SKRIV UNDER FÖR ANGLOKATOLIKERNAS FRAMTID I CHURCH OF ENGLAND!

UTSKICK FRÅN TE DEUM - CHRISTENS GÅRD.

För varje katolik i Svenska kyrkan bör det vara en plikt att be för och i handling stötta våra trossyskon i andra kyrkor. Nu gäller det särskilt att stödja och be för den kamp som våra anglokatolska bröder och systrar i Engelska kyrkan tvingas kämpa för biskopsämbetet, men än viktigare: sin överlevnad och framtid inom kyrkan. Vi katoliker i Svenska kyrkan har massor att tacka anglokatolikerna för då den väckelserörelse vi tillhör i mångt och mycket har sitt ursprung hos dem. Dessutom bör vi hjälpa dem att behålla vad vi förlorat: organisatorisk rörelsefrihet och det egna samvetets frihet.

Skriv därför under uppropet:

Kära Vänner!

Det är allvarliga och avgörande tider i Church of England. Första helgen i juli möts General Synod för att diskutera den sk. Manchester-rapporten och för att staka ut vägen vidare med hänsyn till kvinnor i biskopsämbetet.
En stark lobby bland kvinnliga präster pressar för att det inte skall bli någon lagstiftning som gör framtiden möjlig för dem som inte av samvetsskäl kan acceptera kvinnor som präster eller biskopar. - Vi vet ju hur det går till om sådant saknas!!!

Forward in Faith har dragit igång en massiv kampanj för att visa att vi är många som behöver lagstiftning som gör det möjligt för alla parter att existera i framtiden. Två brev kommer att skickas till Ärkebiskoparna av Canterbury och York ett från biskopar/präster/diakoner (till dags dato över 900 underskrifter) och ett från lekkvinnor (man hoppas på 10.000 underskrifter). Vi begär inte att Church of England skall avstå från kvinnor i biskopsämbetet, men vi begär lagstiftning som gör det möjligt för oss att fortsätta att leva och arbeta i enlighet med vår övertygelse.

Jag har talat med the Director of Forward in Faith, Stephen Parkinson, och han menar att ett brev från oss i Sverige som fortfarande håller oss till apostolisk tro och ordning, där vi uttrycker vårt stöd för våra vänner i Church of England skulle vara till stor hjälp.
Jag har därför skrivit ett sådant brev, och nu ber jag Dig och att hjälpa till att samla så många underskrifter som möjligt!

Fr. John Brownsell och jag vill understryka hur VIKTIGT och hur BRÅTTOM detta är.

SENAST 30 juni kl.12.00 MÅSTE JAG HA DIN UNDERSKRIFT!

Gör så här:
Skriv ett mejl till Sr Gerd Swensson (klicka på namnet för e-postlänk!)

Namn, titel (gärna akademisk titel) ange om Du är biskop, präst, diakon, ordenssyster/-broder och vilken position Du innehar, t.ex.

Teol. Dr. NN, präst, komminister i X församling

- Även lekmän kan givetvis skriva under!
Det får gärna vara många namn i samma mail!

Jag kommer att sammanställa alla underskrifter och vidarebefordra dessa till Forward in Faith som komemr att skicka dem till Ärkebiskoparna av Canterbury och York.

Vi har inget att förlora! Låt oss stödja våra vänner i England och visa att vi menar allvar med vår ekumenik och vårt engagemang för den stora, universella och allmänneliga kyrkan, och för den synliga kristna enhet, som vår Herre själv bad om!

Vi är tacksamma om Du vidarebefordrar detta mail till alla medlemmar i Svenska kyrkan som kan tänkas skriva under.

/Fr John Brownsell, SSC och Sr Gerd Swensson

Bifogat brev till ärkebiskoparna av Canterbury och York:

Most Reverend Fathers in God,

We write as members of the Church of Sweden, a Sister Church of the Porvoo Agreement that has enjoyed intercommunion with the Church of England since 1921, to endorse the letters sent to you by our fellow bishops, priests, deacons and members of the Church of England to ask that, should the Church of England proceed to consecrate women as bishops, proper structural provisions should be made and enshrined in legislation to ensure that those whose theological convictions, grounded in obedience to Scripture and Tradition and attentive to the need to discern the mind of the whole Church Catholic in matters of Faith and Order, may continue to have an honoured place and the fullest possible opportunities to grow and flourish within the Church of England.

Given our experience of life and ministry in a Church that has not seen fit to honour it undertakings in 1958, when the ordination of women to the priesthood was first introduced, but has gradually eroded its so-called "conscience clause" so that the current legislation in the Church of Sweden effectively prevents the proper exercise of episcopacy, priestly and diaconal ministry and with that the full flourishing of the ecclesiastical life of the people of our integrity, we can testify to the disastrous consequences of failure to ensure appropriate legislation for the minority, who desire to continue to uphold the tradition of apostolic faith and life that we share with the great Churches of East and West, and for which the historic episcopate is essential guarantor of Christian truth and unity.

Over the years we have witnessed the erosion of Catholic Faith and Order in our dioceses and parishes, the consequences of the subtle and not-so-subtle exclusion of traditionalist priests and deacons from appointments and preferment and the disastrous ban on ordination of candidates from our tradition, all undertaken in order to affirm the rights of women as priests and bishops. We would not wish this to happen in the Church of England.
At the same time, many of us have received much support and welcome from our fellow bishops, priests and deacons and from traditionalist parishes in the Church of England, which has given us hope and strength to continue our ministry and mission in our Church, even under these harsh circumstances. For many of us, the Church of England has been a major source of inspiration, learning and experience of apostolic faith and practice, especially in the last fifty years, and it is vitally important for us that this influence and access to traditional teaching and practice within a Church, with which we enjoy intercommunion, should continue unabated in the future. It is clear to us that this can only be assured by proper provisions enshrined in legislation.

It is therefore our sincere hope that the Church of England will continue to encompass in her polity an understanding of Holy Orders consonant with that of the great Churches of East and West, that will ensure an honoured place for our fellow Christians of traditionalist convictions in the future, and that the Church of England will continue to play its full part in the long tradition of ecumenical hospitality and encouragement by honouring its apostolic tradition of Faith and Order as together we seek to discern the will of God and to work for the visible unity of all Christians for which our Lord prayed.

We assure you of our prayers at this time.

VAR MED OCH FIRA OXFORDÖRELSEN MED BÖN!

UTSKICK FRÅN TE DEUM - CHRISTENS GÅRD:

Den 14 juli 1833 höll John Keble - teolog, präst och psalmförfattare - en predikan som blev startskottet för Oxfordrörelsen i Church of England. Den fick inflytande långt utöver hans förväntan. John Henry Newman, Richard Hurrell Froude och William Palmer förenade sig med Keble och publicerade en serie traktater, The Tracts for the Times, och senare blev även Edward Pusey en del av gruppen.

Måndagen 14 juli inbjuds Du att ta del i en timmes tyst bön för att markera 175-årsjubileet av Oxfordrörelsen och den katolska förnyelsen i Church of England, och vi i Sverige och Svenska kyrkan har ju också mycket att tacka Oxfordrörelsen för.
När vi ber till Gud den 14 juli är det vår intention, inte bara att minnas dessa händelser i det förflutna med tacksamhet, utan också att lyssna till Gud och att be om Guds hjälp att förstå och utföra Hans vilja här och nu, i vår egen generation.
Det är vår förhoppning att en timme av tyst bön runt hela England och också i Sverige - vi har ju stor anledning att tacka Gud för vad Oxfordrörelsen betytt för oss i Svenska kyrkan och i kristenheten i Sverige - skall påminna församlingar om vad de redan vet men vad de har förpassat till tankens bakgårdar, och kanske vi också kan introducera andra till den katolska, allmänkyrkliga förnyelsens rikedomar och insikter.
Denna timme av tyst bön stöds av alla de katolska rörelserna och organisationerna i Church of England och vi inbjuder alla kristna av god vilja att ta del tillsammans med oss.
Genom att tacka Gud för Oxfordrörelsen och de många välsignelser den fört med sig för Church of England och Svenska kyrkan vill vi framför allt ge vår Herre Jesus Kristus äran, Han som är vårt förflutna, vårt nu och vår framtid, och på detta sätt frambära till Honom hela vårt liv i tro och kärlek.

Den tändande gnistan, som satte fart på hela denna mäktiga förnyelserörelse, var den dåvarande Whig regeringens förslag att hälften av de anglikanska biskopssätena på Irland skulle dras in och deras inkomster omfördelas som framlades utan att kyrkan först konsulterats. En grupp präster och professorer i teologi i Oxford, av vilka de mest kända är John Keble, John Henry Newman, Richard Hurrell Froude och Edward Bouverie Pusey är de mest kända, opponerade sig starkt mot regerings förslag. De menade att Kyrkan är gudomligt grundad, att Jesus Kristus är dess huvud och ledare och att dess reform inte har något som, helst med det sekulära parlamentet att göra. Deras oppositionskampanj inleddes genom att John Keble [bilden] höll sin såkallade assizepredikan (en predikan vid domstolens öppnande för en ny termin) i universitetskyrkan St Mary i Oxford 14 juli år 1833. I denna predikan beskrev han regeringens förslag till ny lagstiftning som ett nationellt avfall (National Apostasy) från den kristna tron. Därefter skrev professorerna i Oxford en rad traktater, i vilka de gick igenom olika aspekter av den teologiska kris som regeringens handlande hade skapat, och de skickade dessa traktater till alla präster och församlingar i England.

Enligt Oxfordprofessorernas uppfattning hade Church of England gått igenom Reformationen man den var aldrig en kyrka skapad av Reformationen. Den är inte en protestantisk kyrka. Ordet protestantisk förekommer aldrig i Kyrkans officiella böcker och ordningar, t.ex. i Book of Common Prayer och inte heller i de anglikanska formuleringarna av tron (t.ex. de 39 artiklarna), utan en reformerad katolsk kyrka, vilket är en subtil men viktig skillnad. Church of England är den historiskt katolska och apostoliska kyrkan i England. Den är en del av den vidare Kristi kyrka - ett anspråk som uttrycks på titelsidan i Book of Comon Prayer 1662 (den officiella, ännu gällande utgåvan) - renad från medeltida missbruk och utombibliska tillägg på 1500-talet, men i alla andra avseenden i kontinuitet med den tidigare traditionen.
De poängterade att Church of England har upprätthållit det historiska tredelade ämbetet av biskop, präst och diakon, att hennes biskopar är en del av den apostoliska successionen, att hennes präster, tack vare episkopala vigning, kan jämställas med romersk-katolska och ortodoxa präster och att de utövar samma prästämbete, samt att genom dem kan hennes trogna lekfolk vara förvissade om att de får ta del av giltiga sakrament.

Oxfordrörelsens ledare var mycket intellektuellt lärda och allvarligt sinnade män. De ansåg att Church of England var hotad och de försökte höja tonen i hela hennes liv och vittnesbörd till en ny och mer seriös nivå. Det som framförallt var viktigt för dem var personlig och kollektiv helgelse, och, eftersom helgelse och helighet endast kan växa utifrån en grundval av sanning, var de särskilt angelägna om renlärighet och teologisk ortodoxi.
Oxfordrörelsen lär oss att all sanning ytterst kommer från Gud: Jesus Kristus sade själv "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Kristen sanning är inte beroende för sin giltighet av individuella kristnas uppfattningar vid någon särskild tidpunkt. Sanningen är sann endast därför att Gud gör den sann och uppenbarar den för oss, och inte av någon annan anledning. Om alla kristna skulle komma överens om att avvisa någon aspekt av den kristna tron skulle denna aspekt inte därför bli osann, på grund av deras avvisande. Inte heller skulle något plötsligt bli sant om alla kristna bestämde sig för att tro på någonting nytt eller att ändra någon tidigare aspekt av den kristna tron, bara för att de bestämt sig för en sådan ny tro. Gud motsäger inte sig själv. Han kan inte motsäga sig själv.
Den kristna tro och morallära som var sann år 33A.D. och år 1833A.D. förblir sann år 2008A.D. Dessa sanningar kan inte ha blivit falska på grund av de motsägande värden och idéer som för närvarande florerar, eller därför att somliga människor har svårt för dem.
Oxfordrörelsen mötte många utmaningar men den visade sig vara den allra viktigaste religiösa väckelsen i England under hela 1900-talet. Den renässans av andlighet, teologi, vetenskaplig forskning, liturgi, musik, konst och förnyelsen av ordensliv, kloster och kommuniteter (munkar och nunnor) som Oxfordrörelsen inspirerade till i Church of England, och även i Svenska kyrkan, kallas den katolska förnyelsen, Catholic Revival. Ännu idag, i början på 2000-talet, finns det ingen församlingskyrka i hela den anglikanska kyrkogemenskapen, Anglican Communion, som inte på något sätt påverkats av Oxfordrörelsen.

Den 14 juli år 2008, 175 år på dagen sedan John Kebles assizepredikan, kommer anglikaner i hela världen att hålla en timmes tyst bön. Vi gör det i tacksamhet för det rika arvet från Oxfordrörelsen. Och vi ber för framtiden i det att vi söker förstå vad som är Guds vilja och att utföra Hans syften för oss i våra liv, i våra kyrkor och gemenskaper. Vi inbjuder Dig som läser detta att be med oss, i en kyrka eller ett kloster nära Dig, eller i Din egen bönekammare.

Här på Christens Gård i södra Skåne ber vi Vesper kl.18.00 och därefter, kl.18.30, leder Fr John Brownsell en timmes tyst bön. Efteråt äter vi middag tillsammans. Välkommen hit!

Det vore roligt om andra kloster och församlingar i Sverige också vill vara med och be. Skicka gärna ett mail till tedeum(a)telia.com och registrera Er bönetimme så vi kan be för varandra. Och registrera Er också på http://www.oxfordmovement.org.uk/ där det också finns mycket mer information att hämta.

/Sr Gerd Swensson
http://www.tedeum.se/

”HÖGKYRKLIG” TILLVÄXT PÅ INTERNET

Internet är som bekant en fantastisk resurs för att söka information och att använda sig av för att sprida ett visst budskap, dessutom har nätet gett oss en lika fantastisk möjlighet att skapa kommunikationer mellan människor av liknande övertygelser. Detta har lagt en ny grund för föreningsverksamhet som vi aldrig tidigare har sett. Detta gäller naturligtvis även på det religiösa och kyrkliga planet: internetupprop är t.ex. ett fenomen som har fört massor av människor samman, här kan bl.a. nämnas den s.k. Kalin-listan för präster som inte vill välsigna partnerskap, eller kampanjen Bevara äktenskapet till försvar för den klassiska (kristna) äktenskapssynen. Till för ca. ett år sedan fanns det högkyrkliga debattforumet ”högkyrklig.nu”, som tyvärr lades ned av olika skäl: detta var en god resurs för många inomkyrkliga ”sökare”. Till detta kan nämnas det relativt nya bloggfenomenet, som ju denna text är ett resultat av.

På nätgemenskapen (eng. ”internet community”) Facebook finns något som kallas ”group”, en slags intresseförening inom nätgemenskapen som man kan ansluta sig till med en enkel knapptryckning, eller genom att inbjudas av någon redan existerande medlem. Dessa ”groups” är antingen öppna eller slutna, i det sistnämnda fallet kan man endast bli medlem genom en sådan inbjudan som jag nyss nämnde. Många, för att inte säga de flesta av dessa ”grupper” är skämtgrupper (vilket då brukar betecknas med orden ”just for fun”) och kan handla om t.ex. ”If you celibrate a Mass without a maniple God kills a kitten”, som jag nämnde i senaste blogginlägget, eller ”Catholic Coalition Against Liturgical Dance”. Medan andra grupper är seriösa. Givetvis finns mellanformer, t.ex. kan ju en grupp ha en komisk och oseriös fernissa även om den har en seriös baktanke, de tidigare nämnda grupperna kan säkert sorteras in i detta fack.

På svensk Facebook-mark finns två nya intressanta och seriösa föreningar med ”högkyrklig” profil, men av två olika typ. Den ena är Konung Johan-sällskapet som arbetar för användandet av Johan III:s liturgi från 1576 och den andra är Affirming Catholicism Sverige/Sweden som är en svensk variant av denna liberalt anglokatolska rörelse. Jag tänkte här nedan ta upp lite fakta om dessa föreningar:

Konung Johan-sällskapet/Societas Joannes Rex

Gruppen har ett 30-tal medlemmar och betecknar sig som ett ”katolskt sinnat sällskap inom Svenska kyrkan som vördar minnet av konung Johan III och hans kyrkopolitiska insatser”. Detta för tankarna till det anglokatolska Society of King Charles the Martyr, även om man inte talar om kult av personen Johan III. SIR, som föreningen förkortas, är ekumenisk och bjuder in medlemmar från andra kyrkor (romersk-katolska och anglikanska medlemmar finns redan), markerar att man inte är ett ordenssällskap och att man omfattar den klassiska ämbetssynen som den uttrycks i ”aKF:s program 'Högkyrklig Spiritualitet' samt Forward in Faith's 'Mission Statement'". Till detta sistnämnda finns dock en fotnot som förklarar att enskild medlem inte måste dela denna synpunkt, även om paragrafen gäller vid sällskapets sammankomster.

Man har utformat tre punkter:

+ att konung Johan III:s försök att medla mellan Petri stol i Rom och ärkesätet i Uppsala var en ädel handling som tjänade enheten i Kristi Kyrka.
+ att den s.k. "Röda boken", Liturgia Suecanae Ecclesiae av år 1576, är en vördnadsvärd rit som bör översättas till högtidlig svenska begriplig för vår tids kyrkobesökare.
+ att riten åter bör komma i bruk i vår svenska kyrka, liksom t.ex. "Sarumriten" brukas inom Church of England.

Jag ser med intresse på utvecklingen av denna grupp och anser att den bör ses som ett positivt tillskott till den katolska rörelsen inom Svenska kyrkan!

Den andra gruppen däremot, Affirming Catholicism Sverige/Sweden, är en grupp som avviker rejält från den katolska rörelsens huvudfåra. Den tomma liturgism som högkyrkligheten så ofta beskylls för kan aldrig bli så besannad som i denna gruppering. Affirming Catholicism har sitt ursprung i Church of England på 1990-talets början i samband med införandet av kvinnliga "präster", då ett antal liberala anglokatoliker samlades i en kyrka London och grundade denna rörelse. En av grundarna var den nuvarande ärkebiskopen Rowan Williams och den homosexuelle (celibatäre men dock i registrerat partnerskap levande) domprosten Jeffrey John. Dessa kände sig utstötta ur den anglokatolska rörelsen p.g.a. deras liberala hållning gentemot kvinnliga "präster". Sedan dess har Affirming Catholicism (trots att ++Williams själv blivit mindre liberal med åren) gått mer och mer åt det liberala hållet. "Affirming", betyder "erkännande" och man har sett som sin uppgift att bl.a. erkänna kvinnliga präster, homosexuellt sam- och sexliv, nedmonterandet av klassisk kristen syn på synd osv. Trots detta vill man stå för en klassisk katolsk syn på sakramenten, ämbetet (utan reservation för kön, dock), episkopatet, Kyrkan osv.
Tyvärr håller det ju inte: något som inte är katolskt kan ju inte utge sig för att vara katolskt! S:t Vincent av Lerinas defination om vad som är katolskt, dvs. det "som har trotts i alla tider, över allt och av alla", spelar plötsligt ut sin roll. Affirming Catholicism uppfyller ju inte dessa kriterier då de faktiskt inte ens vill tro det som alltid har trotts!

Affirming Catholicism Sverige/Sweden

Så, vad vill den svenska "lokalavdelningen" då? Gruppen proklamerar att de vänder sig till högkyrkliga som känner att de inte hör hemma i de etablerade rörelserna. De vill inte vara en motgrupp utan ett "komplement för att berika det kyrkliga livet i vår kyrka idag". Man vill:

+ samla lekfolk och vigda som vill "leva i den allmänkyrkliga traditionen",
+ göra den högkyrkliga traditionen till inspirationskälla "för gudstjänst, själavård, undervisning och mission",
+tala för de "utstötta, annorlunda, utfrusna och glömda".

Fina ord, men vad betyder det? Vi får väl se hur Affirming Catholicism kommer att "berika" vår redan så illamående Svenska kyrka med ännu mer liberal teologi förklädd i liturgiska plagg och skymd i ett moln av rökelse...

MANIPELN - ETT LITURGISKT PLAGG SOM FÖRSVANN...

Jag var en gång på vinden i den kyrka jag går i om söndagarna och rotade bland lådorna i skåpet för liturgiska textilier. En låda är märkt med orden "Maniplar, bäres runt vänster handled".

I förra veckan fotade jag dessa bortglömda liturgiska plagg och resultatet ser vi till vänster.

Vissa av dessa maniplar, de vackraste (längst till vänster i bild), och förmodligen mest påkostade hade tanklöst tryckts in längst bak i lådan. Detta faktum om att försiktigheten kring handskandet med maniplarna blivit mindre noggrant genom åren, säger nog mycket om hur detta liturgiska plagg så totalt glömts bort och bara försvunnit ur modern liturgisk praxis.

Vad är en manipel?

På det engelskspråkiga Wikipedia (översatt till svenska av mig) kan vi läsa följande om manipeln:

"En manipel är ett liturgiskt plagg i den Katolska Kyrkan, använd i de flesta västliga riter, och emellanåt i vissa anglikanska kyrkor. Den består av ett broderat silkesband eller av liknande material och hänger på vänster arm [=runt handleden]. Manipelns utförande och storlek varierar. Den har samma färg som de andra mässkläderna [=stolan och mässhaken], och bäres av den celebrerande prästen, diakonen och subdiakonen i en Missa Solemnis [=högmässa]; i en Missa Privata/Lecta [=läst lågmässa] eller Missa Cantata [=sjungen lågmässa] bärs den endast av celebranten. Manipeln används endast i själva mässliturgin och inte i andra liturgier eller riter, såsom sakramentsförvaltning, sakramental välsignelse eller vid bruket av sakramentalier.

Den bör enligt seden läggas bort vid predikan".

Kanske kommer detta som en nyhet för vissa, andra bryr sig inte och en del av oss undrar i liturgisk panik: "vad hände med manipeln"!?

Enkelhetens diktatur

Svaret på vår fråga är enkel: nämligen svallvågorna från Andra Vatikankonciliet, som tyvärr nedmonterade hela Västkyrkans syn på liturgi, arkitektur, konst och solemnitet. Denna våg svepte också med sig manipeln som en följd av att Västkyrkan föll in i en enkelhetens diktatur. Allt "onödigt" skulle bort.

Som om inte den liturgiska nedmonteringen i Romersk-katolska kyrkan var nog, smittade även detta över i Svenska kyrkan via, konstigt nog, den liturgiskt annars så medvetna högkyrkligheten. Manipeln var inte bara "onödig" och "saknade funktion", den var också en fara: "man kunde ju välta kalken med den". Sådan argumentering har vi fått höra av postkonciliera "förståsigpåare". Man kan lätt undra vad mer som är "onödigt" och "saknar funktion" i den liturgiska skruden!

Manipelns historia och funktion

Manipeln var till en början en större torkduk som bars över armen (likt bruket bland kypare på fina restauranger), var ursprungligen tillverkat av linne och kunde även hållas i handen (liksom bilden till vänster från San Clemente i Rom, visar). Funktionen som torkduk för nattvardskärlen, celebrantens händer och mun bevarades långt efter det att stolan gått från att varit en torkduk för ansiktet till att bli ett liturgiskt ornament. Att manipeln bara används vid själva altartjänsten är helt enkelt en relikt från äldre tid!

Om inte manipeln idag har en direkt funktion utöver det rent estetiska och traditionsbundna, så har den väl likt de övriga liturgiska plaggen en symbolisk funktion? Mycket riktigt:

"Vanliga symboliska förklaringar markerar likheten med det rep av vilket Kristus blev ledd och de kedjor som band Hans händer. Den har också kommit att betraktas som en symbol för botens tårar, prästämbetets börda och dess glädjefyllda belöning i Himmelen (vars tolkning troligen går att härleda till iklädnadsbönen som bes när man tar på sig manipeln). På anglikanskt håll beskrivs manipeln som en symbol för tjänandet".

Manipeln i framtiden

Har detta lilla tygstycke, som jag nu lagt ned timmars skrivande på, någon framtid i liturgiska sammanhang? Mycket troligt skulle jag säga. Ett tecken på det är den Motu Proprio som påven Benedikt XVI utgav 7 juli 2007 om firandet av den klassiska latinska (tridentinska) riten där ju manipeln är ett självklart tillbehör i en genomtänkt liturgi. Liksom enkelhetens diktatur bredde ut sig efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet också i svenskkyrkliga kretsar, kan jag inte låta bli att hoppas på att värdighetens kultur breder ut sig tack vare Roms återgång till mer genomtänkt och värdig syn på liturgin.

Ett annat, kanske mindre tydligt, tecken finns på internetcommunity:t Facebook där det bildats en skämtsam grupp med namnet Every time you celebrate a Mass withouth a maniple, God kills a kitten. Skämtsam som namnet lyder finns det nog ändå ett allvar bakom. Manipeln har fått bli en symbol för en längtan tillbaka till ett mer värdigt firande av liturgin, och för denna längtan står en rad unga liturgiskt intresserade människor som kommer att bli framtidens biskopar, präster och diakoner. Måtte så enkelhetens diktatur snart gå mot sitt slut!

RABBINER FORTFARANDE UPPRÖRDA

Sedan den gamla romerska (tridentinska) riten åter kan firas över hela den romersk-katolska världen utan biskopens tillstånd eller prästens medgivande, i och med påve Benedikt XVI:s Motu Proprio Summorum Pontificum från 7 juli 2007, har påskliturgins bön om judarnas omvändelse varit en het fråga. Den kritiserade bönen lyder som följer:

"Låt oss också be för [före 1955: de trolösa] judarna: att den allsmäktige Guden tar bort slöjan från deras hjärtan; så att också de bekänner vår Herre Jesus Kristus. Låt oss bedja: Allsmäktige och evige Gud, som inte heller utesluter judarna från Din nåd: hör våra böner, som vi ber för detta folks blindhet; att de genom Din sannings Ljus, som är Kristus, blir frälsta från sitt mörker. Genom samme Din Son Jesus Kristus, som lever och råder med Dig i enighet med den Helige Ande, Gud, i evigheters evighet. Amen."

Då judiska organisationer protesterat mot användandet av denna bön, svarade påven Benedikt med att ersätta den med en ny. Den lyder som följer:

"Låt oss be för judarna: Att vår Herre må upplysa deras hjärtan, så att de bekänner Jesus Kristus som hela mänsklighetens Frälsare. Låt oss bedja [knäfalla, stå upp]: Allsmäktige och evige Gud, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen, förläna nådigt att folkens hela skara inträder i Din Kyrka, så att hela Israel blir räddat. Genom Kristus vår Herre. Amen."

Innebörden är i princip den samma medan orden är omformulerade. Men idag kan vi läsa i tidningen Dagen att judiska rabbiner fortfarande är upprörda och har uttryckt missnöje över påvens nya bön. Det man särskilt oroad för är bönens rubrik "För judarnas konvertering".

Personligen kan inte jag förstå varför rabbinerna är så upprörda. Vi har olika religioner, det är väl ändå naturligt att en religion markerar sig själv som den enda sanna och att dess medlemmar vill att alla skall omfattas av denna sanning?

Vi må ha samme Gud, men vi har olika syn på vägen till frälsning. Bönen är dessutom formulerad, inte för att jäklas med det judiska folket, utan i omsorg för dem, Kyrkan vill att även de blir frälsta, och det kan människan endast bli genom Herren Jesus Kristus.

ALLERGISKA PROTESTANTER

På bloggen En prästkandidats liv citerades några mycket intressanta rader om protestantiskt rökelsemotstånd, som ibland ger sig ut för att vara "allergi".

De flesta av oss katoliker i Svenska kyrkan får ofta höra hur våra mer protestantiskt sinnade bröder och systrar beklagar sig över hur liturgiska bruk förstelnar gudstjänsten: bugningar, knäfall, korstecken, klockringning anses vara rent onödiga och själlösa. Angående rökelse har jag till och med hört unga människor som menat att "rökelsen skymmer Gud".

Hur många av oss har inte sett hur våra mer protestantiskt sinnade bänkgrannar viftar och hostar så fort rökelsekaret (tänt eller ej) skymtar förbi?

Jag återger några tänkvärda citat från The Shape of the Christian Liturgy och Hierurgia Anglicana här nedan:

"Dr. Thos. Green, en av prebendarierna och nu (1779) dekan i Salisbury, [kan beskivas som] en petig men ändock väldigt värdig man, och en sådan som alltid drar in snus i sin näsa, protesterade mot den (= rökelsen) under förevändningen att den gav honom huvudvärk".

"Rökelsens förödande effekter på många moderna engelska protestanters kroppssystem är välkända. Märkligt nog finns det inga klagomål om sådant från 1600-talet engelska puritaner, och det var helt okänt bland antikens judar och hedningar, samt hos de första 1500 årens kristna. Dr. Thomas Green verkar vara den förste som led av detta, och förtjänar att vara välvilligt ihågkommen för det".

Ja, man kan undra varför man aldrig har hört talas om östligt ortodoxa och romerska katoliker som får allergiska symptom när rökelse används i deras gudstjänster! Har verkligen protestanter generellt större anlag för allergi?

6 DECEMBER - DEN HELIGE NIKOLAUS DAG

"Den helige Nikolaus är känd och älskad över hela den kristna världen. Han föddes under 200-talets mitt i en kristen familj i Patara i Mindre Asien, i det nuvarande Turkiet. Efter sina föräldrars död ärvde han en stor förmögenhet som han främst använde för att hjälpa de fattiga, på ett alltid mycket diskret och taktfullt sätt. Berömd är berättelsen om den utfattige fadern, som ville sälja sina tre döttrar till en kopplare, när han inte kunde ge dem en hemgift. Nikolaus fick veta detta och mitt under natten kastade han in tre kulor av guld genom ett öppet fönster. Så räddade han flickorna från ett liv i skam och fadern från livslånga samvetskval. Detta gav i många länder upphov till seden att natten före hans fest lägga små gåvor åt barnen i en strumpa.

Under en pilgrimsresa till Jerusalem överraskades båten på vilken Nikolaus färdades av en häftig storm. De förskräckta sjömännen ropade till helgonet: "Be för oss till himmelens Gud, som du dyrkar!" De blev inte besvikna. Nikolaus bad en kort bön och havet blev lugnt. Så blev han sjömännens och många hamnstäders skyddshelgon.

Omkring år 280 dog biskopen i Myra. Nikolaus var då redan så berömd, att man enhälligt valde honom till hans efterträdare. Även som biskop fortsatte han med sina kärleksgärningar. 303 började kejsaren Diokletianus en grym förföljelse mot de kristna. Nikolaus blev i kedjor förd i landsflykt. Där förkunnande han Kristus för sina medfångar, tills Konstantin den Store 313 äntligen gav Kyrkan sin frihet. Återvänd till Myra försvarade Nikolaus den sanna tron mot Arius' villoläror och deltog i konciliet i Nicea, där Arius blev dömd.

Efter det att Turkiet hade erövrats av islam, beslöt en sjörövare från Ban i södra Italien att med sina 62 sjömän rädda helgonets kvarlevor åt kristenheten. På ett äventyrligt sätt lyckades han överföra relikerna till katedralen i Bari, den 9 maj 1087."

Ur Helgonkalendern (P. Adelbert Engelhart OSB, Catholica 1995)

BÖN PÅ DEN HELIGE NIKOLAUS DAG

Kärleksfulle Gud,

vi tackar Dig för den Helige Nikolaus

som visar oss ett gott sätt att leva.

Han mättade de hungriga,

befriade de fångna,

sörjde för de behövande,

och predikade om Jesus för folket.

Gör oss modiga, kärleksfulla och starka,

så att vi, likt den Helige Nikolaus,

må älska och tjäna Dig

såsom vi hjälper dem som är i nöd,

genom Jesus Kristus vår Herre

Amen.

www.stnicholascenter.org/