EN FÖRVIRRAD ÄRKEBISKOP MED ETT FINGER I LUFTEN

Dagen refererar Uppsala Bob:s (ärkebiskop Anders) predikan i rikshelgedomen vid Kyrkomötets högtidliga öppnande i förrgår. Politiskt ockuperad som Svenska kyrkan är var det symboliskt att se att riksdagens talman och kulturministern var på plats, liksom naturligtvis riksdagens samtliga 8 (just det) partier - som i kyrkomötessammanhang går under kamouflaget "nomineringsgrupper".

Att vår ärkebiskop ger ett rätt förvirrat intryck, för att inte tala om tecken på verklighetsfrånvaro, har Kyrkliga Betraktelser tidigare noterat. Därför var det extra roligt att se Dagens rubrik i förrgår: "Svenska kyrkan är på väg att marginaliseras". Man tänker "Va, har karl'n äntligen fattat?". Men nej, att Svenska kyrkan marginaliseras är inget större problem; det gör ju "alla majoritetskyrkor [sic!] i Sverige". Av obegripliga skäl tycks Dagen både ändrat rubriken på artikeln och plockat bort citatet i efterhand. Märkligt. Här ett annat citat:

"Bilden är att kyrkan är alltför upptagen av att göra sig populär, alltför upptagen av att hålla fast vid rötter och traditioner, alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar, alltför feg med budskapen om radikal öppenhet"

Å ena sidan är kyrkan för upptagen med att vara populär, å andra sidan håller hon för mycket fast vid traditioner. Här har vi ett typexempel på en ledare (hmmm...) som vill vara alla till lags. Wejryd har höjt pekfingret i luften och försökt ta reda på varthän vinden blåser. Har han känt vissa vindpustar som sagt "Kristus i centrum", "Våga vara kyrka" och andra som säger "Modernisera mera". Kyrkkaffet fastnar nästan i halsen när nästa klunga ärkebiskopliga ord når örat: "alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar" - ursäkta? Är detta ärkebiskopen i det samfund som förra året aktivt tog ställning mot traditionell kristen äktenskapslära? Vad menar han? Var är exemplen? Och vad betyder "radikal öppenhet"?

Sedan kommer det minst sagt sorgligt väntade uttalande tillika stöd för ett par motioner:

"Av olika skäl har det alkoholhaltiga nattvardsvinet behållits i, gissar jag, de flesta församlingar. Det finns dock inga läromässiga hinder mot att ändra. Det finns antagligen heller inga läromässiga hinder mot att dricka vin efter sammanträden, på personalutfärder eller vid samkväm i församlingen - men det behöver inte vara klokt för det."

Tillåt mig låna ett citat från F Dag Sandahl: "När vi gör efter Herrens instiftelse, blir det som Herren lovat". Det är tillräckliga läromässiga hinder för mig. Någon alkoholfri druvsaft fanns inte vid påsktid i Heliga Landet för 2000 år sedan.

Ärkebiskopen lyfter pekfingret i vinden igen och konstaterar:

"Den gamla, nästan dödförklarade nykterhetsrörelsen växer igen och kafékulturen stärks utan ett glas rödvin i sikte. Än en gång är vi ett halvt slag efter, kanske?"

Det är viktigt att hänga med i svängarna...

MISSIONSPROVINSEN IGEN...

Ok, jag skrev förvisso att denna blogg gärna undviker polemik gentemot Missionsprovinsen, men med tanke på att "missionsprovinsarna" - istället för att konstatera "vi har lämnat Svk men har mycket gemensamt med dem som stannat och kämpar vidare" - hellre upprepar sina angrepp och beskyllningar mot högkyrkligheten och dess företrädare, så känner sig skribenten manad att skriva lite om dem igen. F Dag Sandahl sköter den uppgiften utmärkt på sin blogg. Här ett citat:

"Missionsprovinsens biskop Roland Gustafsson är klar. För honom är jag 'den kontroversielle komministern'. Kontroversiell - det brukar vara deras epitet på mig, de som redigerar media. Jag kan väl leva med det. Var inte Jesus kontroversiell? Paulus? Lucia? Luther? Biskop Gustafsson fattade nada om vad det där med behörighetsförklaring går ut på. Han har tydligen inte läst på i kyrkomötets protokoll. Han finner min bekännelse märklig, den där jag förklarar hur naken kejsaren är. Det räcker att spela med för att avslöja det. Och ska man vara exakt, och det ska man kanske ibland, var detta just det råd jag fick både av en doktor i etik och en biskop i Missionsprovinsen. 'Lägg problemet i Ansvarsnämndens knä. Förklara ingenting. Bara skriv under.'"

Alltså: biskop Roland sitter i sin lugna båt - sin perfekta renläriga gemenskap - och kritiserar F Dags agerande när denne ställde upp i Växjös biskopsval och därmed skrev under det papper som krävs för att kunna bli behörighetsförklarad i Svenska kyrkan. I den kenyanska kyrka biskop Roland tillhör (?) slipper man sådana obehagliga situationer - lucky bastards... Samtidigt som biskop Roland är kritisk har en annan biskop i Missionsprovinsen (kan det vara en viss biskop Göran?) faktiskt gett F Dag Sandahl rådet att skriva under!!

"Detta menar tydligen inte biskop Gustafsson. Han vill tala öppet och använder inga knep. Det har han lärt av aposteln Paulus. 2 Kor 4:1-2. Nu skriver kanske aposteln om något annat än om Ansvarsnämndens förvaltande av ett lögnsystem. Paulus talar för att evangeliet ska förklaras öppet. Men varför vara bibeltrogen på det sättet när man i stället för att läsa det som ståri sammanhanget där det står, kan riva lös citaten? För min del vill jag dock snarare lära mig av aposteln Paulus, som satts i fängelse i Filippi och förödmjukar maktens hantlangare. Det är bibliskt."

Det är nog dags för biskop Roland att söka upp den biskop som gav F Dag rådet att skriva under. Man har ju bevisligen en splittring i biskopskollegiet i synen på bibeltolking... Undrar om MP har en ansvarsnämnd för biskopar?

KYRKODAGEN

Förra lördagen, 28 augusti, hölls en kyrkodag i Stockholm anordnad av arbetgemenskapen Kyrklig Förnyelse under rubriken "Det ockuperade folkkyrkobegreppet". Tyvärr har undertecknad - som dock närvarade på kyrkodagarna - inte ännu lyckats läsa något i media om sammankomsten, och det kommer att bli intressant att läsa vad Dagen skrivit under rubriken "Om en grånad minoritet" (förra året rubriksatte man med "Högkyrkliga i motvind").

Kyrkodagen inleddes med högmässa celebrerad av biskop Biörn Fjärstedt i Kungsholms kyrka (bilden) och följdes av tre intressanta föredrag av F Dag Sandahl, biskop Ragnar Persenius och universitetslektor Daniel Alvunger. Biskop Ragnars medverkande var mycket uppskattat, även om man kunde önska att han kunde ha varit lite rakare i sin kritik av den moderna förståelsen av folkkyrkobegreppet. Efter föredragen hölls styrelsemöte, och dagen avslutades med vesper och predikan av ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, som även utdelade välsignelsen.

Visst var det en övervägande grånad skara som samlades i Kungsholms församlingshem förra helgen. Vid första anblicken kunde det ge en känsla av visst vemod. Men lika snabbt upphörde vemodet när man noterade en skara optimistiska ungdomar med en stor nypa framtidstro. Någon sade "nu kör vi". Det var, faktiskt, också den känslan kyrkodagen gav: "nu kör vi"!

Styrelsen hade - vilket kanske är lite betecknande för den äldre generationen - missbedömt antalet potentiella deltagare. Fler kom än vad man hade förväntat sig! Att styrelsen inte räknat med ett så pass stort deltagande märktes också i den avskalade högmässan där man firade mässa vid ett flyttbart bord utan ministranter och akoluter - rökelsen skippade man också...

Har aKF dåligt självförtroende? Jag tror det. Förra året konstaterade jag: "lite mer Geist tack!", det säger jag i år igen, men med tillägget:

NU KÖR VI!

Kuriosa:

Youtubeanvändaren Karpov89 har laddat upp några videos från lördagmorgonens högmässa:

Sammanfattningar av föredragen finns här, här och här på bloggen Brygubben. Storasyster i vassen kommenterar också +Ragnars uttryck "öppenhetsneuros", som beskrivning för Svenska kyrkans ständiga jakt efter att vara populär och inne. Läsvärt!

Pastor Jansson

"Rösta på pastor Jansson han har inga bestämda åsikter om någonting". Hasse Alfredsson som klockaren i pastor Janssons kyrka, från revyn Gröna Hund, 1962. En hel del poänger som (tyvärr) fortfarande är aktuella:

KYRKLIGA BETRAKTELSER OCH MISSIONSPROVINSEN

Allt sedan Kyrkliga Betraktelser startade för ca tre år sedan har bloggskribenten haft som outtalad policy att i inlägg varken diskutera eller kritisera Missionsprovinsen. Nu har så skett i diskussioner bland kommentarerna till inläggen och ett undantag gjordes i förra inlägget "Alternativet: att måla in sig i ett hörn". Bloggskribenten har tidigare inte sett anledning att gå i strid med en gruppering som jag menar har valt sin väg, och därför lika gärna kan lämnas ifred. Jag har heller inte sett poängen i att kritisera en gruppering som Kyrkliga Betraktelser står nära i en rad viktiga frågor. Att jag vid tillfällen - och särskilt i gårdagens inlägg - kan anses ha gått till attack och använt språkbruk som kanske både är missvisande och opassande, är något jag nu så här i efterhand inser och därför ber om ursäkt för.

Vad anser jag då om Missionsprovinsen? Som framgått är jag kritisk, inte främst till Missionsprovinsens vägval att viga egna biskopar, utan mer till den profil organisationen har framodlat allt sedan dess start 2003. Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Inte desto mindre blir jag också djupt irriterad över de beskyllningar dess anhängare har gentemot oss - lekmän såväl som präster - som väljer att stanna kvar och verka i Svenska kyrkan; vilket gårdagens inlägg var ett svar på.

Jag erkänner återigen att det var fel och orättvist att kalla Missionsprovinsen för en "luthersk sekt", men jag står fast vid att det finns sekteristiska drag hos organisationen. Dessa märks inte bara bland personer jag träffat, men också i deras officiella och inofficiella organ. Det finns också ett problem med församlingengagemang där det är det oppositionella och negativa som är drivkraften: "vi är besvikna på Svenska kyrkan därför firar vi gudstjänst tillsammans" - för att överdriva lite...

En annan stor problematik som relaterar till detta sistnämnda är vad missionen går ut på. Fungerar man verkligen som en "missionsprovins"? Bland vilka missionerar man? Kommer folk till tro för att sedan ansluta sig till Missionsprovinsens koinonior, eller handlar det om - vilket jag starkt misstänker - ett värvande av redan "frälsta"; de som redan tror "rätt"?

Kyrkliga Betraktelser har tidigare proklamerat varför man bör stanna i Svenska kyrkan och kämpa den goda kampen. Det är för att Svenska kyrkan (= de episkopala strukturer som konstituerar Uppsala ärkestift - oavsett politisk ockupation) är vår kyrka, hon är den kyrka i vilken vi är satta, hon är en unik plattform att återkristna Sverige - en plattform jag svårligen kan se i ett kapell i Dalsland; eller i etniskt och språkligt splittrade romersk-katolska församlingar för den delen! Svenska kyrkan är - under ytan av politisk fernissa - den Katolska Kyrkan i Sverige: där går det fortfarande att verka, fira gudstjänst och vinna folk till tro. Där finns själarna som behöver vårdas av goda präster. Det går och det är det värt.

ALTERNATIVET: ATT MÅLA IN SIG I ETT HÖRN?

Det diskuteras både inom den katolska rörelsen och i de s.k. "bekännelsetrogna" leden om högkyrklighetens vägval inför framtiden, särskilt i ljuset av aKF:s val att söka kontakt med de till rörelsen vänligt inställda biskoparna +Ragnar Persenius, ++Gunnar Weman och +Biörn Fjärstedt, men också F Dag Sandahls uttalande om att vara "beredd att viga kvinnor till präster". Vad som gärna hävdas är att aKF respektive Sandahl säljer ut sig.

1993 införde biskopsmötet i Svenska kyrkan en policy om att "till präst endast viga den som är beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Denna formulering skrevs sedan in i Kyrkoordningen år 2000. ++Weman och +Fjärstedt var båda biskopar när denna policy antogs. Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.

På den Missionsprovinsanknutna bloggen Ad orientem versus skrivs om detta i ett inlägg som pryds av en bild på Caroline Krook omgiven av sju nyprästvigda kvinnor. I en kommentar skriver signaturen "JG" följande:

"Som en f.d. kandidat känns det jobbigt med alla dessa omsvängningar. 1994 rådde man mig att inte hålla min övertygelse hemlig. 2003 sa man att mp inte var något för oss. Nu förväntas jag gå på mässa för präster som gjort vad jag inte skulle göra och förväntas stödja dom som drev igenom prästvigningsstoppet."

Visst kan man ha viss förståelse för JG:s frustration. I ljuset av detta blir aKF:s väg krokig. Men detta får mig ändå att fundera på en fråga som en sådan kritiker av den egna rörelsen bör ställa sig: vad är alternativen? Att måla in sig i ett hörn eller försöka vinna mark för att gå framåt - kanske rent av mot seger (om Gud vill)? Konsekvensen av JG:s nästan donatistiska ställningstagande mot att "gå på mässa för präster som" gjort vad han inte skulle göra (sagt sig vara beredda på samarbete), blir väl så småningom att han inte kan gå till någon mässa alls i Svenska kyrkan? Varför är han då kvar (om han fortfarande är det)?

Låt oss konstatera: vi vill inte gå i schism i en luthersk sekt där alla sitter i en källare och gottar sig i den egna renlärigheten (=Missionsprovinsen). Vi vill heller inte låta oss marginaliseras som vi låtit oss göra sedan 1958. För att Svenska kyrkan och dess katolska rörelse ö.h.t. skall ha någon framtid behöver vi präster. Inte präster som tror att 1958 var uppenbarat av Gud, men väl präster som står för den katolska tron utan att låta sig stoppas av vagt formulerade kyrkoordningsparagrafer!

Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:

Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som
1. (...)
2. (...)
3. (...)
4. (...)
5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön
6. (...)

Vad står det egentligen här? Notera de fetstilsmarkerade "andra" och "inom kyrkans vigningstjänst". Här står inte "alla" eller "vigts till präster". Det står andra och inom kyrkans vigningstjänst! På vad sätt skulle ett undertecknande eller bejakande av denna paragraf innebära att man gör avsteg från katolsk och traditionell ämbetssyn? Vilken präst kan inte samarbeta med en diakonissa? Och dessutom är paragrafen konstigt formulerad rent allmänt: kan man ö.h.t. samarbeta med andra kollegor i "alla uppgifter"? Gäller det även vid bikt om en kollega mot förmodan kräver att få vara med? Att underteckna denna paragraf är således fullständigt oproblematiskt.

Låt oss inte måla in oss i ett hörn!

TOKIGE BISKOPEN PÅ GOTLAND...

Lennart Koskinen är ingen vanlig biskop. Han uttalar öppet stöd för ett politiskt parti, medverkar i en reklamfilm för det, vill kasta ut "talibaner och svartbröder" ur kyrkan, kritiserar kronprinsessbröllopets s.k. "brudöverlämning" men vill ändå tillåta det för dem som önskar m.m. Och nu deklarerar han sitt stöd för en utställning med erotiska bilder i St Nikolai kyrkoruin i Visby - tidigare stoppad av Medeltidsveckans ledning som förmodligen tyckte det var opassande. Men "sexualiteten är en gåva från Gud", säger biskopen. Förvisso, men finns det inga som helst gränser? I kyrkoruinen kan man köpa vykort och kalendrar med "medeltida erotika". På kalenderns framsida ser vi en bild på en naken kvinna i vad som ser ut att vara en dopfunt. Helt ok enligt +Koskinen!