NÄR AD ORIENTEM VAR DET SOM GÄLLDE...

Ibland kan det vara lite roligt att kolla på bilder från förr. Och för mig som är lite sentimentalt lagd vad gäller äldre tider, särskilt före min egen födelse, är det alltid med en viss suckan över dagsläget jag bläddrar genom fotoalbumen. Allt var inte bättre förr, men det såg iaf trevligt ut!
Jag har nyligen bläddrat i några högkyrkligt intressanta böcker och scannat in lite trevliga liturgiska bilder, från den tid då det var manipel och ad orientem som gällde. Här är jag därför beredd att påstå att det i detta fall var bättre förr! Notera att alla foton är tagna i svenskkyrkliga sammanhang:

ur Fader Hugo Blennow:s Mässan i bilder:

Salutation

Notera bruket av sex ljus och antependium samt tabernakel på altaret.

Gloria

Enligt Fader Blennows ideal, vilket han utvecklar i boken "Mässan i bilder" (ur vilken dessa foton är hämtade), skulle mässa firas med diakon och ministranter.

Canon Missae

Notera att Missalet flyttats från höger till vänster sida enligt förkonciliär praxis.

Consecratio.

Notera tabernaklet.

Mässa firad av Fader Gunnar Rosendal:

Från Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm:

HUR PRISAR VI MARIA SALIG?

- Om Maria i en svenskkyrklig katolsk tradition.

"Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig", sjunger Maria i den hymn som kyrkligt brukar kallas för Magnificat eller Marias lovsång. Hur väl har vi egentligen uppfyllt dessa, låt mig använda ett utnött begrepp; profetiska ord sedan reformationens dagar?

Frågorna om Maria och hennes roll i Kyrkan hopas lätt: var Maria verkligen "ständig jungfru", är det rätt att be till henne om förbön, kan vi be rosenkransen, är det rätt att kalla henne "Himlarnas drottning", kan vi kalla henne "(Kyrkans) moder", kan man tala om hennes "obefläckade avlelse", hennes "upptagande i Himlen" etc?

MARIA I ENLIGT VÅRA REFORMATORER

Ja, för oss som kallar oss katoliker i en kyrka som genomgått reformationen (men som inte är en produkt av den) har vi en del "baggage" som inte riktigt vill tillåta oss att ta till oss "allt för mycket" av mariansk fromhet. Och även om vi tillåter oss ett visst välkomnande av sådan fromhet kan det nog många gånger också vara klokt med visst mått av skepsis - till vilket vi lär återkomma. Men vad spelar detta reformatoriska arv, eller baggage om man så vill, för någon egentlig roll för vår syn på Maria? Vad sade egentligen reformatorerna om mariansk fromhet och Marias olika roller? Och här kommer vi in på en mycket intressant fråga; är vår nutida svenskkyrkliga skepsis mot mariansk fromhet verkligen en produkt av Svenska kyrkans "reformatoriska" identitet eller kanske en produkt av något annat? Låt oss därför kolla upp tre av våra "egna" reformatorers ståndpunkter, var och en för sig:

Martin Luther

Ja, varför inte börja med Luther? Då den svenska reformationen var en förlängning av dr. Luthers tyska motsvarighet, är det ju naturligt att gå till Luther och studera hans Maria-syn. Här tänker jag redan på en gång slå fast faktum; Martin Luther behöll hela den traditionella mariologin: Maria är Theotokos (=Gudaföderska), såsom kyrkomötet i Efesus fastslog år 431. Maria är "vår Moder", och således också "alla kristnas Moder". Så sent som 1546 talar Luther om Maria såsom varandes "ständig jungfru", dvs. att Maria var jungfru resten av livet; Jesu bröder i Evangeliet var alltså inte Marias söner. Maria är syndfri och var det under hela sin levnad, när denna syndfrihet skall ha inträtt var inget som Luther tog definitiv ställning till; Luther omfattande till en början läran om att Maria föddes obefläckad, immaculata conceptio, för att sedan luta mot att renandet skedde i och med Kristi tillblivelse i hennes moderliv. Hur som helst menade Luther alltid att Kristus föddes av den heliga, rena jungfrun (sancta, pura virgo) Maria. Maria ber för oss tillsammans med alla helgon i Himmelen, vilket ju innebär att hon är i Himlen just i detta nu. Luther bekände således Jungfru Marie himmelska upptagande (assumptio). Att vi dessutom kan be om Marias förbön (!), lär faktiskt Luther i sin bok Magnificat, men han markerar dock mot att Maria skulle vara någon slags förespråkerska/medlarinna (Mediatrix) mellan människa och Gud - en lära som förövrigt inte är katolskt vedertagen.

Olaus Petri

Olavus Petri brukar räknas som Sveriges store reformator. Också han var traditionell i sin syn på Maria. Enligt Olavus är Maria "Guds moder/Gudaföderskan", och tack vare sin syndfrihet har hon smärtfritt fött Kristus. Olavus menade att Marias syndfrihet har att göra med hennes återställande av Evas avfall. Som en konsekvens av att Maria är Guds moder är hon ren junfru, eftersom det enligt Olavus var otänkbart att någon fri från synd (Kristus) är född ur någon som var besmittat av arvssynden. Olavus Petri avvisade tanken på att Maria skulle vara "Corredemtrix" (="Medåterlöserska", att hon har del i Kristi frälsningsverk) eller "Mediatrix" (="medlarinna", vilket ju också Luther avvisade). Olavus såg inga problem i att kalla Maria för "Himlarnas drottning", men menade samtidigt att hon inte kan gripa in i våra liv och hjälpa oss. Olavus Petri menade också att prisandet av Maria aldrig skall upphöra och han författade till och med böner till henne, såsom t.ex:

"O rena moder Maria, det är dig väl att du har funnit en sådan stor nåd i Gud, att Han i sin stora barmhärtighet och godhet ville utvälja dig att bli hans moder, skänka dig större nåd än till någon annan människa, lovad och ärad vare Hans eviga barmhärtighet och godhet, och välsignad är du, mot vilken han ville vara så nådig."

Laurentius Petri

Brodern till Olavus Petri hette som bekant Laurentius och har gått till historien som "Sveriges förste evangeliske ärkebiskop" tillika kyrkoordningsförfattare. När Laurentius Petri var verksam hade reformationsarbetet varit igång i några decennier och 1555 gav han ut en postilla där han även predikar över då avskaffade helgdagar, t.ex. Jungfru Marie upptagelses dag, Assumptio Mariae (15 augusti). Laurentius Petri erkänner Maria såsom varandes "Guds moder" och "ren jungfru", ja också"ständig jungfru". Maria skall upphöjas och prisas. Det finns, enligt Laurentius, ett samband mellan Maria och Kyrkan. Men vi kan inte be henne om nåd och därför skall inte orden "Hell dig Maria full av nåd" uppfattas så att Maria själv är nådig, utan endast "benådad" och inget annat. Laurentius avvisade också tanken att "Hell dig Maria" skulle vara en bön, liksom titeln Corredemtrix. I mina källar finner jag dock inget om att Laurentius Petri skulle motsäga sig tanken på att man kan be till Maria om hennes förbön, såsom ju t.ex. Luther menade.

Alltså; samtliga tre av dessa vår kyrkas reformatorer ansåg att:

1. Maria är Guds moder/Theotokos/Mater Dei men också vår Moder
2. ren helig och ständig jungfru/puram sanctam et semper virgo,
3. att hon är upptagen till himmelen/assumptio (där hon ber för oss = Luther),
4. en förebild för Kyrkan som bör prisas och äras
5. samt att det är rätt att be till Maria (om hennes förbön = Luther och Olavus Petri).

Detta var alltså vad våra tre främsta reformatorer menade. Lite kort kan vi också gå in på vad Svenska kyrkans bekännelseskrifter säger. Utöver Augsburgska bekännelsen (vår egentliga bekännelse) som inledande markerar att den "inte innehåller något, som står i strid med den Heliga Skrift eller den allmänneliga Kyrkan eller romerska kyrkan" (vilket bör innebära att den mariologi som ej tas upp som missbruk i den senmedeltida Kyrkan fortfarande gäller) säger Konkordieformeln att Maria är "Guds moder" och Schmalkaldiska artiklarna att Maria är "puram sanctam, semper virgo".

Källor:

1. Brodd, Sven-Erik: Mariafromhet och mariologi under svensk reformationstid.

2. Tronêt, Jacob: Maria i den stora kyrkliga traditionen (ur aKFs årsbok, Spiritualitet för en ny tid, 2006)

HÄLSNING FRÅN OCKUPATIONSMAKTEN

Under förra veckan "rasade" en debatt på denna blogg i ämnet "kvinnliga präster" (se kommentarslistan till förra inlägget!) och de olika inläggen gav en del intressanta perspektiv. Det intressantaste torde dock vara det inlägg som lyder som följer:

"Som representant för vad du kallar den kyrkliga ockupationsmakten kan jag inte bli annat än förundrad när jag läser din blogg och inläggen här. Du kallar dig för katolik men skriver samtidigt 'Det enda vi kräver är en plats i Svenska kyrkan, som är vår kyrka'. Svenska kyrkan bröt med katolska kyrkan på 1500-talet och blev en luthersk kyrka så hur kan du då kalla den för 'din kyrka'? Även om det finns församlingar som inte accepterar präster av båda könen så är de i minskande antal så jag tror du kommer få problem i framtiden även om du lyckas ta dig fram till prästvigning inom Svenska kyrkan."

Att den politiska ockupationsmakten är okunnig i fråga om Svenska kyrkans historia, tro och lära visste vi ju redan, men att den gamla katolikskräcken finns kvar var faktiskt lite förvånande. Jag trodde att katolikskräcken dog ut på 50-talet, men jag hade tydligen fel.

"Blev en luthersk kyrka" är väl en sanning med modifikation? Den "lutherska identiteten" är ju av relativt sent datum. Före 1800-talets nästan absurda Lutherrenässans talade man aldrig om "luthersk kyrka", "luthersk lära" osv; man talade mycket hellre om "den rena evangeliska läran". Svenska kyrkan hette inte ens "Svenska kyrkan", den var Kyrkan i Sverige. Mig veterligen användes väl inte begreppet "evangelisk-lutherskt trossamfund" som officiell beteckning förrän år 1982?

Ockupationsmakten har alltså talat. Betraktar man sig som katolik och ser Svenska kyrkan som en katolsk kyrka, är man således inte välkommen, får vi veta. Det katolska betraktas som ett hot mot de "demokratiska spelregler" man reserverat för det politiska partierna. Det katolska är ett hot mot den kyrkopolitiska ockupationen. Själva debatten i sig tyder ju på en rädsla för oss och om vi vore ofarliga skulle man väl inte bry sig om att kommentera våra argument? Det bör väl betraktas som glädjande nyheter!

Detta talande citat genomsyras dessutom av ett tänkande som inte kan bli tydligare än i ett gammalt uttalande från den folkpartistiske riksdagsmanen C.G. Kilsmo i kvinnoprästdebatten, 1958:

"Vi representerar svenska kyrkan lika bra kyrkomötet och det s.k. kyrkfolket... Det måste vara vi som förr eller senare skall avgöra denna fråga, ty vi är kyrkan"

Kyrkopolitikerna (av den mest okristliga sorten) vet att om de skulle "släppa kyrkan" förvandlas Svenska kyrkan mycket snart till en kyrka som inte är en avspegling av samhället. Det visste man t.ex. när socialdemokraterna ändrade sin kyrkopolitik från motstånd mot statskyrkosystemet till att göra kyrkan till en del av "folkhemmet". Kyrkan skulle bli just en avspegling av samhället, en ofarlig marionett, neutraliserad och avkristnad. Och det var just därför Svenska kyrkan blev "fri" först år 2000; det fortsatta partipolitiska inflytandet var garanterat i den nya kyrkliga författningen!

Jag låter avsluta med några citat ur journalisten Maciej Zarembas läsvärda bok "Kyrkan och friheten" (citerade i den ordning de står i en annan läsvärd bok, "Omvänd" av Göran Skytte):

"Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier. Somliga menar att demokratin därigenom har fått sitt slutgiltiga genombrott. Andra talar om en religiös katastrof."

"Det var naturligtvis ett historiskt beslut. Den fria svenska kyrkan är hädanefter den enda i världen där Bibeln tolkas i samma ordning som när fritidsförvaltningen tolkar kommunallagen."

"Nyårsnattens stora händelse är därför inte att Svenska kyrkan skils från staten. Det är att den politiseras ytterligare ett stycke, det vill säga sekulariseras nästan intill den gräns där man ännu kan tala om en kyrka. Det är inte längre Paulus som skriver brev till romarna - det är romarna som vill bestämma vad Paulus skall lära ut."

Maciej Zarembas bok "Kyrkan och friheten", finns som artiklar här:

Biskopen tiger i församlingen

Kyrkan för folklig för sitt eget bästa

Kvinnliga präster en fråga om tro?

Evangelium enligt Hedenius

SLUTET FÖR ANGLOKATOLICISMEN ELLER..?

Den 14 juli, 1833 predikade John Keble i St Mary's i Oxford (se tidigare artikel). Oxfordrörelsen, den anglo-katolska väckelsen, föddes och i 175 år har den berikat Engelska kyrkan med ett fördjupande i dess katolska arv. Kanske kan det tyckas som en paradoxal slump att den katolska rörelsens största motgång sker vid Oxfordrörelsens 175-årsjubileum. En motgång som enligt vissa är slutet för anglokatolicismen...

Återigen har den liberala kristendomstypen visat sitt intoleranta ansikte. Det som hände i Svenska kyrkan och har nu hänt igen, men denna gång i England. Först lovar de frihet för sina ”konservativa” undersåtar och plötsligt vänder man handen och förklarar dem för oönskade kryp som måste utrotas. Kyrkorna med "högt till tak" visar sig återigen ha minst lika höga trösklar.

1958 fattade Svenska kyrkan beslut om att öppna kyrkans ämbete för kvinnor, allt efter påtryckningar från riksdagen. Biskop Anders Nygren uttalade då att Svenska kyrkan växlat in på ett ”främmande spår i riktning mot gnosticismens och svärmarnas åskådning”, uttalandet var både träffande och kyrkohistoriskt sant. 1958 blev ”motståndarna”, dvs de som inte accepterade en obiblisk, ickeapostolisk och ickekatolsk ordning, garanterade fortsatt existens och deras ståndpunkter skulle respekteras. Samvetsklausulen antogs, vilken innebar att präster och prästkandidater som ej ville erkänna eller samarbeta (läs fira mässa/gudstjänst) med kvinnliga ”präster” kunde slippa detta och således ändå få vigas och verka inom Svenska kyrkan. 1982 avskaffades samvetsklausulen och de sista ”särvigningarna” (prästvigningar med endast manliga prästkandidater) skedde på 1990-talet. Loppet tycktes vara kört och i år firas det femtioåriga beslutet utan någon som helst hänsyn till förlorarna och vår sida av saken...

Den engelska utvecklingen var något annorlunda. I Church of England (CofE = Engelska kyrkan) hade man sett på Svenska kyrkans utveckling som ett avskräckande exempel – kanske var det därför man gjorde annorlunda 1992 när även CofE införde kvinnopräster. När General Synod (Kyrkomötet) hade fattat beslut om detta infördes ett system som vi bara kunnat drömma om i Svenska kyrkan, nämligen Act of Synod, 1994. Denna innebär att församlingar som mot sin övertygelse ej kan acceptera kvinnliga ”präster” kan fatta beslut om att ej anställa kvinnopräster. Befinner man sig i ett stift där biskopen viger kvinnliga präster, kan man välja att ansluta sin församling till en annan biskops episkopala tillsyn (episcopal care), en sådan biskop kallas populärt för ”flygande biskop”.
När CofE 1992 fattade beslut om kvinnopräster, markerade man således att båda sidors uppfattningar var lika värda, båda sidor, både "förespråkare" och "motståndare", var lika lojala anglikaner. Det man dock ej fattade beslut om då har i dagarna antagits av General Synod, nämligen beslut om att även biskopsämbetet skall öppnas för kvinnor. Denna gång har man dock valt att inte ge några som helst garantier om frihet för motståndarna till denna nya ordning, trots vädjan från ärkebiskoparna av Canterbury och York. Det parallella icketerritoriella stift eller t.o.m. ärkestift (en tredje provins vid sidan av Canterbury och York) som anglo-katolikerna och Forward in Faith (FiF) givit som förslag avslogs med hänvisning till att sådant skulle "strida mot jämställdheten" mellan manliga och kvinnliga präster/biskopar. Den tolerans som på gott och ont varit kännetecknande för hela anglikanismen tycks nu vara ett minne blott. Återigen har den liberala kristendomstypen alltså visat sitt rätta och intoleranta ansikte.

Vad händer då nu med våra anglo-katolska trossyskon, är detta slutet för anglokatolicismen? Tre alternativ tycks vara aktuella:

1) Masskonvertering till Rom,

2) Schism eller

3) Fortsatt samexistens inom CofE och/eller marginalisering.

Det första alternativet innebär i princip någon form av masskonvertering där anglikanska präster får dispens från celibat, en kortare kompletterande studietid med omvigning och kanske en anglikansk rit (de flesta anglo-katolska församlingar använder redan Missale Romanum av år 1969/70). Dispens från celibatet skulle då endast gälla de redan gifta anglikanska prästerna och inte prästkandidater. Detta lär avskräcka många. Det tidigare talet om en egen unionerad kyrkoprovins kan man nog glömma, snarare skulle man upprätta någon form av prästsällskap i stil med FSSP: sådana församlingar finns i Romersk-katolska kyrkan i USA (bilden till vänster visar förre påvens besök i en sådan församling).

Det andra alternativet är att själva skapa en egen fri provins, en så kallad "Continuing Anglican Church" ("fortlevande anglikansk kyrka"), vilket också finns i flera versioner i bl.a. USA. Det faktum att USA har flera sådana kyrkor visar tydligt vad sådant brukar leda till: schism leder till schism. Forward in Faith har talat mycket om att starta eget, men i ord som "vi lämnar inte, de har sparkat ut oss" vilket bland annat FiF:s ordförande biskopen John Broadhurst av Fulhamn uttalat vid ett antal tillfällen både före och efter beslutet i General Synod. Alternativet är troligt, men alla skulle nog inte följa med.

Det tredje alternativet är att sista ordet ännu inte är sagt. Kanske kommer man i efterhand göra det möjligt för fortsatt samexistens, kanske rent av med ett eget icketerritoriellt stift eller en tredje provins, eller ett uttökande av Act of Synod (Biskopen av London Richard Chartres är en som i svallvågorna av måndagens beslut givit förslag om detta). Eller kanske kommer man att finna sig i en situation som den vi har i Svenska kyrkan: marginalisering och motstånd. Någon sade att "katolikerna där är ju fler än vi är i Svk, därför borde de kunna göra hårdare motstånd", men då har man inte tänkt på att marginaliseringen har gjort att vårt antal minskat drastiskt sedan 1958. Samma utveckling är då inte omöjlig i England. Men samtidigt har anglokatolikerna garantier och friheter som vi aldrig haft, som dessutom troligen är svårare att avskaffa än de vi en gång hade.

Hur än framtiden kommer att se ut vill jag uppmana alla mina läsare: Bed för Engelska kyrkan och våra anglo-katolska bröder och systrar!

Rekommenderade bloggar:

Anglican Wanderings (Anglikansk)

Ruth Gledhill's Articles of Faith (The Times)

De Cura Animarum (Anglikansk)

Damian Thompson's Holy Smoke (The Telegraph/Romersk-katolsk)

LITE OM ATT VARA KATOLIK UTANFÖR ROM

Med anledning av en artikel på Kyrkliga Betraktelsers syskonblogg Versus Populum, har jag funderat lite extra på ordet "katolik". På vilket sätt är vi, som är medlemmar i Svenska kyrkan, katoliker i likhet med våra trossyskon i Romersk-katolska kyrkan? Frågan blir ständigt aktuell när vi i diskussion och teologiska samtal med romersk-katolska präster och lekmän påstår detta. Reaktionerna kan vara olika, vissa blir nyfikna och andra, inte sällan konvertiter, blir snarare stötta som om de blivit bestulna på privat egendom.
I den katolska rörelsen i Svenska kyrkan (vilken vi ju hävdar är katolsk), den rörelse som brukar av sig själv och andra kallas för "högkyrkligheten", är vi en minoritet som faktiskt törs kalla oss själva för katoliker. Ordet katolik har blivit eller har snarare fortsatt att vara liktydligt med "romersk-katolsk". Man kan undra varför vi aldrig har lämnat detta stadium. Varför kallar vi fortfarande Romersk-katolska kyrkan för "Katolska kyrkan" med stort "K"? Varför har vi denna självdestruktiva vilja att beskära oss själva och placera oss utanför den Katolska, allmänneliga Kyrkan? Svaret är dålig vana och kanske feghet, kanske också rädsla för att ge en bild av oss själva som personer lidande av storhetsvansinne. Denna fråga får dock behandlas utförligare vid annat tillfälle.

På vad sätt skiljer sig då vår defination av ordet "katolik" från den vedertagna romersk-katolska? På vad sätt är den identisk? Först måste det gemensamma markeras i vad som menas med ordet "katolsk". S:t Vincent av Lerinum på 400-talet definierade den katolska tron som bekant (vilket också nämns i systerbloggens artikel) enligt följande:

"Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est."

Det vill säga, det som är katolsk tro är "vad man trott över allt, alltid och av alla". Den katolska identiteten måste således, naturligtvis, främst grunda sig i den oföränderliga tro som vi ärvt av våra fäder. Men den katolska identiteten är också organisatoriskt betingad: katoliken måste tillhöra ett kyrkligt samfund som innehar grundförutsättningarna för en sådan katolicitet. Dessa grundförutsättningar är bl.a. ämbetet och den faktiska apostoliska successionen.

Även om den svenskkyrklige katoliken* tillhör en giltig kyrka är inte alla medlemmar i Svenska kyrkan att betrakta som katoliker, eftersom de flesta saknar en katolsk tro. Skillnaden då mellan en svenskkyrklig katolik och romersk katolik ligger alltså i tron: för den romerske katoliken räcker det ju med personens organisatoriska tillhörighet i första hand och eventuell sakramental gemenskap med biskopen av Rom i andra hand, om en sådan över huvud taget existerar i realiteten (alla rom-katoliker går ju inte i kyrkan). Angående det sistnämnda, Petrusämbetet, menar vi tre saker:

1) att även utan en sådan sakramental gemenskap med påven kan vi räkna oss som katoliker (jmfr. med de öst-ortodoxa, gammalkatolikerna och SSPX [Prästbrördaskapet S:t Pius X], för att nämna några exempel på grupperingar som Rom erkänner såsom varandes katolska).
2) att av historiska och successionsmässiga skäl har vi redan någon form av gemenskap med Petri efterträdare och,
3) att vi erkänner att vår kyrkoprovins sedan reformationstiden befinner sig i en beklaglig schism som vi arbetar för att överbrygga i en önskvärd framtida sakramental och organisatorisk gemenskap med biskopen av Rom.

För att uppnå en sådan önskvärd framtida sakramental gemenskap och enhet med Petri stol krävs att vi arbetar fram en katolsk identitet. Vi (svenskkyrkliga katoliker) behöver en uniform, gemensam, katolsk självbild på alla väsentliga punkter. Vi måste komma bort från all form av individualistisk högkyrklig läropluralism där vi plockar vad vill ur den katolska teologin. En gemensam förståelse av det genuint katolska måste arbetas fram. Här är det givetvis viktigt att skilja mellan vad som är de fide, dvs officiell dogmatik, och vad som är folkliga föreställningar ("vidskepelse"). Det som vi så ofta tror oss ha problem med i den romersk-katolska teologin visar sig inte sällan vara just det sistnämnda, sånt som inte är de fide och som faktiskt inte påbjuds av den officiella kyrkan.

Exempel på den läropluralism som förföljt "högkyrkligheten" under så lång tid är synen på sakramenten och helgonen. Det förstnämnda har dock med tiden blivit mer uniform och presenteras bl.a. i aKF:s dokument "Högkyrklig spiritualitet". Vi kan dock inte nöja oss med den grumliga evkaristiska teologi där realpresensen tycks så opålitlig att användandet av monstranser och sakramental välsignelse inte accepteras i vissa högkyrkliga falanger. Vi kan heller inte finna oss i en situation där bön om helgonens förböner både förespråkas och avvisas beroende på vilken person som tillfrågas. Dessa är bara några exempel, men de är av stor vikt och en uniformitet måste, som sagt, eftersträvas. Det finns således problematik när vi kollar lite närmare, men det hindrar oss inte från att redan nu betrakta oss som katoliker!

*Ett alternativ till ordet "svenskkyrklig katolik" skulle kunna vara svensk-katolik, svekano-katolik eller det vanliga evangelisk katolik (vilket jag dock undviker eftersom det används av den romersk-katolska karismatiska rörelsen).

DEN NYA PROTESTANTISKA SJÄLVBILDEN?

På en arg feministisk blogg där bloggskribenten ondgjorde sig på kristnas (och i synnerhets katolikers) motstånd mot dödande av ofödda barn, även kallat abort, läste jag nyligen följande:

"Men jag är inte katolik, jag är protestant. Jag är en individ. Jag förskastar bibeln, jag förkastar även katolicismen som jag anser är en gren av kristendomen som enbart är formad för att kontrollera och förtrycka folket".

Att protestantismen har en tendens att vara starkt individualistisk visste vi ju redan, men att ordet i sig innebär att man förkastar Bibeln och följdaktligen, högst troligt, allt som kristendomen står för, det var något tämligen nytt! Kanske en ny protestantisk självbild? Påminner litegrann om ärkebiskopen Wejryds tolkning av ordet "lutheran" i det uttalande förra året där han menade att "dogmer inte är viktiga för oss lutheraner"...

- Och man undrar varför jag tar illa upp när jag tilltalas med dessa tillmälen!

SKRIV UNDER FÖR ANGLOKATOLIKERNAS FRAMTID I CHURCH OF ENGLAND!

UTSKICK FRÅN TE DEUM - CHRISTENS GÅRD.

För varje katolik i Svenska kyrkan bör det vara en plikt att be för och i handling stötta våra trossyskon i andra kyrkor. Nu gäller det särskilt att stödja och be för den kamp som våra anglokatolska bröder och systrar i Engelska kyrkan tvingas kämpa för biskopsämbetet, men än viktigare: sin överlevnad och framtid inom kyrkan. Vi katoliker i Svenska kyrkan har massor att tacka anglokatolikerna för då den väckelserörelse vi tillhör i mångt och mycket har sitt ursprung hos dem. Dessutom bör vi hjälpa dem att behålla vad vi förlorat: organisatorisk rörelsefrihet och det egna samvetets frihet.

Skriv därför under uppropet:

Kära Vänner!

Det är allvarliga och avgörande tider i Church of England. Första helgen i juli möts General Synod för att diskutera den sk. Manchester-rapporten och för att staka ut vägen vidare med hänsyn till kvinnor i biskopsämbetet.
En stark lobby bland kvinnliga präster pressar för att det inte skall bli någon lagstiftning som gör framtiden möjlig för dem som inte av samvetsskäl kan acceptera kvinnor som präster eller biskopar. - Vi vet ju hur det går till om sådant saknas!!!

Forward in Faith har dragit igång en massiv kampanj för att visa att vi är många som behöver lagstiftning som gör det möjligt för alla parter att existera i framtiden. Två brev kommer att skickas till Ärkebiskoparna av Canterbury och York ett från biskopar/präster/diakoner (till dags dato över 900 underskrifter) och ett från lekkvinnor (man hoppas på 10.000 underskrifter). Vi begär inte att Church of England skall avstå från kvinnor i biskopsämbetet, men vi begär lagstiftning som gör det möjligt för oss att fortsätta att leva och arbeta i enlighet med vår övertygelse.

Jag har talat med the Director of Forward in Faith, Stephen Parkinson, och han menar att ett brev från oss i Sverige som fortfarande håller oss till apostolisk tro och ordning, där vi uttrycker vårt stöd för våra vänner i Church of England skulle vara till stor hjälp.
Jag har därför skrivit ett sådant brev, och nu ber jag Dig och att hjälpa till att samla så många underskrifter som möjligt!

Fr. John Brownsell och jag vill understryka hur VIKTIGT och hur BRÅTTOM detta är.

SENAST 30 juni kl.12.00 MÅSTE JAG HA DIN UNDERSKRIFT!

Gör så här:
Skriv ett mejl till Sr Gerd Swensson (klicka på namnet för e-postlänk!)

Namn, titel (gärna akademisk titel) ange om Du är biskop, präst, diakon, ordenssyster/-broder och vilken position Du innehar, t.ex.

Teol. Dr. NN, präst, komminister i X församling

- Även lekmän kan givetvis skriva under!
Det får gärna vara många namn i samma mail!

Jag kommer att sammanställa alla underskrifter och vidarebefordra dessa till Forward in Faith som komemr att skicka dem till Ärkebiskoparna av Canterbury och York.

Vi har inget att förlora! Låt oss stödja våra vänner i England och visa att vi menar allvar med vår ekumenik och vårt engagemang för den stora, universella och allmänneliga kyrkan, och för den synliga kristna enhet, som vår Herre själv bad om!

Vi är tacksamma om Du vidarebefordrar detta mail till alla medlemmar i Svenska kyrkan som kan tänkas skriva under.

/Fr John Brownsell, SSC och Sr Gerd Swensson

Bifogat brev till ärkebiskoparna av Canterbury och York:

Most Reverend Fathers in God,

We write as members of the Church of Sweden, a Sister Church of the Porvoo Agreement that has enjoyed intercommunion with the Church of England since 1921, to endorse the letters sent to you by our fellow bishops, priests, deacons and members of the Church of England to ask that, should the Church of England proceed to consecrate women as bishops, proper structural provisions should be made and enshrined in legislation to ensure that those whose theological convictions, grounded in obedience to Scripture and Tradition and attentive to the need to discern the mind of the whole Church Catholic in matters of Faith and Order, may continue to have an honoured place and the fullest possible opportunities to grow and flourish within the Church of England.

Given our experience of life and ministry in a Church that has not seen fit to honour it undertakings in 1958, when the ordination of women to the priesthood was first introduced, but has gradually eroded its so-called "conscience clause" so that the current legislation in the Church of Sweden effectively prevents the proper exercise of episcopacy, priestly and diaconal ministry and with that the full flourishing of the ecclesiastical life of the people of our integrity, we can testify to the disastrous consequences of failure to ensure appropriate legislation for the minority, who desire to continue to uphold the tradition of apostolic faith and life that we share with the great Churches of East and West, and for which the historic episcopate is essential guarantor of Christian truth and unity.

Over the years we have witnessed the erosion of Catholic Faith and Order in our dioceses and parishes, the consequences of the subtle and not-so-subtle exclusion of traditionalist priests and deacons from appointments and preferment and the disastrous ban on ordination of candidates from our tradition, all undertaken in order to affirm the rights of women as priests and bishops. We would not wish this to happen in the Church of England.
At the same time, many of us have received much support and welcome from our fellow bishops, priests and deacons and from traditionalist parishes in the Church of England, which has given us hope and strength to continue our ministry and mission in our Church, even under these harsh circumstances. For many of us, the Church of England has been a major source of inspiration, learning and experience of apostolic faith and practice, especially in the last fifty years, and it is vitally important for us that this influence and access to traditional teaching and practice within a Church, with which we enjoy intercommunion, should continue unabated in the future. It is clear to us that this can only be assured by proper provisions enshrined in legislation.

It is therefore our sincere hope that the Church of England will continue to encompass in her polity an understanding of Holy Orders consonant with that of the great Churches of East and West, that will ensure an honoured place for our fellow Christians of traditionalist convictions in the future, and that the Church of England will continue to play its full part in the long tradition of ecumenical hospitality and encouragement by honouring its apostolic tradition of Faith and Order as together we seek to discern the will of God and to work for the visible unity of all Christians for which our Lord prayed.

We assure you of our prayers at this time.