VATIKANEN BEREDER PLATS FÖR ANGLOKATOLIKERNA!

091022: OBSERVERA UPPDATERINGARNA I DETTA INLÄGG (se nedan!)

I dessa dagar av kyrklig förfall på svensk mark - under inväntan av Kyrkomötets kommande beslut om en förändring och nedmontering av Svenska kyrkans äktenskapslära - sker en intressant utveckling i relationen mellan den anglikanska världen och Romersk-katolska kyrkan.

Vad handlar då detta om? Idag publicerades på Vatikanens hemsida vad kanske anglokatolikerna i Church of England väntat på länge. Det är Trosskongregationen som deklararar att "den helige fadern har skapat en kanonisk struktur som förbereder för sådan kollektiv [=corporate] återförening genom att etablera personalordinariater [=Personal Ordinariates], som kommer att tillåta tidigare anglikaner att ingå full gemenskap med den Katolska Kyrkan och samtidigt behålla element av karaktäristiskt anglikanskt spirituellt och liturgiskt arv. Under villkor av den apostoliska konstitutionen, kommer pastoral insyn [=pastoral oversight] och vägledning erbjudas grupper av tidigare anglikaner genom ett personalordinariat, vars ordinarie kommer att utses bland tidigare anglikanska präster".

Vad Vatikanen här tänker införa är således någon form av "flying bishops", i likhet med dem som existerat inom Church of England sedan beslutet om prästvigning av kvinnor, 1992. Alltså kommer någon form av icketerritoriellt/-territoriella stift att upprättas för anglokatolikerna inom Romersk-katolska kyrkoprovinsen i England. I uttalandet kan man vidare läsa att tidigare anglikanska präster - gifta som ogifta - kommer att omvigas för tjänst i dessa icketerritoriella stift: ordinariater vars "ordinarie" (eng. "Ordinary"), kommer att vara antingen en gift anglikansk präst eller en ogift biskop. Jag citerar vidare:

"Kardinal William Levada, prefekt för Troskongregationen, som förberett denna "provision" sade: 'Vi har försökt att möta de frågor om full kommunion som vi mottagit, från anglikaner från olika delar av världen de senaste åren, på ett uniformt och rättivist sätt. Med detta förslag vill Kyrkan besvara dessa anglikanska gruppers legitima strävanden till full och synlig enhet med biskopen av Rom, St. Petrii efterträdare'".

"De anglikaner som har kontaktat den Heliga Stolen har tydliggjort sin vilja till full, synlig enhet i den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Samtigt har det förklarat vikten av att deras anglikanska fromhets- och gudtjänsttraditioner på deras resa vidare i tron", sade kardinal Levada.

Enligt kardinal Levada är det vidare "viktigt för den helige fadern, påve Benedikt XVI, att anglikanska präster och troende vilka söker enhet med den Katolska Kyrkan finner möjligheten att bevara sådana anglikanska traditioner, inom ramen för denna kanoniska struktur, som är dem kära och överensstämmande med den katolska tron. Så länge dessa traditioner på ett särskilt sätt uttrycker den gemensamma tron, är de en gåva att dela med den vidare Kyrkan. Kyrkans enhet kräver inte uniformitet som ignorerar kulturell mångfald, såsom kristenhetens historia visar [...] Vår enhet är således styrkt av sådan legitim mångfald, och därför glädjer det oss att dessa män och kvinnor medtager sina speciella bidrag till vårt gemensamma trosliv".

Längst ned i Troskongregationens uttalande - efter en genomgång av bakgrunden till dagens beslut - skriver man: "I ljuset av denna utveckling, kan personalordinariaterna som etableras av den Apostoliska Konstitutionen betraktas som ytterligare ett steg i förverkligandet av strävandet mot full, synlig enhet i Kristi Kyrka, ett av den ekumeniska rörelsens principiella mål".

Kyrkliga Betraktelser gläds åt nyheten, även om vissa orosmoln alltid vill störa friden, och lär återkomma i ämnet i framtida inlägg!

Vidare läsning:

Dantes Nyheter (Kardinal Dantesällskapet)
Forward in Faiths rapportering och särskilt Forward in Faith reacts to Statement from Rome
Ärkebiskoparna Rowan Williams (CofE) och Vincent Nicols (rom-kat) gemensamma uttalande
St John the Baptist, Seven Oaks: "What the General Synod of the Church of England would not see, the Holy Father understood"
Articles of Faith: The Times Ruth Gledhill bloggar i ämnet.

Och så Dagen...
Saintclementsblog: Förre anglikanske kyrkoherden i Stockholm, Rev'd Canon Fr Gordon Reid, problematiserar i euforin...
Katolsk Observatör skriver om nyheten

Film från presskonferensen med ärkebiskoparna av Westminster och Canterbury:

UPPDATERING! Intresseant inslag från Romereports.com:

LITE TYSK HÖGKYRKLIGHET: KLOSTER WERNINGSHAUSEN

Den tyska högkyrkligheten inom den Evangeliska kyrkan är rätt okänd i Sverige. Ändå finns ett antal högkyrkliga grupper och brödraskap i Tyskland; varav några har kontakter med svensk högkyrklighet, t.ex. SSB. Bland länkarna till höger finns några av dessa brödraskap uppradade och de är värda ett besök om läsarens tyskakunskaper tillåter.

Den tyska Evangeliska kyrkan har ett mindre antal kloster, ett av dem är det ekumeniska benediktinerklostret i Werningshausen, vilket vi kan få viss inblick i via filmerna nedan:

SÅ EN NÅGOT FÖRSENAD VALANALYS

Kyrkliga Betraktelser fick nyligen frågan:

Men trodde Du verkligen att ett kyrkoval skulle kunna rensa bort det politiska förfallet i Svenska kyrkan som råder? Det finns inte längre något hopp för folkkyrkan.

En inte helt omotiverad fråga, kan tyckas. Naturligtvis trodde inte skribenten att kyrkovalet skulle rensa bort politiken ur kyrkan. Men väl hoppades jag och hoppet är ju som bekant det sista som lämnar oss. Att Frimodig kyrka och de övriga ickepolitiska grupperingarna skulle locka "vanligt folk" - dvs sekulära ickekyrkgående svenskar - trodde jag heller inte, men väl hade det inte varit för otroligt att fler hade skippat eller glömt att rösta och således gjort valet till en angelägenhet för de kyrkligt aktiva (som bekant utgör inte de kyrkligt aktiva en särskilt stor procent av Svenska kyrkans medlemmar; en situation som säkerligen hade varit annorlunda i en kyrka som satt Herren Kristus i centrum).

Men hoppet för "folkkyrkan" då? Här finns det en del att säga: hur mycket hopp det finns är svårt att svara på, men vad som är hoppfullt är däremot enklare. Tidigare detta halvår radade Kyrkliga Betraktelser upp ett antal ljusglimtar i det kyrkopolitiska mörkret, och enligt denna var två sådana ljusglimtar Frimodig kyrka (13 mandat) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (18 mandat). Vidare noterades att de politiska partiernas kyrkliga engagemang allt mer ifrågasätts internt inom partierna. Ser vi till valresultatet är en tydlig tendens att partierna så sakteliga tappar mark i förmån för de ickepolitiska grupperingarna. Här bör Kristdemokrater i Svenska kyrkan räknas till en grupp som faktiskt arbetar för ett avskaffande av kyrkopolitiken. De gör således ett gott jobb; trots sin partianstrukna beteckning!

Denna utveckling går dock med snigelfart sett till kyrkovalsresultaten. Ickepolitiska grupperingar + Kristdemokraterna erhåller tillsammans blott 29% av mandaten i kyrkomötet. Hoppet kan därför knappast sättas till kyrkoval. Vad som krävs är att systemet på ett eller annat sätt faller, eller kollapsar. En sådan kollaps är ofrånkomlig, det handlar bara om när. Det har också stegivs redan börjat ske: från en församling rapporteras att alla röster var blankröster, i andra församlingar är det rent politiska engagemanget så lågt att endast ett parti kunde ställa upp. Talet om demokrati blir bara absurt; särskilt när endast 11,9% röstar. Vem kan då över huvud taget känna sig representerad?

Ser man till de enskilda församlingarna - som ju genom den tvångskongrationalistiska kyrkoordningen (vilken vi sedan år 2000 dras med i Svenska kyrkan) sägs utgöra kyrkans centrum - är det mer hoppfullt. I Göteborgs stift är detta särskilt tydligt. Där finns efter kyrkovalet ett större antal församlingar där partipolitiken är fullständigt eller till stor del utraderad. Den utvecklingen har blivit riktigt tydlig och ger anledning till mycket hopp. Som bekant anställs präster och övrig kyrklig "personal" av församlingen; i och med detta ges församlingarnas aktiva kyrkfolk och församlingens lokala fromhetstradition direkt inflytande på anställningsprocessen. Detta bådar mycket gott!

Även om det inte är helt hopplöst - men ändock känns så särskilt inför Kyrkomötets beslut i oktober om äktenskapet och vigningen av ytterligare två kvinnor till biskopar (varav den ene lever i en öppet homosexuell relation!) - finns ingen anledning att inte förargas över systemet. Ett exempel man kan irritera sig på är sossen Olle Burell som i TV-sänd utfrågning blir upprörd över vad han anser är "förrakt mot folk som engagerar sig politiskt", eller som han frågar "Varför är det fult att engagera sig politiskt?".

Den frågan är lätt att svara på: politiskt engagemang i kyrkan och ideologiskt käbbel, där kyrkan styrs av debatter mellan sossars, moderaters och centerpartisters partiböcker; det är något oerhört fult. Det är ovärdigt en kyrka! Det hör inte till ett land med demokrati att ha parlamentariska tentakler kopplade till en från staten på pappret fri kyrka! Det är oacceptabelt och pinsamt! Vidare är det vulgärdemokratiska systemet i sig ovärdigt en kyrka: en kyrka röstar inte bort trossatser och läror med enkla majoritetsbeslut. Den kristna saliggörande tron bestäms inte av "folkviljan". Slutligen: folkviljan skall underordnas Gud och inte tvärtom!

Jesus, nåd. Maria, bed.

+BERTIL R.I.P. OCH LIBERTAS ECCLESIAE

H.H. biskop Bertil Gärtner avled imorse. En stor förkämpe för den katolska tron i Svenska kyrkan. In i det sista kämpade han för Svenska kyrkans befrielse från världsliga makter. Senast igår bloggade +Bertil om kyrkovalet och uppmanade sina läsare att rösta på Frimodig kyrka.

Låt requiemet till H.H. biskop Bertil Gärtner övergå i ett ljudande Te Deum, tack till Herren Gud för biskopen och alla kyrkans förkämpar. Om du inte redan gjort det; rösta idag. Rösta för kyrkans frihet, rösta på Frimodig kyrka - det enda alternativet. Så skriver +Bertil:

"Jag hoppas att många kommer in i Kyrkomötet, som VET vad Kristi Kyrka är….!!! På måndag vet vi svaret!!! Rösta därför gärna på FRIMODIG KYRKA!!!!!"

UPPDATERING, 090929:

Kyrkovalet blev inte den omvälvning vi hade hoppats på. De världsliga partiernas makt har förvisso marginellt minskat, men just så; marginenellt. Idag stod det klart att en majoritet i utskotten tänker genomdriva förslaget om s.k. "könsneutralt äktenskap". Således avslås också en rad motioner som vill stoppa eller förändra kyrkostyrelsens förslag till ny vigselordning. Mer om detta i nästkommande inlägg.

För lite mer än en vecka sedan avled alltså H.H. biskop Bertil Gärtner. Vi är många som kommer att minnas honom som en samlande symbol för katolsk och apostolisk tro i Svenska kyrkan. Många - t.om. sådana av oss som aldrig hann uppleva +Bertils biskopstid i Göteborg - såg honom som sin/vår biskop. Han var biskop och visitator också för stiftelser (t.ex. Laurentiistiftelsen i Lund), kloster- (t.ex. Östanbäck) och tertiärordnar (t.ex. SSB), inte att förglömma de rörelser han var med att starta; aKF och Oasrörelsen. Många av oss träffade honom aldrig, många av oss gjorde det. Men ändock var han den ende riktige biskopen. Den siste som fullt ut ville vara trogen; må det komma fler som biskop Bertil. Låt oss minnas biskop Bertil som den kämpe han var, in i det sista, låt biskopens livsgärning bli en inspirationskälla för fortsatt kamp för kyrkans befrielse.

Requiscat in Pacem.

Till minne av hans helighet biskopen publiceras här Lacrimosa ur Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem i d-moll:

BITTERHET OCH EKUMENISM BLIR HÖGKYRKLIGHETENS FALL...

Vad håller aKF på med? Det undrar en del efter helgens kyrkodagar. Kyrkliga Betraktelser undrar också. I den situation som Svenska kyrkan befinner sig i nu och den trängda situation som övht svensk kristenhet befinner sig i är det viktigt att hålla samman; därför kan kritik av den egna rörelsen och andra Kristtrogna rörelser vara mindre lyckat och kanske rent av dåraktigt. Men viss självkritik och principfasthet måste till även när det yttre hotet är akut!

I helgen meddelades att aKF nästa år inte kommer att hålla några kyrkodagar i Uppsala. En stor manifestation för katolsk tro i Svenska kyrkan kommer alltså inte längre att förekomma i rikshelgedomen i fortsättningen. Det tycker undertecknad vore katastrofalt. Den katolska rörelsen kommer att isoleras till spridda församlingar och halvslutna möten i perifera geografiska områden. SSB:s Vadstenadagar finns förvisso kvar. Det brödraskapets och andra brödraskaps konvent, kapiteldagar och samlingar kommer förvisso att fortsätta; och det är bra, men det är inte tillräckligt! En stor samling av den katolska rörelsen måste även till i maktens närhet; i ärkebiskopssätet Uppsala. Annars tycks vi givit upp...

Och ge upp är tydligen inte någon främmande tanke för gubbarna som tog sin teol. kand. på 60- och 70-talen. Generationen som tågade med FNL-flagg och röda fanor, de som ville göra revolution men ändå ville vara "ortodoxa"; hålla sig till rätt lära. De som trodde sig kunna kombinera marxism och klassisk kristen tro. De, klagar och är förbittrade. De, har dock aldrig bett om ursäkt för att de faktiskt bidragit till den samhälleliga situation vi nu befinner oss i. Men klaga kan de!

Vid ett föredrag om arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse 50 år, inleder F. Dag Sandahl - som denna blogg annars högaktar - med att säga att vi är förlorare. Vi inte bara är förlorare, vi måste också förstå det själva! Det har F. Dag sagt förr. Men oavsett är det inställningen värd att förkastas! Bitterhet tjänar inte, och kommer aldrig att tjäna den högkyrkliga kampen. Bitterheten och uppgivenheten blir vårt fall. Om F. Dags generation vill ge upp, får de väl göra det då. Men vi är många unga som vuxit upp i denna kyrkas totala förfall men ändå har hopp. Vi finns kvar och vi tänker inte ge upp! Hoppas vid Kristus själv att inte denna bitterhet sipprar ner till oss unga katoliker i Svenska kyrkan! Må F. Dag ha fel!

Oasrörelsen - som jag av någon anledning förväntas applådera - har tydligen också sträckt ut en hand och förklarat: "Bara tillsammans kan vi besegra den kyrkopolitiska ockupationsmakten". Kyrkliga Betraktelser är den första att hålla med, men metoden är värd att förkastas. Oas är i mycket en positiv företeelse. Mycket gott kommer därur, en Kristustrohet som många unga som gamla känner sig hemma i. Oasrörelsens inflytande i församlingarna har fört med sig mycket gott. Men allt är inte frid och fröjd bara därför... Det finns något osunt och radikalprotestantiskt i den s.k. "karismatiska förnyelsen". En snedvriden sakramentssyn* där lära och liturgi inte tycks gå ihop; fokus på "lovsång" istället för tillbedjan av den närvarande Kristus. Den kalvinistiska nattvardssynen kan inte bara utläsas ur de sånger (ofta av baptistiskt ursprung) som sjungs, den återfinnes också i slarviga uttalandet som "kom och tag emot bröd och vin". Detta då utöver den fokus som flyttas från sakramentet till extatisk sång... Slarvigt är det också att utdela sakramenten till medlemmar i kalvinistiska samfund; Oas brukar öppet "nattvardsbord" och är som bekant en "ekumenisk rörelse".

"Vafalls, är Kyrkliga Betraktelser emot ekumenik"?, kanske nu någon ärad läsare undrar. Svaret är naturligvis nej. Men undertecknad tar avstånd från ogenomtänkt ideologisk "ekumenism", där den organisatoriska enheten blir målet på bekostnad av den katolska tron. Lära och enhet måste gå hand i hand, annars är enheten falsk. Och falskheten avslöjas också i ord som dem som Oas-rörelsens ordförande Leif Nordlander uttalar i dagens papperupplaga av tidningen Dagen:

"Jag tror att aKF haft sin storhetstid. Men jag tror också att den karismatiska rörelsen behöver högkyrkligheten för att bevaras i rätt tro, och att högkyrkligheten behöver den karismatiska förnyelsen där Andens gåvor är verksamma."

Jasså? Hmm... storhetstiden är förbi. Möjligen som organisation ja, men hur framtiden ter sig ligger mycket i den katolska rörelsens egna händer. Att karismatismen lockar folk är förövrigt ingen granti för rätt lära. Smickrande är dock att Nordlander ser högkyrkligheten som en väcktare av rätt tro, man tackar och bockar. Men så kommer det: "högkyrkligheten behöver den karismatiska förnyelsen där Andes gåvor är verksamma"! Det säger du, Leffe. Kyrkohistoriens varningsklockor klingar, talet om "död tro" har vi hört förr. Är Anden verkligen bara verksam i karismatismen? Kanske är grunden till en sådan övertygelse om högkyrklighetens andliga död att finna i våra egna företrädare, sådana som har givit upp och slutat att hoppas.

Nordlanders uttalande är oavsett vad konsekvent: "Jag tillhör den karismatiska rörelsen och jag tror att vi har rätt", en sådan inställning borde också finnas hos oss. "Högkyrkligheten har rätt", inte (bara) de andra. Låt inte oreflekterad ekumenism och bitterhet bli vårt fall. Lite mer Geist tack.

* Det skall erkännas att sakramental tillbedjan, de sjukas smörjelse och bikt förekommer vid Oas-sammankomster, men frågan är hur väl förankrad samkramentsteologin är hos oasarna i övrigt, med tanke på det som nämns i följande stycke.

TIDIGKYRKLIGA CITAT OM OFFRET I MÄSSAN

Frågan om "mässoffret" är en ständig kontroverspunkt som även hos oss katoliker i Svenska kyrkan kan vara en minst sagt knepig fråga. Hur långt törs vi gå i teologin kring offrets närvaro i själva mässfirandet? Nöjer vi oss således med att säga att Kristi Golgataoffer är närvarandegjort för oss att ständigt åtnjuta frukterna av? Kan de dödas synder försonas genom vårt mässfirande? Kan tiden i skärselden förkortas?

Frågorna är många och undertecknads kunskaper är bristfälliga. Men Kyrkliga Betraktelser tänkte i alla fall här återge några citat från den tidiga Kyrkan och kyrkofäderna som berör ämnet.* Detta är särskilt intressant i relation till att dessa (t.ex. Irenaeus) inte sällan - och väldigt tvivelaktigt - används som slagträ mot katolsk tro och lära.

Didaché - De tolv apostlarnas lära (ca 100 e.Kr):

"Samlas på Herrens dag och bryt bröd och offra eukaristin. Men bekänn först era skulder, så att ert offer kan vara ett rent sådant. Någon som har en tvist med sin nästa får inte delta med er, innan de har försonats. Detta sker för att de skall undvika att profanera ert offer. (Matt 5:23-24) Ty detta är det offer, om vilket Herren har sagt: 'Ge mig överallt och alltid ett offer som är obefläckat, ty jag är en stor kung, säger Herren, och mitt namn är underbart bland folken' (Mal 1:11, 14)".

Clemens av Rom (brev till korientierna år 80):

"Vår synd skall inte räknas som ringa om vi från episkopatet utstöter dem som utan klander och heligt offrat dess offer. Välsignade är de presbyterer, som redan slutat sitt lopp och uppnått en fruktbärande och fullkomlig befrielse".

Justinus Martyren (år 155):

"Gud talar, som jag tidigare nämnde, genom Malakis mun, han som var en av de tolv mindre profeterna, om de offer, som vid den tiden frambars av er: 'Jag har inget behag till er säger Herren, och jag vill inte ta emot offergåvorna från era händer. Från solens uppgång till dess nedgång är ju mitt namn stort bland folken, och överallt bärs rökoffer och rena offergåvor fram åt mitt namn. Ja mitt namn är stort bland folken…' (Mal 1:10-11). Sedan talar han om dessa hednafolk, d v s oss kristna, som på varje plats bär fram offer till honom, d v s eukaristins bröd och också eukaristins kalk".

Irenaeus av Lyon (Adversus Haereses år 189):

"Från skapelsen tog han det som är bröd och tackade och sade: 'Detta är min kropp'. Likaså bekände han, att kalken som tillhör skapelsen, är hans blod. Han undervisade om det nya offret i det nya förbundet, om vilket Malaki, en av de mindre tolvprofeterna i förväg tillkännagett: 'Ni gör inte min vilja, säger Herren den allsmäktige, och jag vill inte ta emot offergåvorna från era händer. Från solens uppgång till dess nedgång är ju mitt namn stort bland folken, och överallt bärs rökoffer och rena offer fram åt mitt namn. Ja mitt namn är stort bland folken' (Mal 1:10-11). Genom dessa ord gör han klart, att det förra folket kommer att upphöra att offra till Gud, men att offer på varje plats kommer att frambäras till honom och verkligen ett rent sådant, ty hans namn äras bland folken".

Cyprianos av Kartago (år 253):

"Om Jesus Kristus, vår Herre och Gud, själv är Gud Faders överstepräst, och om han offrade sig själv som ett offer åt Fadern, och om han befallde att detta skulle göras till åminnelse av honom själv, då handlar förvisso prästen, som imiterar det som Kristus gjorde, med rätta i Kristi ställe."

Kyrillos av Jerusalem (Katekesförklaringar, år 350)

"Då vi har helgat oss själva genom dessa andliga hymner bönfaller vi den nådige Guden att sända sin Helige Ande över de gåvor som ligger framför honom, så att han kan göra brödet till Kristi kropp och vinet till Kristi blod. Ty allt som den Helige Ande har vidrört är förvisso helgat och förvandlat. Sedan ropar vi på Gud att fullborda det andliga offret, den oblodiga tillbedjan, över detta blidkande offer för den allmänna freden mellan kyrkorna, för världens välfärd, för kungar, för soldater och allierade, för de sjuka, för de bedrövade. Och som sammanfattning ber vi alla och offrar detta offer för alla som är i nöd".

Augustinus (år 412):

"I sakramentet offras han för folket inte endast varje påskhögtid utan varje dag. Och en människa skulle inte ljuga, om han då han blev tillfrågad, skulle svara, att Kristus blir offrad. Ty om sakramenten inte hade likhet med de ting de som sakrament framställer, skulle de inte alls vara sakrament. Och de tar i allmänhet sitt namn från dessa samma ting på grund av denna likhet".

* Citaten är ett urval av citat hämtade från en artikel publicerad på katolik.nu, se här.

BE FÖR SVENSKA KYRKAN!

På Svenska kyrkans hemsida finns en sida där du kan skriva en bön som sedan publiceras offentligt. Några av bönerna har (hör och häpna!) till och med chans att få en plats i domkyrkornas gudstjänster; naturligtvis efter att ha granskats och godkänts...

Kyrkliga Betraktelser uppmanar därför alla sina läsare att gå in på Svenska kyrkans bönesida och verkligen skriva en bön enligt just ditt hjärtas mening. Bed gärna för Svenska kyrkan och hennes framtid; lägg offentligt fram din oro inför Guds ansikte!

www.svenskakyrkan.se/be