MANIPELN - ETT LITURGISKT PLAGG SOM FÖRSVANN...

Jag var en gång på vinden i den kyrka jag går i om söndagarna och rotade bland lådorna i skåpet för liturgiska textilier. En låda är märkt med orden "Maniplar, bäres runt vänster handled".

I förra veckan fotade jag dessa bortglömda liturgiska plagg och resultatet ser vi till vänster.

Vissa av dessa maniplar, de vackraste (längst till vänster i bild), och förmodligen mest påkostade hade tanklöst tryckts in längst bak i lådan. Detta faktum om att försiktigheten kring handskandet med maniplarna blivit mindre noggrant genom åren, säger nog mycket om hur detta liturgiska plagg så totalt glömts bort och bara försvunnit ur modern liturgisk praxis.

Vad är en manipel?

På det engelskspråkiga Wikipedia (översatt till svenska av mig) kan vi läsa följande om manipeln:

"En manipel är ett liturgiskt plagg i den Katolska Kyrkan, använd i de flesta västliga riter, och emellanåt i vissa anglikanska kyrkor. Den består av ett broderat silkesband eller av liknande material och hänger på vänster arm [=runt handleden]. Manipelns utförande och storlek varierar. Den har samma färg som de andra mässkläderna [=stolan och mässhaken], och bäres av den celebrerande prästen, diakonen och subdiakonen i en Missa Solemnis [=högmässa]; i en Missa Privata/Lecta [=läst lågmässa] eller Missa Cantata [=sjungen lågmässa] bärs den endast av celebranten. Manipeln används endast i själva mässliturgin och inte i andra liturgier eller riter, såsom sakramentsförvaltning, sakramental välsignelse eller vid bruket av sakramentalier.

Den bör enligt seden läggas bort vid predikan".

Kanske kommer detta som en nyhet för vissa, andra bryr sig inte och en del av oss undrar i liturgisk panik: "vad hände med manipeln"!?

Enkelhetens diktatur

Svaret på vår fråga är enkel: nämligen svallvågorna från Andra Vatikankonciliet, som tyvärr nedmonterade hela Västkyrkans syn på liturgi, arkitektur, konst och solemnitet. Denna våg svepte också med sig manipeln som en följd av att Västkyrkan föll in i en enkelhetens diktatur. Allt "onödigt" skulle bort.

Som om inte den liturgiska nedmonteringen i Romersk-katolska kyrkan var nog, smittade även detta över i Svenska kyrkan via, konstigt nog, den liturgiskt annars så medvetna högkyrkligheten. Manipeln var inte bara "onödig" och "saknade funktion", den var också en fara: "man kunde ju välta kalken med den". Sådan argumentering har vi fått höra av postkonciliera "förståsigpåare". Man kan lätt undra vad mer som är "onödigt" och "saknar funktion" i den liturgiska skruden!

Manipelns historia och funktion

Manipeln var till en början en större torkduk som bars över armen (likt bruket bland kypare på fina restauranger), var ursprungligen tillverkat av linne och kunde även hållas i handen (liksom bilden till vänster från San Clemente i Rom, visar). Funktionen som torkduk för nattvardskärlen, celebrantens händer och mun bevarades långt efter det att stolan gått från att varit en torkduk för ansiktet till att bli ett liturgiskt ornament. Att manipeln bara används vid själva altartjänsten är helt enkelt en relikt från äldre tid!

Om inte manipeln idag har en direkt funktion utöver det rent estetiska och traditionsbundna, så har den väl likt de övriga liturgiska plaggen en symbolisk funktion? Mycket riktigt:

"Vanliga symboliska förklaringar markerar likheten med det rep av vilket Kristus blev ledd och de kedjor som band Hans händer. Den har också kommit att betraktas som en symbol för botens tårar, prästämbetets börda och dess glädjefyllda belöning i Himmelen (vars tolkning troligen går att härleda till iklädnadsbönen som bes när man tar på sig manipeln). På anglikanskt håll beskrivs manipeln som en symbol för tjänandet".

Manipeln i framtiden

Har detta lilla tygstycke, som jag nu lagt ned timmars skrivande på, någon framtid i liturgiska sammanhang? Mycket troligt skulle jag säga. Ett tecken på det är den Motu Proprio som påven Benedikt XVI utgav 7 juli 2007 om firandet av den klassiska latinska (tridentinska) riten där ju manipeln är ett självklart tillbehör i en genomtänkt liturgi. Liksom enkelhetens diktatur bredde ut sig efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet också i svenskkyrkliga kretsar, kan jag inte låta bli att hoppas på att värdighetens kultur breder ut sig tack vare Roms återgång till mer genomtänkt och värdig syn på liturgin.

Ett annat, kanske mindre tydligt, tecken finns på internetcommunity:t Facebook där det bildats en skämtsam grupp med namnet Every time you celebrate a Mass withouth a maniple, God kills a kitten. Skämtsam som namnet lyder finns det nog ändå ett allvar bakom. Manipeln har fått bli en symbol för en längtan tillbaka till ett mer värdigt firande av liturgin, och för denna längtan står en rad unga liturgiskt intresserade människor som kommer att bli framtidens biskopar, präster och diakoner. Måtte så enkelhetens diktatur snart gå mot sitt slut!

RABBINER FORTFARANDE UPPRÖRDA

Sedan den gamla romerska (tridentinska) riten åter kan firas över hela den romersk-katolska världen utan biskopens tillstånd eller prästens medgivande, i och med påve Benedikt XVI:s Motu Proprio Summorum Pontificum från 7 juli 2007, har påskliturgins bön om judarnas omvändelse varit en het fråga. Den kritiserade bönen lyder som följer:

"Låt oss också be för [före 1955: de trolösa] judarna: att den allsmäktige Guden tar bort slöjan från deras hjärtan; så att också de bekänner vår Herre Jesus Kristus. Låt oss bedja: Allsmäktige och evige Gud, som inte heller utesluter judarna från Din nåd: hör våra böner, som vi ber för detta folks blindhet; att de genom Din sannings Ljus, som är Kristus, blir frälsta från sitt mörker. Genom samme Din Son Jesus Kristus, som lever och råder med Dig i enighet med den Helige Ande, Gud, i evigheters evighet. Amen."

Då judiska organisationer protesterat mot användandet av denna bön, svarade påven Benedikt med att ersätta den med en ny. Den lyder som följer:

"Låt oss be för judarna: Att vår Herre må upplysa deras hjärtan, så att de bekänner Jesus Kristus som hela mänsklighetens Frälsare. Låt oss bedja [knäfalla, stå upp]: Allsmäktige och evige Gud, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen, förläna nådigt att folkens hela skara inträder i Din Kyrka, så att hela Israel blir räddat. Genom Kristus vår Herre. Amen."

Innebörden är i princip den samma medan orden är omformulerade. Men idag kan vi läsa i tidningen Dagen att judiska rabbiner fortfarande är upprörda och har uttryckt missnöje över påvens nya bön. Det man särskilt oroad för är bönens rubrik "För judarnas konvertering".

Personligen kan inte jag förstå varför rabbinerna är så upprörda. Vi har olika religioner, det är väl ändå naturligt att en religion markerar sig själv som den enda sanna och att dess medlemmar vill att alla skall omfattas av denna sanning?

Vi må ha samme Gud, men vi har olika syn på vägen till frälsning. Bönen är dessutom formulerad, inte för att jäklas med det judiska folket, utan i omsorg för dem, Kyrkan vill att även de blir frälsta, och det kan människan endast bli genom Herren Jesus Kristus.

ALLERGISKA PROTESTANTER

På bloggen En prästkandidats liv citerades några mycket intressanta rader om protestantiskt rökelsemotstånd, som ibland ger sig ut för att vara "allergi".

De flesta av oss katoliker i Svenska kyrkan får ofta höra hur våra mer protestantiskt sinnade bröder och systrar beklagar sig över hur liturgiska bruk förstelnar gudstjänsten: bugningar, knäfall, korstecken, klockringning anses vara rent onödiga och själlösa. Angående rökelse har jag till och med hört unga människor som menat att "rökelsen skymmer Gud".

Hur många av oss har inte sett hur våra mer protestantiskt sinnade bänkgrannar viftar och hostar så fort rökelsekaret (tänt eller ej) skymtar förbi?

Jag återger några tänkvärda citat från The Shape of the Christian Liturgy och Hierurgia Anglicana här nedan:

"Dr. Thos. Green, en av prebendarierna och nu (1779) dekan i Salisbury, [kan beskivas som] en petig men ändock väldigt värdig man, och en sådan som alltid drar in snus i sin näsa, protesterade mot den (= rökelsen) under förevändningen att den gav honom huvudvärk".

"Rökelsens förödande effekter på många moderna engelska protestanters kroppssystem är välkända. Märkligt nog finns det inga klagomål om sådant från 1600-talet engelska puritaner, och det var helt okänt bland antikens judar och hedningar, samt hos de första 1500 årens kristna. Dr. Thomas Green verkar vara den förste som led av detta, och förtjänar att vara välvilligt ihågkommen för det".

Ja, man kan undra varför man aldrig har hört talas om östligt ortodoxa och romerska katoliker som får allergiska symptom när rökelse används i deras gudstjänster! Har verkligen protestanter generellt större anlag för allergi?

6 DECEMBER - DEN HELIGE NIKOLAUS DAG

"Den helige Nikolaus är känd och älskad över hela den kristna världen. Han föddes under 200-talets mitt i en kristen familj i Patara i Mindre Asien, i det nuvarande Turkiet. Efter sina föräldrars död ärvde han en stor förmögenhet som han främst använde för att hjälpa de fattiga, på ett alltid mycket diskret och taktfullt sätt. Berömd är berättelsen om den utfattige fadern, som ville sälja sina tre döttrar till en kopplare, när han inte kunde ge dem en hemgift. Nikolaus fick veta detta och mitt under natten kastade han in tre kulor av guld genom ett öppet fönster. Så räddade han flickorna från ett liv i skam och fadern från livslånga samvetskval. Detta gav i många länder upphov till seden att natten före hans fest lägga små gåvor åt barnen i en strumpa.

Under en pilgrimsresa till Jerusalem överraskades båten på vilken Nikolaus färdades av en häftig storm. De förskräckta sjömännen ropade till helgonet: "Be för oss till himmelens Gud, som du dyrkar!" De blev inte besvikna. Nikolaus bad en kort bön och havet blev lugnt. Så blev han sjömännens och många hamnstäders skyddshelgon.

Omkring år 280 dog biskopen i Myra. Nikolaus var då redan så berömd, att man enhälligt valde honom till hans efterträdare. Även som biskop fortsatte han med sina kärleksgärningar. 303 började kejsaren Diokletianus en grym förföljelse mot de kristna. Nikolaus blev i kedjor förd i landsflykt. Där förkunnande han Kristus för sina medfångar, tills Konstantin den Store 313 äntligen gav Kyrkan sin frihet. Återvänd till Myra försvarade Nikolaus den sanna tron mot Arius' villoläror och deltog i konciliet i Nicea, där Arius blev dömd.

Efter det att Turkiet hade erövrats av islam, beslöt en sjörövare från Ban i södra Italien att med sina 62 sjömän rädda helgonets kvarlevor åt kristenheten. På ett äventyrligt sätt lyckades han överföra relikerna till katedralen i Bari, den 9 maj 1087."

Ur Helgonkalendern (P. Adelbert Engelhart OSB, Catholica 1995)

BÖN PÅ DEN HELIGE NIKOLAUS DAG

Kärleksfulle Gud,

vi tackar Dig för den Helige Nikolaus

som visar oss ett gott sätt att leva.

Han mättade de hungriga,

befriade de fångna,

sörjde för de behövande,

och predikade om Jesus för folket.

Gör oss modiga, kärleksfulla och starka,

så att vi, likt den Helige Nikolaus,

må älska och tjäna Dig

såsom vi hjälper dem som är i nöd,

genom Jesus Kristus vår Herre

Amen.

www.stnicholascenter.org/

BILDER FRÅN EN BISKOPSVIGNING I LETTLAND

Ärkebiskop Janis Vanags är berömd för många "konservativt" kristna inom Svenska kyrkan och har bl.a. flertalet gånger deltagit i aKF:s Uppsaladagar. Han är därtill kontroversiell för sitt ställningstagande mot den ickeapostoliska ordningen med kvinnliga "präster".

Evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland (Latvijas Evangeliski Luteriska Basnika) är ett gott exempel på en kyrka som har återupprättats, inte bara från kommunistiskt förtryck, men också från liberal teologi. Sedan ärkebiskop Vanags ingick i sitt ämbete kan exempelvis nämnas att det inte längre förrättas några kvinnoprästvigningar längre. Lettiska kyrkan har till alldeles nyligen bara haft en biskop, ärkebiskopen själv, men som vi ser av bilderna nedan har det äntligen blivit ändring på det.

13 oktober vigdes så två nya biskopar, Einars Alpe och Pavils Bruvers för de nygrundade stiften Daugavpils och Liepaja. Och som vi ser på bildern kan man konstatera att katolsk och apostolisk ordning är, trots sitt lutherska namn, en självklarhet i denna baltiska kyrka:

För fler bilder se denna länk via LELB:s hemida!

OBLIGATORISK TIDEBÖN FÖR PRÄSTER?

Ja, varför inte? Denna fråga har jag aldrig hört någon föra fram i något offentligt sammanhang, inte ens bland "våra egna" präster - även om jag kan tänka mig att så bör ha skett. I Church of England är, sägs det, tidebön för präster i församlingskyrkan något självklart. Tänk om det vore likadant i Svenska kyrkan och inte bara bland katolskt orienterade präster?

Kort om tidebön

Tideböner är ett arv från den judiska gudstjänsten och har som en naturlig del i klostrens vardag varit en av Kyrkans olika gudstjänstformer. I Svenska kyrkan fick den, efter att i princip varit försvunnen sedan omformningen i 1571 års kyrkoordning, en renässans under högkyrklighetens intåg fr.o.m. 1930-talet. "Tide-" syftar på denna böneforms spridning på dygnet, man ber helt enkelt på vissa tider. Bönen bygger på läsning av psalmer från Psaltaren som kan skifta från dag till dag. Under ca. ett halvt till ett år har den som bett daglig tidebön läst igenom hela psaltaren, beroende på hur många gånger per dag personen ber tidegärden (som den också kallas).
Till dessa psaltarpsalmer fogas hymner, bibelläsning, lovsånger från NT (t.ex. Sakarias eller Marias lovsång), förböner, böner och välsignelser som antingen "sjunges" eller "läses". Tidebön kan beskrivas som en kortare form av gudstjänst - och en bra sådan dessutom!
Som vanligast hålls bönen på morgonen (Laudes), middag (Sext vid 12-tiden), aftonsång (Vesper vid 18-tiden) och aftonbön (Completorium vid 21-tiden). Det finns också andra tider, t.ex. non vid 15-tiden. Många brukar av praktiska skäl nöja sig med Laudes och Completorium, morgon- och aftonbön.

2008 ett bönens år

Efter nyår inleds Bönens år efter Kyrkomötets beslut. Hur vore det om prästen, för att inte tala om alla andra "församlingsanställda", från och med 1 januari 2008 kunde inleda sin dag med Laudes, avsluta "arbetsdagen" med t.ex. Vesper med hela arbetslaget och enskilt bedja Completorium innan natten inträder? Hur mycket skulle inte en sådan bön, med dess utgångspunkt ur bibliska texter, ge insikt och kanske till och med förändring och ja, rent av väcka nytt liv i församlingen? Bönens kraft, denna närkontakt med Gud, kan aldrig överskattas!
Inte är väl detta omöjligt i vår så ofta sterila kanslikyrka?

Vore inte Bönens år ett fantastiskt tillfälle att börja bruka tidegärden i hela vår Svenska kyrka!

"Det är Guds vilja för oss att vi ska be ständigt" (1 Thess 5:16-18)

KYRKOBYGGNADSPLANER I ÖSTANBÄCK KLOSTER

Idag hade bloggskribenten förmånen att ministrera fader Caesarius Cavallin under mässan i anknytning till FKE:s (Förbundet för Kristen Enhet - se länk till höger) möte i Lund. Fader Caesarius är abbot i Heliga Korsets kloster i Östanbäck utanför Sala i Västmanland. Klostret är tillhörigt Svenska kyrkan och är inrymt i en gammal skola, vilket också kapellet är.

Jag passade på att fråga fader Caesarius om jag fick publicera de ritningar över en framtida kyrkobyggnad, som under namnet Enhetens kyrka, kommer att, om Gud vill och tillräckligt många givare finns, byggas i närheten av dagens kloster. Denna publicering följer här nedan:

Kyrkan från långsidan med ett nästan lite östkyrklig kupol och gott om fönster.

Ritning över kyrkan från ett ovanifrånperspektiv. Visar en mycket spännande kyrkoarkitektur av klassisk och nästan lite romansk stil.

Från östra gaveln. Ser ut att bli ett imponerande kor med baldakin över altaret.Och så den andra gaveln. Blir det ett rosettfönster där månne?

Som jag förstått det är detta bara de första ritningarna, att fler och mer detaljerade kommer så småningom. Det är med spänning vi får se detta arbete skrida i verket, vill du hjälpa till att förverkliga detta: skänk en slant eller tipsa din församling att samla in kollekt till projektet! Se uppropet för enhetens kyrka här på denna länk (pdf)!

Slutligen en bild från klostrets vackra kapell såsom det ser ut idag (källa: Svenska Dagbladet):