SEDE VACANTE

"Sätet är ledigt" brukar det heta när en biskop har avgått (antingen genom pensionering, döden eller av annat skäl) och ingen ny ännu har tillträtt; på latin heter det "sede vacante". En sådan tid kan också gå under benämningen "interregnum". Antingen kan det vara en kortare eller längre tid. Tillståndet kan också vara så långt att det i praktiken betraktas som permanent. Inom Romersk-katolska kyrkan finns grupper (som förvisso lever schismatiskt) som av konspiratoriska skäl anser att det inte finns någon legitim påve efter Johannes XXIII (vissa menar att inte ens han var legitim). Dessa brukar benämnas "sedevakantister" då de hävdar att den apostoliska tronen är tom, vakant.

 

Idag vaknade vi upp till en annan Svenska kyrkan. En kyrka som har brutit kedjan. Vi har inte längre någon ärkebiskop i apostolisk mening på Uppsala ärkesäte. Den hittills obrutna succession som överlevde reformationen är bruten i och med att Antje Jackelén har tillträtt som "ärkebiskop". Det kan anses drastiskt, men det måste sägas. Det är vår nya verklighet. Vi kan inte från en katolsk synvinkel mena att hon är en giltig ärkebiskop då kyrkans ämbete av apostolisk sed är förbehållet mannen.

 

Vad det däremot inte innebär, är att de andra biskoparna plötsligt också skulle vara ogiltiga. Vissa stift har än så länge giltig succession. Men en förändring kommer dock att ske gradvis över en längre period. Vi får helt enkelt se vad som händer under och efter de kommande 6-8 åren vi har framför oss, innan vi helt kan avskriva Svenska kyrkan apostolisk legitimitet. Därför är situationen ännu inget totalt mörker och ännu finns chans till återvändo och restauration. Nu gäller det för var och en av oss att vara uthålliga i bönen och lyssna till Guds ledning:

 

Jesus nåd. Maria bed.

TRE HÅRDA KYRKLIGA KÄNGOR

Efter förrgårdagens skandalösa Uppdrag granskning i svensk stats-TV där reportrarna fejkade själavårdssamtal med präster som misstänktes ha "fel" tro om homosexuellt samliv, vill Kyrkliga Betraktelser utdela tre hårda kyrkliga kängor mot den politiska och kyrkliga eliten. Men först låt oss göra en resumé: 

Uppdrag gransknings Ali Fegan och hans journalistkompisar tror sig ha gjort ett scoop, de lägger ihop 1 plus 1: Svenska kyrkans politiskt styrda kyrkomöte antog 2005 en regel som förbjuder kyrkan att inte "sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att 'bota' homosexuella från deras läggning"och så noterar Fegan & Co att det fanns en grupp i kyrkomötet som talade emot detta, nämligen Frimodig kyrka. 

Uppdrag granskning gör därefter en lista på misstänkt misshagliga präster som tillhör Fk och väljer ut ett antal av dem (manliga naturligtvis - det ser värre ut så...). De skickar en ljugande kille ("Calle") med dold kamera som utger sig för att vara kristen med en homosexuell läggning, som han vill bli av med. Prästerna noterar att "Calle" uppenbarligen misstrivs med sin påstådda läggning och har svårt att förena den med sin kristna tro, han vill "bli botad". Prästerna säger sig tro att för Gud är ingenting omöjligt (en rätt normal kristen uppfattning) och erbjuder sig att be för honom. PANG! Fegan & Co har fått in en fullträff och så var drevet igång...

I sliskigaste maktutövningsjournalistik läggs programmet upp. De två förföljda homosexuella Kinnaborna, de onda manliga prästerna som bara vågar tro på ett omodernt sätt, den goda homosexuelle prästen och hans goda och vidsynta socialdemokratiska kvinnliga kollega i Stockholmsförsamlingen och så makthavarna; den beklagande chefsteologen och den förvånade ärkebiskopen. Allt en patetisk föreställning. Stats-TV som jagar oliktänkande, skrämda av att den annars så flata och ofarliga Svenska kyrkan fortfarande hyser präster och andra som har en "gammaldags" syn på äktenskap och sexuellt samliv. Påhejade av prästkollegor som kräver utrensning och en ärkebiskop som ger sitt medgivande därtill. 

Detta kräver tre hårda kyrkliga kängor härmed utdelade av Kyrkliga Betraktelser. Tre kategorier som alla bör skämmas:

Första kängan: Uppdrag granskning

Detta ohederliga program. Maktens högra hand som endast går de politiskt korrektas ärenden. Man utnyttjar själavårdssamtal, det skyddade rummet. Det enda rum i vårt land som är garanterat skyddat av total och absolut tystnadsplikt, så till den grad att om en präst yppar någonting kan lagföras i domstol. Nu har man gjort detta osäkert. Man har skadat förtroendet mellan präst och konfident för en lång tid framöver. Man gör det hela till en fråga om "goda och onda", där den onde alltid är den traditionelle manlige prästen. Man väljer ut en kyrkopolitisk gruppering att svartmåla, Frimodig kyrka. Utan att nämna att många inom HBTQ-rörelsen själva anser att sexuell läggning visst kan väljas, gör man förbönen om just detta till något brottsligt. Man ger sig på en redan utsatt minoritet inom Svenska kyrkan, i en illa dold iver att krossa all opposition till det moderna samhällets politiskt korrekta normer. Ali Fegan & Co borde skämmas!

Andra kängan: ärkebiskop Anders Wejryd

Att sekulär media med noll insyn i traditionell kristen äktenskaps- och sexualsyn kör med fula knep och ohederlighet är en sak. Likaså kan man förstå att en präst som sitter förtroendevald för socialdemokraterna i polemik mot en konkurrerande kyrkopolitisk gruppering, går ut hårt mot densammas representanter. Liksom homoaktivisten. Det hör liksom till spelets regler. Men att ärkebiskopen beter sig så ynkligt, fegt och ja rent av svekfullt mot sina egna präster, det är en skam! Någon beskrev Wejryd som en "utskälld skolpojke", och visst såg det ut så. Inte en enda kritik mot Uppdrag granskning missbruk av själavården vågar han framföra. Han står och spelar förvånad över att det "fortfarande" finns präster med en fullt tillåten och traditionell syn på kristen sexualmoral. Och värst av allt: när reportern konstaterar att det finns folk som rent av menar att dessa präster bör lämna Svenska kyrkan, svarar ärkebiskopen med ett kort "ja". Detta kommer från samme ärkebiskop som för bara några år sedan i sitt anförande inför Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar vädjande om "särskilt ansvar" från majoriteten att visa "generositet och hänsynstagande" gentemot dem med annan uppfattning i frågan - ord värda noll och intet, skulle det visa sig. Skäms!

Tredje kängan: övriga biskopar

Man kunde väl förvänta sig att någon av Svenska kyrkans biskopar kunde yppa en liten, liten, ynka protest mot drevet. Ett litet "vänta nu!", en liten markering av hävdandet av att olika uppfattningar i frågan om äktenskap och samlevnad faktiskt får finnas i Svenska kyrkan. Eller en protest mot sensationsjournalistikens metoder kanske? Inte ett knyst. Istället har några, till och med den annars så nyanserade Ragnar Persenius, hakat på drevet och ytterligare tagit avstånd från de berörda prästerna och deras "förhållningssätt". Biskop Ragnar och ni andra: ni borde skämmas! Var är nyanserna? Var är den lilla gnuttan förståelse? Försvann era ryggrader helt vid biskopsvigningen? SKÄMS!

Många inom kyrkan undrar nu vad detta drev kommer att leda till. Större åsiktsförtryck? Mindre teologisk "tolerans"? Fler krav på prästkandidater och blivande kyrkoherdar? Den som orkar får se...

DIE GEDANKEN SIND (NICHT MEHR) FREI? OM ETT BISKOPSBREV...

Hur kan man på bästa sätt se till att våra präst- och diakonkandidater inte tänker fel och har avvikande inre övertygelser om över 50 år gamla "demokratiskt" framröstade beslut? Man kan skriva ett biskopsbrev. "Die Gedanken sind Frei", så går en gammal tysk studentsång som hyllar rättigheten till de egna tankarna. Budskapet till överheten var: "du kan tvinga mig till vad du vill, men över mina tankar styr du inte". Tanken är fri. En grundläggande demokratisk idé.

 

Beslutet 1958, framtvingat av riksdagen, att prästämbetet skulle öppnas för alla oavsett kön, tycks vara en näst intill odödlig konflikt i vår Svenska kyrka. Den är så odödlig att biskopar och antagningsgrupper i våra stift fortfarande ängsligt letar metoder att göra slut på den en gång för alla. Tänka sig: efter 56 år är frågan fortfarande på tapeten. Präst- och diakonkandidater (födda på 80- och 90-talen) finns fortfarande som inte tycks vara fullt övertygande om det politiska beslutets gudomliga ursprung. Det tycks aldrig ha slagit förespråkarna att detta måste vara ett symptom på någonting. T.ex. att de teologiska "argumenten" (om de ö h t förs fram) inte tycks vara vattentäta? Fortfarande finns kandidater som inte kan bortse från orden från aposteln Paulus (till vars texter i övrigt vi i vår gällande kyrkohandbok proklamerar: "Så lyder Herrens ord") och Kyrkans heliga tradition, apostlarnas kön, prästens Kristus-representation, de ekumeniska aspekterna, osv. 

 

När man 2000 publicerade en Kyrkoordning för Svenska kyrkan, formulerades kraven för kandidaternas behörighet med rätt allmänna ord. I KO 31 kap 2§: 5 (Uppdraget som präst) står att domkapitlet kan behörighetsförklara den som:

"har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön,"

På denna blogg har tidigare argumenterats hur den enskilde kandidaten kan tänka när denna fråga ställs. Antingen kan man göra som prästen Dag Sandahl konstaterat vid tillfälle: "en idiotfråga kräver ett idiotsvar" och tänka sig att kravet är felaktigt utifrån att man ju faktiskt inte kan samarbeta med "andra" i alla uppgifter (t.ex. i en biktsituation där ju knappast fler än präst och konfident kan närvara) - dvs. korsa fingrarna och svara ja! På denna blogg har formulerats ett annat sätt: tänk som en jurist.

 

En juridisk fråga kräver ett juridiskt svar utifrån frågan: Vad är det egentligen som påstås? Rent ordagrant?  Det som står är att präst- eller diakonkandidat (= KO 32 kap 2§) skall förklara sig beredd att "i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra [!] som vigts till ett uppdrag [!] inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Först och främst: "med andra" (inte "alla"!) och sedan "ett uppdrag" (inte "präst"!). Visst kan man väl samarbeta med andra? Visst kan man väl samarbeta med en kvinnlig diakon i de uppgifter där så kan ske?

 

När tre präster för några år sedan ställdes inför sitt domkapitel efter att de inte mottagit bröd och vin från en kvinnlig kollega (i annan församling än hemförsamlingen) och den ene offentligt svarat på en fråga om hur han tänkte om kvinnor i prästämbetet, konstaterade domkapitlet 1) att det inte finns något nattvardstvång i Svenska kyrkan och 2) att åsiktsfrihet råder i Sverige. Detta bör ses som prejudicerande. Och rätt självklart.

 

Men kreativiteten hos ämbetsrevisionisterna är stor. Friheten måste begränsas. Då skriver biskoparna ett "brev" (=76 sidor). Biskopsbrev om att vara präst och diakon i Svenska kyrkan måste naturligtvis alltid vara uppdaterade, de senaste två gavs ut 1955 och 1990. Nu kom så brevet med titeln Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan förra månaden. Det mesta man får läsa är egentligen rätt grundläggande och självklart, mycket är bra, annat är dåligt. SPT nr 9 (2014) noterar till exempel förskjutningen från präst- och diakonämbete till nyordet "vigningstjänst". Från "Kristusrepresentation" till "apostoliskt". Och så får vi prov på episkopal hjärnkirurgi, på sidan 63, under rubriken "Förankring och förståelse av Svenska kyrkan":

"När det gäller kyrkans vigningstjänst ska vigningskandidaten inför examen och vigning vara medvetna om och bejaka att prästens uppdrag i Svenska kyrkan utövas av både män och kvinnor och vara beredd att tjänstgöra i alla uppgifter med andra präster och diakoner. Av omsorg om kyrkans enhet och själavård gäller som förutsättning för vigning att kandidaten inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar."

 

 

 Nu handlar det alltså inte längre om att "förklara sig beredd" eller blott "tjänstgöra", utan nu skall det också till att "bejaka" (dvs välkomna och vara positiv till) Svenska kyrkans avvikande särlära om ämbetet. Dessutom får han eller hon heller inte "underkänna giltigheten" i andra prästers vigning och sakramentsutövning. Detta är rätt intressant. Biskoparna ställer således andra och ytterligare krav än vad som anges i Kyrkoordningen. Det kan vara bra för våra kandidater att vara medvetna om det. Men de skall absolut inte tro sig vara bundna av vad biskoparna skriver 2014. Om fem år kan annat gälla. Mig veterligen gäller KO till dess att paragraferna är omformulerade. Det kan kandidaterna hänvisa till, oavsett vad som skickas ut från biskopsmötet, också i fortsättningen.

 

- Bit ihop och håll ut!

 

FRAMÅT!



Vi börjar närma oss jul då åter hoppets ljus tänds över världen. Kristus lyser fram och förjagar allt mörker och manifesterar den han är: Världens ljus. I alla tider ger detta framtidstro och energi. Vetskapen om att det är Jesus som kan rädda, han ensam är den som håller allt i sin hand och som segrar i slutänden är något vi får påminnas i den lidande Kyrkan på jorden. Lidandet leder till kamp och kampen leder så småningom till att den triumferande Kyrkan framträder i all sin prakt, upplyst av Evangeliets ljus. Detta gäller också oss i Svenska kyrkan. Mörkret och motståndet kan ibland kännas övermäktigt, men det är bara ett temporärt läge. Så har kyrkohistorien visat oss förr.

 

Angående läget som är och kommer att bli allt mer allvarligt i och med Svenska kyrkans allt mindre apostoliska identitet, nu senast genom valet av Antje Jackelén till ny ärkebiskop, har några av de opositionella organisationerna gjort uttalanden i frågan om framtiden. Dessa rekommenderas starkt och två exempel kan läsas här:

 

Uttalande från arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. (förstasidan, 131219)

 

Uttalande från Kyrklig samling.

 

Ute i världen händer också grejer. Inför julen annonserar den anglikanske biskopen Keith Ackerman att man vill kalla till en internationell katolsk kongress som en modern fortsättning på 1900-talets anglo-katolska kongresser. Intressant att följa utvecklingen:

 

 

OFRÅNKOMLIGA KONSEKVENSER

Nu blev det som befarat. Den sekularistiska ockupationsmakten i Svenska kyrkan har utsett en efterträdare till Anders Wejryd. Från och med 14 juni 2014 kan vi konstatera att vi ur en katolsk och apostolisk synvinkel befinner oss i en definitivt ny situation: långvarig sedisvakans på ärkebiskopstolen i Uppsala. Vi kommer i och med Antje Jackeléns tillträde dels få en kvinnlig ärkebiskop, vilket strider mot katolsk och apostolisk ämbetsteologi - det vill säga att Kyrkans ämbete är reserverat för män enligt Kristi egen instiftelse - men också därför att personen ifråga inte ställer upp på grundläggande kristna trossatser - utan dessutom uttryckligen bekämpar dem (t.ex. "Tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga har man faktiskt missat hela poängen", Hearingen i Gottsunda kyrka, 1 oktober 2013). Detta är extremt allvarligt och något vi aldrig tidigare upplevt i Svenska kyrkans historia. (Här skall noteras, och bör noteras, att även en manlig biskop med sådan inställning, svårligen skulle kunna hävda apostolisk legitimitet).

Detta första konstaterande måste, hur smärtsamt det än må vara, ändå sägas rakt ut: vi befinner oss från och med 14 juni 2014 i en helt ny situation. Sedisvakans är det första. Den andra sidan av myntet är än smärtsammare: Antje Jackelén kommer i egenskap av "främste bland jämlikar" leda vigningsgudstjänsten vid samtliga biskopsvigningar de kommande 6-8 åren, vilket troligen kommer att beröra alla stift utom Linköping, Skara och möjligen Luleå. Man kan hävda att vi "kommer undan" problemet genom att hänvisa till att en ärkebiskop aldrig ensam viger biskopar, men vi kommer inte ifrån att den sakramentala giltigheten i en sådan vigning kommer att anses ytterst tveksam ur en apostolisk och katolsk förståelse. Det kommer att röra sig om vad engelsmännen kallar "in doubt".
Detta får följaktligen konsekvenser för dem som prästvigs. Åtskilliga präster efter år 2014 kommer att vara tvungna att fråga sig: "Är jag verkligen präst?" - en fråga som säkerligen ett antal präster i Lunds, Stockholms och Härnösands stift redan brottats med i åratal. Men det kommer också bli aktuellt för de präster som redan är vigda i en "manlig" vigningssuccession, inte då "är jag präst" men däremot: "vem är min biskop?" och "på vems uppdrag utövar jag mitt ämbete?".

Den yttersta konsekvensen på sikt och således än smärtsammare är - så till vida inget oförutsett händer och/eller att Antje får en giltig efterträdare - frågan om vi i denna nya situation längre kan hävda att Svenska kyrkan är en apostolisk kyrka, det vill säga en Kyrka i ordets rätta bemärkelse. Då får vi inse att Svenska kyrkan hellre får betraktas som definitivt protestantisk och vad man på romersk-katolskt språkbruk skulle kallas "kyrkligt samfund". Vad det får för konsekvenser för de inomkyrkliga rörelser som ännu står fasta vid apostolisk tro är inget vi kan sia om ännu, och det är heller inget Kyrkliga Betraktelser vill gissa sig till. Det får nämligen de kommande åren utröna. Däremot är det nu tvunget att förstå allvaret i den uppkomna situationen. Vi kommer att behöva inse att det är dags för gemensam aktion i den samlade inomkyrkliga oppositionen. Då duger det inte att klaga på olikheter eller hänvisningar till så bra man har det i den egna församlingen. Detta handlar om Svenska kyrkans framtid som en kristen kyrka.   

Jesus nåd. Maria bed.

EN ÄRKEBISKOP FÖR ALLA?

Någon av dem blir det. Vår näste/-a ärkebiskop. Frågan är bara vem som lyckas få flest röster. Men det borde vara andra frågor som skulle få styra utgången. En sådan fråga är: "vem av dessa skulle främja Svenska kyrkans enhet mest?", vem skulle vara allas ärkebiskop? Och ytterst: vem skulle vara bäst för Svenska kyrkans framtid som kristen kyrka? 

De senaste dagarnas diskussioner och reaktioner på kandidaternas uttalanden om Jesu sanningsanspråk och grundläggande kristna trossanningar, aktualiserar verkligen dessa frågor. En del av kandidaterna har verkligen givit prov på ytterst tveksamma och relativistiska hållningar. Låt oss säga det rakt ut: blir Antje Jackelén ärkebiskop kommer det innebära stor splittring både inomkyrkligt och i relationen med andra kyrkosamfund. Här handlar det inte då främst om personens kön, även om också det har ekumeniska konsekvenser såväl som teologiska i relation till Svenska kyrkans åberopade apostolicitet.
Får vi en ärkebiskop - oavsett kön - som inte kan eller vill eller tror sig kunna svara "ja" eller "nej" på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed, ja då har vi ett stort problem. Att inte självklart säga "ja" på den frågan är faktiskt ett hån mot Jesus själv. Frågan handlade inte - som vissa vrider det till - om "vilka kommer till himlen", utan om Jesus ger en sannare vittnesbörd om Guds rike än en arabisk köpman på 600-talet! Ytterst är det en fråga om vem man tror att Jesus är: Guds son/Gud själv eller bara en simpel profet bland andra.
Till detta får också läggas den arrogans Jackelén har visat mot sina kritiker. Det märktes bland annat i hearingen när hon totalt avvisar dem som omfattar den traditionella tron på jungfrufödelsen som folk "som missat hela poängen" - så lätt avvisas alltså det som trotts i 2000 år.  Häpnadsväckande.

Kritiken kom dock oväntat kraftfullt och omfattande. Till och med Kyrkans Tidning funderar på ledarplats på om man inte rent av borde "plocka ned skylten och lägga ned butiken" med sådana ärkebiskopskandidater. Alla kandidater utom en. Och den kandidaten kom tvåa i nomineringsvalet. Ragnar Persenius har de kvaliteter som Svenska kyrkan behöver i denna förvirrade tid. Han skulle ge enhet och trygghet. En tydlig ledare som inte tummar på det grundläggande. Det skulle stanna upp Svenska kyrkans teologiska kris och identitetsproblem rejält. En ärkebiskop som skulle accepteras i de flesta läger. En försonare, brobyggare och verkligt andlig ledare som inte skulle svara "vad tror du själv". En sådan ärkebiskop behöver vi, och vi behöver honom nu!

Jesus nåd. Maria bed.

KYRKOVALET: ÖVERRASKANDE HOPPFULLT

Bloggskribenten skall erkänna att han förra söndagskvällen var lite dyster och besviken, efter att ha tagit del av det nästan färdigräknade preliminära resultatet till kyrkomötet. Vi var många som hade trott att FRIMODIG KYRKA skulle gå fram åtminstone några procent, medan man efter valet istället kunde notera en tillbakagång med 1310 röster, förvisso ytterst marginellt men ändock betyder det ett förlorat mandat i kyrkomötet. Detta är ju ytterst tråkigt, och man de får fundera på vad det kan bero på. 

Illa är det också att Socialdemokraterna (de största och värsta försvararna av dagens system) gick fram, tillsammans med vänsterpartisterna, miljöpartisterna och Sverigedemokraterna. De sistnämnda gick väl mest fram just för att det förstnämnda hade gett sig i kast med en hetskampanj mot partiet. Men mobiliseringen måste väl ses som ett dubbelt misslyckande: dels blev Sd kyrkomötets femte största parti och mer än fördubblade sitt antal mandat till 15 stycken, medan sossarna själva endast lyckades skrapa ihop 2 mandat extra. Mp lyckades skrapa ihop 4 nya mandat och Vänstern 3. 

Men trots dessa partipolitiska framgångar kan vi ändå notera att de partipolitiska grupperingarna totalt har minskat med 9 mandat från förra valet. Centern ligger numera på knappt 12% (30 mandat: -4) och Borgerligt alternativ (M) minskade med tio procent och är nu rätt jämnstora med C, med 31 mandat. Det folkpartistiska FISK har blivit en dvärg i sammanhanget med sina 8 mandat, och kristdemokraterna har backat till 12 mandat (-6). Ett av partierna åkte dessutom ur kyrkomötet: "SPI - Seniorpartiet", som förlorade sitt enda mandat.

De fristående grupperna (dvs. de som inte har någon ideologisk koppling eller bakgrund i ett riksdagsparti) består av följande: ÖKA, FRIMODIG KYRKA, POSK och Kyrklig samverkan i Visby stift (som i sitt hemstift har uppåt 40%). POSK är valets stora vinnare och är nu andra största nomineringsgrupp (15,26% och 38 mandat), vilket är glädjande. Men den stora glädjen är dock att alla dessa grupperingar nu gemensamt har gått framåt och har nu tillsammans har 24,82% av rösterna. 

Jämför vi med samtliga val från år 2000 (då Svenska kyrkan formellt "skildes" från staten), är trenden tydlig: de partipolitiska grupperna minskar. 2001 fick de obundna grupperna 16,6%, 2005: 20,2%, 2009: 21,8% och nu alltså en fjärdedel av samtliga röster: 24,82%. Man kan inte förneka att det faktiskt går åt rätt håll, även om det kan tyckas vara långsamt, och tråkigt att Frimodig kyrka gick back denna gång.

Vad gäller FRIMODIG KYRKA skall trots deras tillbakagång i antal röster, procent och mandat, totalt sett och på riksnivå, ändå noteras att de faktiskt gått fram både lokalt och i några stift. FK finns nu representerade i alla stiftsfullmäktige utom i Visby. Lokalt har de inte varit representerade någonstans förut, men finns nu i en handfull församlingar, t.ex. i tre församlingar i Göteborgs stad.

När vi ändå talar om stiftsfullmäktige kan vi notera att trenden vad gäller de oberoende gruppernas ökning är ännu tydligare där. I Visby stift utgör lokala oberoende grupperingar och POSK ca 72% av samtliga röster i valet till stiftsfullmäktige. I Göteborgs stift fick FRIMODIG KYRKA, POSK och ÖKA tillsammans 39,75%.  I Linköpings stift blev POSK lika stora som S med 26%. Även i genompolitiserade stift som Luleå går de oberoende framåt, där POSK nu är andra största grupp med 17% (jämfört med sossarnas 44%...).

Nu har inte Kyrkliga Betraktelser resurser att undersöka hur läget ser ut i landets församlingar, men vi kan konstatera att oberoende grupper på många ställen är enda alternativ (liksom partipolitiska dito dominerar andra). Den partipolitiska dominansen finns kvar. Majoriteten är dock fortfarande förkrossande och väljarna tycks fortfarande cementerade i gammaldags inställning till kyrka och demokrati. Och av förra inlägget att döma tycks inställningen till vad Kyrkan faktiskt är och bör vara inte sällan vara rent häpnadsväckande. Men oavsett det måste vi realistiskt inse att det endast hållits fyra (4) kyrkoval sedan relationsförändringen kyrka-stat. I det långa perspektivet är ju det en droppe i havet. 13 år är ingenting. En dag kommer vändningen - det trodde heller ingen i DDR 1976... men till dess gäller:

Jesus nåd. Maria bed.