INLÄGG NR 100 - FRAMÅT I TRO!

Kära läsare. Detta är Kyrkliga Betraktelsers 100:e inlägg. Men vi behöver inte göra så mycket väsen av det. Därför kan vi istället lyssna till the master general för den anglo-katolska prästbrödraskapet SSC (Society of the Holy Cross), Fr David Houlding, vars inställning till den kyrkliga tillvaron bloggskribenten i mycket delar. Fr Houlding representerar de anglo-katoliker som vänligt tackat nej (tills vidare) till påvens erbjudande om ett personalordinariat och som vill stanna i Church of England och vittna om den katolska tron, för Church of England, i Church of England. En hedersvärd uppfattning, som denna blogg företräder i en svenskkyrklig kontext: forward in faith - framåt i tro!

Om den delning (eller snarare stympning) av den anglo-katolska rörelsen som intervjun med Fr Houlding avslöjar, kommer Kyrkliga Betraktelser att återkomma till vid senare inlägg - som tidigare utlovat. Håll till godo!

INKLUSIVITET SOM EXKLUDERAR

Det av biskoparna Weman och Fjärstedt förklarade illegitima Kyrkomötet samlas i dagarna. Mötet tycks ha drabbats av stiltje då inga större kontroversfrågor förväntas debatteras i år; de flesta motioner kommer att röstas ned - på gott och ont. Men några motioner sticker ut. Den ena handlar om att Svenska kyrkan skall "sätta ned foten" och verka för alkoholfritt vin vid nattvardsfirandet. Den andra handlar om att glutenfria oblater bör användas istället för riktigt bröd. Allt för att kyrkan skall "inkludera" alla. Någon vill till och med få bort dopkravet för att delta i Altarets heliga sakrament (inte motionärens ordval: "inklusivister" gillar inte sådana uttryck).

Som i alla s.k. "kyrkliga kontroversfrågor" argumenteras det att kyrkan "idag" exkluderar den ena eller andra gruppen. Vi har sett detta i debatten om ämbetet och i äktenskapsfrågan. Att kvinnor inte kan vara präster är enligt förespråkarna ett exkluderande påstående. Att homosexuella inte får gifta sig i kyrkan enligt traditionell kristen sexualmoral och äktenskapslära är även det exkluderande. Förespråkarna vill se en inklusivitet under parollen "alla ska med" - ingen får känna sig utanför i något sammanhang.

Men problemet är att det är lögn. De "inklusiva" är själva exkluderande! Det har vi också sett i alla kontroversfrågor som kommit upp till ytan och omformat de folkkyrkor som "uppstod" vid reformationen. Vi som vill bevara ett apostoliskt ämbete efter vad vi tror är Herrens utformning - ett ämbete förbehållet mannen - vi är marginaliserade och helst skall vi dra dit pepparn växer. Löften om inklusivitet och åsiktpluralism har alltid svikits av dem som påstår sig vilja inkludera.

I frågan om de eukaristiska gåvornas substans menar vi med katolsk (och luthersk) tro att vi måste göra som Herren själv gjorde. Det är till drycken från vinstocken och brödet som Jesus fogade ett löfte om att; när Hans Kyrka firar denna måltid till åminnelse av Hans död och uppståndelse, ja då kan vi lita på att det verkligen är Hans sanna kropp och blod, oss till välsignelse och syndernas förlåtelse. Vi kan slå fast två saker: på Jesu tid fanns ingen alkoholfri dryck som var producerad av "vinsrankans frukt" - ej heller fanns något glutenfritt bröd. När så eukaristi firas utan riktigt vin och utan riktigt bröd, då kan vi inte vara säkra på att det är ett riktigt sakrament. Att då gå fram emot sin egen övertygelse blir en lögnaktig och självskadlig handling. På samma sätt är det med ämbetsfrågan. Det hela handlar om vad engelsmännen kallar "sacramental assurance"; sakramental visshet. Ett införande av alkohol- och glutenfri nattvard exkluderar därmed oss för vilka denna visshet är viktig.

FÖRFÖLJELSE

Bilden till vänster föreställer den anglo-katolske prästen Fr Arthur Tooth som 1877 greps och fängslades för att ha infört liturgiska bruk som idag räknas som fullständigt normala (= mässkläder, ljus på altaret, korstecken m.m.). Fr Tooth kallades för "the christian martyr". Idag kan vi betrakta detta som något absurt. Men i dagens civiliserade och demokratiska Europa ser vi nu tecken på att statlig förföljelse av religiösa övertygelser inte längre är ett minne blott.

Igår kom ett domstolsutslag från Finlands högsta domstol där man nu skapat ett prejudikat utifrån fallet där en präst "vägrat" tjänstgöra tillsammans med en "kvinnlig präst". Man slår nu fast att ett sådant agerande är olagligt och straffbart enligt världslig lag. Det blir intressant att se om prästen ifråga driver detta vidare till Europadomstolen, och vad man där har att säga om de nordiska staternas angrepp mot religionsfriheten. Prästen har tidigare dömts till böter i de lägre instanserna.

Den "HBT-vänliga prästen" Karin Långström Vinge - som på sin blogg beskriver sig som "tråkkyrklig" - undrar underförstått hur länge de svenska "kvinnliga prästerna" skall behöva vänta innan också den svenska staten griper in mot åsiktsavikare i Sverige. Personer som Långström Vinge har stora likheter med kolleger i Deutsche Christen under 30-talets Tykland - det viktiga är att hänga med i tidens svängningar och gärna gå brutalt åt dem som avviker och vågar stå för klassisk kristen tro.

Men vi behöver inte gå till Finland (och 1800-talets England) för att se liknande fall. I dagarna har tre präster i Linköpings stift utsatts för domkapitelanmälningar pga blotta ryktet om att de inte tagit emot "nattvarden" från kvinnliga kolleger. Nu vill biskopen i Linköping - den alltid lika tokige Martin Lind - tvinga prästerna att gå fram till nattvarden hos någon särskilt illasinnad kvinnlig präst (vilken präst har hjärta att använda sakramentet på ett sådant sätt?)!

"...ty han vet att hans tid är kort" (Uppenbarelseboken 12:12)

Jesus nåd, Maria bed.

NYTT ANGLO-KATOLSKT MISSIONSSÄLLSKAP

Som komplement till ett anglo-katolskt personalordinariat i gemenskap med Petri stol - och med alla svårigheter det innebär - har nu (dock redan 24 september) ett antal biskopar inom Church of England lanserat ett inomkyrkligt missionssällskap för "försvarandet och bevarandet av anglikansk tradition"; The Mission Society of Saint Wilfrid and Saint Hilda. Sällskapet, forkortat SSWH, är öppet "för alla anglikanska lekmän, präster och ordensfolk kallade till Kyrkans fulla enhet". SSWH bildades på initiativ av biskoparna av Blackburn, Chichester, Gibraltar och Europa, Beverley, Burnley, Edmonton, Horsham, Plymouth, Pontefract, biskop Lindsey Urwin m.fl.

Tanken är att sällskapet skall erbjuda "en plats inom Church of England för katoliker att fira gudstjänst och tjänstgöra med integritet utan att acceptera innovationer som distanserar Church of England allt mer från Öst och Västs stora kyrkor". De två konstituerande mötena i slutet av september samlade över 600 präster och ordensfolk från hela England och man fördömde planerna på införandet av kvinnliga biskopar. Likaså avvisar man den "Code of Practise" (motsvarande Svenska kyrkans avskaffade "samvetsklausul") som General Synod föreslagit och kräver en mer "realistisk lösning" på frågan om hur katoliker i fortsättningen skall kunna leva och verka i den egna kyrkan. Man deklarerade också en ovilja att ge upp kampen om Church of England och ansluta sig till påvens personalordinariat, tills vidare.

Vidare säger man i sitt pressmeddelande att man är tacksam för påve Benedikts erbjudande, men att det för många fortfarande är svårt att fullt ut förstå påvens primat på det sätt som den Romersk-katolska kyrkan lär - något man därför menar omöjliggör ett uppriktigt accepterande av den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus. Man skriver också att sällskapet fortfarande är i startgroparna och att mer information kommer att komma under de närmsta månaderna.

Nyheten om sällskapets bildande har naturligtvis mottagits med blandade känslor. Här nedan från två anglo-katolska bloggar:

Fr Trevor Jones är försiktigt positiv: St Peter's London Docks

Fr Ed Tomlinson är negativ: St Barnabas' blog.

EN FÖRVIRRAD ÄRKEBISKOP MED ETT FINGER I LUFTEN

Dagen refererar Uppsala Bob:s (ärkebiskop Anders) predikan i rikshelgedomen vid Kyrkomötets högtidliga öppnande i förrgår. Politiskt ockuperad som Svenska kyrkan är var det symboliskt att se att riksdagens talman och kulturministern var på plats, liksom naturligtvis riksdagens samtliga 8 (just det) partier - som i kyrkomötessammanhang går under kamouflaget "nomineringsgrupper".

Att vår ärkebiskop ger ett rätt förvirrat intryck, för att inte tala om tecken på verklighetsfrånvaro, har Kyrkliga Betraktelser tidigare noterat. Därför var det extra roligt att se Dagens rubrik i förrgår: "Svenska kyrkan är på väg att marginaliseras". Man tänker "Va, har karl'n äntligen fattat?". Men nej, att Svenska kyrkan marginaliseras är inget större problem; det gör ju "alla majoritetskyrkor [sic!] i Sverige". Av obegripliga skäl tycks Dagen både ändrat rubriken på artikeln och plockat bort citatet i efterhand. Märkligt. Här ett annat citat:

"Bilden är att kyrkan är alltför upptagen av att göra sig populär, alltför upptagen av att hålla fast vid rötter och traditioner, alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar, alltför feg med budskapen om radikal öppenhet"

Å ena sidan är kyrkan för upptagen med att vara populär, å andra sidan håller hon för mycket fast vid traditioner. Här har vi ett typexempel på en ledare (hmmm...) som vill vara alla till lags. Wejryd har höjt pekfingret i luften och försökt ta reda på varthän vinden blåser. Har han känt vissa vindpustar som sagt "Kristus i centrum", "Våga vara kyrka" och andra som säger "Modernisera mera". Kyrkkaffet fastnar nästan i halsen när nästa klunga ärkebiskopliga ord når örat: "alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar" - ursäkta? Är detta ärkebiskopen i det samfund som förra året aktivt tog ställning mot traditionell kristen äktenskapslära? Vad menar han? Var är exemplen? Och vad betyder "radikal öppenhet"?

Sedan kommer det minst sagt sorgligt väntade uttalande tillika stöd för ett par motioner:

"Av olika skäl har det alkoholhaltiga nattvardsvinet behållits i, gissar jag, de flesta församlingar. Det finns dock inga läromässiga hinder mot att ändra. Det finns antagligen heller inga läromässiga hinder mot att dricka vin efter sammanträden, på personalutfärder eller vid samkväm i församlingen - men det behöver inte vara klokt för det."

Tillåt mig låna ett citat från F Dag Sandahl: "När vi gör efter Herrens instiftelse, blir det som Herren lovat". Det är tillräckliga läromässiga hinder för mig. Någon alkoholfri druvsaft fanns inte vid påsktid i Heliga Landet för 2000 år sedan.

Ärkebiskopen lyfter pekfingret i vinden igen och konstaterar:

"Den gamla, nästan dödförklarade nykterhetsrörelsen växer igen och kafékulturen stärks utan ett glas rödvin i sikte. Än en gång är vi ett halvt slag efter, kanske?"

Det är viktigt att hänga med i svängarna...

MISSIONSPROVINSEN IGEN...

Ok, jag skrev förvisso att denna blogg gärna undviker polemik gentemot Missionsprovinsen, men med tanke på att "missionsprovinsarna" - istället för att konstatera "vi har lämnat Svk men har mycket gemensamt med dem som stannat och kämpar vidare" - hellre upprepar sina angrepp och beskyllningar mot högkyrkligheten och dess företrädare, så känner sig skribenten manad att skriva lite om dem igen. F Dag Sandahl sköter den uppgiften utmärkt på sin blogg. Här ett citat:

"Missionsprovinsens biskop Roland Gustafsson är klar. För honom är jag 'den kontroversielle komministern'. Kontroversiell - det brukar vara deras epitet på mig, de som redigerar media. Jag kan väl leva med det. Var inte Jesus kontroversiell? Paulus? Lucia? Luther? Biskop Gustafsson fattade nada om vad det där med behörighetsförklaring går ut på. Han har tydligen inte läst på i kyrkomötets protokoll. Han finner min bekännelse märklig, den där jag förklarar hur naken kejsaren är. Det räcker att spela med för att avslöja det. Och ska man vara exakt, och det ska man kanske ibland, var detta just det råd jag fick både av en doktor i etik och en biskop i Missionsprovinsen. 'Lägg problemet i Ansvarsnämndens knä. Förklara ingenting. Bara skriv under.'"

Alltså: biskop Roland sitter i sin lugna båt - sin perfekta renläriga gemenskap - och kritiserar F Dags agerande när denne ställde upp i Växjös biskopsval och därmed skrev under det papper som krävs för att kunna bli behörighetsförklarad i Svenska kyrkan. I den kenyanska kyrka biskop Roland tillhör (?) slipper man sådana obehagliga situationer - lucky bastards... Samtidigt som biskop Roland är kritisk har en annan biskop i Missionsprovinsen (kan det vara en viss biskop Göran?) faktiskt gett F Dag Sandahl rådet att skriva under!!

"Detta menar tydligen inte biskop Gustafsson. Han vill tala öppet och använder inga knep. Det har han lärt av aposteln Paulus. 2 Kor 4:1-2. Nu skriver kanske aposteln om något annat än om Ansvarsnämndens förvaltande av ett lögnsystem. Paulus talar för att evangeliet ska förklaras öppet. Men varför vara bibeltrogen på det sättet när man i stället för att läsa det som ståri sammanhanget där det står, kan riva lös citaten? För min del vill jag dock snarare lära mig av aposteln Paulus, som satts i fängelse i Filippi och förödmjukar maktens hantlangare. Det är bibliskt."

Det är nog dags för biskop Roland att söka upp den biskop som gav F Dag rådet att skriva under. Man har ju bevisligen en splittring i biskopskollegiet i synen på bibeltolking... Undrar om MP har en ansvarsnämnd för biskopar?

KYRKODAGEN

Förra lördagen, 28 augusti, hölls en kyrkodag i Stockholm anordnad av arbetgemenskapen Kyrklig Förnyelse under rubriken "Det ockuperade folkkyrkobegreppet". Tyvärr har undertecknad - som dock närvarade på kyrkodagarna - inte ännu lyckats läsa något i media om sammankomsten, och det kommer att bli intressant att läsa vad Dagen skrivit under rubriken "Om en grånad minoritet" (förra året rubriksatte man med "Högkyrkliga i motvind").

Kyrkodagen inleddes med högmässa celebrerad av biskop Biörn Fjärstedt i Kungsholms kyrka (bilden) och följdes av tre intressanta föredrag av F Dag Sandahl, biskop Ragnar Persenius och universitetslektor Daniel Alvunger. Biskop Ragnars medverkande var mycket uppskattat, även om man kunde önska att han kunde ha varit lite rakare i sin kritik av den moderna förståelsen av folkkyrkobegreppet. Efter föredragen hölls styrelsemöte, och dagen avslutades med vesper och predikan av ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, som även utdelade välsignelsen.

Visst var det en övervägande grånad skara som samlades i Kungsholms församlingshem förra helgen. Vid första anblicken kunde det ge en känsla av visst vemod. Men lika snabbt upphörde vemodet när man noterade en skara optimistiska ungdomar med en stor nypa framtidstro. Någon sade "nu kör vi". Det var, faktiskt, också den känslan kyrkodagen gav: "nu kör vi"!

Styrelsen hade - vilket kanske är lite betecknande för den äldre generationen - missbedömt antalet potentiella deltagare. Fler kom än vad man hade förväntat sig! Att styrelsen inte räknat med ett så pass stort deltagande märktes också i den avskalade högmässan där man firade mässa vid ett flyttbart bord utan ministranter och akoluter - rökelsen skippade man också...

Har aKF dåligt självförtroende? Jag tror det. Förra året konstaterade jag: "lite mer Geist tack!", det säger jag i år igen, men med tillägget:

NU KÖR VI!

Kuriosa:

Youtubeanvändaren Karpov89 har laddat upp några videos från lördagmorgonens högmässa:

Sammanfattningar av föredragen finns här, här och här på bloggen Brygubben. Storasyster i vassen kommenterar också +Ragnars uttryck "öppenhetsneuros", som beskrivning för Svenska kyrkans ständiga jakt efter att vara populär och inne. Läsvärt!