FALLET ULLA OCH HENNES TYSTA FÖRSVARARE (?)

Kyrkliga Betraktelser har utan särskild anledning undvikit fallet ifråga, men vi känner oss nu manade att kommentera. Fallet är Ulla Karlssons, prästen i Dalarna som i en debattartikel i Kyrkans Tidning mitt i fastetiden  propagerade för att Svenska kyrkan bör göra upp med allt tal om offer och syndaskuld. Som ett eko från en berömd svensk måbrafilm (läs: Så som i himmelen) förnekade Karlsson den "fallna skapelsen" (dvs. syndafallet) och menade att tal om sådant inte passar in i den moderna tiden - "bland upplysta människor". Snarare borde kyrkan, enligt Ulla Karlsson, tala om "människors utveckling istället":

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Som bekant ledde detta till domkapitelanmälan och Karlsson "dömdes" till prövotid, inte pga. brott mot läran (!), men däremot att hon inte visat domkapitlet tillbörlig respekt. Ärendet var dock inte i och med detta nedlagt, utan står alltjämt under domkapitlets prövning. Ulla stod inte ut och har nu lämnat sin församlingstjänst. Utöver den som lämnade in domkapitelanmälan var det många som reagerade på Ulla Karlssons agerande och teologiska ståndpunkter. I Kyrkans Tidning har hennes uttalanden varit en av orsakerna till en nyttig diskussion om Svenska kyrkans identitet. En diskussion i vilken förövrigt den katolska rörelsen lyst med sin frånvaro... 

Det märkliga med fallet Ulla är att hennes åsikter inte fått uppbackning. De fördömdes av många - det är bra - men i övrigt behandlades den med tystnad. Men om vi skall vara ärliga: är inte mycket av det Ulla Karlsson säger i sin debattartikel vardagsmat i Svenska kyrkan? I praktiken är ju faktiskt denna Pastor Jansson-agenda en tragisk sammanfattning av det som predikas i våra kyrkor men också - naturligtvis - en frukt av den teologi som dominerat våra kyrkostyrelser, stiftskanslier, pastoralinstitut osv. K.G. Hammar måste vara rätt nöjd på sin hedersprofessorplats i Lund, men varför så tyst? Och hans syster Anna-Karin, som propagerat för en i grunden ändrad dopsyn (som tack och lov inte ekar i biskoparnas nyutkomna brev om dopet!)? Var är den gudspratande "forskningschefen" i Uppsala, Ann-Louise Eriksson (disputerad i feministisk teologi, naturligtvis...)? Var är "chefsteologen" Christina Grenholm (ekumen, som ekumeniserar med vem?). Och var är han den där Wej... -nånting? Inte ett ljud. Ulla borde ha hur många försvarare som helst, men ack nej - kanske offras hon för att Svenska kyrkan skall se respektabelt kristen ut utåt? Eller tar man kanske avstånd från hennes åsikter med tystnad? Förövrigt ett osjysst och plågsamt sätt att behandla en människa. 

Kanske Pastor Jansson går in till hennes försvar (om han fortfarande lever förstås):

MISSALE ROMANUM BANNLYSES AV LONDONBISKOP

En skillnad mellan svensk högkyrklighet och den anglikanska motsvarigheten är benägenheten att fira mässa enligt det romerska missalet. Detta har varit ett exempel på anglo-katolikernas stora självförtroende och beundransvärda styrka att gå sin egen väg, en symbol för att stå upp för sin övertygelse om att den egna kyrkan är en del av den större världsvida Katolska Kyrkan. Detta kan snart vara ett minne blott. Londons biskop Richard Chartres har nämligen nyligen kommit ut med ett biskopsbrev om eukaristin, där han uppmanar sina präster att sluta upp med bruket att fira mässa enligt Missale Romanum:

"Priests and parishes which do adopt the new rites [= den nya engelska översättningen av det romerska missalet] – with their marked divergences from the ELLC texts and in the altered circumstances created by the Pope’s invitation to Anglicans to join the Ordinariate – are making a clear statement of their disassociation not only from the Church of England but from the Roman Communion as well. This is a pastoral unkindness to the laity and a serious canonical matter. The clergy involved have sworn oaths of canonical obedience as well as making their Declaration of Assent. I urge them not to create further disunity by adopting the new rites.

There will be no persecution and no creation of ritual martyrs but at the same time there will be no opportunity to claim that the Bishop’s directions have been unclear. All the bishops of the Diocese when visiting parishes will celebrate according to the rites of the Church of England allowing for permitted local variations under Canon B5." 

Notera det sistnämnda stycket. Detta kan nog tolkas vara en viss vink till bl.a. den f.d. biskopen av Fulham, John Broadhurst, som idag är monsignor i Romersk-katolska kyrkan och kopplad till The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham. Vad personer som Broadhurst gjorde helt öppet på sin tid kommer inte vara möjligt för de anglo-katolska biskopar som valt att verka vidare i Church of England och i biskop Chartres Londonstift. Noteras kan också att Fulhams biskopsstol fortfarande efter ett år står tom. Vad viktigare är: notera tonen i det första stycket - att fira mässa enligt Missale Romanum är att inte vilja underordna sig kyrkolagen och de prästlöften man avgett vid sin vigning. Frågan är nu vad som händer. Kommer anglo-katolikerna att bry sig eller kommer man fortsätta göra som man alltid gjort - gå sin egen väg?

DAGS FÖR NY BIBELÖVERSÄTTNING?

Sedan några år har Katolska liturgiska nämnden (KLN) med biskopsvikarie F. Anders Piltz i spetsen försökt bearbeta den "officiella" (statligt tillsatta) översättningen av Bibeln kallad Bibel2000, inom ramen för en översyn av Stockholms katolska stifts liturgiska böcker. Detta skall ha inneburit uppemot tvåtusen ändringar i texten, i syfte att denna skall överensstämma med klassisk katolsk bibeltolkning och språkbruk. Att Bibel2000 har vissa kontroversiella, och ibland rent av mot traditionell kristen bibeltolkning polemiska översättningsalternativ (exempelvis att Kristus-profetior i GT har omformulerats med alternativa översättningar), är ju känt sedan länge. Behovet av en mer liturgiskt användbar Bibel är således skriande. 

I en debattartikel i Dagen motiverar Piltz dessa "ändringar" som Romersk-katolska kyrkan vill göra i Bibel2000:s översättning, vilka Svenska bibelsällskapet nu visar sig inte vilja gå med på. Detta innebär problem eftersom Gudstjänstkongregationen i Rom har utfärdat önskemål om en större enhetlighet i den världsvida Romersk-katolska kyrkans liturgiska texter. Något som bl.a. innebär nyöversättningar av missalen, t.ex. till svenska, något som också kan vara intressant för oss katoliker i Svenska kyrkan. Idag besvarar ordföranden för bibelsällskapet Piltz artikel.

Detta tycker Kyrkliga Betraktelser är intressant. Kan detta möjligen i längden leda till en fullständig nyöversättning enligt mer katolskt godtagbara teologiska (och därmed text- och traditionstrogna) formuleringar? Visst, sedan 1997 har vi ju en alternativ bibelöversättning kallad Folkbibeln, vilken dock inte kan betraktas som en fullständig nyöversättning, eftersom den till stora delar bygger på 1917:s översättning. Sedan finns också "Reformationsbibeln" och Bo Giertz privatöversättning. Alla dessa har ju naturligtvis sina problem. Bl.a. har de en allt för liten bredd, för att inte tala om för få översättare. En katolsk bibelöversättning med den stora bredd och tyngd det skulle innebära, vore inte fy skam. Troligen skulle den mycket äldre Septuaginta-texten användas som grundtext till GT, varvid vi hade sluppit vissa medeltida rabbinska omformuleringar som smugit sig in i Bibel2000. Behovet för en nyöversättning finns, och om inte Svenska bibelsällskapet går med på en katolsk revidering, då får väl Rom initiera en nyöversättning - vilken hade varit ytterst välkommen!

VIGSELRÄTT OCH VIGSELPLIKT

Kyrkliga Betraktelsers ståndpunkt i vigselfrågan är klar: äktenskapet är ett sakrament som förverkligas mellan man och kvinna, välsignat av Guds kyrka på jorden. "Samkönade" vigslar finns naturligtvis inte på kartan. När det partipolitiskt ockuperade Kyrkomötet 2009 fattade beslut om s.k. "samkönade vigslar" eller som ärkebiskopen uttryckte det: "utvidgade" Svenska kyrkans äktenskapsteologi, lovade man samtidigt samvetsfrihet för de präster och övriga kyrkoanställda som inte vill delta i sådana vigselakter. Detta skulle också gälla kandidater till kyrkans ämbeten. Så här några år senare vet vi att så inte längre är fallet i alla stift, t.ex. Stockholms, där prästkandidater uttryckligen måste säga sig vara beredda att viga homosexuella par. I praktiken vet vi också att frågan varit viktig i samtliga biskopsval, där inget val hittills har vunnits av en kandidat av traditionell äktenskapsuppfattning. Homovigslar är således det enda politiskt korrekta.

Vi var många som hade det på känn att så skulle bli fallet. Men samtidigt har det hittills gått alldeles utmärkt att hysa den traditionella uppfattningen på de flesta håll inom kyrkan. Då dyker det plötsligt upp präster av traditionell hållning som inte riktigt är nöjda med situationen. De menar att det är principiellt fel med statlig vigselrätt för präster och menar sig vilja befrias helt från vigselrätten. Kammarkollegiet säger ok, och plötsligt har vi präster i Svenska kyrkan som varken viger hetero- eller homosexuella par. "Fine", tänker vi andra. Deras val. Kyrkliga Betraktelser håller med principiellt: prästen skall inte behöva förrätta statliga vigslar, likaså bör en präst kunna avstå helt från att viga människor, oavsett deras sexuella läggning. 

Problemet är bara att den rätten, att väja, redan finns. Som präst får du tacka nej utan att ange anledning. Men vigselvägrarna vill hellre ha bråk. Detta är för Kyrkliga Betraktelser näst intill ofattbart. Plötsligt lägger man motioner i årets Kyrkomöte om att präster skall få välja att ha vigselrätt eller inte. Varför? Varför inte bara sitta tyst i båten? Nu kanske någon undrar om Kyrkliga Betraktelser har blivit en "fegisblogg". Nej, det har vi inte. Men risken är att hela debatten i längden leder till allt värre åtstramningar för oss av den traditionella uppfattningen. Vi målar in oss i ett hörn, och det blir vårat eget fel. Vi kunde ha hållit käften och det hade varit "bussines as usual", Kyrkomötet hade, kanske - i alla fall för en tid - låtit oss hållas. Men nu blev det istället ett rungande NEJ, snarare blev vigselrätten en vigselplikt. Och det är de militanta vigselvägrarnas fel! Dessutom har man kanske - för att citera Karin Långström Vinge - väckt en björn som sover. Var det smart? Nästa års kyrkomöte kan bli problematiskt, och då är det frågan vems fel det är i grunden... 

Jesus nåd. Maria bed.

Uppdatering 11-11-01:

Förtydligande: den "vigselplikt" som Kyrkomötet beslutat om innebär inte ett tvång för präster att viga homosexuella par, snarare handlar det om att präster inte får avsäga sig sin vigselrätt. Dvs. "väjningsrätten" gäller fortfarande. 

ROSA RORANS BONITATEM

Rosa, rorans bonitatem,

stella stillans claritatem, 

Birgitta, vas gratiæ.

Rora cæli pietatem,

stilla vitæ puritatem 

in vallem miseriæ. 

Ros med godhetens dagg, 

stjärna som droppar klarhet, 

Birgitta nådens kärl: 

droppa himlens kärlek, 

stänk livets renhet 

ner i tåredalen.

Heliga Birgitta, bed för oss!

BLI NORDISK-KATOLSK?

På Kyrkliga Betraktelser har vi tidigare skrivit om Nordisk-katolska kyrkans etablering i Sverige. En av kyrkans svenska företrädare har en blogg, på vilken vi kan läsa intressanta artiklar, varav några i sedvanlig konvertitmanér går ut på kritisera Svenska kyrkan - men också "de högkyrkliga". Detta inlägg kommer dock inte bara vara ett bemötande av vad som skrivs på bloggen ifråga utan mer vara en reflektion över behovet av en "nordisk-katolsk" kyrka i Sverige.

Nordisk-katolska kyrkan är bland många "nya" samfund ett av de samfund som nog kan betraktas som ett av de mest seriösa och sympatiska av dem som vill betrakta sig själva som katolska. Här har inte intresset av att klä sig i violett varit det pådrivande, utan en vilja att vara en katolsk och ortodox kyrka av nordisk prägel. Istället för att ha uppsökt en vagantbiskop och låtit biskopviga sig för att sedan viga alla sina kompisar till präster - ett fenomen vi sett många gånger bland "nya katolska" kyrkobildningar - har de nordisk-katolska gått varsamt fram. Man bildades av en grupp högkyrkliga präster som lämnat Norska kyrkan, vilka istället för att konvertera till Rom eller någon östkyrklig jurisdiktion, sökte upp den etablerade gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Där lät sig de norska prästerna efter noggranna överläggningar vigas till präster i katolsk mening. Sedan dess kan man säga att den Nordisk-katolske kirke var en norsk avdelning av PNCC.

Allt väl så långt. Som bekant är den norska statskyrkan historiskt en mer radikalt luthersk kyrka än Svenska kyrkan, detta som en följd av att Norge var en del av det mer kontinentalt präglade Danmark vid tidpunkten för reformationen. Detta har inneburit att behovet av apostolisk succession varit ointressant för de norskkyrkliga, och länge präglades man av en medveten vägran att återinföra en sådan historisk succession, t.ex. genom svenskkyrklig eller anglikansk medverkan vid norska biskopsvigningar. Detta faktum har inte sällan varit förödande för högkyrkliga norrmän, den katolska medvetenheten har därför varit rätt begränsad - vilket fått konsekvenser för t.ex. ämbetsförståelsen. Det vore nog ingen övertolkning att påstå att detta varit en anledning till Nordisk-katolska kyrkans framväxt. 

Har man en katolsk tro, och därmed en syn på ämbetet och sakramenten som överensstämmer med den katolska förståelsen, blir det svårt att verka i en kyrka vars apostolicitet och katolicitet man inte är övertygad om. Medvetenheten om att den egna kyrkan - i detta fallet den norska - saknar historisk succession, gör då situationen extra problematisk. Med detta i åtanke kan man säga att behovet av en nordisk-katolsk kyrka varit större i Norge. Till katoliciteten hör kontinuitet, i Norge kan denna sägas vara bruten i och med att successionen har varit bruten. I Sverige är dock fallet annorlunda. Svenska kyrkan har en bevisad mekanisk handpåläggningssuccession - alldeles oavsett romersk-katolska bortförklaringar om intentionen bakom. Detta är ett tungt vägande argument för oss svenskkyrkliga katoliker att stanna kvar (och uthärda) i den kyrka som vi menar är grundad av engelska och tyska missionärer vid slutet av vikingatiden. En norrman kan inte riktigt argumentera på samma sätt, varför han gör klokt i att för den sakramentala visshetens skull gå till annan kyrka där denna sakramentala säkerhet är garanterad.

Den nordisk-katolska bloggredaktören har inte sällan gjort sig lite lustig över Svenska kyrkan (vilket många gånger är förståeligt) men också oss svenskkyrkliga katoliker som stannar kvar i henne. Detta gör mig fundersam. Blir inte då avståndstagandet till det gamla sammanhanget (Svenska kyrkan) någon form av identitetsmarkör? Är inte det lite märkligt? Här borde kanske de "nordiska katolikerna" försöka fundera över sina argument för en nordisk-katolsk existens i Sverige, och kanske använda den som argument för att vinna nya medlemmar, istället för att med någon slags skrämseltaktik försöka vinna över svenskkyrkliga (den nordisk-katolske bloggskribenten har dock markerat att han gärna slipper gamla avdankade högkyrkliga!).

Som jag ser det blir det svårt att argumentera för behovet av en nordisk-katolsk närvaro i Sverige. På den nordisk-katolska bloggen argumenteras för kontinuitet med ett historiskt patriarkat för att en kyrka skall vara katolsk. Det argumentet förstår jag. Hur detta gäller PNCC och Nordisk-katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, har jag dock svårare att förstå. Något annat jag inte förstår är varför det är så viktigt att etablera ett nytt katolskt och ortodoxt samfund när det redan finns flera i Sverige. Är man svensk katolik och inte övertygad om Svenska kyrkans katolicitet, varför då inte konvertera till Rom? Det skulle jag göra. Är det månne vid celibatet skon klämmer? Då undrar jag med en ortodox läsare av denna blogg: om man (de nordisk-katolska) anser sig vara en ortodox kyrka med västerländsk rit, varför söker man sig inte då till en av de många etablerade kyrkorna i Sverige? Om det bara handlar om rit skulle ju det kunna lösas, exemplen finns. Jag kan i alla fall inte finna argumenten...

ENHETENS KYRKA TAR FORM

Kyrkliga Betraktelser har tidigare rapporterat om bygget av Enhetens kyrka vid Östanbäck kloster. Bygget har nu kommit en bra bit på vägen, vilket vi kan se på bilden nedan:

På kyrkans hemsida vädjar F Caesarius Cavallin om bidrag till bygget. Hur du skänker pengar kan du se här. Fler bilder från bygget kan ses där under rubriken Nyhetsbrev, men också på följande hemsida, varifrån bilden ovan är hämtad: knut2010.blogspot.com