ROSA RORANS BONITATEM

Rosa, rorans bonitatem,

stella stillans claritatem, 

Birgitta, vas gratiæ.

Rora cæli pietatem,

stilla vitæ puritatem 

in vallem miseriæ. 

Ros med godhetens dagg, 

stjärna som droppar klarhet, 

Birgitta nådens kärl: 

droppa himlens kärlek, 

stänk livets renhet 

ner i tåredalen.

Heliga Birgitta, bed för oss!

BLI NORDISK-KATOLSK?

På Kyrkliga Betraktelser har vi tidigare skrivit om Nordisk-katolska kyrkans etablering i Sverige. En av kyrkans svenska företrädare har en blogg, på vilken vi kan läsa intressanta artiklar, varav några i sedvanlig konvertitmanér går ut på kritisera Svenska kyrkan - men också "de högkyrkliga". Detta inlägg kommer dock inte bara vara ett bemötande av vad som skrivs på bloggen ifråga utan mer vara en reflektion över behovet av en "nordisk-katolsk" kyrka i Sverige.

Nordisk-katolska kyrkan är bland många "nya" samfund ett av de samfund som nog kan betraktas som ett av de mest seriösa och sympatiska av dem som vill betrakta sig själva som katolska. Här har inte intresset av att klä sig i violett varit det pådrivande, utan en vilja att vara en katolsk och ortodox kyrka av nordisk prägel. Istället för att ha uppsökt en vagantbiskop och låtit biskopviga sig för att sedan viga alla sina kompisar till präster - ett fenomen vi sett många gånger bland "nya katolska" kyrkobildningar - har de nordisk-katolska gått varsamt fram. Man bildades av en grupp högkyrkliga präster som lämnat Norska kyrkan, vilka istället för att konvertera till Rom eller någon östkyrklig jurisdiktion, sökte upp den etablerade gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Där lät sig de norska prästerna efter noggranna överläggningar vigas till präster i katolsk mening. Sedan dess kan man säga att den Nordisk-katolske kirke var en norsk avdelning av PNCC.

Allt väl så långt. Som bekant är den norska statskyrkan historiskt en mer radikalt luthersk kyrka än Svenska kyrkan, detta som en följd av att Norge var en del av det mer kontinentalt präglade Danmark vid tidpunkten för reformationen. Detta har inneburit att behovet av apostolisk succession varit ointressant för de norskkyrkliga, och länge präglades man av en medveten vägran att återinföra en sådan historisk succession, t.ex. genom svenskkyrklig eller anglikansk medverkan vid norska biskopsvigningar. Detta faktum har inte sällan varit förödande för högkyrkliga norrmän, den katolska medvetenheten har därför varit rätt begränsad - vilket fått konsekvenser för t.ex. ämbetsförståelsen. Det vore nog ingen övertolkning att påstå att detta varit en anledning till Nordisk-katolska kyrkans framväxt. 

Har man en katolsk tro, och därmed en syn på ämbetet och sakramenten som överensstämmer med den katolska förståelsen, blir det svårt att verka i en kyrka vars apostolicitet och katolicitet man inte är övertygad om. Medvetenheten om att den egna kyrkan - i detta fallet den norska - saknar historisk succession, gör då situationen extra problematisk. Med detta i åtanke kan man säga att behovet av en nordisk-katolsk kyrka varit större i Norge. Till katoliciteten hör kontinuitet, i Norge kan denna sägas vara bruten i och med att successionen har varit bruten. I Sverige är dock fallet annorlunda. Svenska kyrkan har en bevisad mekanisk handpåläggningssuccession - alldeles oavsett romersk-katolska bortförklaringar om intentionen bakom. Detta är ett tungt vägande argument för oss svenskkyrkliga katoliker att stanna kvar (och uthärda) i den kyrka som vi menar är grundad av engelska och tyska missionärer vid slutet av vikingatiden. En norrman kan inte riktigt argumentera på samma sätt, varför han gör klokt i att för den sakramentala visshetens skull gå till annan kyrka där denna sakramentala säkerhet är garanterad.

Den nordisk-katolska bloggredaktören har inte sällan gjort sig lite lustig över Svenska kyrkan (vilket många gånger är förståeligt) men också oss svenskkyrkliga katoliker som stannar kvar i henne. Detta gör mig fundersam. Blir inte då avståndstagandet till det gamla sammanhanget (Svenska kyrkan) någon form av identitetsmarkör? Är inte det lite märkligt? Här borde kanske de "nordiska katolikerna" försöka fundera över sina argument för en nordisk-katolsk existens i Sverige, och kanske använda den som argument för att vinna nya medlemmar, istället för att med någon slags skrämseltaktik försöka vinna över svenskkyrkliga (den nordisk-katolske bloggskribenten har dock markerat att han gärna slipper gamla avdankade högkyrkliga!).

Som jag ser det blir det svårt att argumentera för behovet av en nordisk-katolsk närvaro i Sverige. På den nordisk-katolska bloggen argumenteras för kontinuitet med ett historiskt patriarkat för att en kyrka skall vara katolsk. Det argumentet förstår jag. Hur detta gäller PNCC och Nordisk-katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, har jag dock svårare att förstå. Något annat jag inte förstår är varför det är så viktigt att etablera ett nytt katolskt och ortodoxt samfund när det redan finns flera i Sverige. Är man svensk katolik och inte övertygad om Svenska kyrkans katolicitet, varför då inte konvertera till Rom? Det skulle jag göra. Är det månne vid celibatet skon klämmer? Då undrar jag med en ortodox läsare av denna blogg: om man (de nordisk-katolska) anser sig vara en ortodox kyrka med västerländsk rit, varför söker man sig inte då till en av de många etablerade kyrkorna i Sverige? Om det bara handlar om rit skulle ju det kunna lösas, exemplen finns. Jag kan i alla fall inte finna argumenten...

ENHETENS KYRKA TAR FORM

Kyrkliga Betraktelser har tidigare rapporterat om bygget av Enhetens kyrka vid Östanbäck kloster. Bygget har nu kommit en bra bit på vägen, vilket vi kan se på bilden nedan:

På kyrkans hemsida vädjar F Caesarius Cavallin om bidrag till bygget. Hur du skänker pengar kan du se här. Fler bilder från bygget kan ses där under rubriken Nyhetsbrev, men också på följande hemsida, varifrån bilden ovan är hämtad: knut2010.blogspot.com

LIBERALA RITUALISTER HÅLLER KONFERENS

Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om den nya liberala högkyrklighet som Svensk kyrkotidning i våras försökte lansera. På bloggen har också tidigare nämnts en facebook-grupp med liknande agenda, en viss "Affirming Catholicism - Sverige/Sweden". Nu visar det sig att facebook-gruppen snart kan vara mer än en skrivbordsprodukt. Till våren 2012 kommer nämligen i Strängnäs hållas en konferens under rubriken: "Rules of life - en konferens med Affirming Catholicism". Detta är minst sagt intressant. Vad är då detta för en rörelse? Och vad kan den få för konsekvenser för den etablerade högkyrkligheten i vår kyrka?

Affirming Catholicism (= "bekräftande katolicism") är en anglikansk förening som bildades ur en utbrytning ur den etablerade anglo-katolska rörelsen under början av 1990-talet. Det avgörande för detta uppbrott var ämbetsfrågan, i vilken en minoritet anglo-katoliker förespråkade kvinnliga präster. En del av dessa lämnade då den breda anglo-katolska rörelsen för att bilda Affirming Catholicism - bland dem den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Som motsvarighet till prästbrödrasällskapet SSC (Society of the Holy Cross) bildade man ett nytt brödraskap kallat "Society of Catholic Priests", vilket (följaktligen) också är öppet för kvinnliga präster. (Som notis kan nämnas att sällskapet i anglo-katolska kretsar brukar kallas för "Society of not so Catholic Priests").

Detta kan ju låta rätt ok, eftersom ämbetsfrågan är komplex, men Affirming Catholicism's "teologiska öppenhet" slutar inte vid ämbetsfrågan. Gruppen är, p.g.a. sin uttalat liberala agenda, mycket heterogen och rymmer en mångfald av teologiska hållningar. Att ++ Rowan Williams är dess "beskyddare" kan förvisso tala för att det finns mer traditionellt kristna falanger, men likväl finns en utbredd "öppenhet" för homosexuellt samliv, dylika "äktenskap" m.m. Man kan alltså säga att AffCath i mångt och mycket är yta, liberal ritualism. Man säger sig bekräfta de 7 sakramenten, men har i praktiken tömt dem på sitt innehåll...

Vad har vi då att förvänta oss av en etablering av rörelsen i Sverige? Visst. En konferens i Strängnäs behöver inte betyda mycket för världen, men ponera att en liberal "högkyrklighet" slår rot och organiserar sig. Vad får det för konsekvenser för den etablerade katolska rörelsen i Svenska kyrkan? För kyrkan i stort?

Först och främst kan man konstatera att Svenska kyrkan skiljer sig från de anglikanska kyrkorna. Högkyrkligheten har här aldrig fått samma betydande roll som i de anglikanska kyrkorna i allmänhet och Church of England i synnerhet. Rörelsen har hittills inte fått den chansen, och dessutom har anglokatolikerna haft nästan 100 års försprång. Detta har lett till att en etablerad katolsk identitet aldrig riktigt slagit rot, vilket innebär att de som väl identifierar sig som katolskt troende (eller högkyrkliga) har rättat sig i det lilla led som betecknats som rörelsen Kyrklig förnyelse. Detta har bland annat inneburit att det inom rörelsen har kunnat rymmas dem som avviker från rörelsen i t.ex. ämbetsfrågan, och dessutom en och annan kvinnlig präst, men som alla accepterat rörelsens officiella hållning. Dessa har ibland kunnat "fostrats in" i en katolsk syn på ämbetet. Man skulle kunna tänka sig att dessa människor skulle kunna bli Affirming Catholicism's målgrupp i Sverige, då finns risken att den traditionella katolska rörelsen (aKF, SSB etc.) mister möjligheten man tidigare haft att "fånga upp" högkyrkligt intresserade sökare.

I Svenska kyrkan finns dock bland uttalade liberalteologer en trend som inte har en motsvarighet inom de anglikanska kyrkorna, nämligen en ny slags antiekumenisk konfessionalisering där den "lutherska identiteten" blir ett slagträ mot allt vad traditionell kristendom heter. Detta är människor som skyr begreppet "katolsk". Det skulle inte vara ett särskilt troligt scenario att Affirming Catholicism skulle kunna locka dessa människor. Sedan finns också en annan typ av liberalteolog: den liturgiintresserade feministen. Dessa talar gärna om "riter" och vikten av att "jobba med kroppen". Hos dessa är ofta traditionell liturgi ointressant och sakramental kristendom inte sällan ett bortglömt begrepp. Men helt omöjligt är det inte att dessa skulle lockas av en "bekräftande katolicism", frågan är dock hur de kommer att kunna fira gudstjänst tillsammans med mer traditionellt böjda tjejer och killar i talárer.

Skulle dock Affirming Catholicism lyckas etablera sig och inte betraktas som ett sätt att uppifrån så split i den högkyrkliga rörelsen, och därmed appellera till "Rowan Williams"-typer (dvs. hyfsat traditionellt troende kristna men med öppenhet för 58-beslutet), behöver det inte vara något direkt negativt för Svenska kyrkan. Då skulle vi kanske kunna se en "sakramentalisering" av Svenska kyrkan, vilket på sikt skulle kunna ge plats för originalet: rörelsen Kyrklig förnyelse. Men än så länge betackar jag mig...

PARTIPOLITIKEN PÅ RETRÄTT?

Allt sedan SAP bestämde sig för att behålla statskyrkosystemet i syfte att göra Svenska kyrkan till en lydig knähund och säkert också med den goda tanken att "beskydda" henne från "totalitära idéer", har Svenska kyrkan styrts av inbitna partibokstrogna politruker. Oavsett om dessa varit socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, folkpartister eller moderater, har detta projekt varit att betrakta som en ockupation av det som kunde varit en riktig folkkyrka värd namnet. När biskop Manfred Björkqvist och ungkyrkligheten vid förra seklets början talade om "folkkyrka" var det inte i meningen "folksuverän", dvs. styrd av de politiska strömningar som för tillfället härjar bland folkmajoriteten. Sveriges folk var ett Guds folk, i den meningen att det var önskvärt att alla svenskar skulle omfattas av en och samma kristna tro.

Partipolitiken cementerades även efter år 2000 - då relationen mellan stat och kyrka förändrades. Svenska kyrkan är alltså fortfarande en statskyrka med särskild relation till staten eftersom den bestäms av en särskild Lag om Svenska kyrkan (1998:1591). Här konstateras i 2§ att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver rikstäckande verksamhet". Hon har med andra ord skyldighet inför Sveriges rikes lag att vara en demokratisk organisation. Bland dem som inbitet försvarar denna partipolitiska inblandning i Svenska kyrkan, tycks nämligen uppfattningen vara den att demokrati endast kan existera genom partipolitiskt arbete. Resonemanget kan lugnt påstås halta, eftersom det torde innebära att de flesta demokratiskt styrda föreningar i detta land, där inte partipolitik förekommer, bör betraktas som odemokratiska. Men det skulle väl knappast någon påstå?

Vi som menar att den partipolitiska styrningen av Svenska kyrkan är ett felaktigt eller åtminstone problematiskt system, menar att det är så eftersom systemet i grunden sekulariserar kyrkans styre. Systemet är direkt lånat från ett samhälle där man i sin första grundlagsparagraf konstaterar att "all makt utgår från folket". En kyrka kan inte styras av ett sådant tankesätt. För en kyrka måste besluten vara beroende av sin Herre, Gud själv. När vi så fattar beslut - särskilt i andliga frågor (t.ex. om vår äktenskapsförståelse) - bör detta ske med övertygelse om att det är den Helige Ande själv som styr oss; inte partipiskan från partiledningen i Riksdagshuset. Kyrkliga beslut bör fattas av bedjande människor. Alltså bör det vara den gudstjänstfirande församlingen som väljer representanter till kyrkans styrande organ - och inte de som aldrig sätter sin fot i kyrkan (de väljer ju då att stå sitt kast).

Efter denna inledning kan vi så komma till sak. Härom veckan deklarerade ledningen för Moderaterna att det vid partikongressen kommer att läggas fram ett förslag om att (m) inte tänker ställa upp som partibeteckning vid kyrkovalet 2013, iaf inte på stifts- och "riks"nivå. Man kommer enligt förslaget dessutom inte heller låta någon grupp uppstå med partibeteckningen i namnet (ungefär "Moderater i Svenska kyrkan") - vilket kommer att urskilja kvardröjande moderater från t.ex. FiSK:are och .kr:are och dylika grupperingar. Kvardröjande moderater kommer med andra ord finnas kvar, men förmodligen i en ny gruppering med ett nytt namn. Är man negativt lagd kan man ju peka på att detta i praktiken endast kommer att vara en kosmetisk förändring och tänka på det faktum att Socialdemokraterna och Centerpartiet vägrar kasta in handduken, och att folkpartister (FiSk), kristdemokrater (.kr), vänsterpartister (ViSk) etc. finns kvar. Å andra sidan måste man inse att M går före med gott exempel. Detta är troligen ett välkommet steg i rätt riktning.

I Kyrkans Tidning intervjuas statsvetaren Magnus Hagevi:

"-Ju mindre koppling till partiet det finns desto större är chansen att deras tidigare väljare röstar på någon obunden, och små förändringar kan få stor betydelse då det är så få som röstar i kyrkovalen."

Vi får hoppas att denna analys stämmer, och i det långa loppet bör det väl inte vara ett särskilt otroligt scenario. När detta scenario blir verklighet är en tidsfråga, men oavsett när är moderaternas förslag både ett steg i rätt riktning och en viktig markering mot det rådande - fullständigt absurda - systemet. Vilka tecken kan vi se på detta? Här kommer några exempel:

1. Svenska kyrkans ekonomi går mot en tydlig riktning. Sjunkande medlemstal gör det ohållbart att i längden  upprätthålla den organisation Svenska kyrkan består av idag. Statistiken talar sitt tydliga språk, t.ex. kan nämnas att idag döps 53,7% av de svenskfödda barnen - förvisso fortfarande en majoritet, men likväl skvallrar siffrorna om framtidens medlemssiffror. Att statistiken visar ökade antal vuxendop, kommer inte kunna väga upp mot medlemsflykten. Detta kommer att ge ekonomiska konsekvenser; och då har vi inte ens nämnt det troliga scenariot att Skatteverket snart inte längre ser någon anledning att hjälpa trossamfund att ta upp medlemsavgifter via skattesedeln (=plusgiroblankett i brevlådan, avs. Svenska kyrkan). Hur skall man kunna hålla dyra riksdagsvalliknande kyrkoval - med medföljande tryckning och distribution av miljontals valsedlar, dyra kampanjer etc. - med en sådan vikande ekonomi? Valsystemet är ekonomiskt ohållbart.

2. Pinsamt lågt valdeltagande. I de senaste kyrkovalen röstade strax över 10% av medlemmarna. Den kyrkopolitiska makten låtsas trots det fortfarande om att de flesta kommer att rösta. Det hände sig en gång att undertecknad delade ut valsedlar vid en vallokal vid ett av de föregående valen och jag kan konstatera en sak: de flesta partitrogna väljare, som ser en röst på det parti man "alltid röstat på" som en slags plikt, är en bokstavligen utdöende generation. Detta talar också sitt tydliga språk. Det låga valdeltagandet är förövrigt ett demokratiskt problem: hur representativt är det egentligen för samtliga medlemmar?

3. Allt fler börjar ifrågasätta partipolitiseringen av kyrkan. Ja moderatförslaget är ett exempel. Men sedan ett antal år tillbaka har t.ex. också ledarsidorna på landets tidningar fyllts mot kritik mot detta absurda system. Det anses helt enkelt orimligt att sekulära partier styr och ställer i ett religiöst samfund - särskilt i ett sekulariserat och (samtidigt) mångreligiöst land som Sverige. Denna kritik finns också inom de partier som aktivt argumenterar för att vilja vara kvar i Svenska kyrkans styrande organ. Till och med en av de partipolitiskt anstrukna nomineringsgrupperna, .kr (Kristdemokrater i Svenska kyrkan) vill på sikt avskaffa systemet.

Nej, den partipolitiska ockupationen av Svenska kyrkan måste få ett slut. Folkligt inflytande kan ske på annat sätt - och i en kyrka värd namnet är det kyrkfolket, vilket socialdemokraten Ulf Bjereld föraktar, som skall styra under ledning av ett teologiskt kunnigt prästerskap. Beslut i lärofrågor skall således fattas av bedjande människor. Låt det vara vår bön att moderaternas vägval är ett steg i rätt riktning.

ASSUMPTIO MARIAE (15 AUGUSTI)

HÖGKYRKLIG, KYRKLIGT FÖRNYAD ELLER KATOLSK?

En vän frågade för ett tag sedan hur ett svenskkyrkligt sammanhang skulle beskrivas i text så att folk skulle förstå vad sammanhanget handlar om. Han sökte bara ett ord, ett adjektiv, för att beskriva detta sammanhang som är präglat av liturgisk och sakramental spiritualitet. Begreppet "högkyrklig" dög inte, för det har ju blivit så slitet. "Kyrkligt förnyad" kunde missförstås som "liberal". "Katolsk" skulle missförstås av de mindre teologiskt insatta, hette det. Slutligen blev det begreppet "kyrkligt" som fick beskriva sammanhanget.

Detta resonemang är rätt typiskt för den katolska förnyelserörelsen i Svenska kyrkan. Samtidigt sätter det fingret på en viktig diskussion: vi har inget tillräckligt bra begrepp att beskriva oss själva och vår väckelserörelse med! Diskussionen är inte ny. Snarare är denna diskussion lika gammal som rörelsen själv. På Kyrkliga Betraktelser har dock diskussionen aldrig riktigt tagits upp mer än i bisats och möjligen i kommentarfältet.

Högkyrklig

Enligt bloggens självpresentation till höger är Kyrkliga Betraktelser en blogg "om kyrka, teologi, liturgi, sakral konst, arkitektur och musik" med tillägget " - ur ett högkyrkligt perspektiv". Om bloggen lyckas behandla alla dessa utlovade ämnen är en annan fråga, men likväl är identiteten sedan starten "högkyrklig". Notera dock att bloggen aldrig hetat "Högkyrkliga Betraktelser" - även om det skall erkännas att det var den ursprungliga tanken. Varför låter vi denna beskrivning då stå oförändrad om begreppet nu är så ifrågasättansvärt? Jo därför att tillfredsställande alternativ fortfarande inte existerar. Är inte då diskussionen avgjord? Nej, "högkyrklig" är inte bra nog. Här kan vi kolla närmare på vad som talar för och emot användandet av begreppet - här markerat med ett plus- resp. minustecken:

+ "Högkyrklig" är ett historiskt förankrat begrepp. Först och främst möter vi begreppet i England, i ordalydelsen "High Church". Med detta menas ett högt skattande av det som sker vid (hög-)altaret, ämbetet och dess firande av liturgin och de sakramentala mysterierna, då särskilt eukaristin. Ett högt skattande av ämbete och sakrament. Här skilde sig de högkyrkliga från "the Low Church" som överbetonade predikan och dopet, men ofta ignorerade det som de högkyrkliga betonade. Detta är begreppets ursprungliga betydelse och därför värt att bevara.

+ "Högkyrklig" är kort och koncist. Ja, det är sant. Påståendet "jag är högkyrklig" är enkelt sagt och det är bra som adjektiv: "en högkyrklig präst", "högkyrklig stiftelse", "högkyrkligt brödraskap".

- "Högkyrklig" är ett misstolkat begrepp. Detta är ett av begreppets största problem. När folk i allmänhet hör ordet högkyrklig tänker man på något "allmänt konservativt", "moralistiskt", "högfärdigt" och kanske "mansdominerat". När oppositionen till beslutet om kvinnliga präster samlade sig i slutet av 1950-talet i Kyrklig Samling, fick "kvinnoprästmotståndarna" snart av pressen etiketten "högkyrklig" på köpet. Detta gällde också den mest lågkyrklige bönhuspredikanten och bohusländske schartuanen.

Begreppet har dessutom inom kyrkan blivit synonymt med allt som innebär ett intresse för liturgi, oavsett teologiskt innehåll. Plötsligt betecknar begreppet både "katolicerande" och "ultraliberala" grupperingar, såväl som "konfessionella" (=utralutherska) grupper, med ett gemensamt intresse för liturgisk gudstjänst av olika art.

- "Högkyrklig" är inte längre ett internationellt gångbart begrepp. I begreppets ursprungliga engelska miljö kallar sig få idag för "High Church" och i Tyskland diskuterar "Hochkirchliche Vereinigung" sitt namn sedan länge.

- "Högkyrklig" är ett begrepp som hör till en annan tid. Begreppet hör hemma i en tid då begrepp som "katolsk" var något mycket negativt och nästan betraktat som synonymt med "okristligt". Vi har kommit längre än så och kan därför ge upp begreppet "högkyrklig".

Kyrkligt förnyad

Begreppet "kyrklig förnyelse" existerar troligen bara i Sverige, i alla fall som beteckning för en kyrklig rörelse som betonar kyrkans katolska arv, dess ämbete och sakramentala liv. Begreppet torde först dykt upp i denna betydelse i och med Gunnar Rosendals bok med samma namn, från 1935. Det var dock biskopen i Strängnäs, Gustaf Aulén som gav fader Gunnar rådet att kalla boken för just Kyrklig förnyelse. Rosendal hörde till den "nya högkyrkligheten", till skillnad från den "gamla" starkt luthersk-konfessionella s.k. lundahögkyrkligheten. Gunnar Rosendal var på intet sätt först eller ensam, men han bör kunna räknas som en väckelseledare av stor betydelse. Den väckelse som flödade ut från Rosendals Osby kom att gå under namnet "kyrklig förnyelse" - ett begrepp man föredrog framför det dittills och hädanefter dominerande "högkyrkligheten". Begreppets för- och nackdelar behandlas på samma sätt som ovan, i det följande:

+ "Kyrkligt förnyad" är ett vedertaget begrepp antaget av rörelsen själv. Under den kyrkliga förnyelserörelsens första årtionden var begreppet självklart och etablerat och gav en stark gemenskapskänsla och självförtroende. Det var ingen tvekan om vilka som var förnyarna inom Svenska kyrkan.

+ "Kyrkligt förnyad/kyrklig förnyelse" utstrålar väckelse och framåtanda. Den som vill förnya är vare sig en bakåtsträvare eller en latmask som nöjer sig med den avsomnade andan inom sin kyrka. Förnyaren vill väcka och renovera en förfallen och sliten byggnad som pinats av tidens vindar och vittrat sönder pga. förvaltarna lathet.

- "Kyrkligt förnyad" klingar märkligt. Detta är en viktig anmärkning. Hör en utomstående begreppet "kyrklig förnyelse" går hennes tankar osökt till "kyrklig förändring" i dess mest negativa betydelse, förändring bort från "det gamla", i värsta fall en förändring bort från kyrkans rötter - dvs. tvärtemot rörelsens syften.

- "Kyrkligt förnyad" är omöjligt som adjektiv. Ett "lyxproblem" månne, men inte desto mindre sant. Vem skulle någonsin kalla sig "kyrkligt förnyad"? Ärligt talat? Det låter helt enkelt fel. Kan en människa vara "kyrkligt förnyad"? Kan man tala om "kyrkligt förnyad litteratur", "kyrkligt förnyad församling", "kyrkligt förnyad präst", "kyrkligt förnyad familj", "ett kyrkligt förnyat perpektiv"? En rörelse behöver ett vettigt adjektiv, åtminstone av rent praktiska skäl.

Katolsk

Begreppet torde knappast behöva någon större utläggning här, men det bör markeras att "katolsk" inte här nödvändigt skall betraktas som synonymt med "romersk-katolsk". Här handlar det om att vårda och påminna om Svenska kyrkans sanna identitet - därav St Eriks relikskrin som illustration. Arvet är ofrånkomligt!

Begreppet har följt med den kyrkliga förnyelsen sedan dess uppkomst på 30-talet. F Gunnar tvekade inte att använda det ens som beteckning på sig själv. "Vårt katolska arv" är bl.a. en boktitel författad av Rosendal. När F Gunnar talar om rörelsen Kyrklig förnyelse i USA 1950, gör han det under rubriken The Carholic Movement in Sweden (se artikel här). Idag används begreppet "katolsk" allt flitigare inom den "högkyrkliga rörelsen", och begreppet återfinns t.ex. i flera texter utgivna av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, nu senast i dess broschyr från våren 2011. Detta är en naturlig och välkommen utveckling. Begreppet har dock även det både för- och nackdelar:

+ "Katolsk" beskriver vad rörelsen handlar om. Den kyrkliga förnyelserörelsen strävar efter förnyelse i katolsk anda. Vår övertygelse är att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Hon är samma kyrka som döpte Olof Skötkonung, som fostrade Erik den Helige, inom vilken den heliga Birgitta profeterade. Vi tror att Svenska kyrkans sakrament och ämbeten är fullt apostoliska och katolska. Rörelsen är katolsk för att den vill vittna om detta för Svenska kyrkan, mana henne till besinning och omvändelse tillbaka till hennes katolska ursprung.

+ "Katolsk" är ett välbekant begrepp. Frågar någon kyrkligt oinsatt person vad rörelser som Sociatas Sanctae Birgittae handlar om kan man kort och koncist beskriva SSB som en "katolsk rörelse inom Svenska kyrkan". Då förstår vederbörande ungefär hur det kan se ut, hur det kan låta osv. Begreppet "katolsk" har en igenkänningspotential, det för tankarna till rikt liturgiska gudstjänster, religiöst allvar, rökelse, rosenkransar, fotsida prästdräkter etc.

+ "Katolsk" är ett internationellt gångbart begrepp. "Catholics in the Church of Sweden" funkar bra och bättre än "Swedish High Church" eller "Church renewalists".

- "Katolsk" är synonymt med "romersk-katolsk". Detta är ett stort problem med begreppet. För gemene svensk är detta verkligheten - katolik är man om man tillhör Romersk-katolska kyrkan, vilket gör det omöjligt att vara svenskkyrklig ("protestant" som det kallas) och katolik på samma gång. Detta är tyvärr ett språkligt problem. "Katolik", "katolskt", etc. användes tidigt som ett nedsättande ord efter reformationen och begreppet ersattes här snart av "allmännelig" i kyrkliga dokument och i trosbekännelsen. I t.ex. England är det annorlunda, där står det ju "I believe in one Holy, Catholic and Apostolic Church" i trosbekännelsen. Orden uttalas varje söndag av anglikanerna, detta har underlättat för användandet av begreppet i deras sammanhang. För att göra det ännu tydligare har man dessutom tillagt "anglo-" framför "catholic", eller "anglican catholic", samtidigt som det är fullt naturligt att kort och gått beskriva en församling som "catholic".

- "Katolsk" är inte tillräckligt för att beskriva rörelsen så att gemene man förstår. Detta är naturligtvis tragiskt. Vi har inget tilläggsbegrepp som kan markera en svenskkyrklig-katolsk identitet, det finns inga "svekano-katoliker", eller "svenskkyrko-katoliker"; och "svensk-katolsk" vore ett okatolskt begrepp som skulle markera etnicitet snarare än kyrklig tillhörighet.

Hur då göra? Kyrkliga Betraktelser har inget färdigt svar, diskussionen får fortsätta och får gärna föras i bloggens kommentarsfält. Diskussionen är viktig eftersom de provisoriska och missvisande begreppen börjar tappa sitt innehåll. Snart är vem som helst "högkyrklig" och ingen vill kalla sig "kyrkligt förnyad"... Vad säger ni?