DAGS FÖR NY BIBELÖVERSÄTTNING?

Sedan några år har Katolska liturgiska nämnden (KLN) med biskopsvikarie F. Anders Piltz i spetsen försökt bearbeta den "officiella" (statligt tillsatta) översättningen av Bibeln kallad Bibel2000, inom ramen för en översyn av Stockholms katolska stifts liturgiska böcker. Detta skall ha inneburit uppemot tvåtusen ändringar i texten, i syfte att denna skall överensstämma med klassisk katolsk bibeltolkning och språkbruk. Att Bibel2000 har vissa kontroversiella, och ibland rent av mot traditionell kristen bibeltolkning polemiska översättningsalternativ (exempelvis att Kristus-profetior i GT har omformulerats med alternativa översättningar), är ju känt sedan länge. Behovet av en mer liturgiskt användbar Bibel är således skriande. 

I en debattartikel i Dagen motiverar Piltz dessa "ändringar" som Romersk-katolska kyrkan vill göra i Bibel2000:s översättning, vilka Svenska bibelsällskapet nu visar sig inte vilja gå med på. Detta innebär problem eftersom Gudstjänstkongregationen i Rom har utfärdat önskemål om en större enhetlighet i den världsvida Romersk-katolska kyrkans liturgiska texter. Något som bl.a. innebär nyöversättningar av missalen, t.ex. till svenska, något som också kan vara intressant för oss katoliker i Svenska kyrkan. Idag besvarar ordföranden för bibelsällskapet Piltz artikel.

Detta tycker Kyrkliga Betraktelser är intressant. Kan detta möjligen i längden leda till en fullständig nyöversättning enligt mer katolskt godtagbara teologiska (och därmed text- och traditionstrogna) formuleringar? Visst, sedan 1997 har vi ju en alternativ bibelöversättning kallad Folkbibeln, vilken dock inte kan betraktas som en fullständig nyöversättning, eftersom den till stora delar bygger på 1917:s översättning. Sedan finns också "Reformationsbibeln" och Bo Giertz privatöversättning. Alla dessa har ju naturligtvis sina problem. Bl.a. har de en allt för liten bredd, för att inte tala om för få översättare. En katolsk bibelöversättning med den stora bredd och tyngd det skulle innebära, vore inte fy skam. Troligen skulle den mycket äldre Septuaginta-texten användas som grundtext till GT, varvid vi hade sluppit vissa medeltida rabbinska omformuleringar som smugit sig in i Bibel2000. Behovet för en nyöversättning finns, och om inte Svenska bibelsällskapet går med på en katolsk revidering, då får väl Rom initiera en nyöversättning - vilken hade varit ytterst välkommen!

VIGSELRÄTT OCH VIGSELPLIKT

Kyrkliga Betraktelsers ståndpunkt i vigselfrågan är klar: äktenskapet är ett sakrament som förverkligas mellan man och kvinna, välsignat av Guds kyrka på jorden. "Samkönade" vigslar finns naturligtvis inte på kartan. När det partipolitiskt ockuperade Kyrkomötet 2009 fattade beslut om s.k. "samkönade vigslar" eller som ärkebiskopen uttryckte det: "utvidgade" Svenska kyrkans äktenskapsteologi, lovade man samtidigt samvetsfrihet för de präster och övriga kyrkoanställda som inte vill delta i sådana vigselakter. Detta skulle också gälla kandidater till kyrkans ämbeten. Så här några år senare vet vi att så inte längre är fallet i alla stift, t.ex. Stockholms, där prästkandidater uttryckligen måste säga sig vara beredda att viga homosexuella par. I praktiken vet vi också att frågan varit viktig i samtliga biskopsval, där inget val hittills har vunnits av en kandidat av traditionell äktenskapsuppfattning. Homovigslar är således det enda politiskt korrekta.

Vi var många som hade det på känn att så skulle bli fallet. Men samtidigt har det hittills gått alldeles utmärkt att hysa den traditionella uppfattningen på de flesta håll inom kyrkan. Då dyker det plötsligt upp präster av traditionell hållning som inte riktigt är nöjda med situationen. De menar att det är principiellt fel med statlig vigselrätt för präster och menar sig vilja befrias helt från vigselrätten. Kammarkollegiet säger ok, och plötsligt har vi präster i Svenska kyrkan som varken viger hetero- eller homosexuella par. "Fine", tänker vi andra. Deras val. Kyrkliga Betraktelser håller med principiellt: prästen skall inte behöva förrätta statliga vigslar, likaså bör en präst kunna avstå helt från att viga människor, oavsett deras sexuella läggning. 

Problemet är bara att den rätten, att väja, redan finns. Som präst får du tacka nej utan att ange anledning. Men vigselvägrarna vill hellre ha bråk. Detta är för Kyrkliga Betraktelser näst intill ofattbart. Plötsligt lägger man motioner i årets Kyrkomöte om att präster skall få välja att ha vigselrätt eller inte. Varför? Varför inte bara sitta tyst i båten? Nu kanske någon undrar om Kyrkliga Betraktelser har blivit en "fegisblogg". Nej, det har vi inte. Men risken är att hela debatten i längden leder till allt värre åtstramningar för oss av den traditionella uppfattningen. Vi målar in oss i ett hörn, och det blir vårat eget fel. Vi kunde ha hållit käften och det hade varit "bussines as usual", Kyrkomötet hade, kanske - i alla fall för en tid - låtit oss hållas. Men nu blev det istället ett rungande NEJ, snarare blev vigselrätten en vigselplikt. Och det är de militanta vigselvägrarnas fel! Dessutom har man kanske - för att citera Karin Långström Vinge - väckt en björn som sover. Var det smart? Nästa års kyrkomöte kan bli problematiskt, och då är det frågan vems fel det är i grunden... 

Jesus nåd. Maria bed.

Uppdatering 11-11-01:

Förtydligande: den "vigselplikt" som Kyrkomötet beslutat om innebär inte ett tvång för präster att viga homosexuella par, snarare handlar det om att präster inte får avsäga sig sin vigselrätt. Dvs. "väjningsrätten" gäller fortfarande. 

ROSA RORANS BONITATEM

Rosa, rorans bonitatem,

stella stillans claritatem, 

Birgitta, vas gratiæ.

Rora cæli pietatem,

stilla vitæ puritatem 

in vallem miseriæ. 

Ros med godhetens dagg, 

stjärna som droppar klarhet, 

Birgitta nådens kärl: 

droppa himlens kärlek, 

stänk livets renhet 

ner i tåredalen.

Heliga Birgitta, bed för oss!

BLI NORDISK-KATOLSK?

På Kyrkliga Betraktelser har vi tidigare skrivit om Nordisk-katolska kyrkans etablering i Sverige. En av kyrkans svenska företrädare har en blogg, på vilken vi kan läsa intressanta artiklar, varav några i sedvanlig konvertitmanér går ut på kritisera Svenska kyrkan - men också "de högkyrkliga". Detta inlägg kommer dock inte bara vara ett bemötande av vad som skrivs på bloggen ifråga utan mer vara en reflektion över behovet av en "nordisk-katolsk" kyrka i Sverige.

Nordisk-katolska kyrkan är bland många "nya" samfund ett av de samfund som nog kan betraktas som ett av de mest seriösa och sympatiska av dem som vill betrakta sig själva som katolska. Här har inte intresset av att klä sig i violett varit det pådrivande, utan en vilja att vara en katolsk och ortodox kyrka av nordisk prägel. Istället för att ha uppsökt en vagantbiskop och låtit biskopviga sig för att sedan viga alla sina kompisar till präster - ett fenomen vi sett många gånger bland "nya katolska" kyrkobildningar - har de nordisk-katolska gått varsamt fram. Man bildades av en grupp högkyrkliga präster som lämnat Norska kyrkan, vilka istället för att konvertera till Rom eller någon östkyrklig jurisdiktion, sökte upp den etablerade gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Där lät sig de norska prästerna efter noggranna överläggningar vigas till präster i katolsk mening. Sedan dess kan man säga att den Nordisk-katolske kirke var en norsk avdelning av PNCC.

Allt väl så långt. Som bekant är den norska statskyrkan historiskt en mer radikalt luthersk kyrka än Svenska kyrkan, detta som en följd av att Norge var en del av det mer kontinentalt präglade Danmark vid tidpunkten för reformationen. Detta har inneburit att behovet av apostolisk succession varit ointressant för de norskkyrkliga, och länge präglades man av en medveten vägran att återinföra en sådan historisk succession, t.ex. genom svenskkyrklig eller anglikansk medverkan vid norska biskopsvigningar. Detta faktum har inte sällan varit förödande för högkyrkliga norrmän, den katolska medvetenheten har därför varit rätt begränsad - vilket fått konsekvenser för t.ex. ämbetsförståelsen. Det vore nog ingen övertolkning att påstå att detta varit en anledning till Nordisk-katolska kyrkans framväxt. 

Har man en katolsk tro, och därmed en syn på ämbetet och sakramenten som överensstämmer med den katolska förståelsen, blir det svårt att verka i en kyrka vars apostolicitet och katolicitet man inte är övertygad om. Medvetenheten om att den egna kyrkan - i detta fallet den norska - saknar historisk succession, gör då situationen extra problematisk. Med detta i åtanke kan man säga att behovet av en nordisk-katolsk kyrka varit större i Norge. Till katoliciteten hör kontinuitet, i Norge kan denna sägas vara bruten i och med att successionen har varit bruten. I Sverige är dock fallet annorlunda. Svenska kyrkan har en bevisad mekanisk handpåläggningssuccession - alldeles oavsett romersk-katolska bortförklaringar om intentionen bakom. Detta är ett tungt vägande argument för oss svenskkyrkliga katoliker att stanna kvar (och uthärda) i den kyrka som vi menar är grundad av engelska och tyska missionärer vid slutet av vikingatiden. En norrman kan inte riktigt argumentera på samma sätt, varför han gör klokt i att för den sakramentala visshetens skull gå till annan kyrka där denna sakramentala säkerhet är garanterad.

Den nordisk-katolska bloggredaktören har inte sällan gjort sig lite lustig över Svenska kyrkan (vilket många gånger är förståeligt) men också oss svenskkyrkliga katoliker som stannar kvar i henne. Detta gör mig fundersam. Blir inte då avståndstagandet till det gamla sammanhanget (Svenska kyrkan) någon form av identitetsmarkör? Är inte det lite märkligt? Här borde kanske de "nordiska katolikerna" försöka fundera över sina argument för en nordisk-katolsk existens i Sverige, och kanske använda den som argument för att vinna nya medlemmar, istället för att med någon slags skrämseltaktik försöka vinna över svenskkyrkliga (den nordisk-katolske bloggskribenten har dock markerat att han gärna slipper gamla avdankade högkyrkliga!).

Som jag ser det blir det svårt att argumentera för behovet av en nordisk-katolsk närvaro i Sverige. På den nordisk-katolska bloggen argumenteras för kontinuitet med ett historiskt patriarkat för att en kyrka skall vara katolsk. Det argumentet förstår jag. Hur detta gäller PNCC och Nordisk-katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, har jag dock svårare att förstå. Något annat jag inte förstår är varför det är så viktigt att etablera ett nytt katolskt och ortodoxt samfund när det redan finns flera i Sverige. Är man svensk katolik och inte övertygad om Svenska kyrkans katolicitet, varför då inte konvertera till Rom? Det skulle jag göra. Är det månne vid celibatet skon klämmer? Då undrar jag med en ortodox läsare av denna blogg: om man (de nordisk-katolska) anser sig vara en ortodox kyrka med västerländsk rit, varför söker man sig inte då till en av de många etablerade kyrkorna i Sverige? Om det bara handlar om rit skulle ju det kunna lösas, exemplen finns. Jag kan i alla fall inte finna argumenten...

ENHETENS KYRKA TAR FORM

Kyrkliga Betraktelser har tidigare rapporterat om bygget av Enhetens kyrka vid Östanbäck kloster. Bygget har nu kommit en bra bit på vägen, vilket vi kan se på bilden nedan:

På kyrkans hemsida vädjar F Caesarius Cavallin om bidrag till bygget. Hur du skänker pengar kan du se här. Fler bilder från bygget kan ses där under rubriken Nyhetsbrev, men också på följande hemsida, varifrån bilden ovan är hämtad: knut2010.blogspot.com

LIBERALA RITUALISTER HÅLLER KONFERENS

Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om den nya liberala högkyrklighet som Svensk kyrkotidning i våras försökte lansera. På bloggen har också tidigare nämnts en facebook-grupp med liknande agenda, en viss "Affirming Catholicism - Sverige/Sweden". Nu visar det sig att facebook-gruppen snart kan vara mer än en skrivbordsprodukt. Till våren 2012 kommer nämligen i Strängnäs hållas en konferens under rubriken: "Rules of life - en konferens med Affirming Catholicism". Detta är minst sagt intressant. Vad är då detta för en rörelse? Och vad kan den få för konsekvenser för den etablerade högkyrkligheten i vår kyrka?

Affirming Catholicism (= "bekräftande katolicism") är en anglikansk förening som bildades ur en utbrytning ur den etablerade anglo-katolska rörelsen under början av 1990-talet. Det avgörande för detta uppbrott var ämbetsfrågan, i vilken en minoritet anglo-katoliker förespråkade kvinnliga präster. En del av dessa lämnade då den breda anglo-katolska rörelsen för att bilda Affirming Catholicism - bland dem den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Som motsvarighet till prästbrödrasällskapet SSC (Society of the Holy Cross) bildade man ett nytt brödraskap kallat "Society of Catholic Priests", vilket (följaktligen) också är öppet för kvinnliga präster. (Som notis kan nämnas att sällskapet i anglo-katolska kretsar brukar kallas för "Society of not so Catholic Priests").

Detta kan ju låta rätt ok, eftersom ämbetsfrågan är komplex, men Affirming Catholicism's "teologiska öppenhet" slutar inte vid ämbetsfrågan. Gruppen är, p.g.a. sin uttalat liberala agenda, mycket heterogen och rymmer en mångfald av teologiska hållningar. Att ++ Rowan Williams är dess "beskyddare" kan förvisso tala för att det finns mer traditionellt kristna falanger, men likväl finns en utbredd "öppenhet" för homosexuellt samliv, dylika "äktenskap" m.m. Man kan alltså säga att AffCath i mångt och mycket är yta, liberal ritualism. Man säger sig bekräfta de 7 sakramenten, men har i praktiken tömt dem på sitt innehåll...

Vad har vi då att förvänta oss av en etablering av rörelsen i Sverige? Visst. En konferens i Strängnäs behöver inte betyda mycket för världen, men ponera att en liberal "högkyrklighet" slår rot och organiserar sig. Vad får det för konsekvenser för den etablerade katolska rörelsen i Svenska kyrkan? För kyrkan i stort?

Först och främst kan man konstatera att Svenska kyrkan skiljer sig från de anglikanska kyrkorna. Högkyrkligheten har här aldrig fått samma betydande roll som i de anglikanska kyrkorna i allmänhet och Church of England i synnerhet. Rörelsen har hittills inte fått den chansen, och dessutom har anglokatolikerna haft nästan 100 års försprång. Detta har lett till att en etablerad katolsk identitet aldrig riktigt slagit rot, vilket innebär att de som väl identifierar sig som katolskt troende (eller högkyrkliga) har rättat sig i det lilla led som betecknats som rörelsen Kyrklig förnyelse. Detta har bland annat inneburit att det inom rörelsen har kunnat rymmas dem som avviker från rörelsen i t.ex. ämbetsfrågan, och dessutom en och annan kvinnlig präst, men som alla accepterat rörelsens officiella hållning. Dessa har ibland kunnat "fostrats in" i en katolsk syn på ämbetet. Man skulle kunna tänka sig att dessa människor skulle kunna bli Affirming Catholicism's målgrupp i Sverige, då finns risken att den traditionella katolska rörelsen (aKF, SSB etc.) mister möjligheten man tidigare haft att "fånga upp" högkyrkligt intresserade sökare.

I Svenska kyrkan finns dock bland uttalade liberalteologer en trend som inte har en motsvarighet inom de anglikanska kyrkorna, nämligen en ny slags antiekumenisk konfessionalisering där den "lutherska identiteten" blir ett slagträ mot allt vad traditionell kristendom heter. Detta är människor som skyr begreppet "katolsk". Det skulle inte vara ett särskilt troligt scenario att Affirming Catholicism skulle kunna locka dessa människor. Sedan finns också en annan typ av liberalteolog: den liturgiintresserade feministen. Dessa talar gärna om "riter" och vikten av att "jobba med kroppen". Hos dessa är ofta traditionell liturgi ointressant och sakramental kristendom inte sällan ett bortglömt begrepp. Men helt omöjligt är det inte att dessa skulle lockas av en "bekräftande katolicism", frågan är dock hur de kommer att kunna fira gudstjänst tillsammans med mer traditionellt böjda tjejer och killar i talárer.

Skulle dock Affirming Catholicism lyckas etablera sig och inte betraktas som ett sätt att uppifrån så split i den högkyrkliga rörelsen, och därmed appellera till "Rowan Williams"-typer (dvs. hyfsat traditionellt troende kristna men med öppenhet för 58-beslutet), behöver det inte vara något direkt negativt för Svenska kyrkan. Då skulle vi kanske kunna se en "sakramentalisering" av Svenska kyrkan, vilket på sikt skulle kunna ge plats för originalet: rörelsen Kyrklig förnyelse. Men än så länge betackar jag mig...

PARTIPOLITIKEN PÅ RETRÄTT?

Allt sedan SAP bestämde sig för att behålla statskyrkosystemet i syfte att göra Svenska kyrkan till en lydig knähund och säkert också med den goda tanken att "beskydda" henne från "totalitära idéer", har Svenska kyrkan styrts av inbitna partibokstrogna politruker. Oavsett om dessa varit socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, folkpartister eller moderater, har detta projekt varit att betrakta som en ockupation av det som kunde varit en riktig folkkyrka värd namnet. När biskop Manfred Björkqvist och ungkyrkligheten vid förra seklets början talade om "folkkyrka" var det inte i meningen "folksuverän", dvs. styrd av de politiska strömningar som för tillfället härjar bland folkmajoriteten. Sveriges folk var ett Guds folk, i den meningen att det var önskvärt att alla svenskar skulle omfattas av en och samma kristna tro.

Partipolitiken cementerades även efter år 2000 - då relationen mellan stat och kyrka förändrades. Svenska kyrkan är alltså fortfarande en statskyrka med särskild relation till staten eftersom den bestäms av en särskild Lag om Svenska kyrkan (1998:1591). Här konstateras i 2§ att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver rikstäckande verksamhet". Hon har med andra ord skyldighet inför Sveriges rikes lag att vara en demokratisk organisation. Bland dem som inbitet försvarar denna partipolitiska inblandning i Svenska kyrkan, tycks nämligen uppfattningen vara den att demokrati endast kan existera genom partipolitiskt arbete. Resonemanget kan lugnt påstås halta, eftersom det torde innebära att de flesta demokratiskt styrda föreningar i detta land, där inte partipolitik förekommer, bör betraktas som odemokratiska. Men det skulle väl knappast någon påstå?

Vi som menar att den partipolitiska styrningen av Svenska kyrkan är ett felaktigt eller åtminstone problematiskt system, menar att det är så eftersom systemet i grunden sekulariserar kyrkans styre. Systemet är direkt lånat från ett samhälle där man i sin första grundlagsparagraf konstaterar att "all makt utgår från folket". En kyrka kan inte styras av ett sådant tankesätt. För en kyrka måste besluten vara beroende av sin Herre, Gud själv. När vi så fattar beslut - särskilt i andliga frågor (t.ex. om vår äktenskapsförståelse) - bör detta ske med övertygelse om att det är den Helige Ande själv som styr oss; inte partipiskan från partiledningen i Riksdagshuset. Kyrkliga beslut bör fattas av bedjande människor. Alltså bör det vara den gudstjänstfirande församlingen som väljer representanter till kyrkans styrande organ - och inte de som aldrig sätter sin fot i kyrkan (de väljer ju då att stå sitt kast).

Efter denna inledning kan vi så komma till sak. Härom veckan deklarerade ledningen för Moderaterna att det vid partikongressen kommer att läggas fram ett förslag om att (m) inte tänker ställa upp som partibeteckning vid kyrkovalet 2013, iaf inte på stifts- och "riks"nivå. Man kommer enligt förslaget dessutom inte heller låta någon grupp uppstå med partibeteckningen i namnet (ungefär "Moderater i Svenska kyrkan") - vilket kommer att urskilja kvardröjande moderater från t.ex. FiSK:are och .kr:are och dylika grupperingar. Kvardröjande moderater kommer med andra ord finnas kvar, men förmodligen i en ny gruppering med ett nytt namn. Är man negativt lagd kan man ju peka på att detta i praktiken endast kommer att vara en kosmetisk förändring och tänka på det faktum att Socialdemokraterna och Centerpartiet vägrar kasta in handduken, och att folkpartister (FiSk), kristdemokrater (.kr), vänsterpartister (ViSk) etc. finns kvar. Å andra sidan måste man inse att M går före med gott exempel. Detta är troligen ett välkommet steg i rätt riktning.

I Kyrkans Tidning intervjuas statsvetaren Magnus Hagevi:

"-Ju mindre koppling till partiet det finns desto större är chansen att deras tidigare väljare röstar på någon obunden, och små förändringar kan få stor betydelse då det är så få som röstar i kyrkovalen."

Vi får hoppas att denna analys stämmer, och i det långa loppet bör det väl inte vara ett särskilt otroligt scenario. När detta scenario blir verklighet är en tidsfråga, men oavsett när är moderaternas förslag både ett steg i rätt riktning och en viktig markering mot det rådande - fullständigt absurda - systemet. Vilka tecken kan vi se på detta? Här kommer några exempel:

1. Svenska kyrkans ekonomi går mot en tydlig riktning. Sjunkande medlemstal gör det ohållbart att i längden  upprätthålla den organisation Svenska kyrkan består av idag. Statistiken talar sitt tydliga språk, t.ex. kan nämnas att idag döps 53,7% av de svenskfödda barnen - förvisso fortfarande en majoritet, men likväl skvallrar siffrorna om framtidens medlemssiffror. Att statistiken visar ökade antal vuxendop, kommer inte kunna väga upp mot medlemsflykten. Detta kommer att ge ekonomiska konsekvenser; och då har vi inte ens nämnt det troliga scenariot att Skatteverket snart inte längre ser någon anledning att hjälpa trossamfund att ta upp medlemsavgifter via skattesedeln (=plusgiroblankett i brevlådan, avs. Svenska kyrkan). Hur skall man kunna hålla dyra riksdagsvalliknande kyrkoval - med medföljande tryckning och distribution av miljontals valsedlar, dyra kampanjer etc. - med en sådan vikande ekonomi? Valsystemet är ekonomiskt ohållbart.

2. Pinsamt lågt valdeltagande. I de senaste kyrkovalen röstade strax över 10% av medlemmarna. Den kyrkopolitiska makten låtsas trots det fortfarande om att de flesta kommer att rösta. Det hände sig en gång att undertecknad delade ut valsedlar vid en vallokal vid ett av de föregående valen och jag kan konstatera en sak: de flesta partitrogna väljare, som ser en röst på det parti man "alltid röstat på" som en slags plikt, är en bokstavligen utdöende generation. Detta talar också sitt tydliga språk. Det låga valdeltagandet är förövrigt ett demokratiskt problem: hur representativt är det egentligen för samtliga medlemmar?

3. Allt fler börjar ifrågasätta partipolitiseringen av kyrkan. Ja moderatförslaget är ett exempel. Men sedan ett antal år tillbaka har t.ex. också ledarsidorna på landets tidningar fyllts mot kritik mot detta absurda system. Det anses helt enkelt orimligt att sekulära partier styr och ställer i ett religiöst samfund - särskilt i ett sekulariserat och (samtidigt) mångreligiöst land som Sverige. Denna kritik finns också inom de partier som aktivt argumenterar för att vilja vara kvar i Svenska kyrkans styrande organ. Till och med en av de partipolitiskt anstrukna nomineringsgrupperna, .kr (Kristdemokrater i Svenska kyrkan) vill på sikt avskaffa systemet.

Nej, den partipolitiska ockupationen av Svenska kyrkan måste få ett slut. Folkligt inflytande kan ske på annat sätt - och i en kyrka värd namnet är det kyrkfolket, vilket socialdemokraten Ulf Bjereld föraktar, som skall styra under ledning av ett teologiskt kunnigt prästerskap. Beslut i lärofrågor skall således fattas av bedjande människor. Låt det vara vår bön att moderaternas vägval är ett steg i rätt riktning.