisionistiskt språkbruk. Här tänker jag särskilt på hur Treenighetens tredje person tituleras. Förr, hette personen "den Helige Ande" (gärna dessutom med stort "H"), idag heter den "den heliga Anden". Detta är naturligtvis inget nytt och de som läser Bibel2000 är nog vana. Visst, på gammalsvenska hette han (!) förvisso "then Helgha Anda", dvs. i femininum i så kallat språkligt genus, men samtidigt bekänner vi ju honom som "Herren och livgivaren" i vårt credo. Hur får kommitén ihop detta? Idag är det förvisso så att svenskarnas språkbruk blir slappare och slappare och inte sällan talar väl journalister om Fredrik Reinfeldt som "den svenska statsministern", men det betyder inte att det är korrekt. Språkliga petitesser? Jag är inte så säker på det. Snarare är det en del av en obehaglig tendens att tro sig ha rätt att omdefiniera Gud - vem har egentligen skapat vem?


Språket är i övrigt till och från rätt naivt och flummigt. Ibland undrar jag vilka hippies från 60-talet som haft en fot med i handboksarbet (de av oss som är för unga för att ha upplevt flowerpower-eran, men som ändå har rört oss i pastoralinstitutens kretsar känner nog igen sig!). Några exempel:

"Gud är här. Evig, öppen, nära.
I denna rymd möts vi.
I denna kärlek lever vi.
Inför Gud sjunger/ber/bekänner vi:"

I denna "rymd"?! Låt oss kolla på ett annat exempel (="bön om förlåtelse"):

"Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig."

"Brustit mot"? Är det korrekt svenska eller har kommitén konstruerat ett eget ord? Kan man "brista mot" någon/något? Varför inte ordet "brutit", ja varför inte helt enkelt säga "syndat"?
Ett annat exempel ur det tredje alternativet för sursum corda:

"p/l: Öppna era hjärtan för Gud.
f: Vi öppnar våra hjärtan.
p/l: Låt ert tack strömma fram.
f: Vi tackar vår Gud."

"Strömma fram"? Allvarligt? Notera också att någon annan än präst ("l"=ledare) kan sjunga den eukaristiska bönens inledning (sursum corda + prefation)... 60-/70-talen ekar också i prefationen för Mariadagar (japp, det finns faktiskt en sådan):

"Med Maria jublar vi över befrielsen,
hela världen gläder sig.
Vi vill som Maria bejaka dig i vårt liv.
Vi vill höja vår röst för rättvisan
och göra din nåd synlig i världen."

Kan vi inte lika gärna kalla vår bänkgranne för "kamrat" också? Vad är förresten specifikt för Maria i denna bön? Om språket nu också eftersträvar inklusivitet, är då verkligen begreppet "bejaka" ett ord som andra än akademiker och andra "intellektuella" använder sig av? Låter rätt byråkratiskt snarare...

En slutsats så här långt är att vi ser en uttunning av teologin. Inarbetade kyrkliga och teologiska begrepp tonas ned och de många alternativen ger ett splittrat intryck, ja kanske rent av en splittrad kyrka. Gud definieras av människor. Grundhållningen är problematisk. Det positiva är att dessa flummigheter inte tvingas på någon. Vi kommer att kunna fira traditionella gudstjänster även i fortsättningen, och det skall vi vara glada för, men samtidigt ger helheten en viss bitter eftersmak av heterodoxi...

fortsättning följer...

Artikeltips: "Kyrkohandboken oväntad Facebookframgång"

UPPMUNTRANDE ORD OM SVENSK HÖGKYRKLIGHET

I senaste numret (April) av den anglo-katolska organisationen Forward in Faith:s tidskrift New Directions (vilket du kan  läsa online här) skriver den svenskfödda Hanna Hart om den svenska katolska rörelsen under rubriken "Swedish reflecions". Artikeln är viktig eftersom den lyfter fram vår situation på ett väldigt rakt och oförskönat sätt för den anglo-katolska läsarkretsen, och att den dessutom uppmuntrar till fortsatt kyrkokamp. Därför passar det utmärkt att tipsa om den här på Kyrkliga Betraktelser. Hon skriver bland annat:

The Catholic movement in the Church of Sweden is now small, publicly persecuted and marginalized by the establishment. However, it is still very much alive and has new young and enthusiastic members as well as old trusty warriors who show scars of many battles. Within the Church of Sweden they are fighting to save something of its wonderful spiritual history and traditions – a mix of the best of Lutheranism and Catholicism interpreted in an uniquely Swedish way which, sadly, at the moment, is not allowed to shine through the fog of liberal intolerance and ignorance. 

The determination of the Catholics of the Church of Sweden is of course foolishness to the world, but their sacrifices and their humble perseverance in working and praying for their sick mother church is a true sign of faith and hope and love.

Hennes avslutande rader är mycket trösterika:

Faithfulness in suffering will always be the true sign of our following Christ and manifesting his body in the world. If he suffered, alone and unjustly, should we expect anything else? We need that humility to be able to follow our vocation and sacrifice ourselves for the sake of the people of our church and country and through them for the sake of Christ.

Hopefully we can find that humility with the help of renewed contrition and confidence in God’s providence. And with our eyes on the prize, the Easter at the end of our Lent, we can keep persevering in hope of eternal joy and peace.

Tänkvärda rader att ta vara på och påminnas om. New Directions är förövrigt alltid en intressant läsning för den som vill bredda sitt kyrkliga tidskriftsutbud. Samtliga nummer från 2007 och framåt, kan ni läsa online här.

ANTIEKUMENIK I GÖTEBORG

Kyrkliga Betraktelser har många gånger kritiserat Missionsprovinsen. Denna kritik har många gånger gällt den strikta lutherska prägeln på samfundet ifråga, och de vad vi menar, sekteristiska tendenser som MP håller sig med. Detta betyder inte att Kyrkliga Betraktelser saknar respekt för Missionsprovinsen och dess val av väg. Tvärtom delar vi en hel del i både synen på tro och etik. 

Den respekten finns det dock inte ett uns av i det brev som domkapitlet i Göteborg och dess biskop Per Eckerdal skickat ut till sina präster i förra veckan. Brevet är i sig fullständigt antiekumeniskt. Likaså är Eckerdals attityd överlag i dagens Dagen-intervju också den fullständigt ekumeniskt förvriden. I brevet hävdar domkapitlet att präster i Svenska kyrkan får fira gudstjänst i andra samfund och enligt de gudstjänstordningar som gäller i dessa. Detta gäller så länge samfunden är i officiell kyrkogemenskap med Svenska kyrkan, vilket avgränsar antalet till medlemskyrkorna i Lutherska världsförbundet, Svenska missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige (vilka båda förövrigt startat ett nytt kyrkosamfund, vilket gör tidigare överenskommelser obsoleta), kyrkorna i Borgågemenskapen (t.ex. Church of England och Evangelisk-lutherska kyrkan i Litauen) och Iglesia Filipina Independiente (Oberoende filippinska kyrkan). Vidare finns en särskild överenskommelse med EKD (Evangelische Kirche in Deutschland), i Tyskland.

Brasklappen för att fira gudstjänst i dessa kyrkor och enligt deras ordningar är att gudstjänsten eller den kyrkliga handlingen "inte [får] vara av sådan karaktär att den står i strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära". Vänta nu: detta är ju fullständigt absurt! Är ekumenik i Svenska kyrkan endast pappersarbete? Rena skrivbordsprojekt? Lite fina familjära dokument? Ursäkter för att fika och dricka vin med spännande kyrkoledare? Ekumenik och själva idén med kyrkogemenskap är väl att erkänna att vi har samma "tro, bekännelse och lära"! Det skall väl inte ens förekomma risk att "den ordning som gäller" i ett samfund man står i kyrkogemskap med strider mot den egna kyrkans "tro, bekännelse och lära"? Då är det väl bara att kapa banden. Annars har vi problem med filippiner och engelsmän...

Och så kommer man till brevets huvudbudskap:

"De präster som leder gudstjänster i andra samfund än de som omfattas av 17 kap 17§ kyrkoordningen bryter mot avlagt vigningslöfte att troget efterleva kyrkans lag och ordning. Det är således ett löftesbrott att leda gudstjänst i exempelvis Missionsprovinsen. Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än obehörigförklaring."

På förekommen anledning kan man säga. Biskopen och domkapitlet vet att det finns åtskilliga präster i stiftet, pensionerade så väl som präster i tjänst, som leder gudstjänster i Missionsprovinsen. Här kan man fråga sig två saker: 1) vad är en gudstjänst? 2) kan det finnas pastorala skäl där sådant får förekomma? Får prästen be tillsammans med dessa schismatiker/kättare? Får han döpa deras barn? Viga dem? Begrava dem? Ens i nödfall?

Det större ekumeniska problemet blir därefter, eftersom detta gäller samtliga "andra samfund" än de som omfattas av KO 17 kap, 17§; får vi över huvud taget leda ekumeniska gudstjänster/andakter i andra samfund? Är det olagligt för en svenskkyrklig präst att t.ex. - mot förmodan - leda/vara med och leda en vespergudstjänst i t.ex. Romersk-katolska kyrkan? Var går gränsen?

Dagen intervjuar biskop Per. Lugn bara lugn: en svenskkyrklig präst får delta i kyrkbänk och till och med predikstol i Missionsprovinsen. Jaså? Var går då gränsen? +Per har inget svar - naturligtvis. Och man vill självklart inte vara antiekumenisk, påstår han. Då kommer Dagens fråga och biskopens sanslösa svar:

(Dagen) "Kan du tänka dig att verka för en överenskommelse med Missionsprovinsen av den typ som finns med till exempel Svenska missionskyrkan?

(Eckerdal) - Det är alltid intressant med sådana samtal, men då förutsätter det bland annat ett ömsesidigt erkännande av respektive kyrkas ämbeten. Missionsprovinsen måste då fullt ut erkänna de kvinnor som verkar som präster och biskopar i Svenska kyrkan."

Biskop Per får problem. Stora problem. Detta är antiekumenik på högsta nivå. Här omöjliggör biskopen fortsatt samverkan med Church of England (som ännu inte har kvinnliga biskopar, och som fortfarande inte erkänner präster vigda av +Antje, +Tulikki och +Eva), ej heller kan vi ha samarbete med litauiska och kenyanska lutheraner (för att nämna ett par), som faktiskt inte viger kvinnor vare sig till präster eller biskopar. Dags att bränna dokumenten på Kyrkans hus?

RECENSION: PSALTERIUM

Bokförlaget Artos gör ett alldeles utmärkt arbete med att förse det kristna Sverige med god teologisk litteratur på allmänkyrklig grund. Förlaget ger även ut trevliga andakts- och gudstjänstböcker, såsom till exempel Missale och Lektionariet (båda på aKF:s uppdrag). Senast i raden av "röda böcker" är F Mikael Nordins Psalterium; (ytterligare) en tidegärdsbok. Denna utgåva är ett privat initiativ i visst samarbete med Östanbäck kloster.

Ja detta är faktiskt ytterligare en utgåva av tidegärden. Ytterligare en i raden. Under de senaste decennierna har ett antal utgivits. Här kan nämnas den romersk-katolska Kyrkans dagliga bön (KLN, 1990), den ekumeniska Tidegärden: Kyrkans dagliga bön (Arcus, 1995 - vilken nog är den mest använda inom Svenska kyrkan), Laurentius Petri sällskapets Den Svenska Tidegärden (Verbum, 1996), den frikyrkliga Tidebönsboken (Libris, 2004) och Peter Halldorfs kortfattade Tidegärd: dagliga böner ur Bibeln (Artos, 1996). Inte för allt så länge sedan (2009) utgav det romersk-katolska förlaget Veritas ut Psalterium för de fyra veckorna i en mycket praktisk utgåva, i fickformat med mjuka plastpärmar och märkband. Och nu kommer så Artos Psalterium sammanställd av Mikael Nordin, 2011.

När jag först hörde talas om boken tänkte jag: "äntligen" - kanske får vi nu en praktisk utgåva av tidegärden. Det faktum att den heter just "Psalterium" gav mig förhoppning om att den skulle vara uppbyggd på ungefär samma sätt som den romersk-katolska tidegärdsboken med samma namn: dvs. de dagliga bönerna uppställda med psalmer och böner i en följd utan en massa bläddrande, ja till och med ännu bättre än så: en bönbok med invitatiorium (t.ex. "Herre öppna mina läppar" etc), hymnerna och Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis inbakad i ordningen. Kanske skulle man till och med få slippa bläddra och välja psalmer innan man sätter igång och ber, utan att först gå till en särskild avdelning för rekommenderade psalmer. Dessutom i en praktisk utgåva som jag kan ha med mig i jackfickan. Så blev det inte...

Boken inleds med ett förord av redaktören, sedan följer en inledning av Br Cesarius Cavallin om Psaltaren som bönbok. Sedan följer avdelningen "Psalterium", dvs. Psaltarens samtliga 150 psalmer på sammanlagt 232 sidor, dvs. cirka en tredjedel av bokens totala sidantal. En positiv sak är här att varje psaltarpsalm (respektive del av psaltarpsalm, där så förekommer) inleds och avslutas med en antifon. Jämför vi med Arcus Tidegärden: kyrkans dagliga bön slipper vi alltså gå tillbaka till psalmens början för att upprepa antifonen. "Gloria patri" är också infogad innan den avslutande antifonen, vilket också är positivt. Det inledande bibelcitatet till varje psaltarpsalm (vilket återfinns även i andra tidegärdsutgåvor) - liksom den ibland förekommande teologiska kommentaren - förstår jag mig egentligen inte på. Finns de bara för sakens skull eller är de tänkta att läsas högt? Jag har iaf aldrig varit med om de sistnämnda, varför jag inte förstår deras syfte...

Härpå följer en avdelning med gammaltestamentliga (t.ex. 1 Sam. 2:1-10) och nytestamentliga (t.ex. Kristushymnen, Fil. 2:6-11) respektive evangeliska cantica. De sistnämnda finner vi på sidan 297 till 299 och är alltså cantica som används i varje Laudes, Vesper och Completorium, dvs. hymnerna Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis. Därefter följer avdelningen "Veckans tideböner", vilka som brukligt inleds med lördagens vesper och avslutas med lördagens "bön under dagen". Varje dag inkluderar läsningsgudstjänst (matutin), laudes, bön under dagen (sext), vesper och completorium. De är hyfsat praktiskt uppställda. Här ingår alltid invitatorium, hymn, kort "kapitel" (utskriven bibelläsning), responsorium, cantica och avslutande böner och välsignelse. Här ingår alltså inte psaltarpsalmerna; en problematik vi återkommer till nedan. En fördel med upplägget dock, är att det finns en förbön för varje dag, rubricerad "Litania", där dessutom böneropet är utskrivet för varje delbön - vilket är uppskattat.

Nästa avdelning är tidebönerna för advent. Avdelningen inleds med ett antal hymner, sedan följer direkt söndagens första vesper (dvs. vesper på lördag kväll). Här börjar problematiken med denna utgåva på allvar. Här är upplägget nedkortad till ett minimum, förmodligen av utrymmesskäl, så att endast läsningen responsoriet, canticats antifon, de avslutande bönerna och välsignelsen är utskriven (Cantica och Herrens bön har reducerats till rubriker). Samma upplägg gäller för jultiden, fastan, påsktiden och högtidsdagar, vilka utgör bokens resterande delar. 

Till Psalteriums starka sidor hör att den bygger på Bibel 2000:s texter. Det är rimligt att man läser tidegärden ur samma bibelutgåva som mässans evangeliebok/lektionarium är hämtad. Likaså är det positivt att varje psaltarpsalm avslutas med en utskriven upprepning av antifonen. För den riktigt inbitne svenskkyrklige katoliken är det också roligt med bokens appendix där vi finner en enkel mässordning med Hippolytos nattvardsbön och utskrivna exempel på kollektbön, hallelujavers, bön över offergåvorna och bön efter kommunionen. Med fördel kan dessutom någon av bokens förböner ur Tidegärden användas. Ett praktiskt bekymmer är här att bokens bindning (typ pocket) gör det näst intill omöjligt att hålla boken uppslagen när man inte håller den i händerna - hur det skulle funka vid ett mässfirande utan ministrant (som håller boken åt prästen), är för mig en gåta. Vidare på pluskontot är avdelningen "Böner och sakramentalier", där vi återfinner bl.a. Angelus-bönen, bordsböner, hemvälsignelse, ordning för bikt, sjukas smörjelse med mera smått och gott.

Till det mer problematiska så. Ett problem som jag redan nämnt är upplägget för de kyrkoårsbundna tidebönerna. Den ovan nämnda placeringen av de evangeliska cantica (s. 297ff) är av praktiska skäl problematisk, särskilt under de perioder i kyrkoåret som har speciella upplägg, såsom t.ex. fastetiden - i synnerhet i en rätt tung bok som saknar märkband! Du måste således som bedjare antingen kunna dem utantill (vilken man iofs kan lära sig eftersom) eller bläddra upp och/eller hålla ett finger där under det att du ber övriga böner. Avsaknaden av märkband märks inte minst också vid bedjandet av psaltarpsalmerna (vilka ju är tidegärdens huvudpoäng och dessutom ger denna utgåva sitt namn). Du måste, liksom vid användandet av Arcus tidegärd, välja psaltarpsalmer INNAN du sätter igång att be, t.ex. enligt de tabeller som man finner i bokens appendix, på sidan 690ff. Märk väl: utan märkband. Här får man helt enkelt vara snabb eller använda vänsterhandens fingrar som bokmärken! Här kommer vi utsökt in på ett springande problem, nämligen bokens konstruktion. För det första är den alldeles för stor (15x21 cm + 696 sidor) och bunden som pocket, vilket gör den rätt otymplig. Sidornas tjocklek gör den dessutom tung och avsaknaden av märkband är som redan nämnt mycket problematiskt i en tidegärdsbok med psalmerna i en separat avdelning.

Slutligen kan konstateras att jag blir kluven. Motiveringen till en ny tidegärdsbok i katolsk tradition, finns. Men detta känns tyvärr inte som svaret på vad många av oss, mig inräknad, efterfrågar: en lätthanterlig, praktisk och vardaglig tidegärdsbok. Här finns en del positivt, men många nackdelar. Tanken var god, men resultatet blev tyvärr ytterligare en utgåva tyngt av samma problem som dess föregångare dragits med... men med ett kul appendix.

 

TE DEUM FÖR ARVPRINSESSAN

"Vårt katolska arv", är en titel på en av F. Gunnar Rosendals böcker i hans serie om kyrklig förnyelse. Detta katolska arv är vad vi svenskkyrkliga katoliker ständigt vill peka på och påminna Svenska kyrkan om. Det katolska är Svenska kyrkans DNA. 

Ett exempel på ett sådant arvegods är Te Deum-gudstjänsten. Detta är en gudstjänstform vilken firas när något stort inträffar. Senast detta skedde på offentlig nivå var igår, fredagen 25 februari då Sveriges kungafamilj firade Te Deum i Slottskyrkan på Stockholms slott, som tacksägelse för Sveriges nyligen födda arvprinsessa, hennes kungliga höghet Estelle Silvia Ewa Mary, hertiginnan av Östergötland. Här nedan följer ett sammandrag ifrån fredagens gudstjänst, celebrerad av biskop emeritus, överhovpredikanten H.H Lars Göran Lönnermark:

29 DECEMBER: DEN HELIGE THOMAS BECKET

"Mordet i katedralen", är titeln på en pjäs av (den anglo-katolske) författaren T.S. Eliot. Den handlar om ett martyrium. Idag, den 29 december firar nämligen Kyrkan den helige Thomas Becket, ärkebiskop av Canterbury (d. 1170). För oss traditionellt, katolskt troende i Svenska kyrkan är denna dag inte helt irrelevant. S:t Thomas Becket led martyrdöden av ett skäl, nämligen på grund av sin övertygelse om Kyrkans frihet från världslig makt. En övertygelse som den världsliga makten inte kunde acceptera, varför beväpnade män på kungens order mitt under vesperfirandet rusade in och högg ihjäl ärkebiskopen. S:t Thomas Beckets mod blev uppmärksammat över hela det kristna Europa och en kult uppstod kring martyren. Trehundrasextioåtta år senare river Henrik VIII hans gravmonument i katedralen i Canterbury och låter bränna hans reliker. Vi som tillhör en kyrkoprovins som varit i världsliga händer sedan 1500-talet, i en allt grövre grad sedan makten sekulariserats, kan ta S:t Thomas Becket till vår förebild och hoppfullt härda ut i den svenskkyrkliga vardagen, och frimodigt tjäna vidare med sanningen för ögonen: Kristus är den som har segrat. 

Låt oss be:

Evige och osynlige Gud, du som med det sanna ljuset har skingrat denna världens mörker, ge oss dina gåvor, så att vi som ljusets barn kan leva i den nåd som tog sin början när din Son på underbart sätt blev människa. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen. 

Helige Thomas Becket, bed för oss.

JULHÄLSNING 2011

En riktigt god jul och välsignad Kristi födelses fest

önskas alla Kyrkliga Betraktelsers läsare!