KYRKOVAL IGEN...

Om lite drygt två veckor stundar ytterligare ett kyrkoval, då den "demokratiska" aspekten av Svenska kyrkan skall försöka legitimeras med ungefär lite över tio procent av medlemmarnas röster. Som vanligt kommer med största sannolikhet de sekulära politiska partierna ytterligare en gång cementera sin majoritet på riksplanet och i stiften (vilket också SPT konstaterar i en krönika nyligen). Om trenden från tidigare år håller i sig, kommer vi dock att få se en marginell ökning för de olika (och mer eller mindre) opolitiska grupperna i kyrkomötet: Frimodig kyrka, ÖKA och POSK. Partierna däremot tappar allt mer mark. Sakta men säkert kommer med stor sannolikhet partiernas maktmonopol vara historia - men troligen kommer det att ta lång tid.

Det finns dock ett undantag denna gång. Undantaget heter Sverigedemokraterna (som inom Svk kallar sig Fädernas kyrka). Att dessa mobiliserar inför valet är uppenbart. Med en väljarbas på 10-15% i den sekulära politiken kommer en fortsatt politisk närvaro i kyrkan också innebära ett större inflytande från Sd:s sida. Deras mobilisering ser man också tydligt om man tar sig en titt på alternativ media, där många kommentarer argumenterar för att "straffa" Svenska kyrkans "antinationella" och "liberala/socialistiska" ledning. Frågan är vad ett Sd-inflytande skulle betyda för Svenska kyrkan. Sd betecknar ju sig som ett nationalistiskt och socialkonservativt parti. Däremot kan ju noteras att man likt de andra partierna är i princip sekulära i sina kyrkopolitiska prioriteringar: när miljöpartister snackar kyrkans miljöarbete, sossarna vill kasta ut oliktänkande, centerpartisterna vill ...(?), vill sverigedemokraterna stärka Svenska kyrkans svenskhet, "traditioner" och kulturansvar.

Svårare att utröna är vad Sd tycker om ekumenik, gudstjänster, mission och evangelisation. Inte särskilt mycket tycks det. Man skriver: 

– Utvecklingen som pågår där kyrkan ger avkall på sina traditioner och tonar ned sin kristna identitet måste upphöra.. [sic] Vi vill inte se en kyrka som understödjer islams frammarsch i Sverige. Vi vill inte se en kyrka som bidrar till fortsatt upplösning av normer och traditionella gemenskaper. Vår vision är istället en bred och offensiv folkkyrka där det kristna budskapet ska få i centrum för all verksamhet. En kyrka som bejakar sin roll att förvalta vårt kristna kulturarv. En kyrka som i det internationella arbetet stödjer förföljda kristna samtidigt som man i högre grad prioriterar de behov som finns på hemmaplan bland exempelvis äldre, sjuka och hemlösa. En kyrka som står upp för barnen, familjen och äktenskapet. Vår vision är en kyrka som kan hitta nya arbets och kommunikationsformer utan att för den skull göra avkall på sina värden, sin värdighet eller traditioner. Kort sagt; en kyrka i tiden, men inte av tiden.

Mycket av det som sägs är lätt att instämma i. Samtidigt infinner sig frågor. Vad betyder egentligen "traditioner"? Vad menar man med en "bred" kyrka? Vad innebär det att som kyrka i det internationella arbetet stödja "förföljda kristna" på hemmaplan, när dessa befinner sig i min församling, samtidigt som man som Jimmie Åkesson vill ha en kyrka där det endast är (det) svenska som gäller? Vad har man för ecklisiologisk syn, är Svenska kyrkan en storhet i sig själv ("skönast bland samfund på jorden") eller tillhör vi ett större, universellt sammanhang?

Även  om mycket låter bra för en klassiskt kristen troende i Svenska kyrkan infinner sig den yttersta frågan här liksom i fallet med (de "politiskt obundna") Kristdemokraterna, varför cementera politiken i kyrkan? Borde inte konservativa kyrkoväljare inse att politiken måste bort, att Kyrkan måste befrias från sekularistiska krafter. Och då finns bara ett verkligt alternativ för tillfället:

BEFRIA SVENSKA KYRKAN!

NÄR FALLER MYNTET NER?

"Luthersk" har aldrig varit ett begrepp som denna blogg haft något vilja att slänga med i dess självbeskrivning. Kyrkliga Betraktelser är en svenskkyrkligt katolsk blogg, verkande inom en kyrklig kontext som på pappret kallar sig "evangelisk-luthersk", fullständigt emot reformatorns egna intentioner. Samtidigt högaktar bloggskribenten fromma lutheraner, s.k. "gnesiolutheraner", eller "konfessionella lutheraner" som har en enkel evangelisk tolkning av den kristna tron där bekännelsen hålls högt. Det är fint och vi har det mesta gemensamt.

Samtidigt finns det en grupp "revisionistiska lutheraner" (alt."lutherska modernister") som är de vilka kapat de stora lutherska kyrkorna i världen, inklusive Svenska kyrkan. Egentligen är revisionistlutheranerna som fenomen universellt existerande i alla protestantiskt präglade kyrkor, men går naturligtvis i ickelutherska kyrkor under andra namn. Gemensamt för dem är att de är modernister eller helt enkelt "revisionister". Deras ständiga mål är kyrkans anpassning till moderniteten, det "moderna" samhället; det som i bibliskt språkbruk kallas för "världen". De är - mer eller mindre medvetet - allierade med sekularismen, avkristnandet. Inte sällan i Svenska kyrkan har dessa revisionistiska lutheraner - ironiskt nog - inte alls någon "luthersk" bakgrund, snarare rör det sig om import från frikyrkligheten bestående av personer som inte vill identifiera sig med sina hemsamfunds biblicism. Då bör vi inte heller bli förvånade när dessa personer i sin sakramentssyn nästan uteslutande är kalvinister; ränderna går inte riktigt ur bara för att man byter etikett!

Revisionistlutheranerna gillar att "revidera", vilket hör till deras natur; de är ju revisionister. Dvs. de gillar att omskapa (förvrida om man så vill) det mesta inom kyrkans värld: ämbete, sakrament, liturgi, arkitektur, titulatur, tron självt. Det går stundom också ut över historiska fakta. Plötsligt står den stackars gamle Martin Luther för den ena och andra teologiska uppfinningen som nog fått honom att snurra runt i sitt gravmonument i Wittenberg ett antal varv vid det här laget. Syftet är ständigt detsamma: Kyrkan måste anpassa sig efter tiden ("Hallå, det är ju 2010-tal!!", ni vet...). På frågan varför infinner sig inte sällan ett svar som kan liknas vid det trotsiga barnets "därför", men samtidigt har den fina tanken på att "locka folk" som sitt yttersta mål.

Här kommer vi till inläggets rubrik. Det funkar ju inte. Man har ju försökt med denna egendomliga "teologiska" hållning i decennier - ja längre än så. Men ändå: "folket" kom ju aldrig. Tvärtom. De springer ju formligen från kyrkan. Var är självkritiken? Var är utvärderingen? Var är det sunda förnuftet? Låt mig upprepa: Det funkar ju inte. "Folket" efterfrågar ju inte vad revisionisterna vill erbjuda, faktum är ju att de egentligen inte har något att erbjuda dem som "folket" inte redan har. 

Svenska kyrkan har tappat drygt 700 000 (sjuhundra tusen) medlemmar sedan år 2000. Vår "systerkyrka" i USA, den lika hopplöst liberala ELCA (Evangelical Lutheran Church of America) har på mindre än två (2) år tappat en halv miljon medlemmar, samma sak gäller den anglikanska Episkopalkyrkan som tappade 200 000 medlemmar mellan år 2006 och 2010. I Tyskland finns det lokala kyrkor inom EKD (Evangelische Kirche in Deutschland) där medlemstalen nu är så låga att pastorernas pensioner inte längre kommer att kunna garanteras. Detta hör ju delvis samman med en sekulariseringstrend i västvärlden som varit förhärskande under längre tid och som nu når sin topp, men särskilt i USA har medlemstappet inte sällan berott på protester mot kyrkornas revisionistiska inställning i moraliska frågor. Men det säger väl sig självt att kyrkor som inte längre ens försöker eller vill missionera (annat än med infantil ideologiproduktion) kommer att dö sotdöden i slutänden. Återigen: Det funkar ju inte! Således: när faller myntet ner?

BISKOP ACKERMAN OM DEN SALIGA JUNGFRUN MARIA

Den (svenskättade) amerikanske och anglikanske biskopen tillika ordföranden för Forward in Faith North America, Keith Ackerman SSC, argumenterar för varför också människor i de reformatoriska kyrkorna bör hålla den saliga jungfrun Maria i ära:

Del I



Del II

PÅVEN FRANCISKUS - MÖJLIGHETER OCH FARHÅGOR

"Habemus papam", ja. Vi har som bekant fått en ny påve, Franciskus, tidigare känd under namnet Jorgé Mario Bergoglio, kardinalärkebiskop av Buenos Aires. Latinamerikan med italienska föräldrar och således nästan lika italiensk som Pius XII, Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus I. Därav den kvittrande italienskan, med en lätt färgning av spanska. Men kanske inte helt europeisk ändå. Han är ändå latinamerikan på många sätt. Jesuit dessutom. Vilket aldrig hänt förr. En ödmjuk man med stor kärlek för enkelhet och för de fattiga (vilket däremot inte är någon egentlig nyhet på påvestolen). 

Ser man på påvens sätt att möta människor, lyssnar vi till hans predikningar, kan vi förstå att detta är en godhjärtad man, präglad av Kristi kärlek. Han är vad han gör. Han tror på vad han gör. Mycket har sagts om hans hittills ungefär blott månadslånga pontifikat: påven som åker buss tillsammans med kardinalerna från konklaven, påven som betalar sina hotellräkningar själv, påven som möter människor stående istället för sittande på en tron, påven som sitter i kyrkbänken och ber, o s v. Mycket har också sagts om de ämnen Kyrkliga Betraktelser här särskilt tänker fundera extra kring, utifrån perspektiven "möjligheter" men också "farhågor". Bådadera perspektiven har skäl för sig, och här behandlas ämnena ekumeniken, Kyrkan (och ämbetet) och liturgin.

Ekumeniken

Vad passar väl inte bättre att börja med på en icke romersk-katolsk blogg som Kyrkliga Betraktelser, när en ny påve träder fram? Ekumeniken så klart. Vi lever i en tid då ekumenikens tidevarv tycks ha hamnat i någon slags dvala. Borta är de dagar då svenskkyrkliga biskopar kunde medverka i gudstjänster tillsammans med påven i fullständig liturgisk skrud, med samtliga biskopliga ämbetstecken. Hoppfull kollegialitet åtminstone till det yttre. Borta är den tid då påven föll på knä tillsammans med ärkebiskopen av Uppsala för att be för Sverige och den kristna enheten. Ja några av oss är till och med så unga att vi inte ens var vid medvetande när det skedde.

Men detta är inte påvarnas fel. Dels ligger självcentrerad isolering i tiden, men också svenskkyrkligt avståndstagande från den världsvida kyrkans trosarv under ständigt knäfall för tidsandan och makten. I den tiden får vi nu en ny påve. Påve Benedikt var en man som arbetade och bad för kyrkans enhet. Trogen den romersk-katolska läran handlade den enheten dock i mångt och mycket om konvertering, snarare än långsiktigt arbete för korporativ återförening mellan kyrkorna; vilket vi kunde ana i upprättandet av ordinariat för f.d. anglikaner. Hur Franciskus kommer att verka för det ekumeniska arbetet återstår att se. 

Redan syns dock tendenser till en vilja till religionsdialog med ickekristna, främst judar och muslimer (de sistnämnda som han t.o.m. omnämnt "våra bröder och systrar!). Detta kan (trots att KB anser uttalandet om muslimerna vara aningen generöst) ge en glimt av hans ekumeniska sida. Rykten florerar redan att han, på tal om ordinariaten, skall ha uttalat att anglikaner inte behöver konvertera, som ett exempel. Den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartolomaios och påvens gemensamma bön vid Petri grav och patriarkens deltagande i installationen kan också vara ett tecken.

Farhågorna och frågorna infinner sig också: hur stor erfarenhet har en latinamerikansk ärkebiskop av ickekatolska kristna? Är den eventuella bristande erfarenheten en fara (eller kanske en möjlighet)? Vad kommer uttalandet om muslimerna som "våra bröder och systrar" innebära?

Kyrkan (och ämbetet)

Medveten om att detta ämne är extremt stort vill undertecknad lägga betoningen på innehållet i parentesen. Franciskus ödmjuka hållning har visat sig på många områden, varav något kommer att nämnas utförligare i nästa avdelning. Detta syns också i frågan om kyrkostrukturen och petrusämbetet som kommer att nämnas här. Påven är enligt romersk-katolsk teologi dels biskop av Rom och således S:t Petri efterträdare. Apostelns ledarskap i de nytestamentliga texterna skall således också gälla hans efterträdare, vilket innebär att påven skall och bör vara alla kristnas världslige herde. Påven har också den något (ursäkta uttrycket!)  pompösa titeln Kristi ställföreträdare (lat. Vicarius Christi), eller "Kristi vikarie". Tanken är vid första anblicken problematisk, ja kanske till och med anstötlig, men tänker man efter är väl alla kyrkliga ledare Kristusrepresentanter i församlingen, således "vikarier" på jorden. Den främste av dem är alltså påven, eftersom han är Petri efterträdare. En tredje titel är den ödmjukt klingande Guds tjänares tjänare (lat. Servus servorum Dei).

Några kommentatorer har noterat att påven Franciskus varit mycket noga med att inte benämna sig själv påve. Däremot har han vid flertalet tillfällen hellre talat om sig själv som "Roms biskop", vilket han också gjorde vid sitt första offentliga framträdande minuterna efter påvevalet. Detta är rätt anmärkningsvärt. Franciskus tycks hellre vilja betona den sistnämnda titeln ovan, Servus servorum Dei som ett uttryck för hans ödmjuka person. Utifrån detta kan man möjligen ana en ny slags konciliarism, dvs. att det är biskopskollegiet i sin helhet som är Kyrkans överordnade läroämbete. Kanske en fin gest gentemot de ortodoxa?

Somliga undrar dock om denna nya påvliga "image" går emot hela idén med påveämbetet. "Påveämbetet är inget ödmjukt ämbete", har det hävdats i en del kommentarer, eftersom ämbetet i sig självt gör sådana anspråk som vi redan nämnt i titlarna ovan. En del har till och med gått så långt att mena att Franciskus utstakade bana i förlängningen kan underminera hela idén med en påve, och att ämbetet som sådant snart är ett minne blott.

Frågan är vad sådana funderingar kan leda till. Kommer en påves uttalanden vara lika tungt vägande som förut? Kan det till och med finnas en risk att den ännu levande, men pensionerade, påven Benedikt blir betraktad som "den riktige påven", som man hellre vänder sig till för ledning?

Vidare väckte också påvens traditionella fotatvagning på skärtorsdagen vissa frågor. Franciskus bröt nämligen mot "liturgisk lag" (dvs. föreskrifterna i det romerska missalet)  när han tvättade fötter, inte bara på män, utan på två kvinnor varav en var muslim. Handlingen som sådan kan tyckas ödmjuk och inte hela världen, men om en påve kan bryta mot lagen - vem kan då inte göra det? Möjligen var "brottet" baserat på okunnighet, men det kan tyckas märkligt att handlingen slapp förbi påvens rådgivare...

Liturgin

Den stora snackisen har dock varit påven Franciskus och liturgin. Redan vid sitt första framträdande på balkongen på Peterskyrkan efter påvevalet satte Franciskus ribban för sitt fortsatta liturgiska agerande. Istället för den röda mozzettan och röklinet (eller snarare rochett), vilket är det självklara liturgiska plagget vid sådana tillfällen (såsom bön och välsignelse) dök den nye påven upp iförd endast sin vita talár (sutan, kassock, långkaftan) - så småningom med en kompletterande stola. Jämförelsevis skulle det motsvara en svenskkyrklig prelat iförd svart kaftan med elva - vilket hos oss påminner om tider då liturgin hade noll och intet värde. Franciskus är således att betrakta som liturgiskt "lågkyrklig". Bilden ovan får exemplifiera denna skillnad mellan Franciskus (höger) och Benedikt (vänster).

Rykten (?) säger också att påven vid sin första mässa som just påve, morgonen efter valet, skall ha avvisat de liturgiska plagg som hans ceremonimästare Msgr. Guido Marini lagt fram för tillfället. Om ryktena stämmer skall Franciskus avfärdat plaggen med kommentaren "Karnivalerna är förbi". Om kommentaren fälldes vid detta tillfälle eller innan framträdandet vid påvevalet visar troligen på att detta talar för att dessa rykten är illasinnat prat. Rykten och motrykten, mer kan vi inte veta. Men vi kan i alla fall konstatera att Msgr. Marini absolut fått stå tillbaka för påvens vilja vid samtliga offentliga liturgiska framträdan därefter, och  möjligen hänger hans anställning på en mycket skör tråd.

Vi får komma ihåg att påve Franciskus är en jesuit. Liturgi har aldrig varit deras grej. Ett engelskt uttryck lyder: "as lost as a Jesuit at the altar in Holy week". Alltså skall man inte förvänta sig för mycket. Karl'n är ju dessutom vigd efter andra vatikankonciliets liturgireform och hör till dess första generation präster; präglade av 70-talets minimalism. Tyvärr innebär detta att den "nya liturgiska rörelsen", som vill se en reform av den liturgiska reformen, ett betonande av liturgins kontinuitet och skönhet, inte längre har en allierad på Petri stol. 

Kanske innebär det att påven Benedikts utstakade reform läggs i malpåse för en tid. Risken är dock att detta försvårar för de präster och liturgister som tidigare kunnat hänvisa till högsta ort för sitt liturgiska arbete. Det talas till och med om en risk för ett spridande av en illvillig (modernistisk) tolkning av Franciskus jesuitiska minimalism, en "Franciskus anda" motsvarande den odefinierade "konciliets anda" som så många modernister och liberaler så ofta hänvisat till.

Som vanligt gäller: den som lever får se! Till dess får vi fortsätta be för påven Franciskus och för Kyrkans synliga enhet, som vi alla längtar efter.

FRIDSHÄLSNINGENS PLACERING

Väl medveten om att Kyrkliga Betraktelser bör fortsätta sin påbörjade serie om det nya handboksförslaget kommer här en (efterfrågad) kommentar till den intressanta debatt som för några månader sedan fördes i Kyrkans tidning angående den så kallade "fridshälsningens" plats inom ramen för högmässan. Debatten inleddes med en läsares insändare med uppmaningen "Avskaffa fridshälsningen". Och fick bland annat svar från redaktörerna för Artos Missale, Mikael Löwegren och Mikael Isacson, som gav förslag på alternativ placering - vilket också föreslås i nämnda missale. Ett annat svar fick rubriken: "Lär av anglikanerna".

Kyrkliga Betraktelser har tidigare kommenterat placeringen av fridshälsningen i ett inlägg som kan läsas här. Men det tåls ibland att upprepa sig och bygga vidare på ett tidigare resonemang. Då skrev redaktören så här:

Jag själv hör till en av kritikerna till den nuvarande placeringen och menar, liksom många andra, att fridshälsningen förvirrar, stör tillbedjan och koncentrationen inför det allra heligaste sakramentet. Påve Benedikt XVI tycks också har funderat över problematiken och menar nu, enligt kardinal Arinze, att fridshälsningen möjligen bör flyttas till före offertoriet; precis som det var i tidigkristna mässordningar och fortfarande är i de ortodoxa kyrkornas samt Church of Englands mässordningar. Enligt kardinal Arinze menar påven vidare att en sådant flytt av fridshälsningen kommer att skapa en mer "meditativ stämning under det att vi förbereder oss för kommunionen".

Då (2008) hade alltså påven Benedikt XVI uttalat en önskan om dess placeringen före offertoriet, strax innan den eukaristiska bönens inledning. Detta vore också teologiskt motiverat. Själva motivet till fridshälsningen hör ju samman med Jesu ord i Matteusevangeliets femte kapitel (:23-24) att man skall försonas med sin broder innan frambärandet av offret. Om man - som Kyrkliga Betraktelser - hävdar att Kristi korsoffer och mässans firande har ett klart samband (dvs. att offret blir närvarande och framburet av prästen i mässan som en realsymbolisk handling och en påminnelse till Fadern) vore det enda rimliga att denna försoning "bröder emellan" sker innan de eukaristiska gåvornas frambärande. 

Offermomentet sker vid två tillfällen, nämligen vid: 1) kalkens och brödets frambärande till och på altaret (och prästens tysta böner: "Välsignad är du Herre världsalltets Gud..." eller som i HB86; "Herre, av ditt ger vi åt dig...", osv) och 2) vid den eukaristiska bönens fortsättning då prästen med sina ord frambär Kristi kropp och blod (t.ex. "Se till hans fullkomliga och eviga offer..." osv). Allt detta sker innan nuvarande placering av fridshälsningen, vilken i de flesta fall och enligt både det romerska missalet och Svenska kyrkans kyrkohandbok sker efter Herrens bön (+brödsbrytelsen) och före Agnus Dei/(O) Guds lamm.

Problematiken (förutom att det rimmar illa med Matt 5) är dels att fridshälsningen "inkräktar" på hymnen till det närvarande offerlammet och stör flödet och andakten i gudstjänsten. När Jesus Kristus, Gud själv, just blivit närvarande på altaret bör väl vår fokus vara på Honom och inte på mig själv och min bänkgranne. Ett annat problem är mässfirande i ett mindre sammanhang där prästen "bör" hälsa på (åtminstone en) av de närvarande gudstjänstfirarna, då prästen som just berört och kommer att beröra Kristi kropp tar människor i händer som han inte har någon aning om hur dessa nyligen har använts. (Förvisso väl medveten om att Gud själv lät sig födas i ett stall...).

Historiskt går momentet som sådant tillbaka på  den fornkyrkliga "fridskyssen", som ursprungligen är en apostolisk uppmaning till de kristna: "Hälsa varandra med en helig kyss" (Rom. 16:16, t.ex.). Denna praxis kom snart - med hänvisning till ovan nämnda Matt. 5 - in i den kristna gudstjänsten för att få varierande uttryck genom skilda tidsepoker och kulturer. I de ambrosianska, mozarabiska och bysantiska liturgierna placeras hälsningen strax innan offertoriet. Mycket snart blev denna hälsning endast utväxlad mellan prästerskapet uppe i koret, vilket också är fallet i den äldre romerska/"extraordinära" riten i form av en lätt omfamning ("liturgisk kram") - där hälsningen dock är placerad efter Agnus Dei.

Sedan kom 1960-talet... vilket bland annat betydde liturgireform i den Romersk-katolska kyrkan. Svallvågorna stötte snart mot den svenska kusten och bruket kom in i Svenska kyrkan i och med Den svenska kyrkohandboken, 1986. I vår handbok är fridshälsningen fakultativ och behöver således inte placeras där den föreslås, men man har i mångt och mycket följt (som så många gånger något oreflekterat) modern romersk praxis. Här har svensk högkyrklighet en inte obetydlig roll. Engelsmännen handlade dock annorlunda när de reviderade sina gudstjänstböcker, vilket resulterade i Common Worship, 2000. Där valde man istället att låta sig inspireras av den praxis som återfinns i fornkyrklig och amrosiansk/mozarabisk/bysantinsk rit.

Praktiskt går det helt enkelt till som så prästen önskar Herrens frid mot församlingen direkt efter kyrkans förbön och innan offertoriepsalmen, med några passande inledande ord och med den formulering som återfinns i kyrkohandboken: "Herrens frid vare med er", gärna med församlingssvaret "Och med din ande". Varpå prästerskap och församling utväxlar fridshälsningen, genom omfamning eller att ta i hand. Präster och andra i koret bör nöja sig med en lätt omfamning, varvid celebranten noggrant ser till att inte vidröra vederbörande med sina händer. Onödigt spring och omåttlighet bör naturligtvis undvikas. 

Avslutningsvis får Kyrkliga Betraktelser återupprepa vad som skrevs för snart fyra år sedan som slutkläm på inlägget i samma ämne, nämligen att vi "får hoppas att en sådan reform [...] snart vinner insteg också i Svenska kyrkan!

EN ÖDMJUK OCH HELIG MAN

Det är med tacksamhet och vemod som Kyrkliga Betraktelser tagit del av att den helige fadern, påven Benedikt XVI, annonserat sin snara och oväntade abdikation. Så här cirka en vecka efter tillkännagivandet och lite mer än så kvar till hans avgång vill Kyrkliga Betraktelser med några korta rader härmed hylla denne ödmjuke och helige man för den inspiration och kunskap som han låtit även oss katoliker utanför hans jurisdiktion med stor tacksamhet ta del av. 

Vi kommer särskilt att minnas honom för hans liturgiska ambitioner, där vördnaden för det heliga varit ledstjärnan för det som kommer att gå till historien som den benediktinska "reformen av reformen". Här har han varit en inspiration för skaror även utanför den romerska kyrkan, även här i Sverige. Också hans vilja till kyrklig enhet är värd att nämnas, då vi särskilt tänker på den möjlighet som Benedikt XVI berett våra anglikanska trossyskon genom upprättandet av personalordinariat - även om Kyrkliga Betraktelser inte alltid hållit en okritisk ton gentemot vissa aspekter av desamma.

Bilden ovan är talande för den helighet och ödmjukhet den helige fadern - trots sitt ämbete - ständigt utstrålat under sitt pontifikat, som vore hans motto: "Se på Honom - inte på mig". Kyrkliga Betraktelser uppmanar nu sina läsare till bön för påve Benedikt XVI och för valet av ännu en värdig Petri efterträdare på Roms biskopsstol. 

Jesus nåd. Maria bed.

SAMMA GAMLA VISA

För ungefär två veckor sedan skedde något oväntat i England. Detta ingen trodde var möjligt. Det som hände var att det engelska kyrkomötet, General Synod (generalsynoden), röstade nej till den föreslagna lagstiftningen som skulle möjliggöra ett öppnande av biskopsämbetet för kvinnor.

Lagstiftningsförslaget föll i generalsynodens tredje kammare, House of Laity (dvs. bestående av lekfolk). Det ligger nämligen till som så att kyrkomötet har tre kammare: House of Bishops, House of Clergy och House of Laity. I beslut om tyngre frågor, som t.ex. i detta fall rörande ett omformande av kyrkans ämbetsstruktur, krävs två tredjedelars majoritet i samtliga tre kammare för att ett lagförslag skall kunna gå igenom. 

Hos biskoparna vann förslaget en förkrossande majoritet: 44 (94%) för, 3 emot, och 2 avstod/frånvarande. Hos präster och diakoner blev det också ett ja, med 148 (77%)  för och 45 (23%) emot. Men det var alltså hos lekmännen som förslaget föll, där lyckades man inte få 2/3 majoritet och resultatet blev 132 (64%)  för och  74 (36%) emot; således var det inte så att en majoritet, i svenska mått mätt,  röstade emot bland lekmännen. Men likväl nådde man alltså inte upp till tillräckligt stöd.

Reaktionerna väntade inte på sig. En parlamentsledamot uttalade sig om att Church of England nu blivit "en sekt", The Times korrespondent för religiösa frågor, Ruth Gledhill, sade sig skämmas över sin kyrka och menade att den nu aldrig kommer att tas på allvar i någon moralisk eller social fråga; Premiärminister David Cameron deklarerade att han var "mycket ledsen" över beslutet - för att nämna några exempel. Till detta kan noteras att ett antal kvinnliga präster hotade att lämna sina ämbeten, likt många anglo-katolska präster gjorde när samma kyrkomöte röstade för kvinnliga präster tjugo år tidigare, 1992.

Forward in Faith, den anglo-katolska rörelsens kyrkopolitiska organisation, och dess representanter i kyrkomötet, The Catholic Group in General Synod, publicerade pressmeddelanden utan någon som helst uns av triumfalism. Snarare visade man prov på ödmjukhet i form av omtanke och stöd till den förlorande majoriteten, och konstaterade att den andra sidans förlust ju berodde på att lagförslaget inte lyckats formulera en tillräckligt hållbar lösning på frågan om minoriteternas rättigheter.  

Till de mer obehagliga reaktionerna är de röster som höjts för att parlamentet bör gripa in och tvinga kyrkan till underkastelse under den sekulära feministiska ideologin. Någon tyckte exempelvis att parlamentet bör fatta beslutet åt kyrkan; vilket i teorin skulle vara möjligt eftersom Church of England fortfarande är en statskyrka. Andra, mer moderata röster, vill att kyrkomötet redan nästa år skall rösta på nytt och inte vänta till efter nästa kyrkomötesval, 2015. The Arcbishops Council (ungefär motsvarande Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan) vill att "processen skall omstartas" redan efter generalsynodens nästa möte i juli 2013.

Känns inte detta igen? Är det inte samma gamla maktfullkomliga metoder som används? 1957 röstade det svenska kyrkomötet nej till kvinnliga präster, riksdagen intervenerade och inkallade ett nytt kyrkomöte året efter som - surprise, surprise - "röstade rätt". Resten av historien med svikna löften och lögner kan vi. Och sannerligen; inte är det precis den Helige Ande som jobbar med hjälp av sådana metoder...

Varför lyckades man då inte övertyga tillräckligt många för att få förslaget att gå igenom? Svaren är ganska enkla, men främst handlar det om två orsaker: det första är naturligtvis att väldigt många inte över huvud taget vill ha kvinnliga biskopar av teologiska skäl och för det andra gav inte lagstiftningsförslaget tillräckligt övertygande garantier till dem som av teologiska skäl inte kan acceptera nyordningen. Mer om det kan du läsa här: Not Fit for Purpose.

Förövrigt kan vi notera att hälften av dem som röstade nej i House av Laity var - just det - kvinnor.

Jesus nåd. Maria bed.