Hur kan man på bästa sätt se till att våra präst- och diakonkandidater inte tänker fel och har avvikande inre övertygelser om över 50 år gamla "demokratiskt" framröstade beslut? Man kan skriva ett biskopsbrev. "Die Gedanken sind Frei", så går en gammal tysk studentsång som hyllar rättigheten till de egna tankarna. Budskapet till överheten var: "du kan tvinga mig till vad du vill, men över mina tankar styr du inte". Tanken är fri. En grundläggande demokratisk idé.
Beslutet 1958, framtvingat av riksdagen, att prästämbetet skulle öppnas för alla oavsett kön, tycks vara en näst intill odödlig konflikt i vår Svenska kyrka. Den är så odödlig att biskopar och antagningsgrupper i våra stift fortfarande ängsligt letar metoder att göra slut på den en gång för alla. Tänka sig: efter 56 år är frågan fortfarande på tapeten. Präst- och diakonkandidater (födda på 80- och 90-talen) finns fortfarande som inte tycks vara fullt övertygande om det politiska beslutets gudomliga ursprung. Det tycks aldrig ha slagit förespråkarna att detta måste vara ett symptom på någonting. T.ex. att de teologiska "argumenten" (om de ö h t förs fram) inte tycks vara vattentäta? Fortfarande finns kandidater som inte kan bortse från orden från aposteln Paulus (till vars texter i övrigt vi i vår gällande kyrkohandbok proklamerar: "Så lyder Herrens ord") och Kyrkans heliga tradition, apostlarnas kön, prästens Kristus-representation, de ekumeniska aspekterna, osv.
När man 2000 publicerade en Kyrkoordning för Svenska kyrkan, formulerades kraven för kandidaternas behörighet med rätt allmänna ord. I KO 31 kap 2§: 5 (Uppdraget som präst) står att domkapitlet kan behörighetsförklara den som:
"har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön,"
På denna blogg har tidigare argumenterats hur den enskilde kandidaten kan tänka när denna fråga ställs. Antingen kan man göra som prästen Dag Sandahl konstaterat vid tillfälle: "en idiotfråga kräver ett idiotsvar" och tänka sig att kravet är felaktigt utifrån att man ju faktiskt inte kan samarbeta med "andra" i alla uppgifter (t.ex. i en biktsituation där ju knappast fler än präst och konfident kan närvara) - dvs. korsa fingrarna och svara ja! På denna blogg har formulerats ett annat sätt: tänk som en jurist.
En juridisk fråga kräver ett juridiskt svar utifrån frågan: Vad är det egentligen som påstås? Rent ordagrant? Det som står är att präst- eller diakonkandidat (= KO 32 kap 2§) skall förklara sig beredd att "i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra [!] som vigts till ett uppdrag [!] inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Först och främst: "med andra" (inte "alla"!) och sedan "ett uppdrag" (inte "präst"!). Visst kan man väl samarbeta med andra? Visst kan man väl samarbeta med en kvinnlig diakon i de uppgifter där så kan ske?
När tre präster för några år sedan ställdes inför sitt domkapitel efter att de inte mottagit bröd och vin från en kvinnlig kollega (i annan församling än hemförsamlingen) och den ene offentligt svarat på en fråga om hur han tänkte om kvinnor i prästämbetet, konstaterade domkapitlet 1) att det inte finns något nattvardstvång i Svenska kyrkan och 2) att åsiktsfrihet råder i Sverige. Detta bör ses som prejudicerande. Och rätt självklart.
Men kreativiteten hos ämbetsrevisionisterna är stor. Friheten måste begränsas. Då skriver biskoparna ett "brev" (=76 sidor). Biskopsbrev om att vara präst och diakon i Svenska kyrkan måste naturligtvis alltid vara uppdaterade, de senaste två gavs ut 1955 och 1990. Nu kom så brevet med titeln Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan förra månaden. Det mesta man får läsa är egentligen rätt grundläggande och självklart, mycket är bra, annat är dåligt. SPT nr 9 (2014) noterar till exempel förskjutningen från präst- och diakonämbete till nyordet "vigningstjänst". Från "Kristusrepresentation" till "apostoliskt". Och så får vi prov på episkopal hjärnkirurgi, på sidan 63, under rubriken "Förankring och förståelse av Svenska kyrkan":
"När det gäller kyrkans vigningstjänst ska vigningskandidaten inför examen och vigning vara medvetna om och bejaka att prästens uppdrag i Svenska kyrkan utövas av både män och kvinnor och vara beredd att tjänstgöra i alla uppgifter med andra präster och diakoner. Av omsorg om kyrkans enhet och själavård gäller som förutsättning för vigning att kandidaten inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar."
Nu handlar det alltså inte längre om att "förklara sig beredd" eller blott "tjänstgöra", utan nu skall det också till att "bejaka" (dvs välkomna och vara positiv till) Svenska kyrkans avvikande särlära om ämbetet. Dessutom får han eller hon heller inte "underkänna giltigheten" i andra prästers vigning och sakramentsutövning. Detta är rätt intressant. Biskoparna ställer således andra och ytterligare krav än vad som anges i Kyrkoordningen. Det kan vara bra för våra kandidater att vara medvetna om det. Men de skall absolut inte tro sig vara bundna av vad biskoparna skriver 2014. Om fem år kan annat gälla. Mig veterligen gäller KO till dess att paragraferna är omformulerade. Det kan kandidaterna hänvisa till, oavsett vad som skickas ut från biskopsmötet, också i fortsättningen.
- Bit ihop och håll ut!