Kyrkliga Betraktelser

29 DECEMBER: DEN HELIGE THOMAS BECKET

2011-12-29T17:26:00.001Z

"Mordet i katedralen", är titeln på en pjäs av (den anglo-katolske) författaren T.S. Eliot. Den handlar om ett martyrium. Idag, den 29 december firar nämligen Kyrkan den helige Thomas Becket, ärkebiskop av Canterbury (d. 1170). För oss traditionellt, katolskt troende i Svenska kyrkan är denna dag inte helt irrelevant. S:t Thomas Becket led martyrdöden av ett skäl, nämligen på grund av sin övertygelse om Kyrkans frihet från världslig makt. En övertygelse som den världsliga makten inte kunde acceptera, varför beväpnade män på kungens order mitt under vesperfirandet rusade in och högg ihjäl ärkebiskopen. S:t Thomas Beckets mod blev uppmärksammat över hela det kristna Europa och en kult uppstod kring martyren. Trehundrasextioåtta år senare river Henrik VIII hans gravmonument i katedralen i Canterbury och låter bränna hans reliker. Vi som tillhör en kyrkoprovins som varit i världsliga händer sedan 1500-talet, i en allt grövre grad sedan makten sekulariserats, kan ta S:t Thomas Becket till vår förebild och hoppfullt härda ut i den svenskkyrkliga vardagen, och frimodigt tjäna vidare med sanningen för ögonen: Kristus är den som har segrat.

Låt oss be:

Evige och osynlige Gud, du som med det sanna ljuset har skingrat denna världens mörker, ge oss dina gåvor, så att vi som ljusets barn kan leva i den nåd som tog sin början när din Son på underbart sätt blev människa. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

Helige Thomas Becket, bed för oss.

JULHÄLSNING 2011

2011-12-24T10:29:00.001Z

En riktigt god jul och välsignad Kristi födelses fest

önskas alla Kyrkliga Betraktelsers läsare!

FALLET ULLA OCH HENNES TYSTA FÖRSVARARE (?)

2011-12-02T15:33:00.001Z

Kyrkliga Betraktelser har utan särskild anledning undvikit fallet ifråga, men vi känner oss nu manade att kommentera. Fallet är Ulla Karlssons, prästen i Dalarna som i en debattartikel i Kyrkans Tidning mitt i fastetiden propagerade för att Svenska kyrkan bör göra upp med allt tal om offer och syndaskuld. Som ett eko från en berömd svensk måbrafilm (läs: Så som i himmelen) förnekade Karlsson den "fallna skapelsen" (dvs. syndafallet) och menade att tal om sådant inte passar in i den moderna tiden - "bland upplysta människor". Snarare borde kyrkan, enligt Ulla Karlsson, tala om "människors utveckling istället":

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Som bekant ledde detta till domkapitelanmälan och Karlsson "dömdes" till prövotid, inte pga. brott mot läran (!), men däremot att hon inte visat domkapitlet tillbörlig respekt. Ärendet var dock inte i och med detta nedlagt, utan står alltjämt under domkapitlets prövning. Ulla stod inte ut och har nu lämnat sin församlingstjänst. Utöver den som lämnade in domkapitelanmälan var det många som reagerade på Ulla Karlssons agerande och teologiska ståndpunkter. I Kyrkans Tidning har hennes uttalanden varit en av orsakerna till en nyttig diskussion om Svenska kyrkans identitet. En diskussion i vilken förövrigt den katolska rörelsen lyst med sin frånvaro...

Det märkliga med fallet Ulla är att hennes åsikter inte fått uppbackning. De fördömdes av många - det är bra - men i övrigt behandlades den med tystnad. Men om vi skall vara ärliga: är inte mycket av det Ulla Karlsson säger i sin debattartikel vardagsmat i Svenska kyrkan? I praktiken är ju faktiskt denna Pastor Jansson-agenda en tragisk sammanfattning av det som predikas i våra kyrkor men också - naturligtvis - en frukt av den teologi som dominerat våra kyrkostyrelser, stiftskanslier, pastoralinstitut osv. K.G. Hammar måste vara rätt nöjd på sin hedersprofessorplats i Lund, men varför så tyst? Och hans syster Anna-Karin, som propagerat för en i grunden ändrad dopsyn (som tack och lov inte ekar i biskoparnas nyutkomna brev om dopet!)? Var är den gudspratande "forskningschefen" i Uppsala, Ann-Louise Eriksson (disputerad i feministisk teologi, naturligtvis...)? Var är "chefsteologen" Christina Grenholm (ekumen, som ekumeniserar med vem?). Och var är han den där Wej... -nånting? Inte ett ljud. Ulla borde ha hur många försvarare som helst, men ack nej - kanske offras hon för att Svenska kyrkan skall se respektabelt kristen ut utåt? Eller tar man kanske avstånd från hennes åsikter med tystnad? Förövrigt ett osjysst och plågsamt sätt att behandla en människa.

Kanske Pastor Jansson går in till hennes försvar (om han fortfarande lever förstås):

MISSALE ROMANUM BANNLYSES AV LONDONBISKOP

2011-11-22T20:19:00.001Z

En skillnad mellan svensk högkyrklighet och den anglikanska motsvarigheten är benägenheten att fira mässa enligt det romerska missalet. Detta har varit ett exempel på anglo-katolikernas stora självförtroende och beundransvärda styrka att gå sin egen väg, en symbol för att stå upp för sin övertygelse om att den egna kyrkan är en del av den större världsvida Katolska Kyrkan. Detta kan snart vara ett minne blott. Londons biskop Richard Chartres har nämligen nyligen kommit ut med ett biskopsbrev om eukaristin, där han uppmanar sina präster att sluta upp med bruket att fira mässa enligt Missale Romanum:

"Priests and parishes which do adopt the new rites [= den nya engelska översättningen av det romerska missalet] – with their marked divergences from the ELLC texts and in the altered circumstances created by the Pope’s invitation to Anglicans to join the Ordinariate – are making a clear statement of their disassociation not only from the Church of England but from the Roman Communion as well. This is a pastoral unkindness to the laity and a serious canonical matter. The clergy involved have sworn oaths of canonical obedience as well as making their Declaration of Assent. I urge them not to create further disunity by adopting the new rites.
There will be no persecution and no creation of ritual martyrs but at the same time there will be no opportunity to claim that the Bishop’s directions have been unclear. All the bishops of the Diocese when visiting parishes will celebrate according to the rites of the Church of England allowing for permitted local variations under Canon B5."

Notera det sistnämnda stycket. Detta kan nog tolkas vara en viss vink till bl.a. den f.d. biskopen av Fulham, John Broadhurst, som idag är monsignor i Romersk-katolska kyrkan och kopplad till The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham. Vad personer som Broadhurst gjorde helt öppet på sin tid kommer inte vara möjligt för de anglo-katolska biskopar som valt att verka vidare i Church of England och i biskop Chartres Londonstift. Noteras kan också att Fulhams biskopsstol fortfarande efter ett år står tom. Vad viktigare är: notera tonen i det första stycket - att fira mässa enligt Missale Romanum är att inte vilja underordna sig kyrkolagen och de prästlöften man avgett vid sin vigning. Frågan är nu vad som händer. Kommer anglo-katolikerna att bry sig eller kommer man fortsätta göra som man alltid gjort - gå sin egen väg?

DAGS FÖR NY BIBELÖVERSÄTTNING?

2011-11-11T08:01:00.001Z

Sedan några år har Katolska liturgiska nämnden (KLN) med biskopsvikarie F. Anders Piltz i spetsen försökt bearbeta den "officiella" (statligt tillsatta) översättningen av Bibeln kallad Bibel2000, inom ramen för en översyn av Stockholms katolska stifts liturgiska böcker. Detta skall ha inneburit uppemot tvåtusen ändringar i texten, i syfte att denna skall överensstämma med klassisk katolsk bibeltolkning och språkbruk. Att Bibel2000 har vissa kontroversiella, och ibland rent av mot traditionell kristen bibeltolkning polemiska översättningsalternativ (exempelvis att Kristus-profetior i GT har omformulerats med alternativa översättningar), är ju känt sedan länge. Behovet av en mer liturgiskt användbar Bibel är således skriande.

I en debattartikel i Dagen motiverar Piltz dessa "ändringar" som Romersk-katolska kyrkan vill göra i Bibel2000:s översättning, vilka Svenska bibelsällskapet nu visar sig inte vilja gå med på. Detta innebär problem eftersom Gudstjänstkongregationen i Rom har utfärdat önskemål om en större enhetlighet i den världsvida Romersk-katolska kyrkans liturgiska texter. Något som bl.a. innebär nyöversättningar av missalen, t.ex. till svenska, något som också kan vara intressant för oss katoliker i Svenska kyrkan. Idag besvarar ordföranden för bibelsällskapet Piltz artikel.

Detta tycker Kyrkliga Betraktelser är intressant. Kan detta möjligen i längden leda till en fullständig nyöversättning enligt mer katolskt godtagbara teologiska (och därmed text- och traditionstrogna) formuleringar? Visst, sedan 1997 har vi ju en alternativ bibelöversättning kallad Folkbibeln, vilken dock inte kan betraktas som en fullständig nyöversättning, eftersom den till stora delar bygger på 1917:s översättning. Sedan finns också "Reformationsbibeln" och Bo Giertz privatöversättning. Alla dessa har ju naturligtvis sina problem. Bl.a. har de en allt för liten bredd, för att inte tala om för få översättare. En katolsk bibelöversättning med den stora bredd och tyngd det skulle innebära, vore inte fy skam. Troligen skulle den mycket äldre Septuaginta-texten användas som grundtext till GT, varvid vi hade sluppit vissa medeltida rabbinska omformuleringar som smugit sig in i Bibel2000. Behovet för en nyöversättning finns, och om inte Svenska bibelsällskapet går med på en katolsk revidering, då får väl Rom initiera en nyöversättning - vilken hade varit ytterst välkommen!

VIGSELRÄTT OCH VIGSELPLIKT

2011-10-31T16:29:00.002Z

Kyrkliga Betraktelsers ståndpunkt i vigselfrågan är klar: äktenskapet är ett sakrament som förverkligas mellan man och kvinna, välsignat av Guds kyrka på jorden. "Samkönade" vigslar finns naturligtvis inte på kartan. När det partipolitiskt ockuperade Kyrkomötet 2009 fattade beslut om s.k. "samkönade vigslar" eller som ärkebiskopen uttryckte det: "utvidgade" Svenska kyrkans äktenskapsteologi, lovade man samtidigt samvetsfrihet för de präster och övriga kyrkoanställda som inte vill delta i sådana vigselakter. Detta skulle också gälla kandidater till kyrkans ämbeten. Så här några år senare vet vi att så inte längre är fallet i alla stift, t.ex. Stockholms, där prästkandidater uttryckligen måste säga sig vara beredda att viga homosexuella par. I praktiken vet vi också att frågan varit viktig i samtliga biskopsval, där inget val hittills har vunnits av en kandidat av traditionell äktenskapsuppfattning. Homovigslar är således det enda politiskt korrekta.

Vi var många som hade det på känn att så skulle bli fallet. Men samtidigt har det hittills gått alldeles utmärkt att hysa den traditionella uppfattningen på de flesta håll inom kyrkan. Då dyker det plötsligt upp präster av traditionell hållning som inte riktigt är nöjda med situationen. De menar att det är principiellt fel med statlig vigselrätt för präster och menar sig vilja befrias helt från vigselrätten. Kammarkollegiet säger ok, och plötsligt har vi präster i Svenska kyrkan som varken viger hetero- eller homosexuella par. "Fine", tänker vi andra. Deras val. Kyrkliga Betraktelser håller med principiellt: prästen skall inte behöva förrätta statliga vigslar, likaså bör en präst kunna avstå helt från att viga människor, oavsett deras sexuella läggning.

Problemet är bara att den rätten, att väja, redan finns. Som präst får du tacka nej utan att ange anledning. Men vigselvägrarna vill hellre ha bråk. Detta är för Kyrkliga Betraktelser näst intill ofattbart. Plötsligt lägger man motioner i årets Kyrkomöte om att präster skall få välja att ha vigselrätt eller inte. Varför? Varför inte bara sitta tyst i båten? Nu kanske någon undrar om Kyrkliga Betraktelser har blivit en "fegisblogg". Nej, det har vi inte. Men risken är att hela debatten i längden leder till allt värre åtstramningar för oss av den traditionella uppfattningen. Vi målar in oss i ett hörn, och det blir vårat eget fel. Vi kunde ha hållit käften och det hade varit "bussines as usual", Kyrkomötet hade, kanske - i alla fall för en tid - låtit oss hållas. Men nu blev det istället ett rungande NEJ, snarare blev vigselrätten en vigselplikt. Och det är de militanta vigselvägrarnas fel! Dessutom har man kanske - för att citera Karin Långström Vinge - väckt en björn som sover. Var det smart? Nästa års kyrkomöte kan bli problematiskt, och då är det frågan vems fel det är i grunden...

Jesus nåd. Maria bed.

Uppdatering 11-11-01:

Förtydligande: den "vigselplikt" som Kyrkomötet beslutat om innebär inte ett tvång för präster att viga homosexuella par, snarare handlar det om att präster inte får avsäga sig sin vigselrätt. Dvs. "väjningsrätten" gäller fortfarande.

ROSA RORANS BONITATEM

2011-10-07T14:19:00.000Z

Rosa, rorans bonitatem,

stella stillans claritatem,

Birgitta, vas gratiæ.

Rora cæli pietatem,

stilla vitæ puritatem

in vallem miseriæ.

Ros med godhetens dagg,

stjärna som droppar klarhet,

Birgitta nådens kärl:

droppa himlens kärlek,

stänk livets renhet

ner i tåredalen.

Heliga Birgitta, bed för oss!

BLI NORDISK-KATOLSK?

2011-09-19T15:05:00.001Z

På Kyrkliga Betraktelser har vi tidigare skrivit om Nordisk-katolska kyrkans etablering i Sverige. En av kyrkans svenska företrädare har en blogg, på vilken vi kan läsa intressanta artiklar, varav några i sedvanlig konvertitmanér går ut på kritisera Svenska kyrkan - men också "de högkyrkliga". Detta inlägg kommer dock inte bara vara ett bemötande av vad som skrivs på bloggen ifråga utan mer vara en reflektion över behovet av en "nordisk-katolsk" kyrka i Sverige.

Nordisk-katolska kyrkan är bland många "nya" samfund ett av de samfund som nog kan betraktas som ett av de mest seriösa och sympatiska av dem som vill betrakta sig själva som katolska. Här har inte intresset av att klä sig i violett varit det pådrivande, utan en vilja att vara en katolsk och ortodox kyrka av nordisk prägel. Istället för att ha uppsökt en vagantbiskop och låtit biskopviga sig för att sedan viga alla sina kompisar till präster - ett fenomen vi sett många gånger bland "nya katolska" kyrkobildningar - har de nordisk-katolska gått varsamt fram. Man bildades av en grupp högkyrkliga präster som lämnat Norska kyrkan, vilka istället för att konvertera till Rom eller någon östkyrklig jurisdiktion, sökte upp den etablerade gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Där lät sig de norska prästerna efter noggranna överläggningar vigas till präster i katolsk mening. Sedan dess kan man säga att den Nordisk-katolske kirke var en norsk avdelning av PNCC.

Allt väl så långt. Som bekant är den norska statskyrkan historiskt en mer radikalt luthersk kyrka än Svenska kyrkan, detta som en följd av att Norge var en del av det mer kontinentalt präglade Danmark vid tidpunkten för reformationen. Detta har inneburit att behovet av apostolisk succession varit ointressant för de norskkyrkliga, och länge präglades man av en medveten vägran att återinföra en sådan historisk succession, t.ex. genom svenskkyrklig eller anglikansk medverkan vid norska biskopsvigningar. Detta faktum har inte sällan varit förödande för högkyrkliga norrmän, den katolska medvetenheten har därför varit rätt begränsad - vilket fått konsekvenser för t.ex. ämbetsförståelsen. Det vore nog ingen övertolkning att påstå att detta varit en anledning till Nordisk-katolska kyrkans framväxt.

Har man en katolsk tro, och därmed en syn på ämbetet och sakramenten som överensstämmer med den katolska förståelsen, blir det svårt att verka i en kyrka vars apostolicitet och katolicitet man inte är övertygad om. Medvetenheten om att den egna kyrkan - i detta fallet den norska - saknar historisk succession, gör då situationen extra problematisk. Med detta i åtanke kan man säga att behovet av en nordisk-katolsk kyrka varit större i Norge. Till katoliciteten hör kontinuitet, i Norge kan denna sägas vara bruten i och med att successionen har varit bruten. I Sverige är dock fallet annorlunda. Svenska kyrkan har en bevisad mekanisk handpåläggningssuccession - alldeles oavsett romersk-katolska bortförklaringar om intentionen bakom. Detta är ett tungt vägande argument för oss svenskkyrkliga katoliker att stanna kvar (och uthärda) i den kyrka som vi menar är grundad av engelska och tyska missionärer vid slutet av vikingatiden. En norrman kan inte riktigt argumentera på samma sätt, varför han gör klokt i att för den sakramentala visshetens skull gå till annan kyrka där denna sakramentala säkerhet är garanterad.

Den nordisk-katolska bloggredaktören har inte sällan gjort sig lite lustig över Svenska kyrkan (vilket många gånger är förståeligt) men också oss svenskkyrkliga katoliker som stannar kvar i henne. Detta gör mig fundersam. Blir inte då avståndstagandet till det gamla sammanhanget (Svenska kyrkan) någon form av identitetsmarkör? Är inte det lite märkligt? Här borde kanske de "nordiska katolikerna" försöka fundera över sina argument för en nordisk-katolsk existens i Sverige, och kanske använda den som argument för att vinna nya medlemmar, istället för att med någon slags skrämseltaktik försöka vinna över svenskkyrkliga (den nordisk-katolske bloggskribenten har dock markerat att han gärna slipper gamla avdankade högkyrkliga!).

Som jag ser det blir det svårt att argumentera för behovet av en nordisk-katolsk närvaro i Sverige. På den nordisk-katolska bloggen argumenteras för kontinuitet med ett historiskt patriarkat för att en kyrka skall vara katolsk. Det argumentet förstår jag. Hur detta gäller PNCC och Nordisk-katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, har jag dock svårare att förstå. Något annat jag inte förstår är varför det är så viktigt att etablera ett nytt katolskt och ortodoxt samfund när det redan finns flera i Sverige. Är man svensk katolik och inte övertygad om Svenska kyrkans katolicitet, varför då inte konvertera till Rom? Det skulle jag göra. Är det månne vid celibatet skon klämmer? Då undrar jag med en ortodox läsare av denna blogg: om man (de nordisk-katolska) anser sig vara en ortodox kyrka med västerländsk rit, varför söker man sig inte då till en av de många etablerade kyrkorna i Sverige? Om det bara handlar om rit skulle ju det kunna lösas, exemplen finns. Jag kan i alla fall inte finna argumenten...

ENHETENS KYRKA TAR FORM

2011-09-16T07:35:00.002Z

Kyrkliga Betraktelser har tidigare rapporterat om bygget av Enhetens kyrka vid Östanbäck kloster. Bygget har nu kommit en bra bit på vägen, vilket vi kan se på bilden nedan:

På kyrkans hemsida vädjar F Caesarius Cavallin om bidrag till bygget. Hur du skänker pengar kan du se här. Fler bilder från bygget kan ses där under rubriken Nyhetsbrev, men också på följande hemsida, varifrån bilden ovan är hämtad: knut2010.blogspot.com

LIBERALA RITUALISTER HÅLLER KONFERENS

2011-09-09T09:58:00.003Z

Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om den nya liberala högkyrklighet som Svensk kyrkotidning i våras försökte lansera. På bloggen har också tidigare nämnts en facebook-grupp med liknande agenda, en viss "Affirming Catholicism - Sverige/Sweden". Nu visar det sig att facebook-gruppen snart kan vara mer än en skrivbordsprodukt. Till våren 2012 kommer nämligen i Strängnäs hållas en konferens under rubriken: "Rules of life - en konferens med Affirming Catholicism". Detta är minst sagt intressant. Vad är då detta för en rörelse? Och vad kan den få för konsekvenser för den etablerade högkyrkligheten i vår kyrka?

Affirming Catholicism (= "bekräftande katolicism") är en anglikansk förening som bildades ur en utbrytning ur den etablerade anglo-katolska rörelsen under början av 1990-talet. Det avgörande för detta uppbrott var ämbetsfrågan, i vilken en minoritet anglo-katoliker förespråkade kvinnliga präster. En del av dessa lämnade då den breda anglo-katolska rörelsen för att bilda Affirming Catholicism - bland dem den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Som motsvarighet till prästbrödrasällskapet SSC (Society of the Holy Cross) bildade man ett nytt brödraskap kallat "Society of Catholic Priests", vilket (följaktligen) också är öppet för kvinnliga präster. (Som notis kan nämnas att sällskapet i anglo-katolska kretsar brukar kallas för "Society of not so Catholic Priests").

Detta kan ju låta rätt ok, eftersom ämbetsfrågan är komplex, men Affirming Catholicism's "teologiska öppenhet" slutar inte vid ämbetsfrågan. Gruppen är, p.g.a. sin uttalat liberala agenda, mycket heterogen och rymmer en mångfald av teologiska hållningar. Att ++ Rowan Williams är dess "beskyddare" kan förvisso tala för att det finns mer traditionellt kristna falanger, men likväl finns en utbredd "öppenhet" för homosexuellt samliv, dylika "äktenskap" m.m. Man kan alltså säga att AffCath i mångt och mycket är yta, liberal ritualism. Man säger sig bekräfta de 7 sakramenten, men har i praktiken tömt dem på sitt innehåll...

Vad har vi då att förvänta oss av en etablering av rörelsen i Sverige? Visst. En konferens i Strängnäs behöver inte betyda mycket för världen, men ponera att en liberal "högkyrklighet" slår rot och organiserar sig. Vad får det för konsekvenser för den etablerade katolska rörelsen i Svenska kyrkan? För kyrkan i stort?

Först och främst kan man konstatera att Svenska kyrkan skiljer sig från de anglikanska kyrkorna. Högkyrkligheten har här aldrig fått samma betydande roll som i de anglikanska kyrkorna i allmänhet och Church of England i synnerhet. Rörelsen har hittills inte fått den chansen, och dessutom har anglokatolikerna haft nästan 100 års försprång. Detta har lett till att en etablerad katolsk identitet aldrig riktigt slagit rot, vilket innebär att de som väl identifierar sig som katolskt troende (eller högkyrkliga) har rättat sig i det lilla led som betecknats som rörelsen Kyrklig förnyelse. Detta har bland annat inneburit att det inom rörelsen har kunnat rymmas dem som avviker från rörelsen i t.ex. ämbetsfrågan, och dessutom en och annan kvinnlig präst, men som alla accepterat rörelsens officiella hållning. Dessa har ibland kunnat "fostrats in" i en katolsk syn på ämbetet. Man skulle kunna tänka sig att dessa människor skulle kunna bli Affirming Catholicism's målgrupp i Sverige, då finns risken att den traditionella katolska rörelsen (aKF, SSB etc.) mister möjligheten man tidigare haft att "fånga upp" högkyrkligt intresserade sökare.

I Svenska kyrkan finns dock bland uttalade liberalteologer en trend som inte har en motsvarighet inom de anglikanska kyrkorna, nämligen en ny slags antiekumenisk konfessionalisering där den "lutherska identiteten" blir ett slagträ mot allt vad traditionell kristendom heter. Detta är människor som skyr begreppet "katolsk". Det skulle inte vara ett särskilt troligt scenario att Affirming Catholicism skulle kunna locka dessa människor. Sedan finns också en annan typ av liberalteolog: den liturgiintresserade feministen. Dessa talar gärna om "riter" och vikten av att "jobba med kroppen". Hos dessa är ofta traditionell liturgi ointressant och sakramental kristendom inte sällan ett bortglömt begrepp. Men helt omöjligt är det inte att dessa skulle lockas av en "bekräftande katolicism", frågan är dock hur de kommer att kunna fira gudstjänst tillsammans med mer traditionellt böjda tjejer och killar i talárer.

Skulle dock Affirming Catholicism lyckas etablera sig och inte betraktas som ett sätt att uppifrån så split i den högkyrkliga rörelsen, och därmed appellera till "Rowan Williams"-typer (dvs. hyfsat traditionellt troende kristna men med öppenhet för 58-beslutet), behöver det inte vara något direkt negativt för Svenska kyrkan. Då skulle vi kanske kunna se en "sakramentalisering" av Svenska kyrkan, vilket på sikt skulle kunna ge plats för originalet: rörelsen Kyrklig förnyelse. Men än så länge betackar jag mig...

PARTIPOLITIKEN PÅ RETRÄTT?

2011-09-06T15:55:00.000Z

Allt sedan SAP bestämde sig för att behålla statskyrkosystemet i syfte att göra Svenska kyrkan till en lydig knähund och säkert också med den goda tanken att "beskydda" henne från "totalitära idéer", har Svenska kyrkan styrts av inbitna partibokstrogna politruker. Oavsett om dessa varit socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, folkpartister eller moderater, har detta projekt varit att betrakta som en ockupation av det som kunde varit en riktig folkkyrka värd namnet. När biskop Manfred Björkqvist och ungkyrkligheten vid förra seklets början talade om "folkkyrka" var det inte i meningen "folksuverän", dvs. styrd av de politiska strömningar som för tillfället härjar bland folkmajoriteten. Sveriges folk var ett Guds folk, i den meningen att det var önskvärt att alla svenskar skulle omfattas av en och samma kristna tro.

Partipolitiken cementerades även efter år 2000 - då relationen mellan stat och kyrka förändrades. Svenska kyrkan är alltså fortfarande en statskyrka med särskild relation till staten eftersom den bestäms av en särskild Lag om Svenska kyrkan (1998:1591). Här konstateras i 2§ att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver rikstäckande verksamhet". Hon har med andra ord skyldighet inför Sveriges rikes lag att vara en demokratisk organisation. Bland dem som inbitet försvarar denna partipolitiska inblandning i Svenska kyrkan, tycks nämligen uppfattningen vara den att demokrati endast kan existera genom partipolitiskt arbete. Resonemanget kan lugnt påstås halta, eftersom det torde innebära att de flesta demokratiskt styrda föreningar i detta land, där inte partipolitik förekommer, bör betraktas som odemokratiska. Men det skulle väl knappast någon påstå?

Vi som menar att den partipolitiska styrningen av Svenska kyrkan är ett felaktigt eller åtminstone problematiskt system, menar att det är så eftersom systemet i grunden sekulariserar kyrkans styre. Systemet är direkt lånat från ett samhälle där man i sin första grundlagsparagraf konstaterar att "all makt utgår från folket". En kyrka kan inte styras av ett sådant tankesätt. För en kyrka måste besluten vara beroende av sin Herre, Gud själv. När vi så fattar beslut - särskilt i andliga frågor (t.ex. om vår äktenskapsförståelse) - bör detta ske med övertygelse om att det är den Helige Ande själv som styr oss; inte partipiskan från partiledningen i Riksdagshuset. Kyrkliga beslut bör fattas av bedjande människor. Alltså bör det vara den gudstjänstfirande församlingen som väljer representanter till kyrkans styrande organ - och inte de som aldrig sätter sin fot i kyrkan (de väljer ju då att stå sitt kast).

Efter denna inledning kan vi så komma till sak. Härom veckan deklarerade ledningen för Moderaterna att det vid partikongressen kommer att läggas fram ett förslag om att (m) inte tänker ställa upp som partibeteckning vid kyrkovalet 2013, iaf inte på stifts- och "riks"nivå. Man kommer enligt förslaget dessutom inte heller låta någon grupp uppstå med partibeteckningen i namnet (ungefär "Moderater i Svenska kyrkan") - vilket kommer att urskilja kvardröjande moderater från t.ex. FiSK:are och .kr:are och dylika grupperingar. Kvardröjande moderater kommer med andra ord finnas kvar, men förmodligen i en ny gruppering med ett nytt namn. Är man negativt lagd kan man ju peka på att detta i praktiken endast kommer att vara en kosmetisk förändring och tänka på det faktum att Socialdemokraterna och Centerpartiet vägrar kasta in handduken, och att folkpartister (FiSk), kristdemokrater (.kr), vänsterpartister (ViSk) etc. finns kvar. Å andra sidan måste man inse att M går före med gott exempel. Detta är troligen ett välkommet steg i rätt riktning.

I Kyrkans Tidning intervjuas statsvetaren Magnus Hagevi:

"-Ju mindre koppling till partiet det finns desto större är chansen att deras tidigare väljare röstar på någon obunden, och små förändringar kan få stor betydelse då det är så få som röstar i kyrkovalen."

Vi får hoppas att denna analys stämmer, och i det långa loppet bör det väl inte vara ett särskilt otroligt scenario. När detta scenario blir verklighet är en tidsfråga, men oavsett när är moderaternas förslag både ett steg i rätt riktning och en viktig markering mot det rådande - fullständigt absurda - systemet. Vilka tecken kan vi se på detta? Här kommer några exempel:

1. Svenska kyrkans ekonomi går mot en tydlig riktning. Sjunkande medlemstal gör det ohållbart att i längden upprätthålla den organisation Svenska kyrkan består av idag. Statistiken talar sitt tydliga språk, t.ex. kan nämnas att idag döps 53,7% av de svenskfödda barnen - förvisso fortfarande en majoritet, men likväl skvallrar siffrorna om framtidens medlemssiffror. Att statistiken visar ökade antal vuxendop, kommer inte kunna väga upp mot medlemsflykten. Detta kommer att ge ekonomiska konsekvenser; och då har vi inte ens nämnt det troliga scenariot att Skatteverket snart inte längre ser någon anledning att hjälpa trossamfund att ta upp medlemsavgifter via skattesedeln (=plusgiroblankett i brevlådan, avs. Svenska kyrkan). Hur skall man kunna hålla dyra riksdagsvalliknande kyrkoval - med medföljande tryckning och distribution av miljontals valsedlar, dyra kampanjer etc. - med en sådan vikande ekonomi? Valsystemet är ekonomiskt ohållbart.

2. Pinsamt lågt valdeltagande. I de senaste kyrkovalen röstade strax över 10% av medlemmarna. Den kyrkopolitiska makten låtsas trots det fortfarande om att de flesta kommer att rösta. Det hände sig en gång att undertecknad delade ut valsedlar vid en vallokal vid ett av de föregående valen och jag kan konstatera en sak: de flesta partitrogna väljare, som ser en röst på det parti man "alltid röstat på" som en slags plikt, är en bokstavligen utdöende generation. Detta talar också sitt tydliga språk. Det låga valdeltagandet är förövrigt ett demokratiskt problem: hur representativt är det egentligen för samtliga medlemmar?

3. Allt fler börjar ifrågasätta partipolitiseringen av kyrkan. Ja moderatförslaget är ett exempel. Men sedan ett antal år tillbaka har t.ex. också ledarsidorna på landets tidningar fyllts mot kritik mot detta absurda system. Det anses helt enkelt orimligt att sekulära partier styr och ställer i ett religiöst samfund - särskilt i ett sekulariserat och (samtidigt) mångreligiöst land som Sverige. Denna kritik finns också inom de partier som aktivt argumenterar för att vilja vara kvar i Svenska kyrkans styrande organ. Till och med en av de partipolitiskt anstrukna nomineringsgrupperna, .kr (Kristdemokrater i Svenska kyrkan) vill på sikt avskaffa systemet.

Nej, den partipolitiska ockupationen av Svenska kyrkan måste få ett slut. Folkligt inflytande kan ske på annat sätt - och i en kyrka värd namnet är det kyrkfolket, vilket socialdemokraten Ulf Bjereld föraktar, som skall styra under ledning av ett teologiskt kunnigt prästerskap. Beslut i lärofrågor skall således fattas av bedjande människor. Låt det vara vår bön att moderaternas vägval är ett steg i rätt riktning.

ASSUMPTIO MARIAE (15 AUGUSTI)

2011-08-15T07:05:00.003Z

HÖGKYRKLIG, KYRKLIGT FÖRNYAD ELLER KATOLSK?

2011-08-11T09:43:00.024Z

En vän frågade för ett tag sedan hur ett svenskkyrkligt sammanhang skulle beskrivas i text så att folk skulle förstå vad sammanhanget handlar om. Han sökte bara ett ord, ett adjektiv, för att beskriva detta sammanhang som är präglat av liturgisk och sakramental spiritualitet. Begreppet "högkyrklig" dög inte, för det har ju blivit så slitet. "Kyrkligt förnyad" kunde missförstås som "liberal". "Katolsk" skulle missförstås av de mindre teologiskt insatta, hette det. Slutligen blev det begreppet "kyrkligt" som fick beskriva sammanhanget.

Detta resonemang är rätt typiskt för den katolska förnyelserörelsen i Svenska kyrkan. Samtidigt sätter det fingret på en viktig diskussion: vi har inget tillräckligt bra begrepp att beskriva oss själva och vår väckelserörelse med! Diskussionen är inte ny. Snarare är denna diskussion lika gammal som rörelsen själv. På Kyrkliga Betraktelser har dock diskussionen aldrig riktigt tagits upp mer än i bisats och möjligen i kommentarfältet.

Högkyrklig

Enligt bloggens självpresentation till höger är Kyrkliga Betraktelser en blogg "om kyrka, teologi, liturgi, sakral konst, arkitektur och musik" med tillägget " - ur ett högkyrkligt perspektiv". Om bloggen lyckas behandla alla dessa utlovade ämnen är en annan fråga, men likväl är identiteten sedan starten "högkyrklig". Notera dock att bloggen aldrig hetat "Högkyrkliga Betraktelser" - även om det skall erkännas att det var den ursprungliga tanken. Varför låter vi denna beskrivning då stå oförändrad om begreppet nu är så ifrågasättansvärt? Jo därför att tillfredsställande alternativ fortfarande inte existerar. Är inte då diskussionen avgjord? Nej, "högkyrklig" är inte bra nog. Här kan vi kolla närmare på vad som talar för och emot användandet av begreppet - här markerat med ett plus- resp. minustecken:

+ "Högkyrklig" är ett historiskt förankrat begrepp. Först och främst möter vi begreppet i England, i ordalydelsen "High Church". Med detta menas ett högt skattande av det som sker vid (hög-)altaret, ämbetet och dess firande av liturgin och de sakramentala mysterierna, då särskilt eukaristin. Ett högt skattande av ämbete och sakrament. Här skilde sig de högkyrkliga från "the Low Church" som överbetonade predikan och dopet, men ofta ignorerade det som de högkyrkliga betonade. Detta är begreppets ursprungliga betydelse och därför värt att bevara.

+ "Högkyrklig" är kort och koncist. Ja, det är sant. Påståendet "jag är högkyrklig" är enkelt sagt och det är bra som adjektiv: "en högkyrklig präst", "högkyrklig stiftelse", "högkyrkligt brödraskap".

- "Högkyrklig" är ett misstolkat begrepp. Detta är ett av begreppets största problem. När folk i allmänhet hör ordet högkyrklig tänker man på något "allmänt konservativt", "moralistiskt", "högfärdigt" och kanske "mansdominerat". När oppositionen till beslutet om kvinnliga präster samlade sig i slutet av 1950-talet i Kyrklig Samling, fick "kvinnoprästmotståndarna" snart av pressen etiketten "högkyrklig" på köpet. Detta gällde också den mest lågkyrklige bönhuspredikanten och bohusländske schartuanen.

Begreppet har dessutom inom kyrkan blivit synonymt med allt som innebär ett intresse för liturgi, oavsett teologiskt innehåll. Plötsligt betecknar begreppet både "katolicerande" och "ultraliberala" grupperingar, såväl som "konfessionella" (=utralutherska) grupper, med ett gemensamt intresse för liturgisk gudstjänst av olika art.

- "Högkyrklig" är inte längre ett internationellt gångbart begrepp. I begreppets ursprungliga engelska miljö kallar sig få idag för "High Church" och i Tyskland diskuterar "Hochkirchliche Vereinigung" sitt namn sedan länge.

- "Högkyrklig" är ett begrepp som hör till en annan tid. Begreppet hör hemma i en tid då begrepp som "katolsk" var något mycket negativt och nästan betraktat som synonymt med "okristligt". Vi har kommit längre än så och kan därför ge upp begreppet "högkyrklig".

Kyrkligt förnyad

Begreppet "kyrklig förnyelse" existerar troligen bara i Sverige, i alla fall som beteckning för en kyrklig rörelse som betonar kyrkans katolska arv, dess ämbete och sakramentala liv. Begreppet torde först dykt upp i denna betydelse i och med Gunnar Rosendals bok med samma namn, från 1935. Det var dock biskopen i Strängnäs, Gustaf Aulén som gav fader Gunnar rådet att kalla boken för just Kyrklig förnyelse. Rosendal hörde till den "nya högkyrkligheten", till skillnad från den "gamla" starkt luthersk-konfessionella s.k. lundahögkyrkligheten. Gunnar Rosendal var på intet sätt först eller ensam, men han bör kunna räknas som en väckelseledare av stor betydelse. Den väckelse som flödade ut från Rosendals Osby kom att gå under namnet "kyrklig förnyelse" - ett begrepp man föredrog framför det dittills och hädanefter dominerande "högkyrkligheten". Begreppets för- och nackdelar behandlas på samma sätt som ovan, i det följande:

+ "Kyrkligt förnyad" är ett vedertaget begrepp antaget av rörelsen själv. Under den kyrkliga förnyelserörelsens första årtionden var begreppet självklart och etablerat och gav en stark gemenskapskänsla och självförtroende. Det var ingen tvekan om vilka som var förnyarna inom Svenska kyrkan.

+ "Kyrkligt förnyad/kyrklig förnyelse" utstrålar väckelse och framåtanda. Den som vill förnya är vare sig en bakåtsträvare eller en latmask som nöjer sig med den avsomnade andan inom sin kyrka. Förnyaren vill väcka och renovera en förfallen och sliten byggnad som pinats av tidens vindar och vittrat sönder pga. förvaltarna lathet.

- "Kyrkligt förnyad" klingar märkligt. Detta är en viktig anmärkning. Hör en utomstående begreppet "kyrklig förnyelse" går hennes tankar osökt till "kyrklig förändring" i dess mest negativa betydelse, förändring bort från "det gamla", i värsta fall en förändring bort från kyrkans rötter - dvs. tvärtemot rörelsens syften.

- "Kyrkligt förnyad" är omöjligt som adjektiv. Ett "lyxproblem" månne, men inte desto mindre sant. Vem skulle någonsin kalla sig "kyrkligt förnyad"? Ärligt talat? Det låter helt enkelt fel. Kan en människa vara "kyrkligt förnyad"? Kan man tala om "kyrkligt förnyad litteratur", "kyrkligt förnyad församling", "kyrkligt förnyad präst", "kyrkligt förnyad familj", "ett kyrkligt förnyat perpektiv"? En rörelse behöver ett vettigt adjektiv, åtminstone av rent praktiska skäl.

Katolsk

Begreppet torde knappast behöva någon större utläggning här, men det bör markeras att "katolsk" inte här nödvändigt skall betraktas som synonymt med "romersk-katolsk". Här handlar det om att vårda och påminna om Svenska kyrkans sanna identitet - därav St Eriks relikskrin som illustration. Arvet är ofrånkomligt!

Begreppet har följt med den kyrkliga förnyelsen sedan dess uppkomst på 30-talet. F Gunnar tvekade inte att använda det ens som beteckning på sig själv. "Vårt katolska arv" är bl.a. en boktitel författad av Rosendal. När F Gunnar talar om rörelsen Kyrklig förnyelse i USA 1950, gör han det under rubriken The Carholic Movement in Sweden (se artikel här). Idag används begreppet "katolsk" allt flitigare inom den "högkyrkliga rörelsen", och begreppet återfinns t.ex. i flera texter utgivna av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, nu senast i dess broschyr från våren 2011. Detta är en naturlig och välkommen utveckling. Begreppet har dock även det både för- och nackdelar:

+ "Katolsk" beskriver vad rörelsen handlar om. Den kyrkliga förnyelserörelsen strävar efter förnyelse i katolsk anda. Vår övertygelse är att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Hon är samma kyrka som döpte Olof Skötkonung, som fostrade Erik den Helige, inom vilken den heliga Birgitta profeterade. Vi tror att Svenska kyrkans sakrament och ämbeten är fullt apostoliska och katolska. Rörelsen är katolsk för att den vill vittna om detta för Svenska kyrkan, mana henne till besinning och omvändelse tillbaka till hennes katolska ursprung.

+ "Katolsk" är ett välbekant begrepp. Frågar någon kyrkligt oinsatt person vad rörelser som Sociatas Sanctae Birgittae handlar om kan man kort och koncist beskriva SSB som en "katolsk rörelse inom Svenska kyrkan". Då förstår vederbörande ungefär hur det kan se ut, hur det kan låta osv. Begreppet "katolsk" har en igenkänningspotential, det för tankarna till rikt liturgiska gudstjänster, religiöst allvar, rökelse, rosenkransar, fotsida prästdräkter etc.

+ "Katolsk" är ett internationellt gångbart begrepp. "Catholics in the Church of Sweden" funkar bra och bättre än "Swedish High Church" eller "Church renewalists".

- "Katolsk" är synonymt med "romersk-katolsk". Detta är ett stort problem med begreppet. För gemene svensk är detta verkligheten - katolik är man om man tillhör Romersk-katolska kyrkan, vilket gör det omöjligt att vara svenskkyrklig ("protestant" som det kallas) och katolik på samma gång. Detta är tyvärr ett språkligt problem. "Katolik", "katolskt", etc. användes tidigt som ett nedsättande ord efter reformationen och begreppet ersattes här snart av "allmännelig" i kyrkliga dokument och i trosbekännelsen. I t.ex. England är det annorlunda, där står det ju "I believe in one Holy, Catholic and Apostolic Church" i trosbekännelsen. Orden uttalas varje söndag av anglikanerna, detta har underlättat för användandet av begreppet i deras sammanhang. För att göra det ännu tydligare har man dessutom tillagt "anglo-" framför "catholic", eller "anglican catholic", samtidigt som det är fullt naturligt att kort och gått beskriva en församling som "catholic".

- "Katolsk" är inte tillräckligt för att beskriva rörelsen så att gemene man förstår. Detta är naturligtvis tragiskt. Vi har inget tilläggsbegrepp som kan markera en svenskkyrklig-katolsk identitet, det finns inga "svekano-katoliker", eller "svenskkyrko-katoliker"; och "svensk-katolsk" vore ett okatolskt begrepp som skulle markera etnicitet snarare än kyrklig tillhörighet.

Hur då göra? Kyrkliga Betraktelser har inget färdigt svar, diskussionen får fortsätta och får gärna föras i bloggens kommentarsfält. Diskussionen är viktig eftersom de provisoriska och missvisande begreppen börjar tappa sitt innehåll. Snart är vem som helst "högkyrklig" och ingen vill kalla sig "kyrkligt förnyad"... Vad säger ni?

REPORTAGE OM SSB I KYRKANS TIDNING

2011-07-27T10:06:00.005+01:00

I förra veckan höll Societas Sanctae Birgittae sitt årliga generalkapitel i Vadstena, sedvanligt inledd med pilgrimsvandring från Hl. Birgittas hem i Ulfåsa 19 juli och avslutad med mässa i Heliga Hjärtats (romersk-katolska) kloster i Omberg 25 juli. Som vanligt firades fantastiska gudstjänster med dånande psalmsång, processioner, magnifik liturgi och en stor skara bedjande människor, både medlemmar och andra troende. Kyrkans Tidnings Anders Ahlberg har gjort ett filmat reportage från generalkapitlet, där SSB:s Fader Confessor Bo Brander intervjuas angående terrordåden i Norge, den heliga Birgitta och läget i Svenska kyrkan.

Det är mycket glädjande att Kyrkans Tidning, som annars tenderar att vara allierad med den sekulära kyrkoledningen, uppmärksammar en så viktig kristen sammankomst och gruppering inom vår Svenska kyrka som Societas Sanctae Birgittae och dess generalkapitel!

LÅNGFREDAGEN - DEN GODA FREDAGEN

2011-04-22T10:09:00.007+01:00

Ich danke dir von Herzen,

o Jesu, liebster Freund,

für deines Todes Schmerzen,

da du’s so gut gemeint.

Ach gib, daß ich mich halte

zu dir und deiner Treu’

Und, wenn ich nun erkalte,

in dir mein Ende sei!

Dig tackar allt mitt hjärta,

min Herre Jesus god,

för all din djupa smärta

och allt ditt tålamod.

Du vän, för evigt trogen,

dig vill jag mig förtro.

När jag till skörd är mogen,

mig bärga till din ro.

Så lyder de senare verserna i den tyske kompositören Paul Gerhards hymn från 1656 (Sv. ps. 144). Spridd över världen av J.S. Bach genom hans Matteuspassion, varifrån ovanstående musik är hämtad, och älskad över konfessionsgränserna. Komponerad av en lutheran, sjungen vid korsvägsandakter i de mest katolska av kyrkor. Kanske beror det på att dess text, som bygger på en medeltida hymn, säger så mycket om det mest centrala i all kristen tro: Gud som älskat oss så mycket att han blivit människa och för vår skull lidit den död vi själva förtjänar.

I tider då prästvigda ser denna kärlek som "avskyvärd" skall inte vårt svar vara hårt och hatiskt, nej, vi skall vittna om denna kärlek. Jesu offer på Golgata, som vi firar denna långfredag, är inget hedniskt människooffer för att blidka en vredgad avgud. Nej, det är Gud som utger sig själv i den största kärlekshandlingen för oss, en Gud som är beredd att dö för mig och dig. Dö vår död. Ett evigt och slutgiltigt offer, för oss utgiven. Denna dag är sannerligen en god fredag.

LIBERALTEOLOGISK RITUALISM

2011-03-13T14:46:00.009Z

Bloggskribenten läser inte Svensk kyrkotidning. Aldrig någonsin. Men det gör F Dag Sandahl som på sin blogg i dagarna presenterat den "nya högkyrklighet" som den nämnda tidskriften nu propagerar för. En högkyrklighet som vill vara "liturgisk intresserad", "nyskapande", "söka orden med kroppen", fira "glad gudstjänst", vara "queer" etc, etc. Ja en innehållslös babbel-ritualism med andra ord. F Dag har därför som svar skrivit 12 teser på vad som skiljer "vi och dom" (dvs. svenskkyrkliga katoliker från "högkyrkliga" neolutheraner). Teserna är mycket läsvärda, och borde egentligen gå i tryck, snarare än att försvinna i internetbruset.

Utöver det uppenbara faktum att riktig katolsk förnyelse ALDRIG frånkopplar liturgi från den nedärvda oförändrade tron (till skillnad från tom ritualism), finns också en intressant skillnad mellan den "gamla" högkyrklighetens programförklaring; Kyrklig Förnyelse 1934 och den "nya"; SKT 2011, nämligen: väckelse kommer aldrig från dem som sitter vid makten. SKT är en makttidning, den skrivs av en maktbärande liberalteologisk elit med en försmak för det som ingen är intresserad av (liturgisk dans, poetiska omskrivningar, folktomma gudstjänster med såpbubblor och babyspråk). Men riktig Kyrklig Förnyelse kommer från gräsrötterna och handlar om ett återupptäckande av det som gått förlorat. Detta är ständigt den riktiga högkyrklighetens kall: att återupptäcka och förkunna den katolska tron för och i Svenska kyrkan.

Men den nya neolutherska makthögkyrkligheten vill något annat, den vill hitta på en ny kristendom som aldrig funnits. "Nyskapande" om man så vill.

LIBERALFASCISTERNA PÅ OFFENSIVEN - II - UPPDATERING!

2011-02-16T11:11:00.014Z

OBS, VIKTIG UPPDATERING NEDAN!

Luther är en framträdande person i kyrkohistorien, en av de främsta rent av, oavsett vad man tycker om hans gärning. Framträdande personer har en tendens att utnyttjas. Luther är inget undantag. Till vänster ser vi ett exempel: Glaubensbewugung Deutsche Christen (ty. Trosrörelsen tyska kristna) och deras "riksbiskop" Müller håller Lutherjubileum under slagorden "Med Luther och Hitler för tro och folkgemenskap" (ungefär). Vi ser korset och hakkorset i symbios. Den evangeliska kyrkan som nazistisk folkkyrka. Ett klockrent exempel på kyrkans slaveri under den tillfälliga samhällsandan. Att mycket av efterkrigstidens liberala teologi (exempelvis exegetiken) författades av gamla "tyskkristna" är ett inte precis ett ämne som gärna kommer upp till ytan, men det är heller inte desto mindre ett faktum.

Vi har också under efterkrigstiden fått se att metoderna som dessa kyrkliga ockupanter använder sig av inte sällan tar liknande uttryck som deras gamla tyska kamraters, både i Tyska riket såväl som DDR. Lögnen som vapen, sveket, utfrysandet, politiska allianser - och tydligt på senare tid - ett fullkomligt korrupt rättsystem. Inte sällan har man också hänvisat till Luther. I den nuvarande ideologins ögon revoltören Luther, han som bryter med och ned "det gamla".

En av dem som fått smaka på dessa metoder är den komminister i Stockholm som bestraffades av domkapitlet med en treårig s.k. "prövotid" för sina påstådda "avvikelser från Svenska kyrkans tro och lära". Trots hänvisningar till samma lära (dvs. bekännelseskrifterna) och Martin Luther själv, var domkapitlet opåverkbara och avvisade hänvisningarna som "irrelevanta". Detta är en skandal. Den nämnda prästen har också kommenterat på denna blogg i ett inlägg om det faktum att biskopen i Linköping begått exakt samma "avsteg från bekännelsen" vid en domkapitelförhandling utan risk att anmälas. Nu har - som om inte detta var nog - något otroligt inträffat. Allt enligt komministern själv:

Förvecklingarna går vidare i detta fall. Till min kännedom har nu kommit att en kollega ånyo ämnar anmäla mig till domkapitlet, för att jag vid senaste högmässa vid beredelseorden formulerat dessa (enl. kyrkohandboken) fritt i form av en bön, att jag sagt ".. tillsäger jag dig..." istället för "...säger jag dig..." vid avlösningen, att jag vid fridshälsningen lagt till orden "Jesus sade: Min frid ger jag er..." o s v, att jag vid välsignelsen sagt "I Guds Faderns och..." istället för "I Faderns och...", att jag i samband med gudstjänst burit en kalott, att jag lett beredelsen framför ett versus populum-altare istället för bakom, att ljusbärarna stod runt altaret vid nattvardsbönen för att markera Kristi närvaro, ja, det är det jag fått veta... Så är läget i Svenska kyrkan idag...och får domkapitlet chansen att ta kragen så tvekar de säkert inte...

Jag kan inte hitta ord för vad jag känner nu. Bara be för att vansinnet snart går över, och uppmana oss alla att be för denne hårt ansatte broder.

Jesus nåd. Maria bed.

UPPDATERING: 11-02-18:

Kyrkliga Betraktelser tycks inte existera förgäves. Sedan ovanstående text publicerades har anmälan mot komministern ifråga dragits tillbaka, enligt den berörde komministern själv som i en kommentar skrivit följande:

Som den komminister det talas om vill jag uppdatera er. Jag tackar först för alla böner och all omtanke och alla goda idéer. Läget har nu lugnat ner sig betydligt (och det har antytts att det bl a är en följd av denna bloggs verksamhet.... åtminstone hjälper det när något blir synligt i en större kontext). Det har försäkrats mig att inga nya anmälningar mot mig är aktuella (just nu...), man har backat från ovanstående anklagelser och just detta slag lägger vi därför bakom oss. Allt det som rapporterats i ett tidigare inlägg, d v s att jag, på snudd, avkragades för böner för de avlidna, böner om Gudsmoderns och helgonens förböner samt bruket av olja, kvarstår dock . Ännu återstår ett år av observationstiden, så vem vet vad som kan hända - varje tid har sitt Colosseum! Jag lovar i så fall att hålla er underrättade. Men som sagt, så har man backat ett steg i allt det ovanstående, för denna gång...

NORDISK-KATOLSKA KYRKAN NU OCKSÅ I SVERIGE

2011-02-13T14:46:00.009Z

Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om det norska kyrkosamfundet den Nordisk-katolske kirke. NKK är ett ovanligt seriöst samfund med en ekumenisk profil och utifrån Rom helt erkända ämbeten och sakrament, tillika en norsk provins inom The Polish National Catholic Church. En nyhet för svensk del är att NKK nu är på god väg att etablera sig i Sverige.

Om detta kan vi nu läsa på den svenskspråkiga bloggen Nordisk Katolska Kyrkan, där vi bland annat får veta att en församling bildats i Stockholm under namnet Gudsmoderns beskydd. Under våren kommer en kyrkoherde och diakon tillsättas. Kyrkliga Betraktelser lär återkomma i ämnet.

KANSKE VAR DET FÖRHASTAT...

2011-02-12T18:10:00.013Z

När de tre prästerna i Linköping "friades" i domkapitlet i förra veckan, var vi många på den högkyrkliga kanten som trodde att vi såg en ljusglimt i det svenskkyrkliga mörkret (ursäkta ordvalet). Betydde månne beslutet att en ny era av tolerans och respekt för avvikande uppfattningar inletts i Svenska kyrkan? Kanske lite väl förhastat (och med viss tvekan) skrev jag ett "Deo gratias" i mitt inlägg. Så här efter en viss tillnyktring kan man, vilket jag iofs mellan raderna antytt tidigare, fråga sig om inte beslutet snarare var ett sätt att "uppmärksamma" politrukerna i kyrkomötet om "problemet":

"Domkapitlet har inte heller någon möjlighet att pröva huruvida en sådan åsikt är ett hinder för att vara behörig d.v.s. kunna få och inneha en tjänst som präst i Svenska kyrkan. Det är något Kyrkomötet har att ta ställning till. Domkapitlet är således inte rätt instans att fatta beslut om huruvida präster som anser att det inte bör finnas kvinnliga präster i Svenska kyrkan idag ska kunna ha en anställning som präst i denna kyrka."

Amerikanerna brukar när de talar om Vietnamkriget säga att de "vann slagen, men förlorade kriget". Kanske var domkapitelbeslutet i Linköping ett sådant slag. Frågan kommer troligen, med tanke på vad Kyrkliga Betraktelser skrev igår, bli just en fråga för kyrkomötet. Om så är fallet, vad har då framtiden att utvisa? Oremus.

Domine, quo vadis?

KOMMER OCKSÅ BISKOP LIND STÄLLAS "INFÖR RÄTTA"?

2011-02-09T08:48:00.008Z

Med en "tip of the biretta" till bloggrannen Mäster Abraham som på sin Ad orientem versus pekar på de uppenbara bristerna i Svenska kyrkans rättssystem, vill Kyrkliga Betraktelser idag uppmärksamma den orättvisa som finns mellan "de som bestämmer" och "obekväma" präster. För några år sedan skrev undertecknad på denna blogg om ett fall där en präst i Stockholm av domkapitlet gavs s.k. prövotid på tre år pga. "avvikelse från Svenska kyrkans lärotradition" (!). Prästens brott var att han bl.a. firat en requiemmässa, bett för de döda, bett den saliga jungfrun om förbön och "andats på nattvardsbrödet" (gäller att hålla andan nästa gång!).

Mäster Abraham har läst och länkat till förra veckans beslut i Linköpings domkapitel angående de nu frikända "kvinnoprästmotståndarna på Vikbolandet". Dokumentet är i sig intressant av olika skäl, vilket ju Mäster Abraham pekar på. Parallellen till "Stockholms-fallet" är denna gång inte att de berörda prästerna står i samma inomkyrkliga tradition, utan det faktum att biskop Martin Lind i den inledande andakten gör sig skyldig till precis samma "brott" som "stockholmsprästen", nämligen:

"Biskop Martin Lind håller parentation över N.N. som avlidit den 16 januari 2011.

Biskopen leder en förbön för N.N. samt hans anhöriga.

Domkapitlets ledamöter delger varandra sina minnen om N.N."

Att be för de döda, men också att fira mässa till deras minne, är något Kyrkliga Betraktelser inte precis har något emot. Men vad som är intressant här är ju det faktum att biskop Lind enligt Stockholms domkapitel rimligen begår ett brott mot "Svenska kyrkans lärotradition", för det var ju en av de punkter på vilken man fällde sin egen präst: "Dessutom bads flera böner, som skulle vara till hjälp och tröst för de avlidna", noterade man då i Kyrkans Tidning.

Detta väcker en del frågor: har linköpingsbiskopen brutit mot "Svenska kyrkans lärotradition"? Kommer åtgärder att vidtas? Om inte, varför? Varför visade inte Lind, som brukar ha så många åsikter om mycket, något som helst stöd för "stockholmsprästen" när denne ställdes "inför rätta"? Och så den största och viktigaste frågan: varför är en sak "olagligt" i det ena stiftet och tillåtet i det andra?

TV-GUDSTJÄNST FRÅN S:T ANSGAR

2011-02-07T11:04:00.008Z

Som Kyrkliga Betraktelser tidigare skrivit om och som många läsare redan vet, har SVT fyra söndagar i rad sänt gudstjänster från Sankt Ansgars kyrka i Uppsala. De tre första söndagarna var just gudstjänster med punkt, alltså nattvardslösa predikogudstjänster. Igår sände man dock en fullfjädrad högmässa för Kyndelsmässodagen (Jungfru Marie kyrkogångsdag) komplett med ljusvälsignelse och rökelse samt andra trevliga katolicismer - er skribent myser!

Visst kan man ha vissa liturgiska funderingar, men låt oss istället glädja oss över att en högkyrklig mässa har visats i svensk stats-TV! Länk till SVT-Play:

http://svtplay.se/v/2318379/gudstjanst/6_2_-_fran_st_ansgars_kyrka

DOMKAPITLET FRIAR LINKÖPINGSPRÄST - UPPDATERAD!

2011-02-01T14:51:00.014Z

OBS! VIKTIG UPPDATERING NEDAN!

Tre präster från Linköpings stift anklagades i höstas för "kränkning" av kvinnliga kolleger. Bl.a. skall de, enligt belackarna, ha talat "nedsättande" om kvinnliga präster i allmänhet och inte deltagit i kommunionen när mässa firats av kvinnlig präst. Just i detta nu behandlas ärendena av Domkapitlet i Linköping. Men idag har alltså en av prästerna "frikänts", rapporterar Kyrkans Tidning, eller med "Torsdagsdepressionens" egna ord: "En av tre kvinnoprästmotståndare friad".

Rubriksättningen, som ju i sig är intressant, kanske snarare borde få formuleringen "'Åtal' mot präst nedlagt". Just detta är ju vad det handlar om. Domkapitlet kom fram till att prästen inte gjort något fel när denne valde att inte deltaga i kommunionen vid ett kontraktskonvent, ty det finns inga regler som tvingar präster (eller någon annan) att ta emot sakramentet vare sig från kvinnlig eller manlig präst; nattvardsgång är frivilligt även för präster. Dessutom, slår Domkapitlet fast, råder i vårt land åsiktsfrihet och det finns heller ingen regel i Svenska kyrkan som förbjuder "kvinnoprästmotståndare" att verka inom kyrkan. Att besluta om sådant är upp till Kyrkomötet inte domkapitlen, markerar man.

Detta är naturligtvis glada nyheter, och vi ber att även de två övriga prästerna kommer att gå fria utan påföljder!

Deo gratias!

UPPDATERING 4 FEBRUARI:

Det står nu klart att samtliga tre präster efter beslut i Linköpings domkapitel kan fortsätta sina tjänster i stiftet och Svenska kyrkan utan påföljder. En av prästerna, som dessutom är gift med en kvinnlig präst, fick dock kritik för sina ordval i en diskussion om ordningen med just kvinnliga präster. Domkapitlet har utöver detta inte utdelat någon erinran eller varning till (eller påtvingad tillsyn av) de berörda prästerna, utan deras agerande betraktas som fullt legitimt enligt gällande ordning. Svenska kyrkan har åsiktsfrihet och ingen präst är skyldig att deltaga i mässans kommunion.

Om detta leder till prejudikat är ännu tidigt att säga, men domkapitlets beslut kan nog betraktas som en ljuspunkt för den katolska rörelsens fortsatta existens inom Svenska kyrkan.

Viktigt tillägg/förtydligande till ursprungsinlägget:

Prästerna prövades alltså av domkapitlet om de i fortsättningen vore lämpliga att utöva "kyrkans vigningstjänst" pga. de incidenter som lett till anmälan. Med detta i åtanke väger beslutet mycket tungt för katolskt sinnade prästers framtid inom Svenska kyrkan.

SKY NEWS OM ORDINARIATET

2011-01-31T09:59:00.008Z

Brittiska Sky News rapporterar om The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham:

Fotnot: Att det endast är "1,000 of its 13,000" församlingar som motsätter sig ordningen med kvinnliga präster inom Church of England bör nog tas med en nypa salt. Snarare är det en underdrift. 1000 församlingar är förvisso under alternativ episkopal översyn, dvs. ställda under en s.k "flying bishop", men antalet församlingar som inte ansett detta nödvändigt torde vara än fler.

MP TAR OFFICIELLT AVSTÅND FRÅN EKUMENIK MED ROM

2011-01-28T17:51:00.008Z

I tidigare inlägg har Kyrkliga Betraktelser kommenterat Missionsprovinsen och dess verksamhet. Bloggens officiella inställning är fortfarande att vi önskar dem allt väl på deras kant i den kyrkliga verkligheten. Man gör ofta ett gott arbete inom geografiska områden där den svenskkyrkliga församlingen saknar sakramental garanti och vision för evangelisering av Sveriges folk. Kyrkliga Betraktelser har hela tiden varit kritisk till vissa tendenser inom provinsen, och tyvärr finns ständigt nytt att skriva om.

Det har nu kommit fram att det finns splittring inom MP mellan de grupper som officiellt ryms inom provinsens organisation. Den högkyrkliga minoriteten har inte sällan varit måltavla för mer konfessionellt lutherska/gammalkyrkliga attacker. Detta har nu kommit upp till ytan på allvar, och visar sig nu innebära att den gammalkyrkliga majoriteten sätter ned foten mot "katolicerande" tendenser.

För några veckor sedan skrev ett par pastorer i den lutherska sekten "Lutherska församlingen i Stockholmsområdet" ett öppet brev där man kritiserade att Missionsprovinsens ende högkyrklige biskop Göran Beijer deltagit i en ekumenisk gudstjänst i Östanbäck kloster. Det hela handlar om +Beijers närvaro vid grundstensnedläggningen till Enhetens kyrka i samma kloster. Vad som särskilt upprörde luthersekten var att man på stenen konstaterade den saliga jungfruns förbön för kyrkobygget. Inga direkta anrop till Maria, bara konstaterandet: "på den rena jungfruns förbön" - helt i överensstämmelse med den mariologi som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna. Missionsprovinsens läronämnd har därför kopplats in. Ger man något stöd till biskop Beijer? Ack nej, ack nej!

Tvärtom instämmer Missionsprovinsens läronämnd i kritiken och skriver i sitt uttalande:

Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.

[...]

Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Här har vi det svart på vitt; Missionsprovinsen är ett ickeekumeniskt samfund, som hellre lyssnar på kritik från ultraprotestantiska sekter än att föra seriösa samtal med historiska kyrkosamfund. Det kan inte vara lätt att vara högkyrklig i Missionsprovinsen. Frågan är hur länge biskop Beijer och hans skara likasinnade får vara kvar. De finns i våra förböner.

Jesus nåd. Maria bed.

VACKER GUDSTJÄNST SOM FRAMGÅNGSRECEPT

2011-01-26T15:23:00.007Z

Fader Brian Foos är präst i en församling inom The Anglican Church in North America. I detta föredrag talar han om "The Beauty of Holiness", vikten av liturgisk skönhet och sakramental gudstjänst för att nå nya generationer kristna. Filmen är producerad av Anglican TV och filmades under Forward in Faith North Americas årskonferens 2010:

"JAG ÄR UPPENBARLIGEN INGEN BISKOP"

2011-01-18T10:23:00.013Z

I lördags vigdes de tidigare anglikanska biskoparna John Broadhurst, Andrew Burnham och Keith Newton till präster i Romersk-katolska kyrkan. Till skillnad från tidigare biskopar som vigts till romersk-katolska präster (t.ex. förre Londonbiskopen Graham Leonard, 1994) var inte denna vigning av "sub conditione"-typ. Dvs. det råder inget tvivel om att Rom betraktar deras tidigare (anglikanska) vigningar som "null and void" (dvs. "värdelösa" ur romersk synvinkel). Enligt uppgift skall ceremonin besökts av ett antal anglikanska präster vilka förväntas ansluta sig till personalordinariatet senare denna vår. Medverkande vid vigningen var också de tre f.d. anglikanska nunnor som upptogs tillsammans med f.d. biskoparna på nyårsdagen.

I och med prästvigningen, som förrättades av Englands romersk-katolske primas ärkebiskop Vince Nichols i Westminster Cathedral, upprättades så det första s.k. personalordinariatet för tidigare anglikaner: The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham. Till ordinarius (jfr. biskop) utsågs F. Keith Newton (f.d. biskop av Richborough, bilden) av påven Benedikt XVI personligen. Som ordinarius kommer F. Newton ha rätten att bära biskopliga insignier såsom pektoralkors, ring, mitra och kräkla, rätt att rösta i biskopskonferensen med samma status som en emeritiibiskop (!). Ordinarius kommer också att ha översynsansvar över personalordinariatets präster och församlingar. Med andra ord: rollen som "flygande biskop" fortsätter.

Efter att ha utsetts till ordinarius höll F. Keith Newton en presskonferens under vilken han bl.a. fick frågan om det faktum att han bar pektoralkors, varpå hans svar var: "It's quite clear I am not a bishop", och förklarar ordinarius roll och rätt att bära biskopliga insignier. Här framkommer också att de andra f.d. biskoparna kommer att ha samma rätt som vissa abbotar att bära både mitra och kräkla, men dock inte kors och ring, när de agerar på ordinarius vägnar, t.ex. vid konfirmation. På frågan om hur Newton ser på sin tidigare sakramentsutövning svarade han att han aldrig blivit tillsagt att förneka deras värde, och han är övertygad om att handlingarna (iaf.) burit frukt. Med andra ord: sakramenten var åtminstone icke kompletta men haft visst värde.

Med tanke på att personalordinariatet fått sitt namn efter Jungfru Maria, Vår Fru av Walsingham, kom en fråga som varit intressant för många, även svenskkyrkliga med förkärlek för denna pilgrimsort, om hur personalordinariatet rent praktiskt kommer att kunna relatera till denna plats. I den lilla orten i Norfolk finns nämligen två "shrines", vallfartskyrkor, den ena som ligger i själva orten Walsingham (och troligen på den ursprungliga medeltida platsen) och en annan romersk-katolsk inrymt i det s.k. Slippers Chapel, vilket ligger några kilometer bort. Newton markerar först och främst att orten förvisso är viktig för anglo-katoliker, men det tillhör inte bara anglikanerna. Därför förs nu samtal med den anglikanska vallfartskyrkan om en möjlig "delning," där ordinariatets medlemmar får agera bro mellan de olika kyrkosamfunden.

En annan fråga gäller liturgin. För tillfället existerar ingen gudstjänstordning för personalordinariatet där anglikanska traditioner integrerats i en romersk ordning. Den apostoliska konstitution som presenterade riktlinjer för det "anglikanska ordinariatet", kallat Anglicanorum Coetibus, angav dock vikten av ett bevarande av det anglikanska arvet (anglican patrimony). Sedan 1980-talet finns förvisso inom vissa amerikanska romersk-katolska församlingar en s.k. "anglican use" som bygger på The Book of Common Prayer, men det är viktigt att komma ihåg att denna sistnämnda inte precis varit särskilt omhuldad i den anglo-katolska rörelsen i England. När förre biskopen Andrew Burnham firade sin prima missa (första mässa, bilden) som romersk-katolsk präst skedde detta enligt det Romerska Missalet. Inom bl.a. Forward in Faith har detta inte sällan varit standard.

F. Keith Newton tror att vissa kommer att fortsätta som man gjort hittills och andra kommer möjligen att använda den tidigare nämnda amerikanska s.k. Book of Divine Worship. Men han lämnar besked: en enhetlig mässordning kommer att presenteras i sinom tid, men friheten att fira enligt romersk rit (både för- och postkonciliär!) kommer att vara möjlig även fortsättningen. Ett uttalande som verkligen leder till en del frågor: vilket värde har det att betona sitt "anglican patrimony" om man väljer att fira gudstjänst precis som vilka andra romerska katoliker som helst? Kommer de f.d. anglo-katolikerna i personalordinariatet de facto bli mer "anglikanska" efter sin övergång till Rom?

En annan fråga som är intressant är frågan om antal. Hur många kommer att gå med, åtminstone nu i första omgången? Newton tror att den första skaran kommer att uppgå till ungefär två dussin personer. Geografiskt kommer de flesta att komma från södra England och Canterbury-provinsen. Förre i norr: "some [...] but not many". Av dessa kommer 50-60 pers vara präster, hälften kommer att vara pensionerade och s.k. non-stipendiary, dvs. präster utan inkomst. Andra halvan är sådana som idag är anställda och man kommer behöva ordna med fortsatt finansiering av dessa.

Kyrkliga Betraktelser lär återkomma i ämnet.

Hela presskonferensen med Keith Newton finns att lyssna till på ljudfil, här.

F. Dag Sandahl var med vid vigningen som inbjuden gäst. Hans tankar kring händelsen hittar ni här.

TIPS: TV-GUDSTJÄNST

2011-01-17T13:51:00.005Z

Igår visade SVT en TV-gudstjänst från S:t Ansgars kyrka i Uppsala. Predikant var fader confessor Bo Brander, SSB. Visst kan man ha en del liturgiska kommentarer och fråga sig varför man inte firade en riktig högmässa, men det är anmärkningsvärt (i ordets positiva mening) att SVT låter en ledare för den inomkyrkliga oppositionen komma till tals. Bravo, SVT!

Hela gudstjänsten finns att beskåda på följande länk:
http://svtplay.se/v/2296698/gudstjanst/del_5_av_55

FRÅN BISKOPAR TILL DIAKONER...

2011-01-14T18:32:00.008Z

Bild på de tidigare anglikanska "flygande biskoparna" (från vänster till höger) Keith Newton, Andrew Burnham och John Broadhurst som nyvigda diakoner i Romersk-katolska kyrkan. Vigningsbiskop var Alan Hopes (andre från vänster). Vigningen ägde rum igår, 13 januari. Prästvigningen sker imorgon, lördagen 15 januari i Westminster Cathedral.

Själv har jag träffat två av dessa bis... diakoner för några år sedan. Känns lite konstigt och tråkigt, men samtidigt måste man ha förståelse för deras väg framåt. Undrar dock vad de själva tänker; vigning eller omvigning?

TRE "FLYING BISHOPS" GICK TILL ROM

2011-01-04T21:28:00.008Z

På nyårsdagen stod det klart att de tre* anglo-katolska biskoparna John Broadhurst (f.d. biskop av Fulham tillika ordförande för Forward in Faith), Keith Newton (Richborough) och Andrew Burnham (Ebbsfleet) tillsammans med sina familjer och tre nunnor konverterat till Romersk-katolska kyrkan, genom en ceremoni i Westminster Cathedral (Londons romersk-katolska domkyrka). Redan 13 och 15 januari kommer de f.d. biskoparna omvigas till först diakoner och sedan präster i samma domkyrka. Kyrkliga Betraktelser återkommer i ämnet vid tillfälle (har en del att göra), men tills vidare publiceras denna videointervju med biskop John Broadhurst:

* Notera att en "flying bishop", eller Provincial Episcopal Visitor (PEV) som de egentligen heter, Martyn Jarret, biskop av Beverley, stannar. Utöver dessa finns också andra stifts- och hjälpbiskopar som omfattar en anglo-katolsk identitet och bekännelse. Broadhurst, Newton och Burnham kommer att ersättas av nya PEV:s.

ET VERBUM CARO FACTUM EST

2010-12-25T10:44:00.012Z

"Och ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och Han var full av nåd och sanning."

(Joh. 1:14)

Låt oss bedja:

Allsmäktige Gud, låt det uppgående ljuset av ditt Ord, som blivit människa, så lysa för vår tro att det blir synligt i vår handling. Genom Honom, Jesus Kristus, som med Dig Fader och den Helige Ande lever och regerar i en Gudom, från evighet till evighet. Amen.

+En God Jul önskar Kyrkliga Betraktelser alla sina läsare!+

ENHETENS KYRKA BÖRJAR TA FORM

2010-12-10T12:14:00.007Z

I förrgår lades under pompa och ståt och i närvaro av bl.a. biskoparna Anders Arborelius, Biörn Fjärstedt och Göran Beijer (alla i full ornat) grundstenen för Enhetens kyrka i det svenskkyrkliga benedektinerklostret i Östanbäck. Kyrkliga Betraktelser har återkommande rapporterat om det här, här och här. Kyrkan, som kommer att rymma 200 besökare, börjar sannerligen ta form, från de ritningar och spadtag vi tidigare publicerat, till dagens grundläggning. Världen idag skriver om händelsen här.

"När första spadtaget togs i juli var förhoppningen att hela bygget skulle stå klart ett år senare. Men invigningen kan komma att senareläggas då det saknas några miljoner till arbetet, som baseras på donationer.
– Någon gång under 2011 bör vi vara färdiga. Det beror på när vi får pengar, säger Fader Caesarius."

Än tycks inga bilder ha publicerats från själva ceremonin (även om undertecknad fått se ett par), men från bygget finns bilder på kyrkans hemsida, varav några publiceras nedan:

Låt oss så återupprepa vad vi tidigare skrivit: Kyrkliga Betraktelser uppmanar till bön och generösa gåvor till detta projekt. Gåvor som bidrager till bevarandet av katolsk tro och liv i Svenska kyrkan och bland Sveriges folk. Må Herren välsigna detta projekt, låta sin Helige Ande verka i hela vår kyrka och särskilt stödja Östanbäckbröderna i denna kamp för det monastiska livets oändliga rikedomar och frukter!

Mer inormation hittar du på kyrkans hemsida.

ANALYS AV NOMINERINGSVALET I GÖTEBORG

2010-12-08T09:07:00.016Z

Igår var det nomineringsval inför kommande biskopsval i Göteborg. 8 personer gick vidare, varav två kvinnor. Resultatet ser ut som följer:

Staffan Grenstedt 25% (284 röster)

Christina Eriksson 13,3% (151 röster)

Per Eckerdal 13 % (147 röster)

Lars Hjort 10,7% (119 röster)

Kerstin Hesslefors Persson 10,1% (113 röster)

Michael Persson 7,7% (86 röster)

Jesper Svartvik 7,65% (85 röster)

Ingvar Humlén 5,6% (62 röster)

Den överlägsne och överraskande "vinnaren" är alltså F Staffan Grenstedt med EFS-bakgrund, i flera år verksam i Etiopien och som lärare vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Noteras bör alltså att Grenstedt fick nästan dubbelt så många röster än "tvåan" Christina Eriksson. Kandidaterna återkommer vi till nedan.

Göteborgsposten - där man hoppas på en kvinnlig biskop och gärna framhäver att en kvinna kommit tvåa - konstaterar stiftets pressekreterare Lasse Bengtsson (i ett försök att lugna pk-etablissemanget) att: "Ingen av de åtta utsedda kandidaterna har en högkyrklig profil". Puhh! *torkar svetten från pannan*, så tur va? Detta är lugnt sagt intressant. Varför konstateras just avsaknaden av "högkyrklig profil"? Vad menar Bengtsson med "högkyrklig"? Möjligen åsyftas här "konservativ" eller rättare: "kvinnoprästmotståndare".

Vad kan vi då säga om detta resultat? Finns det någon särskild kandidat att hoppas på? Betyder "avsaknaden" av "högkyrklig kandidat" dödsstöten för Göteborg som det (relativt) "konservativa stiftet"? Kommer Göteborg att få en kvinnlig biskop?

Först kan vi alltså, som vi redan gjort tidigare, konstatera att Staffan Grenstedt fick nästan dubbelt så många röster (284 st) som tvåan, Christina Eriksson (kyrkoherde i Lundby, 151 st). Trea kommer ju då förre biskopen Lars Eckerdals gråe lillebror F Per Eckerdal (styrelsedirektor för Bräcke diakoni) med 147 röster. Eckerdal var ett av de namn som nämndes ofta innan valet, och kan nog betraktas som mer "känd" än Eriksson och Grenstedt - vilken kan vara en fördel vid biskopsvalet i mars. F Lars Hjort, kyrkoherde i Partille, var också ett namn som nämndes ofta innan valet och sägs ha räknats som en favorit högre upp i stiftsnivån och han blev alltså nummer 4 med 119 röster. Sex röster färre fick Kerstin Hesslefors Persson som kom på femte plats med 113 röster. Hesslefors Persson är kyrkoherde i Lund och har bland annat fött barn och utgivit en bok i hur något sådant väldigt unikt går till, en annan bok skrev hon om utbrändhet efter att ha varit med om det - utöver att hon själv skrev mässmusiken (tema: "Ge mig en ängel") till sin egen installation i Lund, har hon också skrivit psalmer om skilsmässa: självbilden är det således inget fel på.

Dessa ovanstående kandidater är de som troligen kommer att ställa upp i valet i mars. Erfarenheten säger att de som får färre än 100 röster i ett val har en tendens att hoppa av, även om inget med säkerhet säger att så kommer att ske i detta val. Men Kyrkliga Betraktelser håller det ändå för troligt. Sedan finns ingenting som säger att alla som fått över 100 röster kommer att fortsätta till nästa val. Återstår att se alltså...

Bland övriga kandidater som fick under 5 % av rösterna kan noteras vad som bör betraktas som proteströster. Ett sådant namn är F Fredrik Sidenvall, redaktör för Kyrka och Folk, och rektor för L.M. Engströms Gymnasium samt berömd som "de gammalkyrkligas store försvarare". Sidenvall fick 4 röster. Att också förre biskopen Lars Eckerdal fick 1 röst, kan ju noteras. Proteströstande vid biskopsval på kandidater som inte alls har någon reell chans är rätt oseriöst och beklagligt, man kan hellre spara sina röster och lägga dem på kandidater som har 1) någorlunda traditionella kristna värderingar och framför allt är 2) vänligt inställda till de inomkyrkliga fromhetstraditionerna, och t.ex. vill arbeta för 3) försoning i ämbetsfrågan. I klarspråk: så länge vårt system ser ut som det gör, måste vi inse att det är bästa alternativ av flera dåliga som gäller!

Den andra och kanske mest spännande frågan gäller då om det finns någon särskild kandidat av de 8 som är att föredra ur "konservativ", eller t.o.m. katolsk synpunkt. Någon "högkyrklig" kandidat finns ju, enligt uppgift, inte. I nuläget är det svårt att veta var alla står, men utifrån vad Kyrkliga Betraktelser hittills lyckats luska ut ter det sig som om Grenstedt (nr 1), Hjort (nr 4) och Humlén (nr 8) är de kandidater som sticker ut mest och skulle bli goda biskopar för Göteborgs stift. Humléns och Hjorts arbeten i sina (tidigare) församlingar är värt en applåd. Församlingslivet i Uddevalla, där Ingvar Humlén tidigare var kyrkoherde är blomstrande, präglas av "försonad mångfald" och antalet kyrkobesökare växer. Där har man följt devisen: "med Kristus och mässan i centrum kommer folket". Det sägs också att Missalet brukas i Uddevalla kyrka. Hjort är för mig rätt okänd, men jag har hört mycket gott om honom och han lär vara en "försonare".

Staffan Grenstedt (bilden) är än mer okänd för mig, men med några sökningar på nätet ger han ett mycket positivt intryck. Enligt sitt CV på Göteborgs stifts hemsida undrar Grenstedt, med erfarenhet i den lutherska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien, "Vad kan vi i Sverige lära oss av de växande kyrkorna i Syd? Det är en fråga som utmanar mig!". Här ett längre citat:

"Delegation, bemyndigande och tydlighet är viktiga ledord. Att vårda sin egen kristna andlighet är A och Ω. Att forma gudstjänster som alla åldrar kan uppskatta, även tonåringar, är viktigt för mig.

Att ha fått vara med och utbilda blivande präster på Johannelund har fördjupat min syn på kyrkans uppgift som ju är att fira gudstjänst, undervisa, samt utöva diakoni och mission; (själavård och ekumenik ej att förglömma). En folkkyrka med låga trösklar och Kristus tydligt i centrum har stor dynamik. Som kyrka kan vi lära mycket av rörelsen ”Mission-shaped Church” (missionsformad kyrka) i Church of England, som ju liknar Svenska kyrkan. Rörelsens ärliga utvärderingar, rejäla analyser och uppriktiga böner utmanar mig!"

Detta låter i Kyrkliga Betraktelsers öron rätt lovande. Om inte detta vore nog kan noteras att Grenstedt också framträtt i Oas-sammanhang, t.ex. vid sommarmötet i Piteå 2010. Där säger han följande: "De [de kristna i Afrika, min anm.] har en äkthet i sin tro där de fokuserar mycket på bön, bibeln och varandra. De har en annan mentalitet, något som vi i väst måste komma tillbaka till". Må vara att karl'n inte är högkyrklig, men en seriös kristen är han i alla fall. Några orosmåln dock: Är Grenstedt en ledare? Är han tillräckligt känd för att samla de 600 röster som krävs?

Någon "dödsstöt" för Giertz och Gärtners "konservativa" stift tycks inte valet ha inneburit. Snarare är det rätt hoppfullt i nuläget. Kyrkliga Betraktelser hoppas att resultatet står sig och att alla goda krafter enas vid en eller ett mindre antal kandidater (Grenstedt eller Hjort, eller Humlén om också han går vidare). Nu gäller det att kraftsamla, göra noggranna övervägningar och fatta kloka beslut, så att inte politrukgängets kandidater, Eriksson (S) och Eckerdal (C) lägger sig i täten.

Hur är det då med risken med "kvinnlig biskop"? Här vill jag åter markera att Staffan Grenstedt nästan fick dubbelt så många röster än sossarnas Christina Eriksson. Att en kvinnlig kandidat blir tvåa respektive femma (Kerstin Hesslefors Persson) är ur katolsk synpunkt naturligtvis oroande, men i det stora hela får de kvinnliga kandidaterna tillsammans 280 röster (inkl dem som fick under 5%, varav några består av namn som tycks vara sammanblandningar av Eriksson och Hesslefors Persson). Nu är det ju ännu väldigt tidigt att säga något om detta, och en kraftsamling på den "liberala" sidan kan ju innebära en förändring av läget. Ponera t.ex. att politrukerna bestämmer sig för en kandidat. Risken med en sedes vacantes i Göteborg finns, men förhoppningsvis är den inte stor...

Låt oss be om ett gott biskopsval den 15 mars 2011.

Jesus nåd. Maria bed.

INLÄGG NR 100 - FRAMÅT I TRO!

2010-11-18T13:39:00.005Z

Kära läsare. Detta är Kyrkliga Betraktelsers 100:e inlägg. Men vi behöver inte göra så mycket väsen av det. Därför kan vi istället lyssna till the master general för den anglo-katolska prästbrödraskapet SSC (Society of the Holy Cross), Fr David Houlding, vars inställning till den kyrkliga tillvaron bloggskribenten i mycket delar. Fr Houlding representerar de anglo-katoliker som vänligt tackat nej (tills vidare) till påvens erbjudande om ett personalordinariat och som vill stanna i Church of England och vittna om den katolska tron, för Church of England, i Church of England. En hedersvärd uppfattning, som denna blogg företräder i en svenskkyrklig kontext: forward in faith - framåt i tro!

Om den delning (eller snarare stympning) av den anglo-katolska rörelsen som intervjun med Fr Houlding avslöjar, kommer Kyrkliga Betraktelser att återkomma till vid senare inlägg - som tidigare utlovat. Håll till godo!

INKLUSIVITET SOM EXKLUDERAR

2010-10-27T09:35:00.006Z

Det av biskoparna Weman och Fjärstedt förklarade illegitima Kyrkomötet samlas i dagarna. Mötet tycks ha drabbats av stiltje då inga större kontroversfrågor förväntas debatteras i år; de flesta motioner kommer att röstas ned - på gott och ont. Men några motioner sticker ut. Den ena handlar om att Svenska kyrkan skall "sätta ned foten" och verka för alkoholfritt vin vid nattvardsfirandet. Den andra handlar om att glutenfria oblater bör användas istället för riktigt bröd. Allt för att kyrkan skall "inkludera" alla. Någon vill till och med få bort dopkravet för att delta i Altarets heliga sakrament (inte motionärens ordval: "inklusivister" gillar inte sådana uttryck).

Som i alla s.k. "kyrkliga kontroversfrågor" argumenteras det att kyrkan "idag" exkluderar den ena eller andra gruppen. Vi har sett detta i debatten om ämbetet och i äktenskapsfrågan. Att kvinnor inte kan vara präster är enligt förespråkarna ett exkluderande påstående. Att homosexuella inte får gifta sig i kyrkan enligt traditionell kristen sexualmoral och äktenskapslära är även det exkluderande. Förespråkarna vill se en inklusivitet under parollen "alla ska med" - ingen får känna sig utanför i något sammanhang.

Men problemet är att det är lögn. De "inklusiva" är själva exkluderande! Det har vi också sett i alla kontroversfrågor som kommit upp till ytan och omformat de folkkyrkor som "uppstod" vid reformationen. Vi som vill bevara ett apostoliskt ämbete efter vad vi tror är Herrens utformning - ett ämbete förbehållet mannen - vi är marginaliserade och helst skall vi dra dit pepparn växer. Löften om inklusivitet och åsiktpluralism har alltid svikits av dem som påstår sig vilja inkludera.

I frågan om de eukaristiska gåvornas substans menar vi med katolsk (och luthersk) tro att vi måste göra som Herren själv gjorde. Det är till drycken från vinstocken och brödet som Jesus fogade ett löfte om att; när Hans Kyrka firar denna måltid till åminnelse av Hans död och uppståndelse, ja då kan vi lita på att det verkligen är Hans sanna kropp och blod, oss till välsignelse och syndernas förlåtelse. Vi kan slå fast två saker: på Jesu tid fanns ingen alkoholfri dryck som var producerad av "vinsrankans frukt" - ej heller fanns något glutenfritt bröd. När så eukaristi firas utan riktigt vin och utan riktigt bröd, då kan vi inte vara säkra på att det är ett riktigt sakrament. Att då gå fram emot sin egen övertygelse blir en lögnaktig och självskadlig handling. På samma sätt är det med ämbetsfrågan. Det hela handlar om vad engelsmännen kallar "sacramental assurance"; sakramental visshet. Ett införande av alkohol- och glutenfri nattvard exkluderar därmed oss för vilka denna visshet är viktig.

FÖRFÖLJELSE

2010-10-23T11:30:00.004Z

Bilden till vänster föreställer den anglo-katolske prästen Fr Arthur Tooth som 1877 greps och fängslades för att ha infört liturgiska bruk som idag räknas som fullständigt normala (= mässkläder, ljus på altaret, korstecken m.m.). Fr Tooth kallades för "the christian martyr". Idag kan vi betrakta detta som något absurt. Men i dagens civiliserade och demokratiska Europa ser vi nu tecken på att statlig förföljelse av religiösa övertygelser inte längre är ett minne blott.

Igår kom ett domstolsutslag från Finlands högsta domstol där man nu skapat ett prejudikat utifrån fallet där en präst "vägrat" tjänstgöra tillsammans med en "kvinnlig präst". Man slår nu fast att ett sådant agerande är olagligt och straffbart enligt världslig lag. Det blir intressant att se om prästen ifråga driver detta vidare till Europadomstolen, och vad man där har att säga om de nordiska staternas angrepp mot religionsfriheten. Prästen har tidigare dömts till böter i de lägre instanserna.

Den "HBT-vänliga prästen" Karin Långström Vinge - som på sin blogg beskriver sig som "tråkkyrklig" - undrar underförstått hur länge de svenska "kvinnliga prästerna" skall behöva vänta innan också den svenska staten griper in mot åsiktsavikare i Sverige. Personer som Långström Vinge har stora likheter med kolleger i Deutsche Christen under 30-talets Tykland - det viktiga är att hänga med i tidens svängningar och gärna gå brutalt åt dem som avviker och vågar stå för klassisk kristen tro.

Men vi behöver inte gå till Finland (och 1800-talets England) för att se liknande fall. I dagarna har tre präster i Linköpings stift utsatts för domkapitelanmälningar pga blotta ryktet om att de inte tagit emot "nattvarden" från kvinnliga kolleger. Nu vill biskopen i Linköping - den alltid lika tokige Martin Lind - tvinga prästerna att gå fram till nattvarden hos någon särskilt illasinnad kvinnlig präst (vilken präst har hjärta att använda sakramentet på ett sådant sätt?)!

"...ty han vet att hans tid är kort" (Uppenbarelseboken 12:12)

Jesus nåd, Maria bed.

NYTT ANGLO-KATOLSKT MISSIONSSÄLLSKAP

2010-10-09T14:42:00.005Z

Som komplement till ett anglo-katolskt personalordinariat i gemenskap med Petri stol - och med alla svårigheter det innebär - har nu (dock redan 24 september) ett antal biskopar inom Church of England lanserat ett inomkyrkligt missionssällskap för "försvarandet och bevarandet av anglikansk tradition"; The Mission Society of Saint Wilfrid and Saint Hilda. Sällskapet, forkortat SSWH, är öppet "för alla anglikanska lekmän, präster och ordensfolk kallade till Kyrkans fulla enhet". SSWH bildades på initiativ av biskoparna av Blackburn, Chichester, Gibraltar och Europa, Beverley, Burnley, Edmonton, Horsham, Plymouth, Pontefract, biskop Lindsey Urwin m.fl.

Tanken är att sällskapet skall erbjuda "en plats inom Church of England för katoliker att fira gudstjänst och tjänstgöra med integritet utan att acceptera innovationer som distanserar Church of England allt mer från Öst och Västs stora kyrkor". De två konstituerande mötena i slutet av september samlade över 600 präster och ordensfolk från hela England och man fördömde planerna på införandet av kvinnliga biskopar. Likaså avvisar man den "Code of Practise" (motsvarande Svenska kyrkans avskaffade "samvetsklausul") som General Synod föreslagit och kräver en mer "realistisk lösning" på frågan om hur katoliker i fortsättningen skall kunna leva och verka i den egna kyrkan. Man deklarerade också en ovilja att ge upp kampen om Church of England och ansluta sig till påvens personalordinariat, tills vidare.

Vidare säger man i sitt pressmeddelande att man är tacksam för påve Benedikts erbjudande, men att det för många fortfarande är svårt att fullt ut förstå påvens primat på det sätt som den Romersk-katolska kyrkan lär - något man därför menar omöjliggör ett uppriktigt accepterande av den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus. Man skriver också att sällskapet fortfarande är i startgroparna och att mer information kommer att komma under de närmsta månaderna.

Nyheten om sällskapets bildande har naturligtvis mottagits med blandade känslor. Här nedan från två anglo-katolska bloggar:

Fr Trevor Jones är försiktigt positiv: St Peter's London Docks

Fr Ed Tomlinson är negativ: St Barnabas' blog.

EN FÖRVIRRAD ÄRKEBISKOP MED ETT FINGER I LUFTEN

2010-09-30T07:33:00.011Z

Dagen refererar Uppsala Bob:s (ärkebiskop Anders) predikan i rikshelgedomen vid Kyrkomötets högtidliga öppnande i förrgår. Politiskt ockuperad som Svenska kyrkan är var det symboliskt att se att riksdagens talman och kulturministern var på plats, liksom naturligtvis riksdagens samtliga 8 (just det) partier - som i kyrkomötessammanhang går under kamouflaget "nomineringsgrupper".

Att vår ärkebiskop ger ett rätt förvirrat intryck, för att inte tala om tecken på verklighetsfrånvaro, har Kyrkliga Betraktelser tidigare noterat. Därför var det extra roligt att se Dagens rubrik i förrgår: "Svenska kyrkan är på väg att marginaliseras". Man tänker "Va, har karl'n äntligen fattat?". Men nej, att Svenska kyrkan marginaliseras är inget större problem; det gör ju "alla majoritetskyrkor [sic!] i Sverige". Av obegripliga skäl tycks Dagen både ändrat rubriken på artikeln och plockat bort citatet i efterhand. Märkligt. Här ett annat citat:

"Bilden är att kyrkan är alltför upptagen av att göra sig populär, alltför upptagen av att hålla fast vid rötter och traditioner, alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar, alltför feg med budskapen om radikal öppenhet"

Å ena sidan är kyrkan för upptagen med att vara populär, å andra sidan håller hon för mycket fast vid traditioner. Här har vi ett typexempel på en ledare (hmmm...) som vill vara alla till lags. Wejryd har höjt pekfingret i luften och försökt ta reda på varthän vinden blåser. Har han känt vissa vindpustar som sagt "Kristus i centrum", "Våga vara kyrka" och andra som säger "Modernisera mera". Kyrkkaffet fastnar nästan i halsen när nästa klunga ärkebiskopliga ord når örat: "alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar" - ursäkta? Är detta ärkebiskopen i det samfund som förra året aktivt tog ställning mot traditionell kristen äktenskapslära? Vad menar han? Var är exemplen? Och vad betyder "radikal öppenhet"?

Sedan kommer det minst sagt sorgligt väntade uttalande tillika stöd för ett par motioner:

"Av olika skäl har det alkoholhaltiga nattvardsvinet behållits i, gissar jag, de flesta församlingar. Det finns dock inga läromässiga hinder mot att ändra. Det finns antagligen heller inga läromässiga hinder mot att dricka vin efter sammanträden, på personalutfärder eller vid samkväm i församlingen - men det behöver inte vara klokt för det."

Tillåt mig låna ett citat från F Dag Sandahl: "När vi gör efter Herrens instiftelse, blir det som Herren lovat". Det är tillräckliga läromässiga hinder för mig. Någon alkoholfri druvsaft fanns inte vid påsktid i Heliga Landet för 2000 år sedan.

Ärkebiskopen lyfter pekfingret i vinden igen och konstaterar:

"Den gamla, nästan dödförklarade nykterhetsrörelsen växer igen och kafékulturen stärks utan ett glas rödvin i sikte. Än en gång är vi ett halvt slag efter, kanske?"

Det är viktigt att hänga med i svängarna...

MISSIONSPROVINSEN IGEN...

2010-09-14T18:49:00.005Z

Ok, jag skrev förvisso att denna blogg gärna undviker polemik gentemot Missionsprovinsen, men med tanke på att "missionsprovinsarna" - istället för att konstatera "vi har lämnat Svk men har mycket gemensamt med dem som stannat och kämpar vidare" - hellre upprepar sina angrepp och beskyllningar mot högkyrkligheten och dess företrädare, så känner sig skribenten manad att skriva lite om dem igen. F Dag Sandahl sköter den uppgiften utmärkt på sin blogg. Här ett citat:

"Missionsprovinsens biskop Roland Gustafsson är klar. För honom är jag 'den kontroversielle komministern'. Kontroversiell - det brukar vara deras epitet på mig, de som redigerar media. Jag kan väl leva med det. Var inte Jesus kontroversiell? Paulus? Lucia? Luther? Biskop Gustafsson fattade nada om vad det där med behörighetsförklaring går ut på. Han har tydligen inte läst på i kyrkomötets protokoll. Han finner min bekännelse märklig, den där jag förklarar hur naken kejsaren är. Det räcker att spela med för att avslöja det. Och ska man vara exakt, och det ska man kanske ibland, var detta just det råd jag fick både av en doktor i etik och en biskop i Missionsprovinsen. 'Lägg problemet i Ansvarsnämndens knä. Förklara ingenting. Bara skriv under.'"

Alltså: biskop Roland sitter i sin lugna båt - sin perfekta renläriga gemenskap - och kritiserar F Dags agerande när denne ställde upp i Växjös biskopsval och därmed skrev under det papper som krävs för att kunna bli behörighetsförklarad i Svenska kyrkan. I den kenyanska kyrka biskop Roland tillhör (?) slipper man sådana obehagliga situationer - lucky bastards... Samtidigt som biskop Roland är kritisk har en annan biskop i Missionsprovinsen (kan det vara en viss biskop Göran?) faktiskt gett F Dag Sandahl rådet att skriva under!!

"Detta menar tydligen inte biskop Gustafsson. Han vill tala öppet och använder inga knep. Det har han lärt av aposteln Paulus. 2 Kor 4:1-2. Nu skriver kanske aposteln om något annat än om Ansvarsnämndens förvaltande av ett lögnsystem. Paulus talar för att evangeliet ska förklaras öppet. Men varför vara bibeltrogen på det sättet när man i stället för att läsa det som ståri sammanhanget där det står, kan riva lös citaten? För min del vill jag dock snarare lära mig av aposteln Paulus, som satts i fängelse i Filippi och förödmjukar maktens hantlangare. Det är bibliskt."

Det är nog dags för biskop Roland att söka upp den biskop som gav F Dag rådet att skriva under. Man har ju bevisligen en splittring i biskopskollegiet i synen på bibeltolking... Undrar om MP har en ansvarsnämnd för biskopar?

KYRKODAGEN

2010-09-05T15:47:00.014Z

Förra lördagen, 28 augusti, hölls en kyrkodag i Stockholm anordnad av arbetgemenskapen Kyrklig Förnyelse under rubriken "Det ockuperade folkkyrkobegreppet". Tyvärr har undertecknad - som dock närvarade på kyrkodagarna - inte ännu lyckats läsa något i media om sammankomsten, och det kommer att bli intressant att läsa vad Dagen skrivit under rubriken "Om en grånad minoritet" (förra året rubriksatte man med "Högkyrkliga i motvind").

Kyrkodagen inleddes med högmässa celebrerad av biskop Biörn Fjärstedt i Kungsholms kyrka (bilden) och följdes av tre intressanta föredrag av F Dag Sandahl, biskop Ragnar Persenius och universitetslektor Daniel Alvunger. Biskop Ragnars medverkande var mycket uppskattat, även om man kunde önska att han kunde ha varit lite rakare i sin kritik av den moderna förståelsen av folkkyrkobegreppet. Efter föredragen hölls styrelsemöte, och dagen avslutades med vesper och predikan av ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, som även utdelade välsignelsen.

Visst var det en övervägande grånad skara som samlades i Kungsholms församlingshem förra helgen. Vid första anblicken kunde det ge en känsla av visst vemod. Men lika snabbt upphörde vemodet när man noterade en skara optimistiska ungdomar med en stor nypa framtidstro. Någon sade "nu kör vi". Det var, faktiskt, också den känslan kyrkodagen gav: "nu kör vi"!

Styrelsen hade - vilket kanske är lite betecknande för den äldre generationen - missbedömt antalet potentiella deltagare. Fler kom än vad man hade förväntat sig! Att styrelsen inte räknat med ett så pass stort deltagande märktes också i den avskalade högmässan där man firade mässa vid ett flyttbart bord utan ministranter och akoluter - rökelsen skippade man också...

Har aKF dåligt självförtroende? Jag tror det. Förra året konstaterade jag: "lite mer Geist tack!", det säger jag i år igen, men med tillägget:

NU KÖR VI!

Kuriosa:

Youtubeanvändaren Karpov89 har laddat upp några videos från lördagmorgonens högmässa:

Sammanfattningar av föredragen finns här, här och här på bloggen Brygubben. Storasyster i vassen kommenterar också +Ragnars uttryck "öppenhetsneuros", som beskrivning för Svenska kyrkans ständiga jakt efter att vara populär och inne. Läsvärt!

Pastor Jansson

2010-08-26T09:08:00.005Z

"Rösta på pastor Jansson han har inga bestämda åsikter om någonting". Hasse Alfredsson som klockaren i pastor Janssons kyrka, från revyn Gröna Hund, 1962. En hel del poänger som (tyvärr) fortfarande är aktuella:

KYRKLIGA BETRAKTELSER OCH MISSIONSPROVINSEN

2010-08-13T17:34:00.006Z

Allt sedan Kyrkliga Betraktelser startade för ca tre år sedan har bloggskribenten haft som outtalad policy att i inlägg varken diskutera eller kritisera Missionsprovinsen. Nu har så skett i diskussioner bland kommentarerna till inläggen och ett undantag gjordes i förra inlägget "Alternativet: att måla in sig i ett hörn". Bloggskribenten har tidigare inte sett anledning att gå i strid med en gruppering som jag menar har valt sin väg, och därför lika gärna kan lämnas ifred. Jag har heller inte sett poängen i att kritisera en gruppering som Kyrkliga Betraktelser står nära i en rad viktiga frågor. Att jag vid tillfällen - och särskilt i gårdagens inlägg - kan anses ha gått till attack och använt språkbruk som kanske både är missvisande och opassande, är något jag nu så här i efterhand inser och därför ber om ursäkt för.

Vad anser jag då om Missionsprovinsen? Som framgått är jag kritisk, inte främst till Missionsprovinsens vägval att viga egna biskopar, utan mer till den profil organisationen har framodlat allt sedan dess start 2003. Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Inte desto mindre blir jag också djupt irriterad över de beskyllningar dess anhängare har gentemot oss - lekmän såväl som präster - som väljer att stanna kvar och verka i Svenska kyrkan; vilket gårdagens inlägg var ett svar på.

Jag erkänner återigen att det var fel och orättvist att kalla Missionsprovinsen för en "luthersk sekt", men jag står fast vid att det finns sekteristiska drag hos organisationen. Dessa märks inte bara bland personer jag träffat, men också i deras officiella och inofficiella organ. Det finns också ett problem med församlingengagemang där det är det oppositionella och negativa som är drivkraften: "vi är besvikna på Svenska kyrkan därför firar vi gudstjänst tillsammans" - för att överdriva lite...

En annan stor problematik som relaterar till detta sistnämnda är vad missionen går ut på. Fungerar man verkligen som en "missionsprovins"? Bland vilka missionerar man? Kommer folk till tro för att sedan ansluta sig till Missionsprovinsens koinonior, eller handlar det om - vilket jag starkt misstänker - ett värvande av redan "frälsta"; de som redan tror "rätt"?

Kyrkliga Betraktelser har tidigare proklamerat varför man bör stanna i Svenska kyrkan och kämpa den goda kampen. Det är för att Svenska kyrkan (= de episkopala strukturer som konstituerar Uppsala ärkestift - oavsett politisk ockupation) är vår kyrka, hon är den kyrka i vilken vi är satta, hon är en unik plattform att återkristna Sverige - en plattform jag svårligen kan se i ett kapell i Dalsland; eller i etniskt och språkligt splittrade romersk-katolska församlingar för den delen! Svenska kyrkan är - under ytan av politisk fernissa - den Katolska Kyrkan i Sverige: där går det fortfarande att verka, fira gudstjänst och vinna folk till tro. Där finns själarna som behöver vårdas av goda präster. Det går och det är det värt.

ALTERNATIVET: ATT MÅLA IN SIG I ETT HÖRN?

2010-08-12T21:38:00.004Z

Det diskuteras både inom den katolska rörelsen och i de s.k. "bekännelsetrogna" leden om högkyrklighetens vägval inför framtiden, särskilt i ljuset av aKF:s val att söka kontakt med de till rörelsen vänligt inställda biskoparna +Ragnar Persenius, ++Gunnar Weman och +Biörn Fjärstedt, men också F Dag Sandahls uttalande om att vara "beredd att viga kvinnor till präster". Vad som gärna hävdas är att aKF respektive Sandahl säljer ut sig.

1993 införde biskopsmötet i Svenska kyrkan en policy om att "till präst endast viga den som är beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Denna formulering skrevs sedan in i Kyrkoordningen år 2000. ++Weman och +Fjärstedt var båda biskopar när denna policy antogs. Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.

På den Missionsprovinsanknutna bloggen Ad orientem versus skrivs om detta i ett inlägg som pryds av en bild på Caroline Krook omgiven av sju nyprästvigda kvinnor. I en kommentar skriver signaturen "JG" följande:

"Som en f.d. kandidat känns det jobbigt med alla dessa omsvängningar. 1994 rådde man mig att inte hålla min övertygelse hemlig. 2003 sa man att mp inte var något för oss. Nu förväntas jag gå på mässa för präster som gjort vad jag inte skulle göra och förväntas stödja dom som drev igenom prästvigningsstoppet."

Visst kan man ha viss förståelse för JG:s frustration. I ljuset av detta blir aKF:s väg krokig. Men detta får mig ändå att fundera på en fråga som en sådan kritiker av den egna rörelsen bör ställa sig: vad är alternativen? Att måla in sig i ett hörn eller försöka vinna mark för att gå framåt - kanske rent av mot seger (om Gud vill)? Konsekvensen av JG:s nästan donatistiska ställningstagande mot att "gå på mässa för präster som" gjort vad han inte skulle göra (sagt sig vara beredda på samarbete), blir väl så småningom att han inte kan gå till någon mässa alls i Svenska kyrkan? Varför är han då kvar (om han fortfarande är det)?

Låt oss konstatera: vi vill inte gå i schism i en luthersk sekt där alla sitter i en källare och gottar sig i den egna renlärigheten (=Missionsprovinsen). Vi vill heller inte låta oss marginaliseras som vi låtit oss göra sedan 1958. För att Svenska kyrkan och dess katolska rörelse ö.h.t. skall ha någon framtid behöver vi präster. Inte präster som tror att 1958 var uppenbarat av Gud, men väl präster som står för den katolska tron utan att låta sig stoppas av vagt formulerade kyrkoordningsparagrafer!

Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:

Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som
1. (...)
2. (...)
3. (...)
4. (...)
5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön
6. (...)

Vad står det egentligen här? Notera de fetstilsmarkerade "andra" och "inom kyrkans vigningstjänst". Här står inte "alla" eller "vigts till präster". Det står andra och inom kyrkans vigningstjänst! På vad sätt skulle ett undertecknande eller bejakande av denna paragraf innebära att man gör avsteg från katolsk och traditionell ämbetssyn? Vilken präst kan inte samarbeta med en diakonissa? Och dessutom är paragrafen konstigt formulerad rent allmänt: kan man ö.h.t. samarbeta med andra kollegor i "alla uppgifter"? Gäller det även vid bikt om en kollega mot förmodan kräver att få vara med? Att underteckna denna paragraf är således fullständigt oproblematiskt.

Låt oss inte måla in oss i ett hörn!

TOKIGE BISKOPEN PÅ GOTLAND...

2010-08-12T14:56:00.003Z

Lennart Koskinen är ingen vanlig biskop. Han uttalar öppet stöd för ett politiskt parti, medverkar i en reklamfilm för det, vill kasta ut "talibaner och svartbröder" ur kyrkan, kritiserar kronprinsessbröllopets s.k. "brudöverlämning" men vill ändå tillåta det för dem som önskar m.m. Och nu deklarerar han sitt stöd för en utställning med erotiska bilder i St Nikolai kyrkoruin i Visby - tidigare stoppad av Medeltidsveckans ledning som förmodligen tyckte det var opassande. Men "sexualiteten är en gåva från Gud", säger biskopen. Förvisso, men finns det inga som helst gränser? I kyrkoruinen kan man köpa vykort och kalendrar med "medeltida erotika". På kalenderns framsida ser vi en bild på en naken kvinna i vad som ser ut att vara en dopfunt. Helt ok enligt +Koskinen!

"THE HIGHEST CHURCH IN THE WORLD"

2010-08-09T22:47:00.006Z

Så här firar man högmässa i den anglo-katolska församlingen St Clement's i Philadelphia, USA. Församlingen har kallats för "the highest church in the world". Kyrkoherden tillika celebranten i mässan, Revd Canon Gordon Reid, var tidigare kyrkoherde i den anglikanska församlingen i Stockholm. Detta är en systerkyrka, hos dem får vi ta emot kommunionen; där kan man fira mässa på det här sättet... det borde man kunna göra här också!

EFTER HÖGMÄSSAN...

2010-08-06T12:31:00.009+01:00

I en katolsk församling är det vanligt att prästen efter högmässan, antingen på latin eller folkspråk, inleder den första meningen i Angelus-bönen, under det att församlingen vänder sig till kyrkans Madonnastaty vid sidan av koret och svarar prästen växelvis. På latin skulle han säga Angelus Domini nuntiavit Mariae, på svenska Herrens ängel kom med bud till Maria och hos våra anglo-katolska vänner The angel of the Lord brought tidings unto Mary. På denna blogg har bloggskribenten tidigare propagerat för privat användande av Angelus-bönen, som är en påminnelse om Guds människoblivande och den saliga jungfrun Marias roll i det kristna livet - det inlägget hittar ni här.

Hos anglo-katolikerna är bruket av Angelus-bönen något alldeles självklart. Så har det dock inte alltid varit. Vördandet av Maria blev fullt accepterat inom den anglo-katolska väckelsen först under 1900-talets första årtionden, dvs. nästan 100 år efter det att Keble och Newman publicerade sina Tracts for the Times. Acceptansen kom först i och med F. Alfred Hope Pattens återuppbyggande av The Shrine of Our Lady of Walsingham på 1920- och 30-talen. Kyrklig förnyelse i katolsk anda är inget hafsverk - inte ens i England - vilket är värt att reflektera över såhär 80 år efter F Gunnars ankomst till Osby!

Så sakteliga är ju som bekant vördandet för Maria påväg tillbaka till våra svenskkyrkliga församlingar. Detta tack vare den katolska rörelsen inom Svenska kyrkan. Många av våra präster har besökt Walsingham och tagit med sig Mariafromheten hem till sina församlingar. På sina håll förekommer faktiskt Angelus efter mässan, om inte i kyrkorummet så åtminstone i sakristian! Ett populärt sätt att "arbeta katolskt" är att göra det genom musik - svenskkyrkliga gillar musik (så har man t.ex. infört halleluja-acklamationer vid evangelieläsningen i en del församlingar). Därför vore det kanske inte helt fel att låta sig inspireras av den anglo-katolska sjungna Angelus-bönen, som vi kan lyssna till här. Det vore kanske nått?

PS. På söndag (15 augusti) firar Kyrkan Jungfru Marie upptagande i Himlen. Se detta inlägg!

FÖRSTA SPADTAGEN I ÖSTANBÄCK

2010-07-27T20:18:00.005+01:00

Bloggläsaren Erik tipsade om en videoupptagning från första spadtagen vid platsen för Enhetens Kyrka hos benediktinerna i Östanbäck, 21 juli. Den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen i Sverige, Diascoros Benjamin Atas, ber och välsignar:

OSBY S:T PETRI + TANKAR KRING KYRKLIG FÖRNYELSE

2010-07-13T16:16:00.034+01:00

Bloggskribenten hade nyligen vägarna förbi Osby och inspirerad som jag var av läsningen av F Dag Sandahls nyligen utgivna bok om aKF:s femtioåriga historia, Förnyarna, bestämde jag mig för ett besök i fader Gunnar Rosendals gamla församlingskyrka, Osby kyrka. På F Gunnars tid gick kyrkan - på Rosendals eget initiativ naturligtvis - under namnet "Osby S:t Petri", eller "S:t Petri kyrka i Osby". Idag tycks detta namn vara ett minne blott; som så mycket annat, skulle det visa sig...

Kyrkans exteriör tog jag ingen bild på, men den kan beskrivas som en ganska typisk "Tegnérlada", en vit kyrka med ett gigantiskt långhus, enorma fönster och ett stort torn ovanför porten. Rätt tråkig enligt mitt tycke. Interiören däremot, är en annan historia. När F Gunnar klev in för första gången i kyrkorummet 1933 konstaterade han enligt den lilla tryckta guiden Osby kyrka (skriven av förre kh Staffan Ljungman, erhålles för 20 kr vid kyrkans bokbord): "Den har åtminstone rymd!" och beskrev den som "kall och död, fattig i anseende till skrud och prydning". Det skulle det bli ändring på, som ni ser på bilden till vänster.

Närbild på det vackra högaltaret och den altartavla (Olle Hjortzberg) som efter många om och men kom på plats 1940 (beställd 1934). Tidigare hade här på kontinentalt protestantiskt manér en centralt placerad predikstol hängt till F Gunnars förtret. Som väl är fick F Gunnar sin vilja igenom till slut, även om den inte i mina ögon är ett mästerverk i kyrklig konst, men ok. Uppståndelsekrucifixet är ett ganska typiskt exempel på det folkliturgiska inflytandet på Rosendal och den tidens kyrkliga förnyelse, där romansk stil var en inspirationskälla (Kristus som kung/präst). Antependiet är magnifikt liksom den övriga textilen, troligen även dessa sydda av lokala konstnärer (syföreningsdamer under F Gunnars tid).

De flitiga syföreningsdamerna sydde också två stycken banéer som står på var sin sida uppe i koret, det ena föreställande Kristus konungen med texten "Osby S:t Petri söndagsskola". Den andra föreställande Madonnan med Jesusbarnet, ser vi till vänster. Bloggskribenten undrar om de använts sedan F Gunnars tid...

I koret finns också kyrkans predikstol från 1500-talet i mörkt trä, som placerades där efter att den centrala altarpredikstolen avlägsnades 1934. Predikstolen fungerar således som lite av en pulpet och är ganska låg - ett vackert träarbete som publiceras nedan, liksom kyrkans dopfunt från 1600-talet som lite malplacé också den står uppe i koret, åt höger - där också en sedilia finns för celebrant, diakon och ministrant (en av stolarna skyms av ett [kredens?-]bord på bilden nedan).

Bakom högaltaret finns det av F Gunnar inredda S:t Petri kapell. Detta är Osby kyrkas äldsta del och är det ursprungliga romanska koret och absiden, från 1200-talet. Före Rosendals tid hade här inrymts kyrkans sakristia. Kapellet invigdes av biskop Rodhe 29 juni, 1934. Kapellet brukas allt sedan Rosendals tid för daglig tidebön (morgonbön [laudes?] under vardagar även idag, enligt häftet från 2008). De dagliga mässorna som förr firades här är nu ett minne blott, nu "räcker det" med s.k. veckomässor (ibid).

I S:t Petri kapell finns intressanta detaljer. Till vänster i bilden ovan ser vi det av en lokal snickare - på Rosendals beställning - tillverkade sakramentsskåpet (tabernaklet), som torde vara det första sakramentsskåpet i bruk inom Svenska kyrkan efter åtminstone 1600-talet. Altaret i mitten är skänkt till kyrkan av paret Rosendal och är även det historiskt; här firades troligen för första gången på svenskkyrklig mark mässa versus populum (nåja...). Detaljer från kapellet publiceras nedan:

Till vänster i ett hörn finns en hylla varpå en liten Madonnastaty står med ett ljus som kan tändas för att vörda Gudsmoderns bild. Nedanför hyllan hänger ett vackert rökelsekar i mässing, tillverkat av den lokale bysmeden på sin tid, vilken även tillverkade lampetterna och piscinan. Av en slump upptäckte bloggskribenten att kroken, varpå rökelsekaret hänger, har böjts så att det inte längre går att hakas av för användning (se bild nedan). Detta tycks symptomatiskt.

Det har sagts mig av en präst i Småland att det mesta av F Gunnars verk raserades inom loppet av 15 år efter Rosendals pensionering, något som besannas av det jag redan skrivit men också av det reformerta bruket av "särkalkar" vid högmässan, det troligen ickeanvända rökelsekaret och processionsbaneren, de alltmer sällan firade mässorna m.m...

Att besöka Osby S:t Petri är intressant. Det är på ett vis som att gå tillbaka till F Gunnars tid, ett kyrkorum bevarat för eftervärden, som i sitt varande predikar Kyrklig förnyelse. Men det är också en vemodig upplevelse. Kyrkan och dess "inventarier" blir ett slags tomt eko, oanvända, kroppar utan själar, inte alls längre i Kyrklig förnyelses tjänst. Kanske är jag för hård i mitt omdöme, men jag blir gärna motbevisad om motsatsen.

Osby S:t Petri. Man skall inte säga att det var här "allting började", men väl kom F Gunnars kyrka (och prästgård) att bli ett centrum för den kyrkliga förnyelsen, varifrån re-katolicireringsarbetet i Svenska kyrkan spreds över Sveriges församlingar. För mig verkar det som om att det var 1940- och 50-talet som var Kyrklig förnyelses guldålder, den katolska rörelsen hade framtiden för sig och det gick snabbt. Lika snabbt gick det också utför; från kvinnoprästreformen 1958 och framåt har den katolska rörelsen (högkyrkligheten) fört en tynande tillvaro med stora motgångar som 1982 (samvetsklausulens avskaffande), 1993 (prästvigningsstoppet av "kvinnoprästmotståndare"), 1997 (den första kvinnliga "biskopen"), 2005 och 2009 (välsignelse, respektive "vigsel" av homosexuella). Vi har marginaliserats och diskriminerats. Men i allt detta mörker måste vi komma ihåg våra rötter: Kyrklig förnyelse växte inte fram i en paradisisk tid av medvind och vänliga ryggdunk. Det var inte bättre förr, Svenska kyrkan hade sina brister även då, brister som idag är borta men som har ersatts av andra (och kanske allvarligare) brister.

Fader Gunnar hade förvisso roligt, men lätt hade han det inte. Och lätt har vi det heller inte idag, men jag är övertygad om - och det är därför denna blogg öht finns - att det som hände i Osby från 1933 och framåt, kan hända igen. Från Osby S:t Petri spreds den katolska förnyelsen över landets kyrkor; något liknande kan hända igen - och förhoppningsvis med ett än bättre resultat.

NY KYRKOHANDBOK

2010-06-24T18:41:00.008+01:00

Som bekant är en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan på väg. Med tanke på det utgångsläge vår kyrka befinner sig i kan det väl redan så här kort konstateras att vad som komma skall inte kommer att bli särskilt imponerande ur en svenskkyrklig-katolsk synvinkel. Att vår kyrkoledning efter blott 24 år öht känner ett behov av ny handbok är ju i sig rätt märkligt och anmärkningsvärt. Men det är klart: "tiderna förändras ju" och teologin likaså - möjligen också Gud, påstår man ju. Vad vi har att vänta oss kan vi få en liten glimt av här och här.

Det mest oroande bör ju vara antydningen att göra synda- och trosbekännelse fakultativ, dvs möjliga att utesluta från mässans fasta ordning. I en kyrka utan främjande av bikt och tendenser till hyschande kring syndabegreppet vore ju detta minst sagt katastrofalt - och tack och lov är stiften än så länge skeptiska. Allt detta för att inte tala om den "teologiska grundprinciperna" att undvika "kyriokala och patriarkala termer", dvs benämna Gud som "Han", "Fader", "Herre", "allsmäktig" osv - en farlig väg bort från traditionell kristen tro och lära.

På dessa utkast har nu arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse reagerat. Mer om detta här. Kyrkliga Betraktelser lär återkomma!

Kristus nåd. Maria bed.

FRÖET TILL "LUTHERANUM CAETIBUS" SÅTT I TYSKLAND?

2010-06-15T09:35:00.018+01:00

Genom blogg- skribentens kontakter i Tyskland och ihärdiga påminnelser från en av Kyrkliga Betraktelsers flitigaste läsare (jag lyfter på birettan för Erik Å och bugar), har det kommit mig/oss tillkänna att en internationell teologisk konferens ägt rum i tyska Bamberg, 7-9 juni. Mötet avhandlade den gemensamma viljan till försoning och enhet mellan grupper sprungna ur de kyrkor som sedan 1500-talet varit skilda från Romersk-katolska kyrkan, och Petri efterträdare.

Medverkande vid mötet var företrädare för katolskt sinnade grupperingar inom den tyska Evangeliska kyrkan (EKD), Svenska kyrkan och några amerikanska samfund, närmare bestämt: Bund für christlische Einheit och Bund für Evangelisch-Katolische Einheit samt deras svenska motsvarighet Förbundet för Kristen Enhet (FKE), vidare St. Jakoubusbruderschaft, Hochkirchlicher Apostolat St. Ansgar, Hochkirchliche Vereinigung Augsburgischen Bekentnisses, Priorat St. Wigberti (=Kloster Werningshausen), Heliga korsets och profeten Elias kloster i Östanbäck, Arbeitsgemeinschaft Kirchliche Erneuerung (=tyska aKF) och Congregatio Canicorum Sancti Augustinii. Representant från Sverige var (bl.a?) F Caesarius Cavallin.

Konferensens uttryckliga mål och sedermera resultat var att bilda ett internationellt nätverk för grupper inom reformationens kyrkor, vilka gemensamt vill söka synlig kyrklig och sakramental enhet med Petri efterträdare, biskopen av Rom. Denna "Evangelisch-Katolische Gemeinschaft Augustana" (="Evangelisk-katolska Augustanagemenskapen") vill tillsammans med Vatikanen förhandla fram en lösning för de katolskt troende "lutheranerna", likt den anglo-katolikerna erbjudits i den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus, om vilken denna blogg flertalet gånger tidigare skrivit. Det nya nätverkets statuter lyder som följer (min övers.):

De undertecknande kyrkorna och gemenskaperna grundar denna internationella gemenskap med målet att återförena de evangelisk-katolska kyrkorna och gemenskaperna med biskopen och kyrkan i Rom.
Kyrkor och gemenskaper med liknande mål inbjudes att ansluta sig till gemenskapen.
Medlemmarna förklarar [följande] som nödvändiga beståndsdelar i sin trosbekännelse: Bibeln inklusive de deuterokanoniska böckerna såsom varande Guds ord i den autentiska katolska trons förståelse, genom vilken alla dogmer och katolska traditioner bedöms (norma normans non normata); den apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekännelsen; alla ekumeniska konciliers beslut, vilka är erkända av den Romersk-katolska kyrkan, såtillvida de står i överensstämmelse med Evangeliet och den autentiska katolska traditionen; konciliet i Chalcedons definition av de gudomliga och mänskliga naturerna i personen Jesus Kristus; den oförändrade Augsburgska bekännelsen, Luthers lilla katekes och den anglikanska kyrkans 39 artiklar; de övriga utläggningarna i den lutherska Konkordieboken, såtillvida de står i överensstämmelse med Evangeliet och den autentiska katolska traditionen [!]; de gemensamma katolsk-lutherska utläggningarna och gemensamma konstaterandet över rättfärdiggörelselärans grundsanningar; Guds skapelse av Himmel och Jord, allt synligt och osynligt såsom Hans ords och andes verk; Guds fortskridande skaparverk i bevarandet och utvecklandet av allt skapat (creatio continua); förkastandet av allt ateistiskt evolutionstänkande; de sju sakramenten, såsom de mottagits genom den katolska traditionen; brödets och vinets förvandling till Herrens kropp och blod vid eukaristins firande och den gudomliga Kristi och mänskliga Jesu reella och fortsättande närvaro i eukaristin, såsom det också definieras i artikel X i den Augsburgska bekännelsen; mottagandet av Herrens kropp i de troendes gemenskap på samma sätt som apostlarna mottog honom ur Kristi egen hand; det värdiga förvarandet av de konsekrerade elementen för utdelande till hembundna [ty. "hausgebundene"] personer, sjuka och döende, liksom för kyrklig tillbedjan utanför eukaristifirandet; biskopsämbetet såsom en del av Kyrkans essens, och inte bara en detalj av dess bene esse; det tredelade vigda ämbetet [bestående] av diakoner, präster och biskopar, vilka är förbehållna döpta och konfirmerade män, som giltigt vigs av biskopar i den apostoliska efterföljelsen; äktenskapets sakrament som den sakramentala livslånga äktenskapliga föreningen mellan en man och en kvinna; ett förbud för alla vigda ämbetsmän [ty. "alle Geistlichen"] att bekräfta eller välsigna s.k. "äktenskap" mellan homosexuella, civila homosexuella partnerskap eller ett homosexuellt pars adoption av ett barn. Alla nya medlemmar måste bejaka dessa element i sina trosbekännelser.
Kyrkor och gemenskaper kan antingen ansluta sig korporativt eller utse en representant som sitt språkrör, som därmed inträder som personlig medlem.

Sedan följer fem punkter av mer konstitutionell karaktär. Som gemensamt beslutsfattande organ för nätverket har man en medlemsförsamling (ty. "Mitgliederversammlung") och en ordförande. Utifrån denna vill man att en framtida - från katolsk sida erkänd - "kanonisk förening" (ty. "kanonischer Verein") skall uppstå. Ordföranden för Bund für Christliche Einheit och en av initiativtagarna till konferensen i Bamberg, Dr. Hansjürgen Knoche (bilden), skriver på sin blogg att det härmed finns en internationell gemenskap som "omedelbart och officiellt kan erkännas av de centrala romerska auktoriteterna (Enhetsrådet och Troskongregationen)".

Vidare skriver Knoche att de små kyrkosamfund av amerikanskt-lutherskt ursprung, som också deltog vid konferensen och går under beteckningen Anglo-Lutheran Catholic Church respektive Anglo-Lutherisch Katholische Kirche, i detta nu för samtal med Troskongregationen om deras inträde i full gemenskap med den Romersk-katolska kyrkan, under förutsättning att de får bevara (vissa) lutherska traditioner. Vilka traditioner det skulle röra sig om avslöjar inte Knoches text. Avslutningsvis skriver han:

"För de tyska och svenska gemenskaperna diskuterar man (ev. som övergångslösning) en ny modell: att förbli i sina moderkyrkor [ty. eg. "ihrer landeskirche"] under tillsyn av en romersk-katolsk biskop i liturgiskt och dogmatiskt hänseende".

Kyrkliga Betraktelser bevakar den fortsatta utvecklingen och lär återkomma i ämnet.

FÖRBUNDET FÖR KRISTEN ENHET

2010-06-14T11:11:00.006+01:00

Idag blev undertecknad med sin blivande hustru medlemmar i FKE - Förbundet för Kristen Enhet. Stora saker är på väg att hända, se till att vara med i detta viktiga arbete, oavsett om du är svenskkyrklig eller romersk katolik. Ansök om medlemskap du också, gärna redan idag! Kom med i arbetet för synlig kristen enhet!

"Förbundet arbetar för en enad kristen kyrka med biskopen av Rom som enande och enad gestalt. FKE bildades 1965 med syftet att finna gemensamma trostolkningar och på sikt en synlig enhet mellan Svenska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan".

"Jag ber att de alla skall bli ett". Joh. 17.

OM PÅVENS CEREMONIMÄSTARE

2010-06-10T09:22:00.005+01:00

Monsignor Guido Marini är påvens ceremonimästare.* En tjänst han tillträdde 2007 och som efterträdare till den mer liturgiskt-modernistiskt inriktade Msgr Piero Marini (inte på något plan besläktad!). Sedan Marinis tillträde har Peterskyrkans liturgi präglats av vad som brukar kallas "kontinuitetens hermeneutik", dvs. påve Benedikt XVI:s vision om att Andra vatikankonciliets reformer - läromässiga som liturgiska - skall tolkas i ljuset av Kyrkans tradition:

* Ceremonimästaren är en liturgisk assistent som ser till att liturgin firas på ett korrekt sätt.

SALIGE JERZY - EN MARTYRPRÄST I VÅR TID

2010-06-08T09:20:00.019+01:00

Martyrskapet är en verklighet också i vår tid. Det är lätt att vi glömmer det när vi läser om martyrerna som massakrerades på de romerska arenorna, missionerande munkar som mördades av asatroende svear, dem som hellre gick i döden än att lämna sin tro på 1500-talet, osv. Men martyrskapet är något som i allra högsta grad också sker i detta nu, idag. Vår tid är inte alls trygg, världen hatar fortfarande Kristus och förföljelserna mot hans lärjungar är en mörk, men reell sida av lärjungaskapet. I svallvågorna av en allt mer tilltagande islamisering av Mellanöstern, förföljs kristna i Irak, Egypten, Palestina, men också i Sudan och Nigeria. I turistländer med vilja till EU-inträde sker det också; i Turkiet. I förra veckan dödades t.ex. en turkisk katolsk ärkebiskop. Militant islam är inte, och har inte varit, det enda hotet mot kristna; i Indien förföljs kristna minoriteter av hinduer. Hotet kan också komma från sekulärt och särskilt ateistiskt håll: t.ex. S:t Maximilian Kolbe och andra martyrer som dog i nazismens utrotningsläger. Ett större hot i modern tid var dock den gudlösa kommunismen som skördade offer i Sovjetunionen och dess satellitstater i Östeuropa och ännu förföljer kristna i Kina och Nordkorea. Ett offer för denna ideologis förföljelse var den polske prästen fader Jerzy Popiełuszko, som saligförklarades av påven i helgen.

Den salige Jerzy (bilden) föddes 1947 i Okopy i närheten av Suchowola, i nordöstra Polen. När det polska folket i början av 1980-talet började resa sig mot den kommunistiska diktaturen, blev fader Jerzy snart en berömd predikant och företrädare för det katolska motståndet. Under undantagstillståndet som regimen införde för att kväva motståndet, anordnade F Jerzy utomhusmässor som tilldrog stora skaror människor. 1984 fick regimen nog och kidnappade och mördade F Jercy Popiełuszko. Han led martyrskapet den 19 oktober, 37 år gammal. Mördad för att ha predikat sanningen och lett folket i gudstjänst.

Även om vår situation inte är den samma, är dock F Jerzys martyrskap aktuellt även för oss, trots att ingen dör i Sverige för sin kristna tro. Men likväl blir den katolska kristna tron motarbetad och hånad både i samhälle och kyrka. Jag tänker särskilt på alla våra präster i Svenska kyrkan som motarbetas och mobbas ut för sina övertygelsers skull, för dem som får lida psykiskt för sin tros skull. Må den salige Jerzy bli en förebild för dem, så att de kan stå fasta och modigt arbeta vidare för de själar som anförtrotts dem.

Salige Jerzy be för oss. Be för goda, modiga och trogna präster i hela Kristi Kyrka. Amen.

CORPUS CHRISTI: KRISTI KROPPS OCH BLODS FEST

2010-06-03T09:02:00.004+01:00

Högt lovad och välsignad är Jesus Kristus

i altarets allra heligaste sakrament!

LÅT OSS BEDJA
Jesus Kristus, vår Herre och Gud, i detta underbara Sakrament har Du lämnat oss en åminnelse av Ditt lidande. Låt oss med sådan vördnad fira Din Kropps och Ditt Blods Mysterier, att vi ständigt får erfara Din återlösnings frukter i vårt liv.
Du som med Fadern och den Helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

ENHETENS KYRKA VÄXER FRAM

2010-05-23T16:48:00.005+01:00

För några år sedan publicerades här på bloggen - efter tillåtelse av Östanbäck klosters abbot Fr Caesarius Cavallin - bilder på ritningen från den planerade Enhetens kyrka. För några veckor sedan uppdaterades kyrkans hemsida med nyheter om kyrkbygget och nya bilder från detta svenskkyrkliga klosters verksamhet samt en uppdaterad ritning över den kommande kyrkan, vilken publiceras här:

Senaste nytt är alltså att preliminär grundstensläggningen sker i sommar, närmare bestämt 20 juli. I jämförelse med de gamla ritningarna - som de inte heller var fy skam arkitektoniskt sett - anser bloggskribenten att de nuvarande planerna ser mycket lovande ut. En klassisk kyrkobyggnad i nordisk stil och i trä, planerad att hålla i minst 700 år. Bygget beräknas kosta ca 6-7 miljoner kronor utöver de 2 miljoner som redan samlats in.

Kyrkliga Betraktelser uppmanar härmed till bön och generösa gåvor till detta projekt. Gåvor som bidrager till bevarandet av katolsk tro och liv i Svenska kyrkan och bland Sveriges folk. Må Herren välsigna detta projekt, låta sin Helige Ande i denna pingsttid verka i hela vår kyrka och särskilt stödja Östanbäckbröderna i denna kamp för det monastiska livets oändliga rikedomar och frukter!

VENI CREATOR SPIRITUS - TREVLIG PINGST!

2010-05-23T16:38:00.005+01:00

+ Veni Creator Spiritus - Kom Du Skaparande +

En god fortsättning på pingsten önskas alla läsare!

Himmelske Fader,
utgjut din Ande över hela din Kyrka.
Ge oss en ny vision av din härlighet,
en ny upplevelse av din makt,
en ny trohet mot ditt Ord,
en ny hängivenhet i din tjänst
så att genom vårt förnyade vittnesbörd
ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat
genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.

LITE HUMOR...

2010-04-19T13:39:00.003Z

...är aldrig fel. Bloggskribenten känner att läsarna bör muntras upp med Tom Lehrers The Vatican Rag:

MEDIAS TEOLOGISKA STÄLLNINGSTAGANDEN

2010-04-16T08:59:00.015Z

Påsktiden är för Kyrkan en tid av triumf och framtidshopp. Den första påsken på 10-talet kunde dock ha fått firas under bättre omständigheter. Pedofilskandalerna i Romersk-katolska kyrkan formligen fläks ut i all media, i vad som nästan skulle kunna jämföras med 1600-talets häxhysteri. Vi ser anklagelser som blir sanningar redan innan teknisk bevisning och fällande domar ligger för handen. Två fall har anmälts i Sverige och biskop Anders Arborelius i Stockholm sitter i morgonsofforna och säger inte ett ljud om att detta bara än så länge rör sig om anmälningar, sedan spär han på fördomarna genom att säga att katolska präster inte skall vistas ensamma med barn; som om våldtäkt då blir en ofrånkomlig följd!

Kyrkliga Betraktelser vare sig försvarar eller vill förringa det skändliga och fruktansvärda som förekommit i Romersk-katolska församlingar. Men vi vill dels kritisera Vatikanens klumpiga ageranden (t.ex. påvens tystnad i sin påskpredikan) och bortförklaringar men också medias formligen hänsynslösa gottande i det inträffade. Vad som måste slås fast är att blotta förekomsten av pedofili (och andra sexuella missbruk) är fullständigt vedervärdigt och ovärdigt en kyrka, sedan är det en stor skandal att biskopar försökt dölja det hela. Det finns två troliga förklaringar till dessa mörkläggningar:

1. Att man skäms så oerhört för det inträffade och att man därför vill gömma undan det, för att inte Kyrkans anseende skall dras ned i smutsen.
2. En naiv inställning till bikten: att det präster biktat redan är förlåtet hos Gud och därför är världsliga straff överflödiga.

Särskilt det sistnämnda är inte en helt ovanlig inställning bland många romerska katoliker. Det hela är egentligen ganska märkligt, då biktfäder i vanliga fall brukar be den biktande att polisanmäla sig själv om ett brott biktats; för att först därefter ge konfidenten avlösningen. Att så inte skett här tycks vara uppenbart, om någon "pedofilpräst" öht biktat sina handlingar!

I media, som ju i västvärlden är nästan uteslutande antikristlig, ser man till att dra upp så mycket irrelevanta förklaringar och krav som möjligt genom att ge utrymme för s.k. "katolska reformgrupper". Celibatets avskaffande är ett sådant krav. Detta bör minst sagt betraktas som anmärkningsvärt, trots att Kyrkliga Betraktelser helst skulle se ett avskaffande av obligatoriskt prästerligt celibat. Ett helt absurt scenario är det att man försöker påstå att celibatära män ofrånkomligt blir så sexuellt frustrerade att de vänder sig till första bästa människokropp, i detta fall ett barn (oftast en tonårspojke). Kommentarer överflödiga...

Men det räcker inte med det. Vissa medier drar också upp andra krav som man menar skulle förebygga pedofili: ett hävande av förbudet mot preventivmedel och utlevd homosexualitet, men också införandet av... just det: kvinnliga präster (se dagens ledarartikel i Expressen!). Vad dessa krav har med saken att göra kan inte betraktas som annat än fullständigt absurt: det vi ser är en mediamakt som tar sig friheten att lägga sig i teologiska frågor och plötsligt lämnar sin sekulära fanatism i förmån för konfessionella ställningstaganden. Media kan gärna kritisera det romerska episkopatets slapphet och mörkläggningar, men de får gärna sluta lägga sig i teologiska frågor, tack!

GÖR BOT!

2010-03-28T18:06:00.002Z

Kvällen innan palmsöndagen sitter jag i en romersk-katolsk domkyrka i centrala Europa, för att lyssna till Giovanni Battista Pergolesis Stabat Mater. Ovan katedralens högaltare hänger en mörkblå klädnad, vilken framhäver altarets centrala krucifix som mot en klar kvällshimmel. Nedsjunken i bön ber jag över Svenska kyrkans situation, över äktenskapsfrågan, över de fyra stundande biskopsvalen osv. Efter ett tag får jag en djup känsla av att Gud tilltalat mig - detta är för mig mycket ovant och aningen pinsamt att skriva om - men jag fick ingivelsen av att Gud, den korsfäste avbildad ovanför högaltaret, gav oss alla ett budskap, och detta budskap lyder: Gör bot!

Svenska kyrkans skuld för att gång på gång fjärma sig från katolsk och apostolisk tro, är inte bara "de andras" skuld. Om vi tror att Svenska kyrkan är en del av Kristi ena, heliga, katolska och apostoliska kyrka; om vi tror att Svenska kyrkan är en lem av Kristi kropp som också vi är medlemmar i - då är vi också alla företrädare för Svenska kyrkan. Vi är därför delaktiga i vår kyrkas gradvisa fjärmande från den heliga kristna tron och Kristi Heliga Kyrka. Svenska kyrkans skuld är min, och den är din. Den är gemensam. Vi måste därför alla göra bot: för oss själva, för Svenska kyrkan, för varandra. Denna bot måste vara personlig: vad har jag gjort för Kristi Kyrka, vad har jag gjort för att förhindra den negativa utvecklingen? Boten måste också vara ställföreträdande: för dem som inte vill göra bot, för dem som driver Svenska kyrkan längre bort från Kristus: för dig och för mig.

Samtidigt som tonerna av Pergolesis Stabat Mater fyllde katedralen, fick jag också en annan stark förnimmelse. En känsla av trygghet, det var som om Gud sade: "det kommer att ordna sig". Men först måste vi alla ödmjuka oss och göra bot. Sedan kommer Gud att visa oss en väg framåt. Kära läsare: bed och reflektera över detta inför den kommande stilla veckan!

PALMSÖNDAGEN

2010-03-28T17:57:00.003Z

"SVECANORUM COETIBUS" UTOPISKT, ENLIGT ROMERSK PRÄST

2010-03-12T09:54:00.015Z

Dagen skriver i dagarna - ett halvår försenat - om det kommande personalordinariatet för anglokatoliker inom den romerske biskopens jurisdiktion. I denna faktamässigt undermåliga artikel där Dagen ger intrycket att "hela det anglikanska samfundet i USA" (emedan det egentligen handlar om det talmässigt lilla samfundet Anglican Church in America) skall konvertera och gå upp i personalordinariet, uttalar sig den romersk-katolske prästen och 'historikern Fr Magnus Nyman om ordinariatet som sådant och om eventuell liknande lösning för svensk del. För Fr Nyman (som är gift och har barn) är det, visar det sig, "en fara" med att öppna för andra samfund: "Alternativa grupper kan splittra enheten", menar han.

Reflexmässigt undrar bloggskribenten om det finns så mycket till enhet i Rom av idag. Sedan "liturgireformen" från 1970-talet och framåt, kan ju den romerska mässan firas lite hur som helst beroende på vilken församling man besöker. Det kan vara enligt hundratals olika former av den "nya riten" (inklusive "clownmässor", tydligen) men också i en mer uniform tridentinsk rit ("den romerska ritens extraordinarie form"), kaldeisk, bysantinsk etc. Till detta, vilket kanske är än mer allvarligt i enhetssynpunkt, firas mässan vid olika tider och på olika språk i en och samma församling. I Sverige kan en romersk-katolsk församling fira mässan vid kanske fem olika tillfällen på samma dag, på fem språk och olika riter. Många gånger har ju detta till och med lett till etniskt splittring av församlingen: polacker för sig, kroater för sig och italienare för sig - och sedan de som föredrar mässa på latin eller svenska för sig. Gemensamt är - kan man väl hoppas - att man har en gemensam katolsk tro. Hur detta skulle äventyras (eller förvärras) om fler "alternativa grupper" fick upptas i Roms famn, på villkoret att de bekänner och förkunnar denna tro, kan jag inte se...

Att en liknande lösning som den anglokatolikerna erbjudits, skulle förverkligas här i Sverige avvisar Fr Nyman bestämt:

"Kommer det tio präster som blivit besvikna på Svenska kyrkan och vill konvertera, men behålla sina traditioner säger nog påven nej. Skulle det däremot plötsligt handla om halva Svenska kyrkan skulle det vara en annan sak. Men det är utopiskt."

Ja, visst vore det ett drömscenario, och således i en mån utopiskt. Men skillnaden från oss och anglokatolikerna ligger inte bara i antalet; vi har till skillnad från dem inte frågat än. Frågan är då hur intressant det är att vi är få: det anglikanska samfund Dagen nämner i sin artikel har blott (enligt egen uppgift) 5000 medlemmar.

NYÅR I KLOSTER WERNINGSHAUSEN

2010-03-09T12:53:00.005Z

I höstas publicerades här på Kyrkliga Betraktelser några filmklipp med glimtar ur det evangeliska benediktinerklostret S:t Wigberti i tyska Werningshausen. På deras nya hemsida - som för övrigt är värd ett besök - finns ytterligare några filmklipp, denna gång från deras högmässofirande i församlingskyrkan, nyårsdagen (-natten?) 2009/-10:

Ingång, Kyrie och Gloria. (Fråga mig inte varför ministranten [!] beröker altare, präst och församling, redan vid mässans inledning... Men fint i övrigt!).

Eukaristins liturgi. Ad orientem! Reformen av liturgireformen tycks ha nått den tyska högkyrkligheten. Tyskland ligger närmare Rom, inte bara geografiskt...

VARDAGSRUM ELLER HELIGT RUM? (OM ARTOS MISSALE, II)

2010-02-11T09:48:00.022Z

I senaste numret av Svensk pastoraltidskrift (nr 3, 2010) recenserar en av Missalets tre redaktörer, fader Mikael Löwegren boken Jerk Alton: Nutida kyrkorumsarkitekt (Weman, Gunnar och Harlin, Tord, Artos förlag 2009). I Kyrkliga Betraktelsers bibliotek finns tyvärr inget ex av denna bok, men bloggskribenten har bläddrat igenom boken och studerat bilderna. Jag är böjd att hålla med om att Alton producerat en del vacker kyrkoarkitektur (i jämförelse med annan sådan), men hans ideal är en bit ifrån mina. Vad som är intressant med Löwegrens artikel är att han avslöjar en del av sina liturgiska ideal, vilka uppenbarligen fått komma till tals också i Artos Missale. Löwegren skriver att Alton påverkats av den s.k. (och snart utdöda!) folkliturgiska rörelsen:

"De folkliturgiska idealen från kontinenten fann via den högkyrkliga väckelsen, och inte minst Gunnar Rosendals insatser, vägen in i Svenska kyrkan. Gudstjänstens tyngdpunkt försköts tydligt: från predikstolen till altaret, och från prästen till församlingen. Kyrkorummet behövde avpassas för denna 'nya' förståelse av mässan."

Mycket riktigt var det högkyrkligheten som importerade de "folkliturgiska" strömningarna från kontinenten. Men att de idealen var dominerande under den förkonciliära (före Vaticanum II) svenska högkyrkligheten är inte helt riktigt; även om Löwegren inte nödvändigtvis menar det. Fr Gunnar var troligen den förste på svensk mark att fira mässa versus populum. Inspirationen till ett sådant sätt att fira mässa fann han i det österrikiska augustinerklostret Klosterneuburg utanför Wien. Löwegren skriver vidare:

"Den främsta symbolen för detta skifte blev det fristående altaret; som på en gång ställde nattvarden i centrum och samtidigt betonade Guds folks gemensamma firande."

Detta låter sannerligen väldigt romantiskt; "Guds folks gemensamma firande" och "nattvarden i centrum". Samma romantiserande av versus populum finner vi också i inledningen till det av Fr Mikael Löwegren redigerade Artos Missale. Under rubriken Liturgins plats - kyrkorummet markerar man - efter fyra rader om fördelarna med ad orientem respektive tio (!) rader om versus populum - att:

"I anslutning till vad som blivit ekumenisk, liturgisk praxis utgår de följande instruktionerna från att mässan firas versus populum. Därmed blir också genomgången mer överskådlig. Korta anvisningar för mässans firande ad orientem återfinns i ett särskilt avsnitt, s. 35."

Någon hänsyn till den liturgiska utvecklingen på romersk-katolskt område nämns - som jag skrivit i tidigare inlägg - inte alls. Hur beskrivs då ad orientem respektive versus populum i inledningstexterna?

"Celebration ad orientem uttrycker riktningssymboliken mot öster i kyrkorummet och i liturgin: via sacra, den heliga vägen, mot det himmelska Jerusalem, inför Guds tron, vänd mot den kommande Kristus. Betoningen ligger då på Guds transcendens och liturgins eskatologiska fullbordan"

Fair enough. Mer än så skriver man inte om denna typ av mässfirande, utöver de praktiska råden på sidan 35 (ca 13 rader). Visst stämmer det och för mig räcker det, även om fördelarna och de teologiska motiven kunde fördjupas ytterligare. Om mässa firad versus populum skriver man:

"Då mässan firas versus populum betonas Guds närvaro och liturgins gemenskapskaraktär. Altaret är fristående, så att prästen under måltiden kan stå bakom altaret, vänd mot den övriga församlingen. Det som sker vid altaret sker för alla och i allas namn."

Hold your horses! På vad sätt sker inte detta i en mässa firad ad orientem? Är inte Guds närvaro betonad i ad orientem, och gemenskapskaraktären? Sker inte allt vid altaret ad orientem också "för alla och i allas namn"? Om inte Guds närvaro, liturgins gemenskapskaraktär betonas i ad orientem; vem vill du fira mässa vänd mot öster? Glädjande är dock att Missale-redaktionen inte legitimerar versus populum genom att ta upp de gamla myterna om "fornkyrkligt liturgiskt ideal" och annat, ursäkta uttrycket: dravel.

Tillbaka till recensionen i SPT. Att fader Löwegren märkt av ett motstånd mot de tankar han och de andra redaktörerna för Artos Missale (Fr Mikael Isacson och Fr Henrik Glamsjö) uttrycker i missalets inledningstexter är rätt tydligt. Han talar om en ofta "hörd kritik mot det fristående altaret" och avfärdar det som nygammal kyrklig "rädsla för 'modernism'". Han menar att den "kreativitet som förlöstes på 1960- och 1970-talet har klingat av" och att vi därför idag ser en "liturgisk backlash". Att Fr Löwegren inte gillar utvecklingen är ganska lätt att se av recensionen att döma: "Istället för att bygga vidare på det som uppnåtts i kyrkans aggiornamento, hennes uppdatering, sluter hon sig alltmer mot samtiden", menar Löwegren och kommenterar den nya liturgiska rörelsen i Rom med orden:

"I den romersk-katolska kyrkan finns starka krafter som söker sig tillbaka till något slags förlorat paradis. Åter gör sig bilden av kyrkan som en befästning belägrad av den moderna världen gällande."

Är inte kyrkan idag "belägrad" av den moderna världen? Bara ordet "världen" har ju alltid i kristet symbolspråk varit negativt laddat. Kyrkan skall ju som aposteln skriver "leva i världen men inte av världen". Och här tror jag att vi kommer till ytterligare en av liturgins olika sidor; den som hjälper oss att för ett ögonblick komma bort från världen och vardagen och få en glimt av himmelen. Det tomma och fristående altaret - särskilt om det har en enkel duk, saknar antependium och andra utsmyckningar - blir lätt i betraktarens ögon ett "vanligt bord", eller t.o.m. ett vardagsrumsbord. Varför göra kyrkan vardaglig? Varför inte låta kyrkan se ut som ett heligt rum istället för ett vardagsrum?

SÅ SKALL ETT MODERNISTISKT ALTARE BEHANDLAS

2010-02-01T09:16:00.004Z

Angående "reform av reform" och tomma betong- eller träaltare som vi också fick i våra kyrkor genom den "enkelhetens tyranni", som vi frivilligt tog emot i svallvågorna från Andra Vatikankonciliet. I Frankrike beredes ett modernistiskt altare för firande av den äldre romerska riten på följande vis:

OM ARTOS MISSALE OCH UTVECKLINGEN I ROM

2010-01-31T18:42:00.030Z

Bloggskribenten har studerat Artos Missale (utgiven av aKF, advent -08) med anledning av att offerteologin återigen ifrågasatts och försvarats i de senaste två numren av Svensk Pastoraltidskrift. Debatten är i sig mycket intressant, och det glädjer mig att redaktörerna för Missalet står på sig och försvarar katolsk nattvardsteologi. Utöver de 15 eukaristiska bönerna - där Kyrkliga Betraktelser gärna sett den romerska kanonbönen som alternativ - har jag studerat inledningstexten; och det är delar av denna inledningstext* jag vill reflektera över i detta inlägg.

Artos Missale är till stor del en god produkt och bör nog betraktas som ytterligare ett steg på vägen mot en mer genomtänkt katolsk teologi inom den svenska s.k. högkyrkligheten. Men det betyder inte att denna utgåva kan gå fri från kritik även från katolskt sinnat håll. Här kan särskilt en tendens i texterna kritiseras och det är den inställning till liturgi och kontinuitet som i mina ögon tycks vara en relikt från 50-, 60- och 70-talet. Redan under rubriken Liturgin - Guds folks gemensamma firande, förs tankarna till 1900-talets missuppfattningar. Mässan är förvisso "hela församlingens angelägenhet", sant och bra, men vad jag saknar är en utläggning av vad grekiskans leitourgia egentligen betyder - det är inte som man drömskt sade på 1900-talet; "folkets verk" utan snarare "verk för folket" (jfr. Kristus på Golgata). Detta var betydelsen i antiken; när någon gör liturgi, gör man det för folkets skull - något som naturligtvis får konsekvenser för synen på den kristna gudstjänsten i allmänhet och mässofferteologin i synnerhet! Här konstaterar dock Missalets redaktion något viktigt som avviker från den den annars förhärskande "folkliturgiska" linjen:

"Ett stort yttre deltagande är inte nödvändigt för den inre delaktighet som eftersträvas."

Sedan kommer några stycken om rollfördelning av präster, diakoner, ministranter och textläsare etc, vilka är mycket bra (om vi dock bortser från hänvisningen till koncelebrerad mässa), bra är också styckena om musiken, barnens deltagande och behovet av tystnad. Sedan kommer en underrubrik formulerad Det symboliska handlandet; här spökar åter 70-talet. Efter att glädjande ha konstaterat "Symboler är [...] inget man 'uppfinner', utan snarare något man 'finner'. Frågor om kroppsställningar, handrörelser etc. kan alltså inte bli 'adiafora' i den meningen att vi helt kan bortse från om och hur vi utför sådant", kommer ett stycke som gör mig aningen fundersam:

"Alla symboler är inte lika talande och en alltför stor mängd symboler kan snarare fördunkla och skapa främlingskap än bidra till att levandegöra och förtydliga liturgin. Idealet för det liturgiska handlandet kan sammanfattas i det engelska uttrycket noble simplicity, dvs. ett tydligt, enkelt och värdigt firande av liturgin."

Vad åsyftas egentligen här? När sker sådant fördunklande av liturgins budskap? Jag förnekar inte har att så kan ske, men jag saknar ändå en tydlig utläggning; handlar det om förflummade svenskkyrkliga gudstjänster, den egna rörelsen eller Rom före 1969? Är det enkla firandet av liturgin (vad nu det betyder) det enda sättet att motverka ett främlingskap för komplicerad liturgi?

En "hint" om vad detta kan betyda kan vi finna under rubriken Liturgins plats - kyrkorummet där både kyrkorummets inredning och firande av mässan ad orientem respektive versus populum behandlas. Så här beskriver man hur ett "fristående altare" helst bör se ut:

"Vid ett fristående altare får korset inte skymma sikten vid måltiden och bör placeras bredvid altaret eller över det. På ett fristående altare bör därför också antalet prydnader - blommor, ljus o. dyl. - hållas till ett minimum. I annat fall finns risken att det uppstår en barriär mellan församlingen och prästen bakom altaret."

Här ignorerar aKF:s Missale-redaktion fullständigt utvecklingen i Rom, det som brukar kallas för den "benediktinska reformen", "reformen av reformen" eller "kontinuitetens hermeneutik" i förmån för någon form av antropocentrisk (och ickekatolsk) teologi. Varför? Har aKF missat vad som sker på romersk-katolskt område allt sedan påve Benedikts tillträde? Eller tycker man sig möjligen veta bättre än Vatikanens liturgiska expertis? I Peterskyrkan ser det idag annorlunda ut från hur det gjorde vid påvliga mässor för några år sedan: där är 1970-talet över!

* Inledningstexten är i mycket identisk med inledningen till Noterias Missale från 1988.

KYRKKRISTNA STÄNGS UTE I ÖVERTORNEÅ

2010-01-14T19:38:00.018Z

I Dagen såväl som i andra medier (naturligtvis) har man den senaste tiden rapporterat om turerna kring en komministertillsättning i Övertorneå församling. Det hela handlar om att kyrkorådet - främst med hänvisning till den sökande kvinnliga "prästen" Birgitta Pirhonens höga löneanspråk (33 000 kr/mån!) - nekat denna anställning. Vidare slant den avgående komministern Arne Hällefors med tungan och talade om "ärrade galtar" som bättre alternativ än kvinnor; må vara klumpigt men naturligtvis förvrängt på de snusförnuftiga pk-redaktionerna.

Nu har så det mediala trycket givit resultat - Pirhonen anställs som komminister. De snusförnuftiga ledarredaktörerna är inte sena med de triumferande utropen och hånet mot inomkyrkliga väckelserörelser; i detta fallet laestadianismen. På Gefle Dagblad går man så långt att man rubricerar krönikan "Kvinnomotstånd i norr" och skriver:

"Lage Ollinen, Kristedemokraterna, är med i kyrkorådet och han vill absolut inte ha en kvinna som präst.

'Jag personligen och många andra är beredda att lämna församlingen om det blir en kvinna', säger han.
Bra – gör det!"

Således skall inte bara församlingen pga medialt tryck tvingas anställa en kvinnlig komminister och därmed riskera att förlora en betydande del av sina trogna kyrkobesökare, man skall också brännmärkas och pryglas med triumfaliska hån. Att laestadianer och andra med traditionell ämbetssyn nu tvingas lämna sin församling är enligt Gefle Dagblad "bra". Gäller det också den 80-åriga laestadianska "kyrktant" som är döpt, konfirmerad, vigd och söndagligen firat gudstjänst i den tornedalska träkyrka hon i alla år betraktat som sin, och som hon nu inte längre kan gå till pga sina övertygelser om vad präst- eller (snarare:) predikoämbetet är? Är det också "bra"? Förmodligen står de sekulära krönikörerna och redaktörerna på sig; ingen skall skonas från att rätta sig i jämställdhetsledet - de skall ut och det är "bra".

Var det värt det, komminister Pirhonen?

PARVULUS ENIM NATUS EST NOBIS

2009-12-25T13:11:00.007Z

"Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste."

"Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och Han var full av nåd och sanning."

LÅT OSS BEDJA:

Herre, ingjut Din nåd i våra hjärtan, så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att Din Son blivit människa, genom Hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet. Genom samme Kristus, vår Herre. Amen.

Kyrkliga Betraktelser önskar alla sina läsare en god jul och en välsignad Kristi födelses fest!

LUCIADAGEN

2009-12-13T21:17:00.006Z

Kyrkliga Betraktelser önskar sina läsare en trevlig Heliga Lucias dag. Här nedan publiceras dagen till ära - på tal om svenska/svenskkyrkliga traditioner - en vackert framförd traditionell luciasång och en video från den traditionella processionen i Siracusa:

LOVSÅNG OCH UNGDOMSKULTUR

2009-12-02T16:27:00.010Z

Tidningen Dagens kulturredaktör Inger Alestig skriver idag mycket klokt om fenomenet "lovsång", och då inte bara i dess populärmusikaliska variant med elbas, trummor, elgitarrer, mikrofoner och "lovsångsteam". Alestig vill sätta fingret på något annat; nämligen vad verklig lovsång egentligen är. Alestig skriver:

"[...] det blir, tycker jag, något fel när gemensam sång ska manas fram från en scen. Ibland kan man tycka sig förflyttad till "Idol", med den skillnaden att idolerna på scenen ska lyckas tända massan, inte till att vifta med cigarett-tändare, men till att vifta med händerna uppåt mot Gud."

"Happy Clappy" säger engelsmännen. Vi har alla (?) varit med om fenomenet; sliskiga melodislingor, misslyckade kristna versioner av 80- och 90-talsballader, klyschiga och ibland teologiskt rent tveksamma texter ("Gud är en bön", exempelvis), viftande med armar, njutande ansiktsuttryck, blundande ögon... men så är det heller inte alltid; ibland är texterna bra och melodierna iaf så där, och kanske till och med rätt "traditionellt" framförda (så var det vid biskop Bertils begravning i Göteborgs domkyrka). Alestig snuddar vid det när hon nämner Idol; förvandlingen av den gudstjänstfirande församlingen i någon slags påhittad, amerikaniserad och individualistisk "ungdomskultur". Min känsla spelar plötsligt stor roll, det känns "härligt" och jag gillar den moderna stilen. Detta är naturligtvis väldigt generaliserande, det är jag medveten om. Vad jag däremot vill lyfta fram är att många av oss ungdomar (bloggskribenten räknas till kategorin ungdom) hellre ser annan typ av mer traditionell liturgi och musik i gudstjänsten. Det finns ett värde i musik som utvecklats inom kyrkan, från gammalromerska hymner som utvecklas till gregoriansk sång, som blev renässansmusik, som blev barock osv, osv:

"Detta är mycket långt från äldre tiders lovsång. För det är inte en slump att psalmsång inte leds från en scen. Det är inte en slump att systrar och bröder i kloster inte står på en scen ovanför församlingen och sjunger - de sitter i bänkraderna, och sjunger tillsammans. Ingen ovanför den andre, och alla vända åt samma håll: mot korset."

Inom "högkyrkliga" sammanhang är också sådana evangelikalt präglade ungdomsanpassade former av gudstjänst allt vanligare. I Sverige ser vi det på högkyrkliga stiftelser som S:t Ansgar och S:t Laurentii, men också i England har det blivit vanligare med åren. Där var förr en mix mellan anglo-katolicism och evangelikal lågkyrklighet fullständigt otänkbart. Men nu kan vi se "praise bands" dela "scenen" med monstranser och mariastatyer, som vid Walsingham National Youth Pilgrimage (bilden). Jag säger inte att detta är kätterskt och fel, min poäng är dock att det finns en tendens att det traditionella glöms bort och att man utgår från att ungdomar vill ha detta. Att jag sedan är tveksam till tendenser som flyttar fokus från bönen till upplevelse- och känsla är en annan sida av saken.

Men det finns också alternativa utvecklingslinjer. Inom anglo-katolska sammanhang i England och i USA - för att inte tala romersk-katolska församlingar världen över - finns idag ett växande intresse bland ungdomar för traditionella liturgiska uttrycksätt. På internetcommunityt Facebook finns en grupp kallad Actually, young people do like traditional liturgy, med över tretusen medlemmar. Trinity Episcopal Church i Kansas, USA, är ett exempel på en anglikansk kyrka (av flera) som lockar åtskilliga ungdomar till sina "old style" mässor, läs här: Mass appeal: Old-style service drawing young crowd. När vi ändå nämner USA kan man också nämna den anglokatolska ungdomskonferensen; St. Michael's Conference, Southwest (bilden). Så Inger Alestigs ord till avslutning:

"Äkta lovsång föds nämligen inte från en scen. Den går inte att "få fram" genom aldrig så stora högtalare, ljusshower eller vad man nu kan hitta på. Äkta lovsång föds underifrån, nerifrån. Den fram-manas inte från en scen, utan den tar sin början bland de ibland tvekande hjärtan som bultar på bänkrad tre, tio eller femton. Det är när församlingen tillsammans blommar ut i sång, som lovsången verkligen blir stor. Det är när tvekan övergår i trosvisshet och glädje, som det stora sker."

MEDLEMSRAS...

2009-12-02T11:01:00.012Z

Igår kom siffrorna för hur många som lämnat Svenska kyrkan under det senaste året, och i Dagen kan vi läsa att en religionssociolog har "undersökt" vad detta kan bero på. Och som vi redan på förhand vet, har ju alltid inkallade "experter" rätt; även hur partiska de än må vara. Jonas Bromander heter en sådan expert och är anställd på Kyrkokansliet i Uppsala och således är det nu hans tur att spela "Bagdad Bob". Vad kommer då herr Bromander fram till vad gäller de 70 000 personer som lämnat kyrkan under 2009?

"Medlemstappet [...] beror [delvis] på lågkonjunkturen. Att människor väljer bort Svenska kyrkan när plånboken väger lätt. Ett exempel på det kan vara Göteborgs stift, som i år haft flest utträden."

Så väldigt passande att folk i Göteborgs stift (Svenska kyrkans mest kyrksamma och formodligen mest traditionalistiska stift) har valt att lämna mest beroende av ekonomiska orsaker; ty Västsverige har ju drabbats mest av den rådande ekonomiska krisen. Syftar Bromander månne på SAAB i Trollhättan? Problemet är bara i sådant fall att Trollhättan ligger i Skara stift... Vigsel av homosexuella har knappt spelat in alls, menar Bromander som snarare pekar på att folk valt att stanna tack vare Kyrkomötets beslut 22 oktober:

"Om och hur beslutet kommer att påverka medlemsantalet vet vi ingenting om än. Beslutet kom sent i år och de flesta har inte hunnit reagera på det än. Några kan ha valt att lämna på grund av den orsaken, men det finns också de som valt att stanna med kyrkomötets beslut som argument. Det jämnar ut sig."

Hur har Bromander undersökt det? Vilka "som valt att stanna" har han frågat? Detta blir bara mer och mer absurt och mer kommer:

"I september hade vi en väldigt hög utträdessiffra. Det är intressant att kyrkovalet får den effekten. Det såg likadant ut efter förra valet för fyra år sedan."

Notera här att Bromander inte har någon teori om vad det kan bero på, iaf har Dagen inte citerat någon sådan. Kan det bero på att Bromander inte vill säga som det är, att medlemmar lämnar när de får ett röstkort på posten som säger "Du är medlem i Svenska kyrkan", något de innan dess inte ens reflekterat över. Men det vore ju att erkänna att man misslyckas med att intressera sina medlemmar för kyrkan; och det vill ju inte Uppsala Bob och hans kumpaner på kyrkokansliet inse...

Kanske inte "populistiska" metoder som införande av homovigslar, lesbiska biskopar, inklusivt språk, menlösa predikningar, miljöengegemang, flummiga gudstjänster gör kyrkan så "poppis" som man hela tiden tycks tro? När skall man inse att detta inte funkar?

VÄLSIGNAD ADVENTSTID ÖNSKAR K. B.

2009-11-30T11:47:00.004Z

Veni, Veni Emmanuel!
Captivum solve Israel!
Qui gemit in exsilio,
Privatus Dei Filio.

Ant. Gaude, gaude, Emmanuel
Nascetur pro te, Israel.

Veni, O Jesse virgula,
Ex hostis tuos ungula,
De specu tuos tartari
Educ et antro barathri

Ant. Gaude...

Veni, Veni O Oriens!
Solare nos adveniens,
Noctis depelle nebulas,
Dirasque noctis tenebras

Ant. Gaude...

Veni, Clavis Davidica,
Regna reclude caelica,
Fac iter tutum superum,
Et claude vias inferum.

Ant. Gaude...

Veni, Veni Adonai!
Qui populo in Sinai
Legem dedisti vertice,
In Majestate gloriae.

DAGS ATT SPARA?

2009-11-26T10:31:00.006Z

Ett under har skett! Svenska kyrkans ekonomer har förstått att kyrkans ekonomi håller på att rasa samman, rapporterar Dagen. Över hälften av de 400 "ekonomiska enheter" som svarat på en enkät från SKTF-tidningen planerar nedskärningar inom de kommande åren, med start redan 2010. Som Kyrkliga Betraktelser föreslagit i tidigare inlägg tänker man bl.a. skruva ned värmen i kyrkorna, på sina håll ända ned till +14 - mycket klokt! Sedan skall gudstjänster flyttas till mindre lokaler och församlingshem, nåja...

Men ännu blir det inte tal om varsel; bland annat därför att 40% av Svenska kyrkans anställda förväntas gå i pension inom de närmsta tio åren. Nya tjänster kommer således inte tillsättas... Några som föredömligt "gått före" (som det så fint heter) är Göteborgs stift som valt att spara in på det överdimensionerade stiftskanliet (Läppstiftet, Göteborg; höhö) och flyttat ut vissa uppgifter till församlingarna. (Avgående) stiftsdirektor Anders Bexell förklarar:

"Vi har helt enkelt sett över kansliorganisationen som en del i vårt långsiktiga visionsarbete. Det viktiga för oss är att satsa på det som är kyrkans tro och liv och vi har därför valt att lägga mer resurser på församlingarnas teologiska reflektion".

Kan det uttryckas mycket klokare än så (i dagens Svenska kyrka)? Detta visar på att det finns kloka människor i Svenska kyrkan, och det är naturligtvis hoppfullt. Göteborgs stift är förebildligt på många sätt, och detta är bara ett exempel. Noteras bör att dessa besparingar i mycket beror på den allmänna ekonomiska krisen, vad som sedan sker när Skatteverket inte längre vill hjälpa Svenska kyrkan med medlemsavgifter tycks man inte vilja fundera på än och Uppsala-Bob lär väl förneka också detta faktum, snart får vi garanterat höra ++Wejryd göra dementi: "Nej, vi har inga ekonomiska problem; vi sparar bara för att det är kul... för att vara en förebild i samhället så att fler sparar... vi vill ju inte verka giriga... för miljöns skull och så...".

Dagen konstaterar: "Framöver kommer dock inte osthyvelmetoden att räcka till". Och citat (förvaltningschefen Hans Persson i Bollnäs-Ovanåker):

"Tio miljoner motsvarar 20 tjänster eller en höjning av kyrkoavgiften med 20 öre. Inget av alternativen är lockade och både får förmodligen mycket negativa konsekvenser. Hur vi än gör kan det bli fel".

GAMMALROMERSK SÅNG

2009-11-20T08:52:00.009Z

Tanken med Kyrkliga Betraktelser har sedan dess start varit att försöka vara en blogg som berör flera aspekter av det katolska livet inom och utanför Svenska kyrkan. Som bloggens underrubriker lyder skall inte kyrkopolitik vara det dominerande ämnet på bloggen, utan bara ett ämne bland flera. Så har inte alltid varit fallet. För den s.k. "högkyrkligheten" är en sådan tendens inte ovanlig, dvs att vi koncentrerar oss mer på kyrkopolitik/kyrklig missär än på sådant som är precis lika viktigt, eller kanske viktigare: tillbedjandet och ärandet av Herren vår Gud i liturgin, bönen, den sakrala konsten och musiken. Kyrkliga Betraktelser vill därför med detta inlägg avvika från kyrkopolitiken för en stund:

Den utmärkta romersk-katolska bloggen The New Liturgical Movement har i dagarna publicerat några exempel på ursprunget till den gregorianska sången, nämligen den gammalromerska sången. Det fantastiska med denna är att man - som ni kan höra genom att spela upp filmklippet nedan - i den gammalromerska sången kan höra hur rent praktiskt Kyrkan var en på den tiden (den gregorianska sången infördes fr.o.m. 800-talet, dvs före Sveriges kristnande). Vad vi idag uppfattar som karaktäriserande för västerländsk musik - avsaknandet av ornamentering av tonerna - är i de gammalromerska melodierna regel; något som gör att melodierna ligger rätt nära den bysantinska kyrkomusiken:

ETT ANNAT ALTERNATIV...

2009-11-18T14:27:00.011Z

I vår något misserabla svenskkyrkliga situation (lesbiska "biskopar", homo- äktenskap, samarbetstvång, politisk ockupation m.m.) kan man ju alltid fundera på olika alternativa vägar för den svecanokatolska* traditionens fortsatta existens. De senaste veckorna har denna blogg givit uttryck för en rätt klassisk "högkyrklig" egenhet; sneglandet mot Rom. Kyrkliga Betraktelsers ärade läsare bör dock inte misstolka bloggskribentens intention att bedriva någon form av lobbande för ett exodus ur Svenska kyrkan. Vad som här framläggs som alternativa vägar är (än så länge) bara teoritiska alternativ till fortsatt inomkyrklig existens.

Under ca (eller kanske exakt?) 10 år har det i vårt grannland Norge existerat en självständig nationalkatolsk kyrka, under namnet Den nordisk-katolske kirke (förkortat NKK). Denna kyrka bildades av högkyrkliga präster från den norska statskyrkan med hjälp av den gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Eftersom Norska kyrkan saknar apostolisk succession, pga kontinentaleuropiskt/danskt teologiskt inflytande, har samtliga av NKK:s präster vigts till katolska subdiakoner, diakoner och präster av den polsk-nationalkatolske biskopen Thaddeus Peplowski (bilden). När man läser detta kan man lätt tänka: "jaha, ännu en liten sekt som kallar sig katolsk", men Nordisk-katolska kyrkan har tvärtom en stark ekumenisk vilja och tycks vara rätt respekterad i den norska kyrkokontexten. Detta kan man bland annat läsa på kyrkans hemsida:

Fra første stund av var det et ønske fra norsk side at vi ikke skulle stifte et nytt kirkesamfunn, men knytte an til en kirke med bred økumenisk anerkjennelse. Som en kirke med vestlig ritus og ortodoks teologi befinner PNCC seg i skjæringspunktet mellom vestlig- og østlig gudstjenesteliv.

Den romerskkatolske kirke anerkjenner PNCC's sakramentsforvaltning som gyldig, og de ortodokse kirkene har ut fra læremessig samforstand invitert PNCC til å slutte seg til et av de ortodokse patriarkatene.

Med tanke på att Nordisk-katolska kyrkan också har anglikanska kontakter inom Forward in Faith och således tycks (min gissning) erkänna deras vigningar, kan jag inte annat än misstänka att också svenskkyrkliga vigningar borde accepteras av dem. Bloggskribenten är medveten om att kontakter redan finns mellan svenskkyrkliga präster och NKK, för att inte tala om deras kontakter med Missionsprovinsens (!) biskop Göran Beijer: men det vore ändå intressant om mer officiella relationer kunde upprättas mellan vår rörelse och denna mycket intressanta norska kyrka! Kanske som ett alternativ, eller kompliment, till ett (o-)möjligt "Svecanorum coetibus" eller en fortsatt inomkyrklig existens?

* "Svecanokatolsk" kanske skulle vara ett trevligt alternativ till "svenskkyrkligt katolsk" eller det så utslitna och missbrukade begreppet "högkyrklig"?

PÅ TAL OM ANGLOKATOLIKER...

2009-11-17T13:17:00.007Z

...Och apostoliska konstitutioner fann jag följande rätt tänkvärda vits på en anglikansk prästkandidats blogg:

To "Catholic Anglican": are you a Catholic?

Catholic Anglican: "Yes"

So you believe your Sacraments are valid?

Catholic Anglican: "Yes"

Why are you converting to Rome then?

Catholic Anglican: "Yes"

You didn't answer the question!

Catholic Anglican: "Yes...?"